Bedrövligt

Nu har den ohejdade materialutvecklingens grepp om spelet lett till det otänkbara: Man bygger om Old Course för att den inte ska bli alltför lätt för proffs med titandrivers, metalwoods, hybrider och heta bollar. man låtsas alltså inte ens längre att det fortfarande är det gamla och kungliga spelet som spelas.

Det är sorgligt i flera avseenden. Själv har jag länge hoppats att en gång få spela Old Course och tänkt att om/när det sker så ska det bli med persimmonklubbor i bagen. Nu verkar de som borde ha försvarat spelet och dess värden mot de mer monetärt motiverade krafterna bygger bort den möjligheten och gör Old Course till ännu en i raden av banor byggda eller anpassade för utrustning som, strängt taget, aldrig borde ha tillåtits på en golfbana.

Det känns som om jag plötsligt tappat intresset för att spela Old Course. Det finns så många andra turistfällor man kan åka till.

Livstidsbegränsning

När jag var helt liten (typ 3 år) köpte mina föräldrar ett kylskåp till den sommarstuga de hyrde. Det kylskåpet följde med många somrar för att i mitten av sextiotalet hamna i det hus de köpte på Gotland. Där stod - och fungerade - det i ytterligare två decennier. Egentligen så gick det fortfarande när det till sist byttes ut men då hade mössen ätit upp alla lister...

På TV såg jag för en tid sedan en dokumentär där man bland annat fick veta hur östtyskarna någon gång på sextiotalet tagit fram en glödlampa som var marginellt dyrare än de vanliga med som höll i princip hur länge som helst. De blev idiotförklarade när den visades upp på en branschmässa.

Förr gjorde man grejor så bra man kunde. Så att de skulle hålla. Jag har fortfarande den fiskerulle min pappa köpte ungefär när jag föddes och den fungerar lika bra idag som då. Nu är det självklart att saker inta ska hålla, I vart fall inte för länge. När det gäller datorer och liknande, där utvecklingen fortfarande går rätt snabbt, är det knappast intressant med produkter som håller i en livstid men när det gäller tekniskt mogna produkter så gäller det motsatta. Ändå håller en ny golfbag sällan mer än en eller två säsonger (om man spelar flitigt). Det tycker jag är för ynkligt. Det var bättre förr.

Hur långt slår du en järnnia?

I Ben Hogans bok Power Golf (den han skrev innan han hittat den klassiska hogansving som ingående beskrivs i Five Lessons) finns en tabell. I den redovisas hur långt Hogan slog med de olika klubborna - från sandwedgen till drivern - i sin bag och för varje enskild klubba anges "regular", "maximum" och "minimum". De flesta som hittar tabellen studerar maxlängderna och jämför dessa med sina egna (något som av flera olika skäl är fullkomligt ointressant). Det verkligt intressanta är att jämföra Hogans standardlängder ("regular") med hans maxlängder. Gör man det så finner man att han genomgående med sina normalslag slog  sina järnklubbor 25 yards, dvs ungefär 23 meter, kortare än vad han kunde slå dem om han tog i och satsade på maximal distans. 

Hogan nöjde sig alltså, normalt, med att slå sin järnnia 115 yards trots att han kunde slå den 140 yards. Idag spelar de flesta med klubbor som går bra mycket längre än vad de som Hogan använde gör och alla med bollar som år vansinnigt mycket längre än vad bollarna gjorde på 1940-talet (när tabellen kom till). Därför kan i stort sett vilken motionsgolfare som helst idag matcha Hogans längder. Men det är också allt de verkar bry sig om. Att kunna slå bollen så långt som möjligt med varje klubba i bagen (puttern undantagen) och jag har aldrig spelat med någon (åtminstone ingen handicapspelare) som frivilligt ger bort två klubbor eller mera i längd för att slå bollen med bättre kontroll. Varför slå in mot greenen med en järnåtta om man kan nå med en pitching wedge? 

Själv tror jag att Hogan visste vad han gjorde. Han vann ju ett gäng majors och anses fortfarande vara den genom tiderna främste ballstrikern. Hans kontroll var magnifik även när han slog så långt som han kunde. Ändå höll han för det mesta igen för att verkligen vårda bollen. Alla motionsspelare jag känner gör precis tvärtom. Ingen av dem har vunnit någon major.

Sant

I hypen kring TaylorMades senaste järnklubbor - RocketBladez - säger dess CEO följande: 

"King maintains that no substantial innovations have been made in the overall iron category since Ping began popularizing cavity-back irons almost 50 years ago."

Det är förvisso sant (även om man kan ha synpunkter på det där med att cavity backs var så märkvärdigt). Den som är intresserad kan jämföra uttalandet med vad som  sagts i marknadsföringen av TaylorMades alla tidigare modeller av järnklubbor och sedan dra sina egna slutsatser om hur mycket tilltro man ska sätta till vad som sägs från det hållet.

edit. Annars så kan det ju vara en bra utgångspunkt (om man vill byta järnklubbor av någon annan anledning än att de är trasiga eller uttjänta) att de är fullt up to date i ungefär ett halvsekel.

Svinga som Bobby

Rätt många anser fortfarande att Bobby Jones var den störste golfare som någonsin vandrat på en fairway (fast ännu fler har aldrig hört namnet). Ändå är det mindre än hundra år sedan Robert Tyre Jones Jr helt dominerade spelet. Som amatör vann han samma år (och är den förste och ende som lyckats med den bedriften) de fyra tävlingar som då räknades som de största: US Open, The Open, British Amateur och US Amateur. Sedan lade han av med tävlandet och byggde Augusta National.

Hans svingrecept var enkelt och håller ännu:

- Greppa klubban löst och i fingrarna. Var noga med att du känner klubbhuvudet.
- Ställ upp till bollen så naturligt och bekvämt som möjligt.
- Använd benen och höfterna i baksvingens början och svinga klubbhuvudet bakåt snarare än att lyfta upp det med händer och armar.
- Försäkra dig om att baksvingen är såpass lång att klubbhuvudet får en tillräcklig sträcka att accelerera fram till bollträffen.
- Starta nersvingen lugnt och utan brådska och låt klubbhuvudet accelerera mjukt och naturligt.

Lycka till!

Värdebeständighet

Inlägget nedan postade jag för exakt två år sedan men det kunde lika gärna ha varit skrivet idag (bortsett från att jag sålt Joe Powell-klubborna till min kompis Stefan). De moderna drivers som var mest hypade 2010 har redan sålts på rea till halva priset...

söndagen den 24:e oktober 2010

Modern retro

Modern retro? Det låter kanske bakvänt men tänker man efter sä är det helt rätt. Vi lever nu i den, definitionsmässigt, moderna tiden (och aldrig har den varit så modern som just nu) och därifrån blickar vi bakåt. Det är endast i förhållande till ett nu som man kan blicka bakåt. För att visa att bakåtblickande inte är detsamma som bakåtsträvande handlar detta inlägg om moderna klubbor. Moderna i den meningen att de tillverkas och säljs just nu men som ändå är just retro.

Det görs, vilket kanske kommer som en överaskning för några, fortfarande riktiga träklubbor. Ett företag som gör detta är Joe Powell Golf Inc. i Sarasota. Joe Powell var redan på 1960-talet verksam i branschen som designer och klubbmakare åt andra företag. 1975 startade han eget. Firman finns fortfarande kvar, vilket är glädjande, och de tillverkar fortfarande klubbor som lika gärna hade kunnat vara tillverkade 1975, vilket är ännu mera glädjande.

Trälubborna på bilden köpte jag för bortåt femton år sedan. Modellen heter PT1W och finns, tillverkas och säljs alltjämt. Exakt vilket år den introducerades vet jag inte. Kanske har den hängt med från starten 1975? Det spelar ingen roll. Det är klassiska persimmonklubbor i vad jag skulle vilka kalla typisk 1950-talsdesign. De är betsade i en honungsblond färg, har bottenplatta i klassisk "butterfly"-form och ett karaktäristiskt insert i en djupröd färg med ett inlägg av aluminium i mitten. Skaften är frekvensmätta True Temper Dynamic. Ungefär så bra som träklubbor kan bli.

Järnklubborna är Mizuno MP-68. Lika vackra och lika sköna att spela med som alla smidda mizunoblad. Enligt Mizuno (eller deras marknadsföringsavdelning) ska de vara de bästa mizunobladen någonsin, bygga på allt Mizuno genom åren lärt sig om klubbtillverkning och dessutom designade med hjälp av den allra senaste datorteknologin. Det kanska är riktigt eller så är det bara vanlig marknadsföringsBS. Hur som helst så är det riktigt bra klubbor.

Vill man ha riktiga klubbor men inte jaga på begagnatmarknaden så finns det alltså alternativ. Det känns, på något vis, upplyftande. Något som särskilt tilltalar mig är att jag idag skulle kunna köpa nya men exakt likadana träklubbor som de jag köpte för femton år sedan (och att de precis lika gärna kunde ha varit köpta för trettio år sedan). Skulle du bli av med eller slå sönder en modern klubba som du köpte för tre år sedan så skulle det antagligen vara mer eller mindre hopplöst att få tag på en ny likadan.

Årligt underhåll

Jag har alltid, vad jag än sysslat med, varit noga med att hålla min utrustning i bra skick. Sådant brukar löna sig och dessutom så är det tillfredsställande att pyssla med sådana saker. För oss som spelar med träklubbor är det absolut nödvändigt att kontinuerligt se efter våra klenoder. Det kan räcka med en småsak som en oåtgärdad lackskada eller att man lämnar drivern med headcovern på när man kommer hem efter en runda i fuktigt väder för att skadan ska vara skedd.

Så här års är det dags för det årliga underhållet. Klubbor som inte företer några synliga skador görs ordentligt rena. Sedan brukar jag gå över klubbhuvudet med fint sandpapper (helst våtslippapper) och ge det ett fräscht lager lack. Jag använder uretanbaserad golflack. 

Har lacken skador måste dessa åtgärdas. det kan vara sprickor eller att lack helt saknas någonstans. En luring är när lacken släpt från underlaget men ändå är hel. Då kommer kniv och sandpapper fram och sedan blir det några lager lack.

Skaften brukar få en omgång med Autosol kromglans (en produkt jag har förtroende för sedan mopedtiden då jag körde en Mustang Cross Special med kromad tank).

Har någon bottenplatta eller insert börjat släppa eller någon skruv börjat visa tecken på att ge sig är det fara å färde. Säkrast är att då lämna in klubban till någon kompetent reparatör. Är man händig (eller bara djärv) så kan man annars, på vinst och förlust, ge sig på även sådana projekt själv. Det måste man avgöra själv. Däremot ska man inte spela med en sådan klubba utan att den först åtgärdats.

Greppen ska, i den ån man inte regelbundet gör det, göras rena. Gummigrepp görs skrubbas med en nagelborste (eller motsvarande) med ljummet vatten och Yes diskmedel. Därefter sköljs de av och torkas torra med en frottéhandduk. Visar de tecken på att börja torka så gnider man in dem med flytande paraffin (köps på apoteket). Paraffinet får dra in (minst 24 timmar) och därefter görs greppet rent enligt den nyss beskrivna proceduren. Eller så låter man klubban stå med paraffinet och gör rent greppet igen i vår. Lädergrepp görs rena med sadeltvål (enligt anvisningarna på förpackningen).

När allt är klart häller man upp en liten whisky (eller en kopp te) och sätter sig i soffan (eller favoritfåtöljen) med en bra golfbok.

Ingenjörskonst

Det är otroligt vad utvecklingen gått framåt, eller? Redan på 1800-talet hade långa järn mindre loft än vad korta järn hade. Man kände alltså till att ett lägre loft, allt annat lika, gav ett längre slag. Naturligtvis så har oerhört mycket hänt sedan dess. Precis som den tekniska utvecklingen gjort oerhörda framsteg sedan, säg, 1962. Till de företag som leder utvecklingen hör TaylorMade som nu lanserat en epokgörande järnklubba - RocketBladez - som ska ge hittills ouppnådda, för att inte säga oanade, slaglängder. Själv tror jag att de är ungefär två klubbor längre än ett set femtio år gamla blad.1962 hade nämligen en järnfemma från Wilson 31 graders loft. Järnsjuan i RocketBladez har ett loft på 30,5 grader. Halleluja!

Godtycke

USGA-direktören Mike Davis har träffat företrädare för spelarna på PGA-touren angående det aviserade förbudet mot att förankra klubban mot någon annan del av kroppen än händerna och ska därvid ha sagt att  "any rule change would not be because of a competitive advantage with the stroke and would be made to address the perception about how the game should be played". Däremot är det tydligen helt i enlighet med regelmakarnas uppfattning om "how the game should be played"  att det numera, åtminstone på högsta nivå, handlar om längd, carry och wedgespel och att det gamla sättet att spela med skruv, rull, längre inspel och chip n´runs i stort sett gjort obsolet. Min slutsats är därför att det bara handlar om tyckande, eller snarare godtycke när USGA uttalar sig om "how the game should be played". Inte undra på att det blivit som det blivit.

Pessimism

Vad jag tycker om sk mag-, hak- och bröstputters är väl känt. Liksom vad jag tycker om dagens 460-kubiks titandrivers med grafitskaft och, framförallt, om hur regelmakarna suttit med huvudet i sanden och tummen i ****** istället för att agera när golfindustrin kapade spelet. Nu tycks det i alla fall som om R&A och USGA tänker sätta ner foten vad gäller långa putters men inte så att de förbjuder sådana utan så att de inte får anändas som avsett. Kort sagt så kommer, efter vad jag har förstått, en regeländring som säger att man måste hålla klubban i händerna och inte får förankra den mot någon annan del av kroppen. 

Detta har utlöst protester från främst vissa av de professionella spelare som använder sig av magputters för att tjäna sina pengar och det är naturligtvis krokodiltårar. Däremot kan de ju ha rätt i andra saker som tex Webb Simpson har fullkomligt rätt när han konstaterar att det är rätt löjligt att ingripa mot magputters när man släppt igenom de monstruösa titandrivrarna.

"We all know that the R&A and USGA love to keep golf as original as possible," he said. "But I think with the changes in the grooves, the golf balls, the drivers — you've got a little persimmon head 20 years ago the size of a fist, and now a titanium head 460 cc. In 1980, the long drive guy was hitting it 285, and now if you hit it 285, you're one of the shortest guys on the Tour. To me, it's a bigger change to go from that size head to what we play now than the putter."

Fast jag är förstås rätt pessimistisk vad gäller utsikterna för att Simpson kommer att förena sig med mig i kampen för att återinföra persimmondrivers...

Diskussionsforum

Själv har jag ledsnat på det där med att försöka föra vettiga diskussioner på internetfora men nu har någon dragit igång ett forum för diskussioner/erfarenhetsutbyte om retrogolf. Jag kommer att följa det men om jag registrerar mig och deltar är osäkert. Ett lovvärt initiativ är det och jag håller tummarna för att det ska bli en succé.

Dags att ställa in klubborna?

Normalt så tycker jag att hösten är den kanske bästa tiden på året att spela golf. Det behöver inte vara så långa ronder. Nio hål räcker gott. Fler än arton hål är svårt att hinna med om man, som jag, är beroende av att det är skapligt ljust för att kunna följa bollens flykt (och då hör jag inte till de långtslående). I år är dock de banor på vilka jag brukar spela så sanslöst blöta att det helt enkelt inte är särskilt njutbart att spela. Utrustningen blir blöt och kläderna går direkt i tvättmaskinen när man kommer hem. Skorna ska vi inte tala om...

Fast i morgon ringer säkert någon golfpolare och frågar om man har lust att hänga med och det vet man ju hur det brukar sluta...

Och även om det inte blir mycket mera spel den här säsongen så finns det, dessbättre, andra aspekter av golfen att ägna sig åt. Bland annat så har jag några putters som jag inte är riktigt nöjd med och ett gäng träklubbor som ska renoveras. Plus alla träklubbor som ska få sitt årliga underhåll. Så nog kommer det att finnas saker att blogga om.

Befriande

Att det är industrin (=kapitalisterna) som styr golfen nuförtiden vet väl alla liksom alla väl vet att de organisationer som borde hålla i rodret dansar efter deras pipa. Därför är det närmast befriande att se hur liten entusiasm över årets produkter som de inkallade specialisterna utstrålar i den här förbundsproducerade reklamfilmen. All heder åt Leith och Evensson

1858

"One round of the links, or eighteen holes, is reckoned a match, unless otherwise stipulated."


För etthundrafemtiofyra år sedan var mycket annorlunda än vad det är idag. Internet, till exempel, fanns inte. Man hade inte ens skrivmaskiner. Men golf spelade man, i Skottland i alla fall, och hade gjort så rätt länge. Det spel man spelade avvek på flera sätt från det vi idag kallar golf. Bland annat så var artonhålsbanor sällsynta. En golfbana kunde ha fem, sju, nio, tolv, arton eller tjugotvå hål. Eller något annat antal. 1858 bestämde man sig i S:t Andrews att en rond skulle omfatta just arton hål eftersom det var det antal hål man då hade. Eller spelade, kanske man ska säga, för egentligen bestod banan av tio hål men åtta av dessa spelade man från båda hållen - in och ut - vilket innebar att man efter att ha spelat arton hål var tillbaka där man börjat.


Idag spelar man normalt inte golf i tweedkavaj. Hickoryskaft är en marginalföreteelse. Guttaperkabollen är sedan länge inget mera än en kuriositet. De klubbor dagens golfare använder har (trots regelbokens skrivning om traditionell form) endast avlägsna likheter med de klubbor som användes på artonhundratalet. Även banorna ser i många avseenden annorlunda ut än dåtidens. Idag är det vanligt med GPS, lasermätare, eldrivna golfvagnar och en massa saker som inte ens fanns på ritbordet 1858. Kort sagt så är det så mycket som är annorlunda att om Old Tom Morris skulle dyka upp på en golfbana idag så är det inte mycket han skulle känna igen.

En sak har man dock orubbligt hållit fast vid i över ett och ett halvt sekel: En rond ska omfatta arton hål. Det är, på det stora hela, obegripligt och detta särskilt eftersom trängseln på banorna ökat och speltempot avtagit så att det idag tar dubbelt så lång tid som det gjorde 1858 att spela arton hål. Hade någon idag hittat på ett spel där det tog fem timmar eller längre att spela en rond så skulle vederbörande antagligen idiotförklaras och enligt min uppfattning är det, åtminstone så länge men inte lyckas göra något verkningsfullt för att få ner rondtiderna till max tre timmar, ungefär lika begåvat att hålla fast vid artonhålsnormen. Åtminstone för spelet på klubbnivå. Vad de sysslar med på tourerna är mindre intressant. De spelarna är ju på jobbet och sex timmars arbetsdag är väl inte mycket att säga om.

Visst är det, på ett plan, trösterikt att de som bestämmer inom golfen låtit åtminstone en sak förbli som den var förr. Synd bara att de valt just rondens längd.

It´s Ginty time

En (PowerBilt Citation) drver, en (MacGregor) spoon och en Ginty

Det finns mycket att gilla hos den klubba som heter Ginty. Bara en sådan sak som att den heter något, dvs har ett eget namn och inte bara ett nummer. Och Ginty är ju inte på något sätt ett sämre namn än driver, brassie eller mashie. Det låter på något vis golfigare att säga "Tufft läge det här, jag tror jag tar Gintyn" än att säga att man tänker slå en tränia. Sedan är den oöverträffad när det gäller att slå höga och hyfsat långa slag ur den täta och blöta ruff som är det underlag från vilket spelet på min hemmaklubb (åtminstone min variant av spelet) för närvarande bedrivs. Dessutom är den en riktig träklubba. OK, det är inte persimmon utan laminerat trä men för en bruksklubba som ofta tvingas arbeta under tuffa förhållanden är det nog inget dumt materialval. Kamraterna som används från bättre lägen kan ju få vara litet märkvärdigare.

Alla borde, åtminstone så här års, ha en Ginty Det är en klubba med definitiv WOW-faktor. När man kommit på det där med att verkligen (trots att bollen ser ut att ligga så att det är rå kraft som gäller om man ska få iväg den) svinga lugnt och att låta det långa, mjuka skaftet och det tunga, generöst loftade klubbhuvudet med den brutala plogsulan göra jobbet så blir man (i alla fall blir jag det) alltid lika förvånad över resultatet. Vissa kan slå liknande slag med järnklubbor ur samma läge men det kan inte jag.

Överskott

Ett av mina bekymmer är att jag har för mycket prylar. Inte bara golfklubbor utan överhuvudtaget. Inte för att jag tycker att jag samlat på mig så överdrivet mycket, men jag är i den situationen att jag ska, på någon sikt åtminstone, flytta från ett relativt rymligt hus till någon slags mindre bostad. Då  har man plötsligt anledning att fundera över vad man egentligen behöver och vad av allt som omger en som bara är "a waste of space".

Fast den här bloggen handlar ju om golf och när det gäller just golfklubbor så har jag nog aningen fler sådana än medelgolfaren. När jag får frågan "hur många set" jag har så är det ärliga svaret att jag inte riktigt vet. Fast det finns de som har det värre. Och som gör något åt saken.

Äntligen

Minns ni Aris klubbor? Nu är de klara. Den svarta originallacken är ersatt av rödtonad mahognybets och några lager klarlack. Han blir nog rätt ensam om att ha Ping Eye 2 träklubbor i den finishen...

Träfyran var dessvärre inte i bästa skick och träet var missfärgat mot tån. Det kunde jag inte göra något åt (i vart fall inte utan att göra större ingrepp än vad jag ville riskera med någon annans grejor).

Matchspel, tack!

George S. Lyon

Säger namnet George S. Lyon någonting? Inte? Och här sitter jag och tror att golf som olympisk gren är något stort. Det är ju i alla fall vad hypen säger... Nå, mr Lyon är den regerande olympiske mästaren i golf. Eller var, för var han såpass vuxen att han klarade av att spela sig till en olympisk guldmedalj 1904 så är det rätt osannolikt att han fortfarande är i livet. Kanadensare var han, mr Lyon, och tävlingen spelades i samband med de tredje olympiska spelen. Den som är extremt intresserad av golfhistoria kan fördjupa sig i den här artikeln i ämnet.

Läser man om den senaste olympiska golfturneringen så finner man (naturligtvis!) att det var matchspel som gällde. Inte Medal Play (som ju slagtävling heter på engelska) trots att det var en medalj man spelade om. Hickoryskaft hade man också. Dessutom utspelades det här på den tiden då de olympiska spelen var enbart för amatörer. Så är det inte längre och inte heller är det väl att hoppas på att den olympiska turneringen i Rio 2016 ska spelas med hickoryskaft (eller ens med persimmondrivers)? Men varför inte spela matchspel? Gärna i något lagformat. Men de som bestämmer (förmodligen de stora amerikanska TV-bolagen och deras annonsörer) är inne på att göra även den här tävlingen till en vanlig,72 håls slagtävling med ett begränsat startfält. Max 60 deltagare talas det om och ska det bli tillräckligt internationellt så lär det väl bli en hel del "blåbär", ungefär som i de olympiska skidspåren. Det låter, uppriktigt sagt, inte som någon kioskvältare utan snarare som ett rejält sömnpiller och dålig PR för sporten.

Faldo är i alla fall inne på rätt spår.

Förlåtande klubbor

Det kändes som om dagens runda (över tretton hål) med Henke var säsongens sista på hemmaklubbens artonhålare. Det var så blött och klafsigt att banan strängt taget borde ha varit stängd men den sista tävlingen för säsongen går på lördag och jag är rädd att man tänker genomföra den.

För att hantera det våta och mjuka underlaget stoppade jag några Hogan Radial i bagen och det funkade rätt OK (även om Henke spöade mig 4/3). Radialbladen är en intressant design. Så mycket vikt som möjligt har flyttats ned till den breda och rundade sulan. Dessutom har de en antydan till offset. Strängt taget väldigt lättspelade klubbor. Toleranta mot släpduffar och den som inte får höjd på slagen med de här klubborna vet jag inte riktigt vad man ska sätta i händerna på. En granatkastare, kanske? 

Mycket snack

I det amerikanska eftersnacket till den nyss avspelade Ryder Cup-matchen är det många som har synpunkter på att Molinari borde ha skänkt meterputten på sista hålets green till Woods, en putt som saknade betydelse för sammandraget eftersom Europa redan vunnit (eller åtminstone behöll cupen). Några skribenter tycker att den europeiske kaptenen, Olazabal, borde ha ingripit när inte Molinari själv gjorde det? Jag begriper inte varför. Det var en putt som, vilket Woods demonstrerade genom att missa den, absolut inte var given. Den hade dessutom betydelse för den i och för sig betydelselösa matchen mellan honom och Molinari. Däremot är det naturligtvis larvigt att fortsätta spelet när cupen är avgjord. Det är där problemet ligger. Ska de betydelselösa matcherna spelas så ska de naturligtvis spelas som om de verkligen gällde något. Men visst vore det bättre om man blåste av tävlingen när det är avgjort vilket av lagen som vunnit.

Svårigheter och hinder

Golf spelas i naturen. Nja, det där stämmer nog inte riktigt. Jag tar om från början. Golfbanor ligger i naturen. Eller åtminstone där det var natur innan det blev golfbana. Fast det där stämmer ju inte heller. Ofta var det ju någon (annan) form av kulturlandskap där golfbanan ligger innan golfbanan lades ut där. Hur som helst så är golfbanan en blandning av det naturliga och det artificiella. Så är även golfspelet.

Reglerna, till exempel, är definitivt artificiella. Till det mest konstlade (och därmed svårbegripliga) i reglerna hör den skillnad som görs mellan det som (i reglerna) definieras som hinder och resten av banan.

Ett hinder är ju (det hör man på namnet) avsett att göra spelet svårare. Det är därför skickliga golfare hellre ligger i ett hinder (bunker) än någon annanstans (i ruffen). Här har, kan man (som jag) tycka, något gått snett.

Ett före detta hinder (en fairwaybunker) omvandlat till en svårighet (en sk gräsbunker)

Allvarligt talat, att det blivit som det blivit med det vi idag kallar hinder verkar inte (och är inte) särskilt genomtänkt. Och är det genomtänkt så är det några som haft rejält med otur när de tänkte. Hur det hela utvecklat sig, regelmässigt, kan den som är intresserad ta del av här.

Helt klart så finns det mycket på en golfbana som vållar spelaren större problem än vad det som kallas hinder gör. Därför är det svårbegripligt (larvigt) att ha särskilda regler för vad man får göra i hinder jämfört med vad man får göra på banan i övrigt. Det är i alla fall min uppfattning.

Eftersnack

Den som vill fördjupa sig (eller frossa) i kommentarer och eftersnack till den 39:e upplagan av Ryder Cup gör det enklast genom att gå via Geoff Schackelfords blog. Själv känner jag en viss tillfredsställelse över att jänkarnas oblyga försök att fördumma spelet genom att sätta upp banan för "bomb n´gauge" inte gav dem pokalen. Även här passar Grantland Rice´s ofta citerade rader (som inte skrevs om golf utan om football):

"For when the One Great Scorer comes

To mark against your name,

He writes - not that you won or lost -

But how you played the Game."

Fast om det verkligen var GR som skrev det? Tja, vad vet jag? Naturligtvis känns det bra att Europeerna lyckades vända matchen och dominera i singelspelet. Ballesteros ler säkert brett i sin himmel.

Ryder Cup

Om jag förstått saken rätt så har amerikanerna, som ju har hemmaplan, i år utnyttjat sin fördel till att sätta upp banan så att det i stort sett bara ska handla om att slå långt och att putta. Det låter trist. Precis som om inte spelet redan gått alldeles får långt i den riktningen.

Jag tänker inte titta. Det låter inte särskilt intressant. 

Retrogolfen - ett hot?

Rubriken kan tyckas absurd, vilket den är eller åtminstone borde vara. Hur kan någon känna sig hotad av en så fredlig och, dessvärre, marginell företeelse som golfspel med klassiska klubbor? Det är ju inte fråga om att jag eller någon annan är ute efter att ta ifrån folk deras jättefläskiga titandrivers, hybrider, avståndsmätare, GPS:er, launch monitors och elvagnar eller vad det nu är för attribut som många av dagens golfare anses vara nödvändiga för att man ska kunna spela det spel de fortfarande kallar golf.

I många år har jag deltagit på olika diskussionsforum om golf, främst det som tidigare fanns på golf.se och på senare tid på dess fristående efterföljare. Där har jag skrivit om mitt intresse för det som kallas retrogolf och även argumenterat för att det, enligt min mening, går väl så bra att spela golf med den utrustning som var allmänt förekommande innan tillverkningsindustrin tilläts ta över och spelet kom att förvandlas till snart sagt oigenkännelighet.

Många har delat mitt intresse och jag tror (hoppas) att mitt skrivande fått andra att få upp ögonen för ett spel de tidigare inte själva upplevt. Tyvärr så är det många andra som tydligen tycker att mitt intresse är så avvikande att det är fritt fram att ge sig på mig inte bara för det jag skriver utan för det de tycker sig uppfatta att jag står för. Kort sagt därför att jag inte är tillräckligt mainstream, dvs vad som i andra sammanhang brukar betecknas som mobbing. Det skulle jag väl kunna leva med och ignorera men det har samtidigt gjort min närvaro på sådana forum så odräglig att jag nu bestämt mig för att lämna den scenen.

Vill ni läsa vad jag har att skriva om retrogolf (och annat) är det alltså den här bloggen som gäller i fortsättningen. Det går bra att kommentera vad jag skriver men kommentarer jag inte gillar förbehåller jag mig att radera.

"Oversize cavity-back clubs allow you to play lazily, and lazy habits promote poor play."

Rubriken säger det mesta. Resten kan ni läsa själva i det här inlägget i Grouchy Golf Blog.

Nya mätdata

Den förträfflige Andrew Rice redovisar nu i sin blogg hur han testade sin driver från collegetiden (en tidig stålis med huvud i samma storlek som en klassisk persimmondriver) parallellt med sin nuvarade Titleist i något slags mätinstrument som tydligen heter TrackMan. (Jag vet vad TrackMan är. Jag bara skojar litet med er...)

Nå, till hans förvåning var skillnaden i slaglängd betydligt mindre än vad han hade förväntat sig. Mindre än 10 meter. Eller tio yards, vilket är bra precis nio meter, för att vara exakt. Här har ni hans inlägg med tabeller och alla siffror man kan önska (om man gillar sådant, vilket jag inte gör).

Även om det alltså gick att slå nästan lika långt med en tidig metalwood som ed en toppmodern driver så har ju längderna - såväl på tourerna som ute på klubbarna - ökat betydligt mer och Rice drar slutsatsen att detta i stort sett beror på bollen. Jag tror att han har delvis rätt. En hel del, särskilt när vi talar om golfare på klubbnivå, beror nog på klubban. De moderna 460-kubiksmonstren tillåter ju även spelare med tveksam bollträff, spelare som aldrig eller mycket sällan skulle slå en bra drive med en traditionell driver, att ta i för allt vad de är värda utan att behöva bekymra sig särskilt mycket om att träffa bollen rent. Den, nog så viktiga, detaljen, tar ju klubban hand om.

En annan, viktig, skillnad är att de gamla kubborna gav kortare carry men längre rull. Golf är ett tredimensionellt spel och den detaljen är nog så viktig för hur man kan angripa ett hål.


edit. Den äldre driver Rice använde i sitt test var från 1990. Så här i ryder Cup-tider brukar jag ta fram gamla videoband från tidigare matcher. I förra veckan såg jag singelspelet på Belfry 1993. Då hade fortfarande många av spelarna (bland dessa Olazabal) persimmondrivers och i vart fall jag kunde inte märka att det var någon skillnad på hur långt de som hade metalwoods och de som hade träklubbor drev bollen.

Blått!

Tydlgen ska det europeiska laget hylla Seve Ballesteros genom att spela i hans färger på söndag. Snyggt!

Retro en trend?

En sk tråd på everythinggolf.se:s diskussionsforum handlar om trender inom golfen. Så här skrev (ganska nyss) signaturen harlequine: 

Att alla golfare slutade att köpa det nyaste till hutlösa priser så ordinarie priserna sjunker. Golfprylar i Sverige är riktigt dyrt och när jag ser set som kostat 9000kr reas för halva priset förstår jag inte hur man kan köpa nytt. Även reagrejer är nya och har en rimlig prissättning enligt mig. Jag hoppas även begagnade saker (tex retroprylar) får ett uppsving. Så jag hoppas på en mer pris och miljömedveten trend 2013.

I så kloka ord kan man naturligtvis bara instämma. Det finns hopp! Hoppas att många fler kommer till insikt om att spelet handlar om att använda en klubba för att slå en boll dit man vill, inte om att slå längst eller om att ha den senaste utrustningen. Hoppas att många fler upptäcker att det går (minst) lika bra att spela golf med äldre utrustning. Hoppas att många fler tar till vara de gamla fina persimmonklubbor som fortfarande finns på vindar, i källarförråd och i garage!

Att skynda långsamt

Att jag tycker att materialutvecklingen inom golfen gått överstyr - alldeles för fort, alldeles för långt och utan egentlig kontroll av dem som borde ha utövat sådan - är väl känt. Det är inte så himla bråttom med golfklubbor. En bra klubba borde man kunna använda till den spricker eller annars är ohjälpligt utsliten.

Ibland går det dock alldeles för långsamt. Som med Aris klubbor... Men nu är målet i sikte. Det svåraste var att få dem hyfsat rena. Vad PING använde för lack vet jag inte men den var ett litet helsike att få bort utan att skada trädet och på några ställen har den svarta färgen ätit sig in i träet (så där har jag fått kompromissa). Bottenplattorna var ett kapitel för sig och även här fick jag kompromissa mellan tillräckligt hårda metoder för att få dem rena utan att ta bort de som fanns kvar av märkningar. 

Nu har i alla fall projektet avancerat såpass att jag blandat till och applicerat ett lager lackbets. Nu återstår sickling av slagytorna (och kanske fyller jag, för skojs skull, i skårorna med vit färg), korrigering och lackning.

Det kommer nog att bli bra...

Att komma rätt till bollen

Hur ofta har vi inte hört att bollen inte vet hur svingen ser ut? Att det enda som avgör hur slaget blir är vad som händer under den tusendels sekund då bollen och klubbhuvudet är i kontakt med varandra? Att din position på toppen av bakvingen eller i finishen kan se ut i princip hur som helst bara du kommer rätt till bollen? Och visst finns det fortfarande svingar även bland världens bästa spelare som, i vissa avseenden, ser allt annat än instruktionsboksmässiga ut? Kan ni säga Jim Furyk? Och visst har vi med visst medlidande sett hur åldringarna slår ut den första dagen av US Masters? Riktiga gubbsvingar. Så att det gör ont i kroppen bara av att titta på dem. Men iväg bollen får de, gamlingarna, och jag är övertygad om att om man filmade svingarna och analyserade dem så skulle man få se att de fortfarande kan göra det som är det enda som spelar någon roll. Att komma rätt till bollen.

Det här videoklippet kanske kan bli en ögonöppnare?

Vackert!

Här är ett inlägg på golfwrx.com:s forum från en lirare som vunnit sin klubbs match-KM med traditionella klubbor. Vackert! Och vackra klubbor. Min hemmaklubb har inte ens något match-KM...

Glädje

Golf är, inte på långt när, det viktigaste här i livet. Men för att man ska bli världsetta måste det nog vara det. Vilket är en smula ledsamt. Därför blev jag så himla glad när jag läste följande (sagt av David Duval, som varit världsetta samtidigt som Tiger Woods slog igenom och som nu inte ens har sitt tourkort):

"At this point what does golf give you?"

"Tremendous joy," he said, without a moment's hesitation.

Read more: http://www.mensjournal.com/magazine/what-the-hell-happened-to-david-duvall-19691231?page=4#ixzz276Ec3n6n

Perspektiv

Den norskättade amerikanske spelaren Ralph Guldahl var jämnårig med Snead och Hogan. I slutet av 1930-talet var han lika bra som de var (och vann bla US Masters 1939) men så plötsligt tappade han spelet och lyckades aldrig komma igen. Det är en av de största kollapserna i golfhistorien. Fullt i klass med vad som hände med Ian Baker-Finch eller David Duval.

Eftersom det hela inträffade samtidigt som Guldahl arbetade med en instruktionsbok har kontrakterats att skriva så blev den allmänt omfattade teorin att han helt enkelt gick vilse när han satte sig ned och analyserade  sitt eget spel. Andra förklaringar är att han gick upp kraftigt i vikt eller att han, helt enkelt, tappade intresset för spelet. 

Själv tror jag på den förstnämnda förklaringen och jag läste en gång en artikel som handlade om hur Guldahl när han analyserade sin sving använde sig av fotografier. Fotografier är ber hjälpmedel och kameran ljuger inte men man måste veta vad det är man ser. Enligt artikelförfattaren hade Guldahl använt bland annat ett fotografi taget framifrån, vad som brukar kallas the caddie wiew, vilket ju är den vinkel ur vilken de flesta instruktionsbilder tas. Problemet var att fotografen, som inte avsett att bilden skulle användas annat än som illustration i en tidning, inte stått mitt emot Guldahl utan snett framför (eller om det nu var bakom). Detta ledde till, vilket Guldahl tydligen inte insåg, en perspektivförvrängning och fick Guldahl att tro att han hade bollen längre bak (eller om det var längre fram) än vad han faktiskt hade.

Nu vet jag inte om artikelförfattaren ovan hade rätt men att det har en väldigt stor betydelse ur vilket perspektiv man ser saker är helt klart. En boll i ruffen kan ligga helt öppet när man kommer från ett håll men från en annan synvinkel är den helt osynlig. Precis som Guldahl gjorde så tittar vi oftast på våra svingar ur the caddie wiew. Man ser många intressanta detaljer ur den vinkeln men det är mycket annat man inte ser. 

Själv hade jag i veckan en äkta aha-upplevelse när jag analyserade min egen sving (sådan den nu är) utifrån det där jag bloggade om att gårdagens ballstrikers hade flackare lie på sina klubbor än vad vi har idag och vad som står att läsa i den artikel jag hade länkat till. Inför mitt inre öga såg jag min sving (inte den jag har utan den jag vill ha) ur ett annat perspektiv än the caddie wiew och visualiserade hur klubban ska gå inte bara bakåt utan också runt kroppen och hur den sedan ska komma tillbaka till bollen från en position någonstans snett bakom min högra axel. Och flackt. Och lag tänkte mig att mina klubbor, som Hogans järnetta, var bockade fem grader flacka och plötsligt kände jag att jag kom rätt till bollen. Inifrån och ut. Längden fanns där igen och jag kunde slå fina draws utan att använda handlederna för att generera skruven.

Nu är det här - Gud förbjude! - ingen instruktionsartikel och jag vill inte ha på mitt samvete att någon tar mina funderingar som någon sanning om hur man ska spela utan en betraktelse över hur en perspektivförskjutning fick mig att plötsligt hitta rätt. Precis som den kanske fick Guldahl att gå vilse. Det perspektiv jag (imaginärt) använde var svingplanets och jag tänkte mig att jag såg min sving från en punkt ovanför och strax bakom mig själv. Det hade säkert inte blivit några särskilt bra bilder men det fungerade.

Hopp i en shop

Den vänstra bagen innehåller Leif Modins hickoryklubbor. I mitten står två PowerBilt Citation drivers, den vänstra  med stålskaft och den högra omskaftad med ett SWIX grafitskaft från tidigt nittiotal. I den högra bagen en Mizuno Ti110 (den första titandrivern) från 1990, ett set Mizuno TP-9 (med grafitskaft) och en Bullseye putter (den remake Scotty Cameron gjorde för Titleist under nittotalet.

Det hör inte till vanligheterna nuförtiden att man springer på persimmondrivers i en proshop men när man gör det blir man glad. Även om de inte är till salu. Eller kanske särskilt då. För när en pro ställer ut sina gamla, välvårdade, trotjänare på hedersplats i sin shop så betyder det något. I en shop knökfull med moderna titandrivers står två fina PowerBilt Citation. Det finns hopp.

En bättre driver

Med traditionella persimmonklubbor är skillnaden mellan drivern och de övriga träklubborna inte lika dramatisk (absurd) som skillnaden är mellan en 460-kubiks titandriver och en modern metalwood. Tvärtom är det ganska subtila skillnader mellan drivern och brassien, mellan brassien och spoonen, mellan spoonen och lillspoonen osv. Dagens drivers är tänkta uteslutande för att slå maximalt långa slag från tee, dvs med bollen på en peg. En persimmondriver fungerar (om man kan hantera den) även för slag från bra fairwaylägen eller när bollen sitter upp i semiruffen. En blåsig dag och om fairways är torra och hårda kan driverslag från sådana lägen vara mycket effektiva.

Dagens drivers går långt, inget snack om den saken. De är också (löjligt) lätta att slå med. Vilken hackare som helst får höjd och längd från tee. Riktningen kan det dock vara litet si och så med vilket bland annat visar sig i det bolletande som verkar vara många söndagsgolfares huvudsakliga sysselsättning. Ändå vill de inte avstå från sina drivers. Och eftersom en modern spoon faktiskt kan vara svårare att få iväg bollen med, åtminstone om man vant sig vid och blivit beroende av att ha en träffyta som en bildörr, så kan jag förstå dem. Med tradtionella klubbor är det annorlunda. En persimmondriver kräver att man träffar bollen rent, annars blir det inte mycket till slag. Det gör det svårare att komma av tee men den sämre spelaren slår å andra sidan inte bollen lika långt ut i ruffen. Men framförallt är skillnaden mellan drivern och trätvåan inte alls dramatisk. Inte heller mellan drivern och trätrean.

Så för den som spelar med traditionella klubbor är det inte lika självklart att drivern ska vara med i bagen. Tvärtom. Drivern är underbar när man kommer överens med den men andra dagar ställer den till det mer än vad den hjälper. Spoonen är betydligt mer användarvänlig och går nästan lika långt. De dagar man inte är vän med sin driver brukar spoonen gå längre. I medvind går spoonen ofta lika långt som eller längre än drivern. Spoonen är också lättare att handskas med när bollen ligger på marken.

I Harvey Penick´s Little Green Golf Book (uppföljaren till hans lilla röda) berättas historien hur han sade åt en av sina elever att slå ut med trätvåan istället för med drivern. Eleven tyckte inte att det var särskilt coolt att slå ut med något annat än just drivern, för han var besatt av att slå långt. Harvey löste problemet genom att sätta en tejpbit över tvåan på klubbans sula och med en tuschpenna skriva dit en etta istället...

Själv funderar jag allvarligt på att spela med en driver med siffran tre på sulan resten av säsongen. Klubban på bilden ovan, en Mizuno TP-5, känns väldigt rätt just nu.

Minns ni Big Bertha?

Ännu en insiktsfull artikel (skriven av Darius Oliver) om hur regelmakarna låtit materialutvecklingen skena.

Retro regerar II

Klicka på bilden så ser ni den i större format

Ni minns säkert inlägget Retro regerar? Det slog mig just att det blev repris nu i helgen när vi spelade en köpenhamnare i all enkelhet och de båda spelarna med retroutrustning placerade sig före spelaren med modernare grejor. Ingen stor sak men i alla fall ytterligare ett kvitto på att det fortfarande går, åtminstone på motionsnivå, att spela golf med traditionella klubbor och hävda sig i konkurrensen.

På bilden intill ser ni vad en av oss hade i bagen.

En klassisk putter

Vad har en retrogolfare i händerna när sanningens ögonblick är inne? När bollen ska i hål? När det kanske bara skiljer en knapp meter mellan vinst eller delning av matchen? 

Bullseye har sina förespråkare (liksom dess brittiska kusin Golden Goose) men får jag välja så blir det en hälskaftad bladputter. Det är, i mina ögon, så en putter ska se ut. 

Wilson har genom åren gjort ett antal fina bladputters. Främst bland dessa naturligtvis den legendariska 8802 som blivit kopierad åtskilliga gånger. Min favoritputter, 


en Joe Powell Sarasota, är en oblyg kopia liksom puttern på bilden. Fast det är väl kanske i sin ordning att kopiera sina egna produkter? Rätt ser den i alla fall ut, oavsett i vilken vinkel man betraktar den. Att jag sedan hade föredragit att slippa den ilsket röda pricken som jag tycker distraherar mer än vad den hjälper är en petitess i sammanhanget. Men så är jag också närmast allergisk mot onödiga "hjälpmedel". Nog vet man väl var sweetspoten sitter utan att behöva få den utpekad för sig? Annars har man problem. Det gäller, för övrigt, inte bara putters.

Flackare lie

Ni minns väl Javier och hans hoganklubba? Den där som var bockad åtskilliga grader flack och dessutom försedd med en stadig laddning blytejp? Och om hur han förklarade för mig att klubborna förr var flackare, tyngre och hade kortare skaft och att man slog bättre med sådana klubbor än vad man gör med dagens mer upprätta, långa och lätta? Och ni minns kanske min aha-upplevelse och hur jag lovade att återkomma när jag forskat litet i ämnet. Nå, det har jag gjort nu och naturligtvis så hade den gode Javier rätt på alla punkter.

Så här hänger det ihop, enligt Bradley Hughes. 

Today’s clubs should all come with a warning label:
    “Swing Deterioration And Poor Mechanics Possible By Using This Club”

Jag kan inte låta bli att tänka på alla jag känner som gjort en sk custom fitting, dvs gått och fått klubbor utprovade åt sig. Så gott som alla jag känner som gjort det har fått klubbor med något förlängda skaft och bockade någon eller några grader upprätt. Dessutom har de ofta fått lättare skaft. Om Javier och Bradley Hughes begriper vad de talar om (och det är jag helt övertygad om att de gör) innebär sådan custom fitting att man betalar extra för att få klubbor som är ännu mindre lämpade att spela golf med än vad de moderna klubborna redan är. Samtidigt kan man få ett juste set gamla smidda blad för mindre än vad en ny wedge kostar. Som vanligt väljer man själv och som vanligt blir de flesta lurade.

Om avstånd

Nu när det är för mörkt att spela på kvällarna så kan man med fördel ägna sig åt att läsa om spelet. Själv brukar jag ofta ta någon av Harvey Penick´s böcker ur hyllan och läsa ett kapitel eller två. Till dessa böckers förtjänster hör att kapitlen är korta, ofta inte längre än en sida (om ens det). Att Penick i allt väsentligt levde och verkade under tiden innan teknikutvecklingen tilläts helt förvandla spelet gör dessutom läsningen relevant för en retrogolfare.

Om det här med avstånd säger han: "We used to judge the yardage by eye and feel." Precis som det borde vara, med andra ord. Han avslöjar också att det var Dean Beman som började med att låta sin caddie stega upp olika avstånd och att bland andra Jack Nicklaus hängde på. Hur det sedan gått känner vi till.

Ben Hogan hade, enligt Penick, ett närmast ofelbart ögonmått och han återberättar hur Hogan på ett utslag tittade på scorekortet som angav att hålet mätte 152 yards. "Det är fel", sa Hogan, "det är 148 yards till mitten av greenen." Efteråt mätte man upp hålet och Hogan hade, naturligtvis, rätt.

Själv spelade jag i början av säsongen en bästbolltävling. Min partner hade en sådan där lasermätare som han stod och fipplade med. På ett korthål sade jag åt honom: "Vad håller du på med? Det ser du väl att det är 94,5 meter till flaggan?" varpå jag slog en pitching wedge pin high. "Det kan nog stämma" sa min partner "för mätaren står och slår mellan 94 och 95 meter..." Fast i ärlighetens namn så chansade jag och mitt slag nog mest tur. Jag är ingen Ben Hogan...

Equipment rather than talent has levelled the playing field. All because of the inattention and/or incompetence of the game’s rulesmakers

Ni som bryr er om spelet, läs den här artikeln av John Huggan! Visst är hak/magputters en styggelse men de är ingenting jämfört med jättedrivers och hybrider. Dessbättre finns spelet fortfarande kvar. Man kan fortfarande spela golf. Retrogolf.

Just a Perfect Day

Det har varit ovanligt sparsamt med golfande för min del det senaste dryga året men idag spelade jag 18 hål för andra dagen i rad. På Brollsta. I strålande sensommarväder. Eller, om man så vill, höstväder. Hur som helst så bröt solen fram, när jag och Stefan, efter att ha tagit en kopp kaffe i klubbhuset, gick mot första tee och sken sedan oavbrutet från en allt blåare himmel. Dessutom blåste det tillräckligt för att göra spelet intressant. Mellan två och fyra klubbor. För att göra dagen ännu bättre så spelade vi båda med riktiga klubbor. Stefan med sina Hogan Redlines och Joe Powell persimmonklubbor medan jag hade mina Shamrock bladklubbor och Mizuno TP-5 persimmonklubbor i min bag. Och så spelade vi match. En perfekt eftermiddag. Hur det gick? Ointressant. Det handlar inte om att vinna eller förlora utan om hur man spelar.

En fin klubba

Den här vackra hogandrivern hade Nicke i sin bag när vi spelade i går. Gissningsvis en åttiotalare med ett tidigt Aldila grafitskaft och ett, dessvärre uttorkat, Victory grepp. Huvudet har den för Hogan typiska bottenplattan men är inte Speed Slot-designen utan en mer traditionell modell. En fin klubba!



Pluspoäng för bakvikten i mässing (á la PowerBilt Citation) men minus för grafitskaftet. Själv är jag tveksam till grafitskaft i persimmonklubbor. Inte främst av estetiska skäl utan för att jag (hittills) aldrig slagit med en sådan klubba där jag upplevt att grafitskaftet är en fördel jämfört med ett vanligt stålskaft. Fast det är klart, kan man slå så kanske det kan ge någon meter extra?

Retrogolfens Hall of Fame

I högerspalten hittar du nu en ruta med rubriken "Hall of Fame". Har du några egna förslag/nomineringar så posta dem gärna i en kommentar nedan.

Retro retro

Johnny Miller är en av tidernas bästa järnspelare, särskilt med de korta järnen. Men det är inte det som det här inlägget handlar om. Nej, ämnet är att han när han vann US Open 1973 hade sin bag full med klubbor från 40-talet. Då funkade det, uppenbarligen, hur bra som helst och jag tror inte att han gjorde det för att han tyckte att det var coolt att spela med gamla klubbor utan för att klubborna fungerade bra. Fast coolt var det ju. Übercoolt. Tänk om någon kom och vann US Open 2013 med klubbor från 80-talet? Fast det lär inte hända. R&A och USGA har ju låtit utrustningsindustrin kapa det kungliga gamla spelet.

Noll koll

I många år hade jag järnkoll på materialutvecklingen. Jag läste alla tester av och artiklar om nya klubbor och skaft som jag kom över. Ny driver varje, säsong? Självklart! Gärna nya fairwayklubbor också. Inte kunde man spela med det extra handicapet av att ha annat än den bästa och senaste utrustningen! Nu vet jag inte ens vad Taylor Mades, Titleists eller Callaways senaste drivermodeller heter och det känns helt OK. 

Nyss lade jag på ett lager fernissa på en gammal macgregorspoon. Den fungerar precis lika bra nu som den gjorde när den lämnade fabriken för en tre-fyra decennier sedan och kommer att göra det lika länge till. Minst. Fast kanske den ska få ett nytt grepp? Det gamla Victory cordgreppet känns aningen halt. Fast först prövar jag att rugga upp det med sandpapper och möjligen att mjuka upp det med litet flytande paraffin. Det känns faktiskt bättre att vårda gamla fina klubbor än att köpa nya. Och så är de trevligare att spela med. Så jag fortsätter nog att ha noll koll på materialutvecklingen. Den intresserar mig inte längre. Jag vill spela golf.