Retrogolfbloggens kartläggning av golfsverige 2010 fortsätter. Den senaste enkäten visar att två tredjedelar av golfarna bär sina bagar och att det är lika många som anlitar caddie som det är som drar sin bag efter sig på en vagn. De som använder vagn av den typ man skjuter framför sig är mindre än en tredjedel så många som bärarna.
Den förra enkäten avslöjade att en majoritet av golfarna, i vart fall i någon utsträckning, spelar med retroutrustning.
tisdag 30 november 2010
Varför persimmon?
En partsinlaga, javisst, men väl värd att läsa.Särskilt följande stycke tycker jag tar sikte på något mycket väsentligt:
"Perhaps something is missing from golf. The trend of players leaving the game points to something - something deeper than tough times or a slow economy. The grandiose "technological" experience golf equipment companies promote, but seldom deliver, sucks the spirit from the game, and eliminates the simple joy of just getting the ball in the hole."
Golf ska vara en lek. I sin iver att sälja flera klubbor och annan utrustning har industrin tagit fasta på försäljningsargument som bryter ner detta underbara spel till siffror och statistik. Det handlar inte längre om känsla utan om spinntal, launch angle, svingspeed, COR., MOI., GIR, fairwayträffar och putts per GIR. Hur kul och avspänt är det? Jakten på det teknologiskt fulländade och perfekt utprovade redskapet skapar prestationsångest snarare än golfglädje och förvandlar leken till något som ligger betänkligt nära arbete.
Gör dig själv en tjänst. Köp inte en ny, högteknologisk, driver i vår. Leta rätt på en gammal träklubba istället. Se hur vacker den är (eller kan bli när du snyggat till den). Hör hur en ren träff låter och (åter-)upptäck tillfredställelsen av att slå en 180-metersdrive mitt i fairway.
"Perhaps something is missing from golf. The trend of players leaving the game points to something - something deeper than tough times or a slow economy. The grandiose "technological" experience golf equipment companies promote, but seldom deliver, sucks the spirit from the game, and eliminates the simple joy of just getting the ball in the hole."Golf ska vara en lek. I sin iver att sälja flera klubbor och annan utrustning har industrin tagit fasta på försäljningsargument som bryter ner detta underbara spel till siffror och statistik. Det handlar inte längre om känsla utan om spinntal, launch angle, svingspeed, COR., MOI., GIR, fairwayträffar och putts per GIR. Hur kul och avspänt är det? Jakten på det teknologiskt fulländade och perfekt utprovade redskapet skapar prestationsångest snarare än golfglädje och förvandlar leken till något som ligger betänkligt nära arbete.
Gör dig själv en tjänst. Köp inte en ny, högteknologisk, driver i vår. Leta rätt på en gammal träklubba istället. Se hur vacker den är (eller kan bli när du snyggat till den). Hör hur en ren träff låter och (åter-)upptäck tillfredställelsen av att slå en 180-metersdrive mitt i fairway.
måndag 29 november 2010
Att spela golf av dr Cary Middlecoff
Doktor Cary Middlecoff? Jo, han hann faktiskt skaffa sig titeln som amatör då han utbildade sig till tandläkare. Någon praktisk verksamhet inom yrket kom han emellertid aldrig att ägna sig åt. Det var andra hål som intresserade honom.
Som professionell golfspelare vann han den tredje tävling på USA-touren han ställde upp i, Charlotte Open 1947. Den titeln kom att följas av många fler och bland dessa märks två vinster i US Open, 1949 på Medinah och 1956 på Oak Hill. Vid båda dessa tillfällen lämnade han, bland andra, Ben Hogan bakom sig i sammandraget. 1956 vann Middlecoff också US Masters (där han åtta år tidigare kommit tvåa).
Middlecoff var känd för att vara en av sin tids längsta med drivern. Tyvärr var han också känd som en av de långsammaste spelarna på touren och han kunde ta mycket lång tid på sig på greenerna innan han slutligen ställde upp sig för att rulla bollen mot hålet.
Den välvilliga tolkningen av detta oacceptabla beteende är naturligtvis att Middlecoff var perfektionist. Förmodligen så hade han blivit en bra tandläkare. Hans sinne för perfektion och detaljer kommer annars till uttryck i den instruktionsbok som bär hans namn (och som är ämnet för detta inlägg). Att spela golf kom ut på svenska 1964 (och trycktes i en andra upplaga året därpå). Den engelskspråkiga originalversionen bär titeln Cary Middlecoff´s Master Guide to Golf och kom ut 1960.
Boken är, av någon för mig obegriplig anledning, disponerad som en uppslagsbok i vilken olika ämnen avhandlas i bokstavsordning. Under bokstaven A hittar man således ett avsnitt med rubriken ADRESSERING och ett med rubriken APPROACH PUTT. Det senare består av en hänvisning till PUTTNING (som man återfinner under bokstaven P).
Det rikt illustrerade kapitlet om puttning börjar på sidan 178 och slutar på sidan 213. En hel liten bok i sig och bara det en anledning att läsa boken. När man gjort det blir man kanske en bättre puttare. Eller så blir man mest förvirrad över allt man tydligen måste tänka på för att rulla en liten boll och kommer att ta lika lång tid på sig på greenerna som den gode doktorn lär ha gjort.
Ett annat intressant kapitel är det som heter BLÅST (under bokstaven B) och som tar sin början på sidan 27 och fortsätter till sidan 46. Tjugo sidor om vind och hur den påverkar spelet. Man märker att författaren hade bra koll på vad som verkligen är väsentligt för en golfare.
Hittar ni den här boken så läs den. Och försök att hitta den. Den är bra och inte mycket har hänt sedan 1960 som gjort den omodern. Blåsten, till exempel, fungerar på precis samma sätt idag som den gjorde när Middlecoff vann sina majortitlar.
Som professionell golfspelare vann han den tredje tävling på USA-touren han ställde upp i, Charlotte Open 1947. Den titeln kom att följas av många fler och bland dessa märks två vinster i US Open, 1949 på Medinah och 1956 på Oak Hill. Vid båda dessa tillfällen lämnade han, bland andra, Ben Hogan bakom sig i sammandraget. 1956 vann Middlecoff också US Masters (där han åtta år tidigare kommit tvåa).
Den välvilliga tolkningen av detta oacceptabla beteende är naturligtvis att Middlecoff var perfektionist. Förmodligen så hade han blivit en bra tandläkare. Hans sinne för perfektion och detaljer kommer annars till uttryck i den instruktionsbok som bär hans namn (och som är ämnet för detta inlägg). Att spela golf kom ut på svenska 1964 (och trycktes i en andra upplaga året därpå). Den engelskspråkiga originalversionen bär titeln Cary Middlecoff´s Master Guide to Golf och kom ut 1960.
Boken är, av någon för mig obegriplig anledning, disponerad som en uppslagsbok i vilken olika ämnen avhandlas i bokstavsordning. Under bokstaven A hittar man således ett avsnitt med rubriken ADRESSERING och ett med rubriken APPROACH PUTT. Det senare består av en hänvisning till PUTTNING (som man återfinner under bokstaven P).
Det rikt illustrerade kapitlet om puttning börjar på sidan 178 och slutar på sidan 213. En hel liten bok i sig och bara det en anledning att läsa boken. När man gjort det blir man kanske en bättre puttare. Eller så blir man mest förvirrad över allt man tydligen måste tänka på för att rulla en liten boll och kommer att ta lika lång tid på sig på greenerna som den gode doktorn lär ha gjort.
Ett annat intressant kapitel är det som heter BLÅST (under bokstaven B) och som tar sin början på sidan 27 och fortsätter till sidan 46. Tjugo sidor om vind och hur den påverkar spelet. Man märker att författaren hade bra koll på vad som verkligen är väsentligt för en golfare.
Hittar ni den här boken så läs den. Och försök att hitta den. Den är bra och inte mycket har hänt sedan 1960 som gjort den omodern. Blåsten, till exempel, fungerar på precis samma sätt idag som den gjorde när Middlecoff vann sina majortitlar.
söndag 28 november 2010
Pyssel
På bilden här intill syns två laminerade träklubbor (Bridgestone Inceptor) som jag snabbrenoverade i somras (efter att ha köpt dem i prylboden i Burs) för att kunna spela med dem utan att de tog skada. Jag var aldrig riktigt nöjd med det snabbjobbet så nu tänker jag göra om det. Dessutom så hade jag visst lovat Ari att fixa hans pingklubbor.
De jobb jag tänkt pyssla med handlar mest om kosmetik. Vill man göra mer avancerade ingrepp finns en ovärderlig manual (som skymtar på bilden ovan), nämligen Maltbys Golf Club Repair in Pictures (tack, Fredrik!).
Perfektion, är det något att sträva efter?
Att sträva efter perfektion - trots att den är omöjlig att uppnå - inom golfen är mänskligt. Det betyder inte att det är bra. Tvärtom så tror jag att jakten på det perfekta i många avseenden kan vara förödande.
Golf spelas ute i naturen och naturen är inte prefekt (annat än som natur betraktad). Det finns inga gränser (andra än de gällande lagstiftning och tillgängliga ekonomiska resurser sätter) för hur stora ingrepp man kan göra i naturen för att få vad man uppfattar som perfekta förutsättningar för spelet.Visst kan man på det sättet åstadkomma mycket men själv föredrar jag banor där man gjort så litet som möjligt. Detta förutsätter naturligtvis att underlaget från början är lämpat för golfspel.
Många lovande (eller till och med stora) spelare har, i sin strävan att nå perfektion, gått ner sig ohjälpligt i det så kallade svingträsket. Att Nick Faldo lyckades med att från grunden bygga om en sving som gett honom stora framgångar för att sedan börja samla majortitlar satte nog myror i huvudet på många. Att det fungerade för honom innebär inte att det är rätt väg att gå för andra. Tvärtom är det mycket som talar för att han var ett sådant där undantag som bekräftar regeln.
Spelare, med allt annat än perfekta svingar, har haft lysande karriärer. Lee Trevino, som länge var en av de allra bästa, hade en sving som ingen instruktör skulle lära ut och Jim Furyk är ett aktuellt exempel på hur långt det kan bära att spela med det man har och koncentrera sig på att skjuta bra scorer snarare än på tekniska detaljer.
På den lägre nivå där vi motionsspelare befinner oss räcker en fungerande sving långt, särskilt om den kombineras med ett kompetent närspel och en stabil puttning. Jag tror inte att det överhuvudtaget är relevant för oss att eftersträva svingmässig perfektion. Att göra det är naturligtvis en fullt legitim hobby (och hobbies får, som bekant, vara slöseri med tid och pengar) men vill vi nå bättre resultat ute på banan så är det nog mer fruktbart att ta sig en funderare på hur vi ska ta oss runt banan med de slag vi faktiskt har i bagen. Eller kanske ta en spellektion eller sätta sig och analysera och diskutera en rond med en pro?
Att vi inte kommer att ens genom aldrig så många lektioner eller flitig träning lyckas förvandla oss från mediokra hackare till perfekta slagmaskiner har förmodligen åtminstone de flesta av oss som sysslat med sporten i några år insett. Svårare är det att stå emot den massiva reklam som oupphörligt sköljer över oss och de artiklar som predikar vad som står att vinna med den senaste utrustningen, särskilt om man provat ut den vetenskapligt i en sk svingstudio med laser, radar och datorer som sätter siffror på våra patetiska ansträngningar. Vi har också under flera år fått veta att inte bara banguider med måttangivelser utan även avståndsmätare och GPS är nödvändiga tillbehör för den som tar sin golf på allvar.
När jag möter en notorisk 24-handicapare vars typiska slag är en våldsam slice och som inte kan duffa två järnnior i rad lika långt och med samma bollbana men som vet (eller tror sig veta) vad han har för svingspeed, launch angle och spinntal med sin nya driver och som noga mäter avståndet till flaggan före varje inspel men som fortfarande är en 24-handicapare som konsekvent missar såväl fairways som greener så undrar jag om den hysteriska utvecklingen på materialsidan inte mest handlar om hype och om att tjäna maximalt med pengar på lättlurade golfare. Det gick nämligen alldeles utmärkt (och var minst lika roligt och avsevärt mycket billigare) att vara en sliceande 24-handicapare även för 20, 30, 40 eller 50 år sedan med ett halvset gamla trä- och bladklubbor. Man kan köpa nya klubbor (och annan utrustning) men man kan aldrig köpa sig ett spel.
Nej, att sträva efter perfektion är nog bara för ett mycket litet fåtal. Dem önskar jag lycka till. Vi andra gör bättre i att försöka ha så roligt som möjligt. Att acceptera att golf är en lek och ett spel. Jag tycker att vi mäter våra prestationer alldeles för mycket och på fel sätt. Det nojas för mycket över siffror och de flesta siffror vi tar fram (scorekort, handicap, statistik över allt från hur många fairways vi missar till hur många puttar vi slår, hur kort vi slår våra drives osv etc) är mer ägnade att göra oss deprimerade än att skänka oss glädje. Varför spelar så få foursome match under sina sällskapsronder? Det är den roligaste spelaformen och man kan alltid (inte utåt men tyst för sig själv) skylla en förlust på sin parters misstag.
Golf spelas ute i naturen och naturen är inte prefekt (annat än som natur betraktad). Det finns inga gränser (andra än de gällande lagstiftning och tillgängliga ekonomiska resurser sätter) för hur stora ingrepp man kan göra i naturen för att få vad man uppfattar som perfekta förutsättningar för spelet.Visst kan man på det sättet åstadkomma mycket men själv föredrar jag banor där man gjort så litet som möjligt. Detta förutsätter naturligtvis att underlaget från början är lämpat för golfspel.
Många lovande (eller till och med stora) spelare har, i sin strävan att nå perfektion, gått ner sig ohjälpligt i det så kallade svingträsket. Att Nick Faldo lyckades med att från grunden bygga om en sving som gett honom stora framgångar för att sedan börja samla majortitlar satte nog myror i huvudet på många. Att det fungerade för honom innebär inte att det är rätt väg att gå för andra. Tvärtom är det mycket som talar för att han var ett sådant där undantag som bekräftar regeln.
Spelare, med allt annat än perfekta svingar, har haft lysande karriärer. Lee Trevino, som länge var en av de allra bästa, hade en sving som ingen instruktör skulle lära ut och Jim Furyk är ett aktuellt exempel på hur långt det kan bära att spela med det man har och koncentrera sig på att skjuta bra scorer snarare än på tekniska detaljer.
På den lägre nivå där vi motionsspelare befinner oss räcker en fungerande sving långt, särskilt om den kombineras med ett kompetent närspel och en stabil puttning. Jag tror inte att det överhuvudtaget är relevant för oss att eftersträva svingmässig perfektion. Att göra det är naturligtvis en fullt legitim hobby (och hobbies får, som bekant, vara slöseri med tid och pengar) men vill vi nå bättre resultat ute på banan så är det nog mer fruktbart att ta sig en funderare på hur vi ska ta oss runt banan med de slag vi faktiskt har i bagen. Eller kanske ta en spellektion eller sätta sig och analysera och diskutera en rond med en pro?
Att vi inte kommer att ens genom aldrig så många lektioner eller flitig träning lyckas förvandla oss från mediokra hackare till perfekta slagmaskiner har förmodligen åtminstone de flesta av oss som sysslat med sporten i några år insett. Svårare är det att stå emot den massiva reklam som oupphörligt sköljer över oss och de artiklar som predikar vad som står att vinna med den senaste utrustningen, särskilt om man provat ut den vetenskapligt i en sk svingstudio med laser, radar och datorer som sätter siffror på våra patetiska ansträngningar. Vi har också under flera år fått veta att inte bara banguider med måttangivelser utan även avståndsmätare och GPS är nödvändiga tillbehör för den som tar sin golf på allvar.
När jag möter en notorisk 24-handicapare vars typiska slag är en våldsam slice och som inte kan duffa två järnnior i rad lika långt och med samma bollbana men som vet (eller tror sig veta) vad han har för svingspeed, launch angle och spinntal med sin nya driver och som noga mäter avståndet till flaggan före varje inspel men som fortfarande är en 24-handicapare som konsekvent missar såväl fairways som greener så undrar jag om den hysteriska utvecklingen på materialsidan inte mest handlar om hype och om att tjäna maximalt med pengar på lättlurade golfare. Det gick nämligen alldeles utmärkt (och var minst lika roligt och avsevärt mycket billigare) att vara en sliceande 24-handicapare även för 20, 30, 40 eller 50 år sedan med ett halvset gamla trä- och bladklubbor. Man kan köpa nya klubbor (och annan utrustning) men man kan aldrig köpa sig ett spel.
Nej, att sträva efter perfektion är nog bara för ett mycket litet fåtal. Dem önskar jag lycka till. Vi andra gör bättre i att försöka ha så roligt som möjligt. Att acceptera att golf är en lek och ett spel. Jag tycker att vi mäter våra prestationer alldeles för mycket och på fel sätt. Det nojas för mycket över siffror och de flesta siffror vi tar fram (scorekort, handicap, statistik över allt från hur många fairways vi missar till hur många puttar vi slår, hur kort vi slår våra drives osv etc) är mer ägnade att göra oss deprimerade än att skänka oss glädje. Varför spelar så få foursome match under sina sällskapsronder? Det är den roligaste spelaformen och man kan alltid (inte utåt men tyst för sig själv) skylla en förlust på sin parters misstag.
lördag 27 november 2010
Bra banor - Ljugarns GK
En liten bana som jag gillar skarpt är Ljugarns GK:s tuffa niohålare (utlagd av Jan Sederholm någon gång i skarven mellan 1980- och 1990-talen) som slingrar sig fram mellan tallarna i den magra skogen strax innanför Vitvärs (fd) fiskeläge på den gotländska ostkusten. Oftast är banan sommartid mycket sparsamt beväxt med gräs. Det brukar mest vara litet gulbrunt damm ovanpå sandjorden men som underlag för spelet funkar det förträffligt.
Jag är en smula oroad över att klubben nu, efter att i två decennier ha skött banan med en minimal budget, nu tydligen fått råd med konstbevattning. I somras var det grönt gräs på alla fairways och det kändes inte riktigt bra. Mycket av svårigheten (och charmen) med banan är (eller har åtminstone varit) svårigheten att förutse åt vilket håll och hur långt bollen kan komma att rulla när den landat. Fast folk kanske inte vill ha det så. Det stämmer väl inte med uppfattningen att varje klubba alltid ska ge en viss längd och att lasermätare är en nödvändig del av utrustningen.
Ljugarn är den enda bana där jag fått ta lättnad för hål av bogrävande djur på en green. Sådant stör kanske vissa (som antagligen också irriteras av att man på vissa ställen måste rulla bollen över mossa när man puttar) men jag tycker att det är helt i sin ordning.
Rangen, där jag tillbringat åtskilliga timmar, har tyvärr moderniserats och har nu såväl en gammal bollmaskin som den nya typen av mattor. Borta är inte bara de handledsknäckande kokosfibermattorna utan även de hemsnickrade och av väder och vind nötta avståndsmarkeringarna som såg ut som dekoren i en Sergio Leone-västern. Bollarna - en salig blandning av gamla hackade hittebollar märkta med en fläck rödfärg som snart satt i skårorna på klubban (och kunde vara ett litet helsike att få bort) - köpte man på den tiden hinkvis. Någon borde ha K-märkt den rangen...
Och, jodå, det finns en restaurang där (som specialiserat sig på rejäl husmanskost snarare än mer fjolliga anrättningar). Limpmackorna är definitivt inte att leka med och kaffet suveränt. Klubbhuset är funktionellt och... opretentiöst. Det har vuxit fram i etapper och numera finns även en byggnad med WC och dusch. Alla moderna bekvämligheter, kort sagt.
Ett besök på banan ger inga skrytpoäng och inte lär någonsin någon större tävling komma att spelas där. Själv uppskattar jag att den ligger där den ligger (eftersom jag ofta är på den delen av ön åtminstone någon vecka varje sommar) och att man snabbt kan ta sig ner till badstranden för ett avsvalkande dopp efter rundan. Greenfeen är mycket human. Jag kan faktiskt inte hitta något att egentligen anmärka på. Ljugarnbanan platsar definitivt på min lista över bra banor.
Jag är en smula oroad över att klubben nu, efter att i två decennier ha skött banan med en minimal budget, nu tydligen fått råd med konstbevattning. I somras var det grönt gräs på alla fairways och det kändes inte riktigt bra. Mycket av svårigheten (och charmen) med banan är (eller har åtminstone varit) svårigheten att förutse åt vilket håll och hur långt bollen kan komma att rulla när den landat. Fast folk kanske inte vill ha det så. Det stämmer väl inte med uppfattningen att varje klubba alltid ska ge en viss längd och att lasermätare är en nödvändig del av utrustningen.
Ljugarn är den enda bana där jag fått ta lättnad för hål av bogrävande djur på en green. Sådant stör kanske vissa (som antagligen också irriteras av att man på vissa ställen måste rulla bollen över mossa när man puttar) men jag tycker att det är helt i sin ordning.
Rangen, där jag tillbringat åtskilliga timmar, har tyvärr moderniserats och har nu såväl en gammal bollmaskin som den nya typen av mattor. Borta är inte bara de handledsknäckande kokosfibermattorna utan även de hemsnickrade och av väder och vind nötta avståndsmarkeringarna som såg ut som dekoren i en Sergio Leone-västern. Bollarna - en salig blandning av gamla hackade hittebollar märkta med en fläck rödfärg som snart satt i skårorna på klubban (och kunde vara ett litet helsike att få bort) - köpte man på den tiden hinkvis. Någon borde ha K-märkt den rangen...
Och, jodå, det finns en restaurang där (som specialiserat sig på rejäl husmanskost snarare än mer fjolliga anrättningar). Limpmackorna är definitivt inte att leka med och kaffet suveränt. Klubbhuset är funktionellt och... opretentiöst. Det har vuxit fram i etapper och numera finns även en byggnad med WC och dusch. Alla moderna bekvämligheter, kort sagt.
Ett besök på banan ger inga skrytpoäng och inte lär någonsin någon större tävling komma att spelas där. Själv uppskattar jag att den ligger där den ligger (eftersom jag ofta är på den delen av ön åtminstone någon vecka varje sommar) och att man snabbt kan ta sig ner till badstranden för ett avsvalkande dopp efter rundan. Greenfeen är mycket human. Jag kan faktiskt inte hitta något att egentligen anmärka på. Ljugarnbanan platsar definitivt på min lista över bra banor.
Uthållig golf III, Golfutrustningens utveckling
Amerikanarna gick redan under mellankrigstiden över till stålskaft medan europeerna (britterna) höll fast vid hickory i stort sett fram till andra världskriget. Under kriget tillverkades inte mycket golfutrustning i Storbritannien. Hela den industriella kapaciteten togs i anspråk för mer pressande behov.
Efter kriget var det nära att även britterna gick över till den något större boll som användes i USA men av olika skäl blev det inte så utan man höll fast vid den gamla storleken 1,62 tum när man efter krigsslutet återupptog tillverkningen. Många har sagt att detta var en av orsakerna till att det tog så lång tid innan den europeiska golfen efter kriget kom ikapp den amerikanska och kanske ligger det något i det.
Bortsett från att klubbskaften nu var av stål så hände egentligen inte så mycket. Träklubbornas huvuden såg ungefär likadana ut som de gjort sedan sekelskiftet och bladen såg ut som blad.Det experimenterades med diverse skaftmaterial (bambu, glasfiber och aluminium, för att nämna några) men inget kunde hota stålets hegemoni. På 1960-talet uppfann Karsten Solheim den perimeterviktade klubban. I slutet av 1970-talet lanserade så Taylor Made träklubbor av stål och den moderna metalwooden var född. De första grafitskaften kom ungefär samtidigt men det dröjde ytterligare ett decennium innan man lyckades tillverka grafitskaft som var något att ha.
Grafit användes även som material i klubbhuvuden, främst för drivers, under senare delan av 1980-talet och tidigt 1990-tal. Parallellt med detta började man öka volymen på klubbhuvudena. 1991 lanserade Callaway den första versionen av sin Big Bertha-driver (med den då enorma volymen 190 kubikcentimeter). Kombinationen av bra grafitskaft och större klubbhuvuden innebar att man plötsligt kunde slå längre med de moderna klubborna och under den första hälften av 1990-talet försvann de stålskaftade persimmonkliubborna i stort sett från scenen. I mitten av 1990-talet slog titan igenom som material för driverhuvuden, volymen på klubbuvudena växte ytterligare och inte bara persimmon utan även grafit och stål kom att betraktas som mer eller mindre passé.
Efter kriget var det nära att även britterna gick över till den något större boll som användes i USA men av olika skäl blev det inte så utan man höll fast vid den gamla storleken 1,62 tum när man efter krigsslutet återupptog tillverkningen. Många har sagt att detta var en av orsakerna till att det tog så lång tid innan den europeiska golfen efter kriget kom ikapp den amerikanska och kanske ligger det något i det.
Bortsett från att klubbskaften nu var av stål så hände egentligen inte så mycket. Träklubbornas huvuden såg ungefär likadana ut som de gjort sedan sekelskiftet och bladen såg ut som blad.Det experimenterades med diverse skaftmaterial (bambu, glasfiber och aluminium, för att nämna några) men inget kunde hota stålets hegemoni. På 1960-talet uppfann Karsten Solheim den perimeterviktade klubban. I slutet av 1970-talet lanserade så Taylor Made träklubbor av stål och den moderna metalwooden var född. De första grafitskaften kom ungefär samtidigt men det dröjde ytterligare ett decennium innan man lyckades tillverka grafitskaft som var något att ha.
Grafit användes även som material i klubbhuvuden, främst för drivers, under senare delan av 1980-talet och tidigt 1990-tal. Parallellt med detta började man öka volymen på klubbhuvudena. 1991 lanserade Callaway den första versionen av sin Big Bertha-driver (med den då enorma volymen 190 kubikcentimeter). Kombinationen av bra grafitskaft och större klubbhuvuden innebar att man plötsligt kunde slå längre med de moderna klubborna och under den första hälften av 1990-talet försvann de stålskaftade persimmonkliubborna i stort sett från scenen. I mitten av 1990-talet slog titan igenom som material för driverhuvuden, volymen på klubbuvudena växte ytterligare och inte bara persimmon utan även grafit och stål kom att betraktas som mer eller mindre passé.
fredag 26 november 2010
Tjajkovskijs första symfoni
Tjajkovskijs första symfoni (g-moll, op. 13) har undertiteln "Vinterdrömmar". Den kan man lyssna på så här års när banorna är täckta av snö och drömma sig bort. Till Portugal, till exempel.
No retreat, baby, no surrender!
Följande står att läsa på vintertourens hemsida:
Meddelande 2010-11-26
INSTÄLLT
Vintertouren är inställd tillsvidare.
Meddelande om när spelet återupptas kommer på VT-hemsida.
Vintertouren är inställd tillsvidare.
Meddelande om när spelet återupptas kommer på VT-hemsida.
När jag var grabb fanns det i telefonkatalogens början några sidor med rubriken "Om kriget kommer". Där kunde man läsa bland annat följande:
Varje meddelande att motståndet upphört är falskt!
Det må vara retro men jag kör på det fortfarande. Inte tusan viker veteraner från åtskilliga vinterkampanjer ner sig för litet snö (må den bero på den nordatlantiska oscillationen eller vara vanlig svensk vinter). Jag och Håkan spelar som vanligt (samma tid, samma plats) i morgon även om det inte delas ut några poäng och alla andra som vill är välkomna.
Lägg ur puttern och stoppa ner lavinspaden i bagen. Leta rätt på slagmattan. Bre dina egna mackor och ta med en termos men framförallt: Sitt (eller ligg) inte hemma i stugvärmen!
edit. Det man mycket väl finnas kaffe, smör&bröd mm på plats.
edit. Det man mycket väl finnas kaffe, smör&bröd mm på plats.
Sämre finish!
Jag kan inte riktigt förstå varför en golfbana ska vara så perfekt. I mina ögon är det något sjukt med fairways som är så jämna, både till färg och textur, att det lika gärna kunde vara konstgräs. Och varför ska det vara så förbaskat grönt? Gult och brunt i olika nyanser är också vackra färger. Och varför ska det vara maskinklippt så långt ögat kan nå? Högruff kan vara både estetiskt tilltalande och ett intressant element i spelet.
Greenerna är till för att rulla bollen på och gräs är mest i vägen. Ju mindre gräs desto bättre rullar det. Dessutom vill vi (i alla fall vill jag det) gärna ha hårda greener. Folk som inte begriper mycket om golf uttalar sig ofta positivt om "täta, gröna greener". Det är sällan en green som är beväxt med tätt och grönt gräs är särskilt bra. Torr, hård och brun är att föredra. Fast jag har nog aldrig hört någon, uppskattande, säga att en bana hade väldigt bruna och fina greener.
Inte heller på fairways behövs särskilt mycket gräs. Är underlaget tillräckligt bra behövs egentligen inget gräs alls. Alltför många banor är på tok förmycket gräsmatta och alldeles för litet golfbana. Man gödslar och vattnar till förbannelse och sedan får man lägga en förmögenhet i man/maskintid och drivmedelskostnader för att hinna klippa ned eländet så att det överhuvudtaget går att spela golf på underlaget.
De ursprungliga golfbanorna var allt annat än perfekta. Det gräs som eventuellt växte var det som fanns där alldeles av sig självt och man hade inte ens gräsklippare. På den tiden hade man inte färg-TV (och tusan vet om man ens hade radio). Färg-TV:n har förmodligen betytt mycket mer för hur våra golfbanor ser ut idag än någon annan teknisk landvinning. När golfare världen över fick se Augusta National i Technicolor förbleknade (bokstavligt talat) alla andra banor i jämförelse. Alla ville vara lika gröna. Det har förekommit såväl att man målat greener inför TV-sändningar som att man använt olika filter på kameralinsen för att banan ska se perfekt grön ut i bild. Yuck! Men skruv tog det och grönt blev idealet. Till och med gamla klassiska linksbanor förstördes med olämpliga grässorter, bevattning och övergödning.
Naturen är inte bara grön. Den är brun och gul (och en massa andra spännande färger) också. Det bör golfbanorna också tillåtas att vara. Var glad om din hemmabana ser litet mer intressant ut nästa säsong. Det är ett hälsotecken. Är det ett perfekt grönt underlag man är ute efter så finns ju alltid biljard. Eller pingis.
Greenerna är till för att rulla bollen på och gräs är mest i vägen. Ju mindre gräs desto bättre rullar det. Dessutom vill vi (i alla fall vill jag det) gärna ha hårda greener. Folk som inte begriper mycket om golf uttalar sig ofta positivt om "täta, gröna greener". Det är sällan en green som är beväxt med tätt och grönt gräs är särskilt bra. Torr, hård och brun är att föredra. Fast jag har nog aldrig hört någon, uppskattande, säga att en bana hade väldigt bruna och fina greener.
Inte heller på fairways behövs särskilt mycket gräs. Är underlaget tillräckligt bra behövs egentligen inget gräs alls. Alltför många banor är på tok förmycket gräsmatta och alldeles för litet golfbana. Man gödslar och vattnar till förbannelse och sedan får man lägga en förmögenhet i man/maskintid och drivmedelskostnader för att hinna klippa ned eländet så att det överhuvudtaget går att spela golf på underlaget.
De ursprungliga golfbanorna var allt annat än perfekta. Det gräs som eventuellt växte var det som fanns där alldeles av sig självt och man hade inte ens gräsklippare. På den tiden hade man inte färg-TV (och tusan vet om man ens hade radio). Färg-TV:n har förmodligen betytt mycket mer för hur våra golfbanor ser ut idag än någon annan teknisk landvinning. När golfare världen över fick se Augusta National i Technicolor förbleknade (bokstavligt talat) alla andra banor i jämförelse. Alla ville vara lika gröna. Det har förekommit såväl att man målat greener inför TV-sändningar som att man använt olika filter på kameralinsen för att banan ska se perfekt grön ut i bild. Yuck! Men skruv tog det och grönt blev idealet. Till och med gamla klassiska linksbanor förstördes med olämpliga grässorter, bevattning och övergödning.
Naturen är inte bara grön. Den är brun och gul (och en massa andra spännande färger) också. Det bör golfbanorna också tillåtas att vara. Var glad om din hemmabana ser litet mer intressant ut nästa säsong. Det är ett hälsotecken. Är det ett perfekt grönt underlag man är ute efter så finns ju alltid biljard. Eller pingis.
torsdag 25 november 2010
Den nordatlantiska oscillationen
Den nordatlantiska oscillationen är tydligen inne i en negativ fas. Det verkar vara den meteorologiska motsvarigheten till vad vi golfare kallar för socket*. Man vet vad det är, det är obehagligt men ingen kan säkert säga vad det beror på.
*Man bör aldrig säga (eller skriva) s-ordet. Istället kan man tala om "ett skotskt slag". Det låter golfigt (eftersom ju spelet lär härstamma från Skottland) men är egentligen ett lån från teaterns värld. Teatermänniskor tar nämligen inte gärna i sin mun - eftersom det anses föra otur med sig att göra så - namnet på en viss pjäs (av Shakespeare) vars namn börjar på M. Istället talar de om "den skotska pjäsen". Kanske förhåller det sig på samma sätt med den nordat...? För säkerhets skull kanske det är bäst att bara säga att det är en aning kallt?
*Man bör aldrig säga (eller skriva) s-ordet. Istället kan man tala om "ett skotskt slag". Det låter golfigt (eftersom ju spelet lär härstamma från Skottland) men är egentligen ett lån från teaterns värld. Teatermänniskor tar nämligen inte gärna i sin mun - eftersom det anses föra otur med sig att göra så - namnet på en viss pjäs (av Shakespeare) vars namn börjar på M. Istället talar de om "den skotska pjäsen". Kanske förhåller det sig på samma sätt med den nordat...? För säkerhets skull kanske det är bäst att bara säga att det är en aning kallt?
Bra banor - Falsterbo
Att ta med Falsterbo på en lista över bra banor är så självklart att det nästan är poänglöst men samtidigt är det svårt att förbigå denna (o)svenska linksbana. Golf blir inte bättre än så här, särskilt inte om man har förmånen att spela en sommarkväll när en ljummen vind håller på att lägga sig och ljuset faller. Det här är en bana där spelet kan spelas så som det är tänkt att spelas. Som golfupplevelse betraktad kommer de flesta nya prestigebanor inte ens i närheten och i förhållande till vad man får betala i greenfee på vissa av dessa är avgiften för att spela Falsterbo synnerligen human.
Unna dig en runda på Falsterbo. Ta gott om tid på dig. Inte på banan, men för att kunna njuta av upplevelsen. Hyr ett skåp och byt om i omklädningsrummet. Gå runt i klubbhuset och studera tavlor och andra minnessaker. Ät en bit mat, gärna i solen utanför klubbhuset, innan rundan. Lyft blicken från bollen och spelet emellanåt och se dig omkring. Känn doften av tång och hav och hör sjöfåglarnas läten. Koppla av. Njut. Spela och må bra.
 |
| Lägg märke till finishen - så ser en riktig golfbana ut! |
Unna dig en runda på Falsterbo. Ta gott om tid på dig. Inte på banan, men för att kunna njuta av upplevelsen. Hyr ett skåp och byt om i omklädningsrummet. Gå runt i klubbhuset och studera tavlor och andra minnessaker. Ät en bit mat, gärna i solen utanför klubbhuset, innan rundan. Lyft blicken från bollen och spelet emellanåt och se dig omkring. Känn doften av tång och hav och hör sjöfåglarnas läten. Koppla av. Njut. Spela och må bra.
onsdag 24 november 2010
Vart är vi på väg?
Meddelande 2010-11-23
Det väntas komma en del snö de närmaste dagarna. Meddelande om tävling på lördag eller ej, kommer senast fredag em. / Tävlingsledningen
Förr var vi nordbor vikingar. För inte så alldeles länge sedan försökte några svenskar ta sig till Nordpolen med luftballong. Visserligen frös de ihjäl (eller hur det nu var) men de försökte i alla fall. De vek inte ner sig för att det möjligen kunde komma en del snö. Nu har vi tydligen förvekligats så till den milda grad att man tydligen, på fullt allvar, överväger att ställa in på grund av "en del snö".
 |
| En viking |
Det var bättre förr.
Ord att ta till sig
"Det som dödar glädjen i golfen är slagspelet, de osmakligt värdefulla priserna och handicapsystemet så som det har utvecklat sig.
För vanliga golfspelare är slagspelet värdelöst som spelform. Dess enda funktion är att mata handicapbyråkratin med siffror."
Dessa rader skrevs av Pehr Thermaenius i Svensk Golfs senaste nummer. Nej, för tusan, nu ser jag! Det var i nummer 1 1977 han skrev dem. Nå, numera matar vi ju själva in siffrorna i GIT:en. Om det är något avgörande framsteg kan diskuteras. Annars så tycker jag att det han skrev har samma bärkraft i dag, snart 33 år senare...
För vanliga golfspelare är slagspelet värdelöst som spelform. Dess enda funktion är att mata handicapbyråkratin med siffror."
Dessa rader skrevs av Pehr Thermaenius i Svensk Golfs senaste nummer. Nej, för tusan, nu ser jag! Det var i nummer 1 1977 han skrev dem. Nå, numera matar vi ju själva in siffrorna i GIT:en. Om det är något avgörande framsteg kan diskuteras. Annars så tycker jag att det han skrev har samma bärkraft i dag, snart 33 år senare...
Oil Hardened
På en persimmonklubbas sula kan man ofta läsa orden Oil Hardened (oljehärdad), men vad står den beteckningen egentligen för? Så här berättar (saxat från ett diskussionsforum) Dave Wood (som var grundare till Wood Brothers som byggde klubbor åt många tourspelare, bla Bernhard Langer):
"Stage one of the WB Persimmon oil hardening process, required that all raw turnings were soaked in linseed oil vats for several months, to unify and strengthen the persimmons grain and increase its total gram weight... Stage two, required baking the wood turnings in the hot Texas sun, within glass covered, solar hot boxes, for several more months.......... Once the Oil Hardening process was complete, the heavy-and-dense wood block, was sculpted into its classically symmetrical shape to exact gram weight."
Den kortfattade översättningen är att man lät råämnena ligga och dra i linolja i några månader. Därefter bakades de i värmeskåp under ytterligare några månader innan man gjorde klubbhuvuden av dem. Syftet med behandlingen var att stärka råämnets struktur och att öka dess densitet.
"Stage one of the WB Persimmon oil hardening process, required that all raw turnings were soaked in linseed oil vats for several months, to unify and strengthen the persimmons grain and increase its total gram weight... Stage two, required baking the wood turnings in the hot Texas sun, within glass covered, solar hot boxes, for several more months.......... Once the Oil Hardening process was complete, the heavy-and-dense wood block, was sculpted into its classically symmetrical shape to exact gram weight."Den kortfattade översättningen är att man lät råämnena ligga och dra i linolja i några månader. Därefter bakades de i värmeskåp under ytterligare några månader innan man gjorde klubbhuvuden av dem. Syftet med behandlingen var att stärka råämnets struktur och att öka dess densitet.
tisdag 23 november 2010
Utvärdering av retrogolfbloggens första undersökning
Femton läsare svarade på frågorna som gäller om och i vilken utsträckning de spelar med retroklubbor. Av dessa svarade majoriteten att de gör så ibland. En svarade att han så gott som alltid använder sådan utrustning. Jag vet att det var en han eftersom det var mitt eget svar. Övriga svarsalternativ fick två träffar vardera.
Det är, med andra ord, statistiskt säkerställt att en förkrossande majoritet av landets golfare (eller i vart fall av bloggens läsare) i någon utsträckning ägnar sig åt retrogolf. Av den minoritet som inte redan spelar retro är hälften nyfikna på att börja. Det ser faktiskt bättre ut än vad jag trodde. Mycket bättre.
Det är, med andra ord, statistiskt säkerställt att en förkrossande majoritet av landets golfare (eller i vart fall av bloggens läsare) i någon utsträckning ägnar sig åt retrogolf. Av den minoritet som inte redan spelar retro är hälften nyfikna på att börja. Det ser faktiskt bättre ut än vad jag trodde. Mycket bättre.
The Bounce Back Man
Tja, nu är det väl till slut dags att inse att säsongen faktiskt, definitivt och ohjälpligt är över. Tid, alltså, för vintergolf och för retrospektion. Jag kombinerade dessa båda ämnen genom att gå in på hemsidan för klubbens vintertour för att se vad kamraterna hittat på medan jag spelat golf på gräs. Och vad ser jag? Ulf, som kom hopplöst sist senast jag var med vässade sin score med tolv slag (vilket är mycket på en artonhålsrond och enormt mycket när det handlar om nio hål) och vann i lördags!
Och på lördag? Utgångstipset är att precis vad som helst kan hända.
Och på lördag? Utgångstipset är att precis vad som helst kan hända.
Powerbilt Citation
Powerbilt är inte ett märke som särskilt många av dagens golfare känner till men under persimmoneran var det stort och den lätt igenkännbara, ilsket brandgula, bagen med PowerBilt i vit text en vanlig syn på tourtävlingar både i USA och i Europa. Powerbilt är ett varumärke för firman Hillerich & Bradsby i Kentucky som startade sin tillverkning av sportartiklar redan 1884 och är mest känd för sitt legendariska slagträ (för baseball) The Louisville Slugger.
1916 kom de första golfklubborna från H&B och från 1932 kallade de sina finaste persimmonklubbor för Citation. Powerbilt Citation hörde (och hör för oss som fortfarande är intresserade) till de mest eftersökta persimmonklubborna och de tillverkades, fram till det att metalwoods tog över marknaden, i en mängd olika upplagor. Citationklubborna kännetecknas av den annorlunda utformade bottenplattan och bakvikten i mässing. Båda dessa kännetecken kopierades, för övrigt, av Top-Flite och jag har sett Top-Flitedrivers i såväl persimmon som laminerad lönn som är mycket ogenerade efterapningar.
Själv är jag lycklig ägare till två Citation, en driver och en spoon. De är inhandlade vid olika tillfällen och på helt olika ställen. Ingen av klubborna var i särskilt vackert skick när jag fick tag på dem och jag inte brytt mig om att försöka få dem i utställningsskick utan försöker hålla dem i ett gott bruksskick. De är de persimmonklubbor som oftast finns i min bag.
Spoonen har jag fått lov att totalrenovera två gånger. Dels omedelbart efter det att jag köpt den och dels för ett år sedan då den blivit överkörd av en bil. Nu ser den ut som på bilderna ovan och fungerar hur bra som helst. En metalwood som råkat ut för samma sak hade bara varit att kassera.
måndag 22 november 2010
Det var bättre förr
Det hopplösa hopkok som kallas FedEx Cup är över för den här gången och nu går europatourens lika artificiella variant på temat - Race to Dubai - in i slutskedet. Förr hade säsongerna en värdig slutpunkt och fram till det att nästa års säsong drog igång var det Silly Season. Nu verkar Silly Season ha integrerats i tourerna.
På något vis så tycker jag att det var större att vinna europatourens Order of Merit än vad det är att gräva guld i öknen. Annars är det väl så att man knappt ids engagera sig i många fler tävlingar än de fyra stora.
På något vis så tycker jag att det var större att vinna europatourens Order of Merit än vad det är att gräva guld i öknen. Annars är det väl så att man knappt ids engagera sig i många fler tävlingar än de fyra stora.
Är golfare våldsbenägna?
Inte för att jag vet riktigt vad det här har med retrogolf att göra men... Äh titta och njut (eller förskräcks). Hur kan vuxna människor ta sitt golfande på så blodigt (för det hade det kunnat bli) allvar att de får för sig att använda en golfklubba som tillhygge? OK att de blev provocerade, men ändå. Samma effekt fick ju Filip och Fredriks "attentat" på Lidingö GK för en tio år sedan. Är golfare, under den civiliserade ytan, aggressiva grottmänniskor snara att ta till våld om de blir det minsta retade? Å andra sidan så är det ju oerhört sällan förekommande att golfare går lös på varandra.
Att bära eller inte bära, det är frågan
Roderic Mc Dougall, den gamle skotske mästergolfare som i Lasse Åbergs film Den ofrivillige golfaren är den som lär Stig-Helmer det gamla och kungliga spelet säger någonting i stil med: "En gentleman bär aldrig fler än sju klubbor. En riktig gentleman bär inte ens så många, han har någon som bär dem åt honom."
Nu handlar det här inlägget inte om caddies, så vi bortser från det där med att han någon som bär grejorna åt en. För oss är valet att bära eller att, på en vagn, dra eller skjuta vår utrustning runt banan. För vagn talar att det är mindre ansträngande att dra eller skjuta en tung packning på en välbalanserad och lättrullande vagn än vad det är att bära den. Mot vagnalternativet talar att man då ofta måste ta omvägar och att det ibland är svårt att få med sig vagnen dit där man slagit bollen.. Dessutom är vagnar så fula och det ser, uppriktigt sagt, en smula löjligt ut när en karl drar eller skjuter en vagn på en golfbana. Damer ser aldrig löjliga ut.
Det är här McDougall kommer in. Man behöver inte bära fjorton klubbor. man behöver inte heller bära två dussin bollar (och OM man behöver det så bör man nog gå till driving rangen snarare än till första tee). För att spela golf behöver man inte bära mer än ett halvset klubbor och ett halvdussin bollar. I extrema fall också en regnjacka. Vad i övrigt man behöver (några peggar, kanske en greenlagare, i värsta fall penna och scorekort) ryms i byxfickorna. På så gott som alla banor finns en kiosk eller i vart fall en vattenkran någonstans så det är onödigt att bära med sig vatten).
Jag föredrar att bära. Det är sällan jag bär fler än nio klubbor. I förrgår spelade jag med endast jämna (PW, 8, 6 och 4) järnklubbor och jag lyckades på en partrea träffa samma greenbunker med både PW:n och 8:an. Hade jag haft även järnnian i bagen så hade jag förmodligen kunnat lägga en boll i samma bunker med den också men jag upplevde inte att avsaknaden av den klubban (eller de övriga udda järnklubborna) på något sätt begränsade mitt spel.
Nu handlar det här inlägget inte om caddies, så vi bortser från det där med att han någon som bär grejorna åt en. För oss är valet att bära eller att, på en vagn, dra eller skjuta vår utrustning runt banan. För vagn talar att det är mindre ansträngande att dra eller skjuta en tung packning på en välbalanserad och lättrullande vagn än vad det är att bära den. Mot vagnalternativet talar att man då ofta måste ta omvägar och att det ibland är svårt att få med sig vagnen dit där man slagit bollen.. Dessutom är vagnar så fula och det ser, uppriktigt sagt, en smula löjligt ut när en karl drar eller skjuter en vagn på en golfbana. Damer ser aldrig löjliga ut.
Det är här McDougall kommer in. Man behöver inte bära fjorton klubbor. man behöver inte heller bära två dussin bollar (och OM man behöver det så bör man nog gå till driving rangen snarare än till första tee). För att spela golf behöver man inte bära mer än ett halvset klubbor och ett halvdussin bollar. I extrema fall också en regnjacka. Vad i övrigt man behöver (några peggar, kanske en greenlagare, i värsta fall penna och scorekort) ryms i byxfickorna. På så gott som alla banor finns en kiosk eller i vart fall en vattenkran någonstans så det är onödigt att bära med sig vatten).
Jag föredrar att bära. Det är sällan jag bär fler än nio klubbor. I förrgår spelade jag med endast jämna (PW, 8, 6 och 4) järnklubbor och jag lyckades på en partrea träffa samma greenbunker med både PW:n och 8:an. Hade jag haft även järnnian i bagen så hade jag förmodligen kunnat lägga en boll i samma bunker med den också men jag upplevde inte att avsaknaden av den klubban (eller de övriga udda järnklubborna) på något sätt begränsade mitt spel.
söndag 21 november 2010
Ett litet golfbibliotek
Alldeles gratis och utan lånekort så kan man läsa (och ladda ner) ett antal intressanta golfböcker från tiden runt det förra sekelskiftet. Det som står att läsa i dessa böcker (och bilderna!) kanske inte har någon direkt tillämpning för dagens golfare (såvida han inte hör till gänget som spelar med hickoryskaft) men ger perspektiv på och en ökad förståelse av hur sporten utvecklats.
De böcker som syns på bilderna och många fler hittas.här. Mycket nöje!
En keps i Kintehamn
En knapp mil söderut längs kusten, från Kronholmen räknat, ligger den lilla orten Klintehamn. I en klädaffär där hittade jag, i fredags, min nya golfkeps. Mycket elegant och välsydd. Hur länge den värmt hyllan där vet jag inte men av prislappen (såväl beloppet som utseendet) att döma i åtskilliga år.
lördag 20 november 2010
Närspel
 |
| Tionde hålets utslag. Rakt ut mot havet och, för det mesta, rakt in i vinden. |
När GK är, för övrigt, Gotlands (och en av landets) trevligaste bana. En riktig feelgood-bana. Inte särskilt lång. Par 68. Opretentiös. Bra turf. Utsatt för vinden de dagar det blåser och man kan se litet av havet från vissa av hålen.
Banan kom till sedan golfentusiasterna på orten (de flesta förmodligen sommargäster) blev påkomna med att spela golf i det fria ute på Närsholmen. Detta hände när den ryske regissören Tarkovskij spelade in sin film Offret där. Inspelningen och det pådrag den förde med sig tilldrog sig en hel del intresse och tydligen så var det någon tjänsteman från länsstyrelsen som var utsänd för att kontrollera att givna tillstånd följdes. Denne fick då syn på några golfare ute i terrängen varpå det snabbt blev stopp för det nöjet. Golfarna flyttade sina övningar till en närbelägen (!) hästhage där de först sex hålen lades ut. I flera år samsades golfare och hästar. Banan växte sedan till en riktig 18-hålsanläggning med range och klubbhus.
I bakluckan på Jannes bil
Efter retrotävlingen på Viken häromsistens vidtog en improviserad sammankomst på parkeringen där deltagarna beundrade varandras klubbor. Janne hade inte bara trevliga klubbor i den bag han bar under själva tävlingen (Kenneth Smith bladklubbor bla) utan även en bag fylld med vackra träklubbor i bakluckan på sin bil.
fredag 19 november 2010
"Would ya' try to hit one close to the bloody flag for me, please!"
Den här artikeln tycker jag är rätt intressant.
Egentligen så är det otroligt
 |
| Ett perfekt slag. |
torsdag 18 november 2010
Och förresten...
...även om det skulle regna på Gotland i helgen så slipper jag i alla fall det vita elände som kallas snö. Ni som gillar snö kan ju spana in Roslagens GK:s vintertour. Bor ni i närheten så är det bara att komma till klubbhuset på utsatt tid, betala sin femtiolapp, ta en fika med gänget och sedan ut och spela något som, beroende på förhållandena, mer eller mindre påminner om golf.
Det ser ljusare ut
yr.no:s prognoser för gotlandsvädret i helgen ser nu rätt hyfsade ut.Inte för att det egentligen finns något sådant som dåligt golfväder, men både fre- och lördagen tycks komma att bjuda på mest uppehåll och lagom vind. Det blir nog några varv på Kronholmens niohålare. Man kanske kan vänja sig vid nymodigheterna?
Kratta bunkern?
På en golfbana finns två olika sorters hinder, nämligen vattenhinder och bunkrar. Vattenhinder är verkligen hinder, i vart fall om bollen ligger i själva vattnet. Det brukar kosta ett slag. Att hamna i en bunker kostar sällan slag annat än för nybörjare och höghandicapare med bristfällig teknik. Alla andra slår sig i nio fall av tio lätt ur bunkern och ofta har man ett bra mycket enklare läga om bollen hamnat i en bunker än om den hamnat i den ruff som omger bunkern.
Trots att bunkern är, eller åtminstone kallas för, ett hinder så klagar många golfare om den inte är i perfekt skick. Det får inte vara för litet sand, inte för mycket sand, sanden får inte vara för lös och den får definitivt inte vara packad. Dessutom ska sanden vara perfekt krattad. Den spelare som drabbas av ett dåligt läge när han spelat sin boll ner i en bunker uppfattar detta som orättvist, särskilt om det dåliga läget beror på att någon annan spelare inte krattat bunkern minutiöst efter sig.
Är inte det rätt konstigt? Om bunkrarna ska vara hinder bör de väl vara svåra att spela sig ur? Är det inte, om man tänker efter, rätt orimligt att bollen (annat än i lyckliga undantagsfall) ska ligga bra i ett hinder?
Jack Nicklaus orsakade stort rabalder när han för några år sedan på en tourtävling han arrangerade på sin bana Muirfield Village hade tagit bort varannan tand på bunkerkrattorna. Detta gav upphov till djupa räfflor i bunkrarna. Dessutom påbjöd han att man skulle kratta bunkrarna vinkelrätt mot spellinjen så att bollen nästa garanterat skulle ligga litet knepigt. Det tycker jag var ett steg i rätt riktning, men vore det inte enklare att ta bort krattorna och låta bunkrarna bli litet svårare? Mera som hinder, om man så säger.
onsdag 17 november 2010
MacGregormysteriet
Den där macgregordrivern som jag köpte för 150 spänn och snyggade till skulle jag ju forska vidare om för att ta reda på när den är tillverkad. Det har väl gått sådär. Via en gammal klubbmakare (gammal i den meningen att han var med på den tiden då alla spelade med träklubbor) har jag i alla fall fått fram att stämplingen i sulan är en beställningskod vars syfte var att identifiera träblocket genom tillverkningsprocessens olika steg. Många (de flesta) klubbor på den här tiden köptes via pros ute på klubbarna som beställde ur MacGregors katalog. Vilka tider!
En sak som är litet märkligt med just den här klubban är att den saknar stämplingen på ovansidan. Normalt så försåg MacGregor sina träklubbor med sitt märke (i grund relief) på klubbans krona. Ibland gjordes klubbor (eller serier av klubbor) "vid sidan om" och såldes under andra namn men i så fall stod det inte MacGregor på bottenplattan. Den mest sannolika förklaringen till att min driver saknar stämplingen är att den tidigare renoverats av (som min klubbmakarkompis uttrycker saken) någon okunnig som helt enkelt slipat ned klubbhuvudet så att stämpligen gått förlorad. Det som talar för den teorin är att klubbans skick- främst att finishen på trävirket var så gott trots att bottenplattan var så sliten - innan jag snyggade till den tyder på att den åtminstone någon gång renoverats.
En sak som är litet märkligt med just den här klubban är att den saknar stämplingen på ovansidan. Normalt så försåg MacGregor sina träklubbor med sitt märke (i grund relief) på klubbans krona. Ibland gjordes klubbor (eller serier av klubbor) "vid sidan om" och såldes under andra namn men i så fall stod det inte MacGregor på bottenplattan. Den mest sannolika förklaringen till att min driver saknar stämplingen är att den tidigare renoverats av (som min klubbmakarkompis uttrycker saken) någon okunnig som helt enkelt slipat ned klubbhuvudet så att stämpligen gått förlorad. Det som talar för den teorin är att klubbans skick- främst att finishen på trävirket var så gott trots att bottenplattan var så sliten - innan jag snyggade till den tyder på att den åtminstone någon gång renoverats.
Ord att ta till sig
"På de flesta golfbanor finns det en tränare, en sk professionell eller Pro. Han är en person som ägnat sitt liv åt golfspelet och kan därför mer om golf än du själv och de flesta andra som spelar på banan. Men han är mer än din lärare. Han är den fasta punkten på banan, din naturliga kontakt och hjälpen i nöden."
Harry Karlsson Fakt
På vår klubb har vi en sådan hjälpare i nöden. Han heter Leif Modin. Hur kunnig han är framgår av bilden ovan. Ingen annan än en verklig expert skulle kunna se så fruktansvärt kritisk ut när han granskar en så fulländad klubba som Mizuno TP-2000. Man kan inte undgå att imponeras av sådant.
Leif ger inte bara goda råd utan han driver också en sk proshop på klubben. Bortsett från att det mesta han säljer är moderna grejor så är det en rätt OK shop. Han har dessutom en liten verkstad där han kan reparera klubbor, byta grepp och annat. Han fixar till och med gamla träklubbor om det kniper. En verklig räddare i nöden. Om ni nödvändigtvis ska köpa moderna klubbor så köp dem gärna av LeMo.
Harry Karlsson Fakt
På vår klubb har vi en sådan hjälpare i nöden. Han heter Leif Modin. Hur kunnig han är framgår av bilden ovan. Ingen annan än en verklig expert skulle kunna se så fruktansvärt kritisk ut när han granskar en så fulländad klubba som Mizuno TP-2000. Man kan inte undgå att imponeras av sådant.
Leif ger inte bara goda råd utan han driver också en sk proshop på klubben. Bortsett från att det mesta han säljer är moderna grejor så är det en rätt OK shop. Han har dessutom en liten verkstad där han kan reparera klubbor, byta grepp och annat. Han fixar till och med gamla träklubbor om det kniper. En verklig räddare i nöden. Om ni nödvändigtvis ska köpa moderna klubbor så köp dem gärna av LeMo.
tisdag 16 november 2010
Mental istid
 |
Inte ens några dagar med plusgrader och ett rejält regn räckte för att göra niohålsbanan snöfri. Nu fryser allt på. Istiden är här. |
California Classic Riviera
De flesta persimmonklubbor var intill förväxling lika. Formgivningen präglades inte lika mycket av effektsökeri som dagens och inte heller var den klassiska utformningen patentskyddad. Detta medförde att marknaden var öppen för betydligt fler tillverkare än vad fallet är nuförtiden då allt handlar om snabba modellbyten och stora volymer.
Det var också så att mindre kända tillverkare kunde slå sig fram och om man inte nödvändigt ville betala för att det skulle stå MacGregor, Spalding eller Titleist på kubborna så kunde man hitta riktigt bra grejor till ett vettigt pris. Många mindre tillverkare (och klubbpron) som gjorde persimmonklubbor mer eller mindre hantverksmässigt och i små serier eller på beställning. Där kan man verkligen tala om custom. Det var dessutom betydligt enklare att avgöra vad som var bra och vad som var skräp. Åtminstone om man förstod att bedöma virket och hantverket och hade känsla för om klubborna var rätt balanserade.
Klubborna på bilden ovan (en träfyra och en driver) är åttiotalsklubbor från den tämligen okända tillverkaren California Classic. Modellen heter Riviera (antagligen efter den klassiska banan. Hur bra klubbor som helst trots att de, på sin tid, var relativt billiga. Och snygga med mörkbrun finish och den röda insert med fyra skruvar monterade som ett ruteress som jag gillar. Setet omfattar driver, spoon, lillspoon och träfemma.
måndag 15 november 2010
Meteorologi
Jag har svårt att bestämma mig för om det är vansinnigt lätt eller vansinnigt svårt att vara meteorolog. Hittills i år verkar meteorologerna vara sämre på att spå väder än vad jag är att läsa greener. Nu känner jag på mig att det (väderprognosticeradet, inte min puttning) håller på att vända. Nästa helg tänkte jag nämligen sticka över till Gotland för att hälsa på min mamma och golfklubborna får naturligtvis följa med. Just nu är prognosen regn fredag, lördag och söndag. Det skulle inte förvåna mig det minsta om den, för första gången i år (?) är 100%-ig...
En novembersöndag på Mälarö
 |
| Så här såg det ut vid halvniotiden på morgonen, strax innan vi slog ut. |
 |
| Daniel testar hållfastheten i en gammal clevelanddriver. |
 |
Så här såg det ut när vi skulle slå ut på det sista hålet. Greenen ligger hitom de två ljuspunkterna längst till vänster. |
söndag 14 november 2010
Ord att ta till sig
"Alla som tror att golf är ett sällskapsspel, att golfbanan är en plats att stifta nyttiga bekantskaper på, har missuppfattat spelets mening. Ja, speciellt de som under en golfrunda börjar tala med sina medspelare om annat än golf, eller naturen runt banan, är GOLFSYNDARE. De har helt missförstått golfens själ och bör snarast avföras från banan."
Harry Karlsson Fakt
Ovanstående, synnerligen kloka och insiktsfulla, ord står att läsa i "Golf för nybörjare", en mycket originell instruktionsbok som utkom 1979 med Harry Karlsson Fakt, framstående golfare och pro på Stockholms GK, som upphovsman. De borde stå på en skylt vid första tee på varje golfbana i landet.
Harry Karlsson Fakt
Ovanstående, synnerligen kloka och insiktsfulla, ord står att läsa i "Golf för nybörjare", en mycket originell instruktionsbok som utkom 1979 med Harry Karlsson Fakt, framstående golfare och pro på Stockholms GK, som upphovsman. De borde stå på en skylt vid första tee på varje golfbana i landet.
Ett fint klubbhus
Det viktigaste är naturligtvis en bana men för att det ska vara en riktig golfklubb krävs också ett klubbhus. Klubbhus kan se ut på många olika sätt. Bro Hof framhåller gärna själva och får ofta, särskilt i golftidningarna, beröm för sitt storslagna klubbhus som är ett renoverat mindre slott. Mig lämnar det kall. Slott är inte riktigt min grej och jag känner mig inte riktigt bekväm i sådana. Inte är jag särskilt imponerad av dem heller. Ett slott är en vräkig och opraktisk byggnad som inte fyller något vettigt syfte utan är till för att ägaren ska kunna glänsa.
De som är middags- eller lunchätare snarare än golfare bedömer naturligtvis ofta ett klubbhus uteslutande utifrån restaurangen och visst är det ett plus om det finns en trevlig servering men det är alls inget måste. Restauranger med guldkrogspretentioner och vita dukar är trevliga i och för sig men inte riktigt vad jag vill ha på en golfklubb. Där vill jag kunna bli serverad och känna mig bekväm även om jag är ledigt golfklädd snarare än uppsvidad i kavaj, slips och blanka skor.
Ett klubbhus är för mig något annat än en kommersiellt inriktad anläggning. Det får naturligtvis gärna förekomma kommersiella inslag såsom en proshop eller en restaurang men dessa inslag är inte och får inte heller bli huvudsaken. Klubbhuset är inte till för diverse näringsidkare utan för golfarna. För klubbens medlemmar och gäster.Ett klubbhus där man inte har att göra om man har något annat ärende än att skiljas från sina pengar är inget klubbhus. Det är i alla fall min uppfattning. Många andra ser och talar om oss golfare som kunder. Ännu värre är att många golfare ser och talar om sig själva som kunder. Så oerhört andefattigt!
Många golfare närmast kräver att klubbhuset ska inrymma en bemannad reception. Själv har jag inget egentligt behov vare sig av någon som ler servilt mot mig när jag anländer eller som jag kan köra med. Bollränna och en låda att lägga greenfeen i funkar för mig. Därefter kommer en pro, gärna med en liten shop på önskelistan.
Ett klubbhus primära syfte är att vara en från elementen skyddad plats där klubbens medlemmar och gäster kan träffas. Det får gärna innehålla tavlor, prisskåp eller andra föremål som berättar något om klubben och dess historia. Vräkigt eller imponerande behöver det inte vara men det får gärna vara mysigt. Inte heller stör det om det är estetiskt tilltalande och passar in i miljön.
Klubbhuset på Viken uppfyller alla mina baskrav. Det var vid mitt besök obemannat. Det inrymde alla relevanta funktioner och det fanns till och med rinnande vatten och kokmöjlighet. Dessutom hade det en oslagbar atmosfär. Annars gillar jag (mer och mer ju fler klubbhus jag ser) min hemmaklubbs (Roslagens GK) klubbhus. Det har atmosfär, uppfyller mina baskrav och innehåller dessutom en krog och en välskött proshop. Och en reception. Roligt är att det, trots att det är en gammal timmerbyggnad, inte är byggt där det i dag står. Ursprungligen stod det i Söderbärke, vid sjön Barken i södra Dalarna. Bara en sådan sak. Huset var gammalt redan när det monterades ned och fraktades till Roslagen. Det har en, för mig okänd, historia långt innan det blev vårt klubbhus. Ibland önskar man att väggarna kunde tala.
Det är naturligtvis svårt och blir nästan alltid orättvist när man börjar jämföra. En ny klubb kan sällan ha annat än ett nytt och modernt klubbhus och ett sådant har inte, i vart fall inte de första decennierna, samma förutsättningar att ha en genuin atmosfär och att andas golfhistoria och tradition som en äldre klubbs gamla klubbhus har. Som retrogolfare är jag naturligtvis ohjälpligt partisk och mitt hjärta klappar för de äldre byggnaderna. Mest klappar det, som sig bör, för hemmaklubbens klubbhus. Fast Vikens klubbhus tilltalade mig mycket. Detta sagt så finns det många nyare klubbhus som är mycket trevliga. Men det får vi ta en annan gång.
De som är middags- eller lunchätare snarare än golfare bedömer naturligtvis ofta ett klubbhus uteslutande utifrån restaurangen och visst är det ett plus om det finns en trevlig servering men det är alls inget måste. Restauranger med guldkrogspretentioner och vita dukar är trevliga i och för sig men inte riktigt vad jag vill ha på en golfklubb. Där vill jag kunna bli serverad och känna mig bekväm även om jag är ledigt golfklädd snarare än uppsvidad i kavaj, slips och blanka skor.
 |
| Roslagens GK |
Många golfare närmast kräver att klubbhuset ska inrymma en bemannad reception. Själv har jag inget egentligt behov vare sig av någon som ler servilt mot mig när jag anländer eller som jag kan köra med. Bollränna och en låda att lägga greenfeen i funkar för mig. Därefter kommer en pro, gärna med en liten shop på önskelistan.
 |
| Roslagens GK:s klubbhus |
 |
| Det K-märkta lilla klubhuset på Viken |
Det är naturligtvis svårt och blir nästan alltid orättvist när man börjar jämföra. En ny klubb kan sällan ha annat än ett nytt och modernt klubbhus och ett sådant har inte, i vart fall inte de första decennierna, samma förutsättningar att ha en genuin atmosfär och att andas golfhistoria och tradition som en äldre klubbs gamla klubbhus har. Som retrogolfare är jag naturligtvis ohjälpligt partisk och mitt hjärta klappar för de äldre byggnaderna. Mest klappar det, som sig bör, för hemmaklubbens klubbhus. Fast Vikens klubbhus tilltalade mig mycket. Detta sagt så finns det många nyare klubbhus som är mycket trevliga. Men det får vi ta en annan gång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)