Golf spelas ute i naturen och naturen är inte prefekt (annat än som natur betraktad). Det finns inga gränser (andra än de gällande lagstiftning och tillgängliga ekonomiska resurser sätter) för hur stora ingrepp man kan göra i naturen för att få vad man uppfattar som perfekta förutsättningar för spelet.Visst kan man på det sättet åstadkomma mycket men själv föredrar jag banor där man gjort så litet som möjligt. Detta förutsätter naturligtvis att underlaget från början är lämpat för golfspel.
Många lovande (eller till och med stora) spelare har, i sin strävan att nå perfektion, gått ner sig ohjälpligt i det så kallade svingträsket. Att Nick Faldo lyckades med att från grunden bygga om en sving som gett honom stora framgångar för att sedan börja samla majortitlar satte nog myror i huvudet på många. Att det fungerade för honom innebär inte att det är rätt väg att gå för andra. Tvärtom är det mycket som talar för att han var ett sådant där undantag som bekräftar regeln.
Spelare, med allt annat än perfekta svingar, har haft lysande karriärer. Lee Trevino, som länge var en av de allra bästa, hade en sving som ingen instruktör skulle lära ut och Jim Furyk är ett aktuellt exempel på hur långt det kan bära att spela med det man har och koncentrera sig på att skjuta bra scorer snarare än på tekniska detaljer.
På den lägre nivå där vi motionsspelare befinner oss räcker en fungerande sving långt, särskilt om den kombineras med ett kompetent närspel och en stabil puttning. Jag tror inte att det överhuvudtaget är relevant för oss att eftersträva svingmässig perfektion. Att göra det är naturligtvis en fullt legitim hobby (och hobbies får, som bekant, vara slöseri med tid och pengar) men vill vi nå bättre resultat ute på banan så är det nog mer fruktbart att ta sig en funderare på hur vi ska ta oss runt banan med de slag vi faktiskt har i bagen. Eller kanske ta en spellektion eller sätta sig och analysera och diskutera en rond med en pro?
Att vi inte kommer att ens genom aldrig så många lektioner eller flitig träning lyckas förvandla oss från mediokra hackare till perfekta slagmaskiner har förmodligen åtminstone de flesta av oss som sysslat med sporten i några år insett. Svårare är det att stå emot den massiva reklam som oupphörligt sköljer över oss och de artiklar som predikar vad som står att vinna med den senaste utrustningen, särskilt om man provat ut den vetenskapligt i en sk svingstudio med laser, radar och datorer som sätter siffror på våra patetiska ansträngningar. Vi har också under flera år fått veta att inte bara banguider med måttangivelser utan även avståndsmätare och GPS är nödvändiga tillbehör för den som tar sin golf på allvar.
När jag möter en notorisk 24-handicapare vars typiska slag är en våldsam slice och som inte kan duffa två järnnior i rad lika långt och med samma bollbana men som vet (eller tror sig veta) vad han har för svingspeed, launch angle och spinntal med sin nya driver och som noga mäter avståndet till flaggan före varje inspel men som fortfarande är en 24-handicapare som konsekvent missar såväl fairways som greener så undrar jag om den hysteriska utvecklingen på materialsidan inte mest handlar om hype och om att tjäna maximalt med pengar på lättlurade golfare. Det gick nämligen alldeles utmärkt (och var minst lika roligt och avsevärt mycket billigare) att vara en sliceande 24-handicapare även för 20, 30, 40 eller 50 år sedan med ett halvset gamla trä- och bladklubbor. Man kan köpa nya klubbor (och annan utrustning) men man kan aldrig köpa sig ett spel.
Nej, att sträva efter perfektion är nog bara för ett mycket litet fåtal. Dem önskar jag lycka till. Vi andra gör bättre i att försöka ha så roligt som möjligt. Att acceptera att golf är en lek och ett spel. Jag tycker att vi mäter våra prestationer alldeles för mycket och på fel sätt. Det nojas för mycket över siffror och de flesta siffror vi tar fram (scorekort, handicap, statistik över allt från hur många fairways vi missar till hur många puttar vi slår, hur kort vi slår våra drives osv etc) är mer ägnade att göra oss deprimerade än att skänka oss glädje. Varför spelar så få foursome match under sina sällskapsronder? Det är den roligaste spelaformen och man kan alltid (inte utåt men tyst för sig själv) skylla en förlust på sin parters misstag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar