This Game of Golf av Henry Cotton
Henry Cotton, småningom (1988, strax innan han gick ur tiden) adlad och titilerad sir men utmärkelsen blev offentliggjord samma dag som han dog så det känns mer rätt att tala om honom som golfaren Henry Cotton. Han föddes 1907 och hör till den generation europeiska golfare vilkas karriärer kom att avbrytas av det andra världskriget. Såväl före som efter kriget var han den förmodligen främste brittiske golfaren och han vann The Open 1934, 1937 och 1948 och var ankare i fyra Ryder Cup-lag.
Det finns mycket att berätta om Henry Cotton men det här inlägget handlar om hans bok "This Game of Golf" som kom ut 1948 och som redan året därpå trycktes om i flera upplagor. Boken omfattar 248 sidor och är rikt illustrerad med svartvita fotografier, de flesta tagna av författaren själv som var en entusiastisk fotograf. Bokens format är litet udda. Den består av ett stort antal kapitel, eller snarare artiklar, i olika ämnen. Förutom Cottons biografi och tankar om svingen får man sig till livs en synnerligen initierad skildring av det mesta som rörde sig inom golfen på 1930- och 1940-talen.
Henry Cotton och Walter Hagen. Bilden tagen i samband med Cottons USA-resa 1939.
Mest intressanta är kanske Cottons jämförelser mellan den europeiska (brittiska) och amerikanska golfen, hans tankar om det då (relativt) nya stålskaftet och hans beskrivningar av andra av dåtidens stora golfare. Å andra sidan är bilderna helt underbara och man kan lätt fördriva en timme bara med att bläddra i boken och titta på dem utan att egentligen läsa någonting.
Den första Ryder Cup-matchen efter det andra världskriget spelades på Portland Golf Club i Oregon, USA 1947. Amerikanerna krossade det brittiska laget med 11-1 men det var av helt underprdnad betydelse. Det viktiga var att matchen spelades. Kapten för det brittiska laget var Henry Cotton och för det amarikanska laget Ben Hogan. Båda, naturligtvis, spelande kaptener även om Hogan bara deltog i en foursomematch. En golfhistorisk bild.
Var får man då tag på sådana här böcker? Tja, min har jag köpt i prylboden i Burs. Eftersom det antagligen inte är helt enkelt att hitta den den så lovar jag att presentera valda delar i kommande inlägg.
Cotton i USA igen, nu 1948. Han verkar ha trivts som fisken i vattnet med de stjärmor från show business som attraherades av golfen. På bilderna ovan poserar han tillsammans med Danny Kaye (överst) och Bing Crosby (nederst). På högersidan ses leaderborden på Augusta National.
Ben Hogan´s Five Lessons. The Modern Fundamentals of Golf.
Eftersom tryckkonsten och golfen är, på ett ungefär och såvitt man vet, jämngamla så har i alla tider kända golfare stått som upphovsmän till instruktionsböcker. Det hela har stundom antagit rent parodiska proportioner och en författare som använt sig av detta är P. G. Wodehouse som, i åtminstone någon av sina många humoristiska golfnoveller gör en poäng av företeelsen.
Mycket av det som tryckts och skrivits är naturligtvis gammalt vin i nya läglar men en bok intar en absolut särställning, nämligen den som bär titeln "Five Lessons. The Modern Fundmentals of Golf" och som är en samproduktion mellan tre storheter: Den genom tiderna främste ballstrikern, Ben Hogan, USA.s främste golfskribent Herbert Warren Wind och den suveräne illustratören Anthony Ravielli.
Det som kom att bli den genom tiderna bäst säljande boken om golfsvingen började som en artikelserie i Sports Illustrated och den första av de fem artiklarna publicerades i mars 1957. Det är den bästa, den förmodligen mest lästa och absolut den mest missförstådda av alla de hundratals böcker som publicerats i ämnet. Många av dagens golfare, även på tournivå, har inte bara läst den utan läser den om och om igen. Just detta är bokens storhet; att man med åren får an allt bättre förståelse för vad Hogan sökt förmedla. Förmodligen så finns allt som är värt att veta om svingen inom bokens pärmar men det tar år, eller snarare decennier, av träning och läsning för att ens komma i närheten av den insikt som Hogan hade uppnått.
Har man bara en bok i sitt golfbibliotek så bör den boken vara Five Lessons. Det räcker långt. Och länge.
Power Golf av Ben Hogan
De flesta golfare har väl läst eller känner åtminstone till Ben Hogans klassiska "Five Lessons" men betydligt färre har läst, eller känner ens till, dess föregångare "Power Golf". Boken utgavs för första gången 1948 och har därefter tryckts i åtskilliga upplagor. Det exemplar jag har är en billig pocketutgåva.
Ben Hogan var när boken kom den kanske hetaste stjärnan på PGA-touren. Det andra världskriget hade medfört att den professionella golfen gått på sparlåga under några år men nu var det full fart igen och Hogan var topprankad. Förmodligen hade han en spökskrivare (för när någon som tillbringade hela dagarna, när det inte var tävling, på övningsfältet skulle ha hunnit med att själv skriva en bok är svårt att föreställa sig) men vem det i så fall var framgår inte av mitt exemplar.
Det kanske mest intressanta med "Power Golf" är att den beskriver en ganska annorlunda sving än den man kan studera i "Five Lessons". Mellan dessa båda svingar ligger inte bara ett antal år utan också den trafikolycka som höll på att ända Hogans karriär (för att inte tala om hans liv). Den mogna -klassiska - hogansvingen är betydligt mer kompakt och kontrollerad än hans sving från 1948. Jag undrar hur mycket av den förändringen som berodde på de skador han ådrog sig. Att han överhuvudtaget kunde spela golf igen efter den smällen är inget mindre än ett mirakel. Att han dessutom blev golfens genom tiderna främste ballstriker och lyckades vinna ett antal majors är...ofattbart.
Den sving som beskrivs i "Power Golf" tillhörde världens då förmodligen bäste spelare så även om den på flera punkter avviker från den sving man i dag förknippar med Hogan så kan den ju inte ha varit helt kass. Redan detta gör boken värd att läsa. Läser man den parallellt med "Five Lessons" blir det en ännu större upplevelse, åtminstone för den som är intresserad av Ben Hogan och svingteori.
En intressant detalj är den tabell i vilken Hogan redovisar sina längder med olika klubbor. Förutom att tabellen omfattar alla klubbor ihans bag så är den indelad i tre kolumner, en för "regular", en för "maximum" och en för "minimum". Hur långt slog då tourettan 1948? Jo, för drvern anges måtten 265, 300 respektive 235 (yards, så man får multiplicera med 0,9 för att få måtten i meter). Med en persimmondriver, bollar som inte var i närheten av de som används i dag och de fairways man då spelade på är det imponerande siffror. Mest intressanta är dock hans längder med järnklubborna. För järnsjuan anges (regular) 160 yards, dvs ca 144 meter.
Hogans längder 1948 är det många av dagens låghandicapare ute på klubbarna som matchar men inte vinner de några majors. Golf handlar om mycket mer än bara att slå långt.
Practical Golf av John Jacobs
Den förmodligen viktigaste - och bästa - boken om svingen efter Hogans "Five Lessons" kom ut 1972 och bär titeln "Practical Golf".
Som författare till boken anges John Jacobs. Jacobs var en hyfsat framgångsrik professionell golfare som var med i 1955 års Ryder Cup och två år senare vann South African Professional Match Play Championship men det är som instruktör han gjort sig mest känd. Inte bara känd utan erkänd. Inom skrået åtnjuter Jacobs ett synnerligen högt anseende och den (kanske mer) kände Butch Harmon har sagt att alla instruktörer har en tacksamhetsskuld till John Jacobs. Jacobs har, sedan 2000, en plats i golfens Hall of Fame (även om värdet av en sådan utmärkelse devalverades kraftigt i fjol när den amerkanske expresidenten George Walker Bush valdes in...).
Jacobs är en företrädare för vad som kanske kan kallas för den brittiska skolan. I likhet med den store Henry Cotton betonar han armarnas och händernas roll i svingen, detta i, åtminstone skenbar, motsats till Hogans betoning av de stora muskelgrupperna. Nu är det naturligtvis så, att Hogan hade extremt snabba armar och händer. Det var därför han under de inledande decennierna av sin karriär oavbrutet kämpade mot en okontrollerbar hook. Många av de saker Hogan ansåg vara fundamentala - ett relativt svagt grepp, passiva händer och att låta de stora muskelgrupperna i kroppen generera kraften i svingen - var, helt enkelt, ett sätt att svinga som gjorde att han kunde slå rakt. Problemet, vilket bla Jacobs insåg, är att de flesta golfare (och nästan alla amatörer) har för dåligt fart på armar och händer och om de dessutom läser Hogans bok och försöker tillämpa hans recept så blir det inte mycket till sving.
I själva verket råder det ingen motsättning mellan vad Jacobs predikar och Hogans sving. Illustrationen ovan - en av de viktigaste i boken - kunde lika gärna ha varit gjord med Hogan som med Jacobs som modell. Den, liksom övriga illustrationer i boken, är gjord av Anthony Ravielli som även gjort (de odödliga) teckningarna i "Five Lessons". Skrivandet har Ken Bowden stått för.
Innehåller ens golfbibliotek endast en bok om svingen bör denna vara Hogans "Five Lessons" men om man har plats för en volym till så är man inte helt fel ute om den boken är "Practical Golf".
Golf för nybörjare av Harry Karlsson Fakt
Golf för nybörjare utkom, på Bonniers förlag, 1979. Överst på såväl omslag sonm försättsblad står namnet Harry Karlsson Fakt men anges, förbryllande nog, längre ner att boken är "skriven och ritad av Abbe och Rit-Ola". På omslagets baksida presenteras Harry Karlsson Fakt som, bland annat, "sedan många år golfinstruktör och första pro vid Lidingö golfklubb". Det står vidare att "denna skrift har tecknats och skrivits av två av Harrys mångåriga elever och vänner" och att "detta har skett efter Harrys anvisningar och under hans kontroll".
Den metod som lärs ut i boken bygger på den okontroversiella grundtesen att "det är klubbhuvudet som gör arbetet" och på de mer kontroversiella principerna att slaget är ett kast (av klubbhuvudet mot bollen) och att detta kast utförs, huvudsakligen, med höger hand.
Oavsett vad man må tycka om den svingteori som förespråkas - och den fungerar säkert alldeles utmärkt omsatt i praktik - ligger bokens största förtjänst i presentationen. Allt är lättfattligt, föredömligt kortfattat och dessutom underhållande skrivet. De fina illustrationerna beledsagar texten kongenialt och bidrar till en angnäm läsupplevelse.
Utöver instruktion i hur bollen ska slås och rullas behandlar boken golfreglerna och spelets etikett, innehåller en beskrivning av golfbanan och dess olika delar, en rad praktiska tips och råd samt en golfordlista. Allt på drygt hundra, rikt illustrerade, sidor. Boken skulle förmodligen fungera alldeles utmärkt som utbildningsmaterial än i dag, i vart fall efter en översyn av regelpartiet. Annars så kan man, som jag, nöjesläsa den.
Skönlitteratur
The Roar of the Butterflies av Reginald Hill
This Game of Golf av Henry Cotton
Henry Cotton, småningom (1988, strax innan han gick ur tiden) adlad och titilerad sir men utmärkelsen blev offentliggjord samma dag som han dog så det känns mer rätt att tala om honom som golfaren Henry Cotton. Han föddes 1907 och hör till den generation europeiska golfare vilkas karriärer kom att avbrytas av det andra världskriget. Såväl före som efter kriget var han den förmodligen främste brittiske golfaren och han vann The Open 1934, 1937 och 1948 och var ankare i fyra Ryder Cup-lag.
Det finns mycket att berätta om Henry Cotton men det här inlägget handlar om hans bok "This Game of Golf" som kom ut 1948 och som redan året därpå trycktes om i flera upplagor. Boken omfattar 248 sidor och är rikt illustrerad med svartvita fotografier, de flesta tagna av författaren själv som var en entusiastisk fotograf. Bokens format är litet udda. Den består av ett stort antal kapitel, eller snarare artiklar, i olika ämnen. Förutom Cottons biografi och tankar om svingen får man sig till livs en synnerligen initierad skildring av det mesta som rörde sig inom golfen på 1930- och 1940-talen.
Henry Cotton och Walter Hagen. Bilden tagen i samband med Cottons USA-resa 1939.
Mest intressanta är kanske Cottons jämförelser mellan den europeiska (brittiska) och amerikanska golfen, hans tankar om det då (relativt) nya stålskaftet och hans beskrivningar av andra av dåtidens stora golfare. Å andra sidan är bilderna helt underbara och man kan lätt fördriva en timme bara med att bläddra i boken och titta på dem utan att egentligen läsa någonting.
Den första Ryder Cup-matchen efter det andra världskriget spelades på Portland Golf Club i Oregon, USA 1947. Amerikanerna krossade det brittiska laget med 11-1 men det var av helt underprdnad betydelse. Det viktiga var att matchen spelades. Kapten för det brittiska laget var Henry Cotton och för det amarikanska laget Ben Hogan. Båda, naturligtvis, spelande kaptener även om Hogan bara deltog i en foursomematch. En golfhistorisk bild.
Var får man då tag på sådana här böcker? Tja, min har jag köpt i prylboden i Burs. Eftersom det antagligen inte är helt enkelt att hitta den den så lovar jag att presentera valda delar i kommande inlägg.
Cotton i USA igen, nu 1948. Han verkar ha trivts som fisken i vattnet med de stjärmor från show business som attraherades av golfen. På bilderna ovan poserar han tillsammans med Danny Kaye (överst) och Bing Crosby (nederst). På högersidan ses leaderborden på Augusta National.
Ben Hogan´s Five Lessons. The Modern Fundamentals of Golf.
Eftersom tryckkonsten och golfen är, på ett ungefär och såvitt man vet, jämngamla så har i alla tider kända golfare stått som upphovsmän till instruktionsböcker. Det hela har stundom antagit rent parodiska proportioner och en författare som använt sig av detta är P. G. Wodehouse som, i åtminstone någon av sina många humoristiska golfnoveller gör en poäng av företeelsen.
Mycket av det som tryckts och skrivits är naturligtvis gammalt vin i nya läglar men en bok intar en absolut särställning, nämligen den som bär titeln "Five Lessons. The Modern Fundmentals of Golf" och som är en samproduktion mellan tre storheter: Den genom tiderna främste ballstrikern, Ben Hogan, USA.s främste golfskribent Herbert Warren Wind och den suveräne illustratören Anthony Ravielli.
Det som kom att bli den genom tiderna bäst säljande boken om golfsvingen började som en artikelserie i Sports Illustrated och den första av de fem artiklarna publicerades i mars 1957. Det är den bästa, den förmodligen mest lästa och absolut den mest missförstådda av alla de hundratals böcker som publicerats i ämnet. Många av dagens golfare, även på tournivå, har inte bara läst den utan läser den om och om igen. Just detta är bokens storhet; att man med åren får an allt bättre förståelse för vad Hogan sökt förmedla. Förmodligen så finns allt som är värt att veta om svingen inom bokens pärmar men det tar år, eller snarare decennier, av träning och läsning för att ens komma i närheten av den insikt som Hogan hade uppnått.
Har man bara en bok i sitt golfbibliotek så bör den boken vara Five Lessons. Det räcker långt. Och länge.
This Game of Golf av Henry Cotton
Det finns mycket att berätta om Henry Cotton men det här inlägget handlar om hans bok "This Game of Golf" som kom ut 1948 och som redan året därpå trycktes om i flera upplagor. Boken omfattar 248 sidor och är rikt illustrerad med svartvita fotografier, de flesta tagna av författaren själv som var en entusiastisk fotograf. Bokens format är litet udda. Den består av ett stort antal kapitel, eller snarare artiklar, i olika ämnen. Förutom Cottons biografi och tankar om svingen får man sig till livs en synnerligen initierad skildring av det mesta som rörde sig inom golfen på 1930- och 1940-talen.
 |
| Henry Cotton och Walter Hagen. Bilden tagen i samband med Cottons USA-resa 1939. |
 |
| Den första Ryder Cup-matchen efter det andra världskriget spelades på Portland Golf Club i Oregon, USA 1947. Amerikanerna krossade det brittiska laget med 11-1 men det var av helt underprdnad betydelse. Det viktiga var att matchen spelades. Kapten för det brittiska laget var Henry Cotton och för det amarikanska laget Ben Hogan. Båda, naturligtvis, spelande kaptener även om Hogan bara deltog i en foursomematch. En golfhistorisk bild. |
 |
| Cotton i USA igen, nu 1948. Han verkar ha trivts som fisken i vattnet med de stjärmor från show business som attraherades av golfen. På bilderna ovan poserar han tillsammans med Danny Kaye (överst) och Bing Crosby (nederst). På högersidan ses leaderborden på Augusta National. |
 |
Eftersom tryckkonsten och golfen är, på ett ungefär och såvitt man vet, jämngamla så har i alla tider kända golfare stått som upphovsmän till instruktionsböcker. Det hela har stundom antagit rent parodiska proportioner och en författare som använt sig av detta är P. G. Wodehouse som, i åtminstone någon av sina många humoristiska golfnoveller gör en poäng av företeelsen.
Mycket av det som tryckts och skrivits är naturligtvis gammalt vin i nya läglar men en bok intar en absolut särställning, nämligen den som bär titeln "Five Lessons. The Modern Fundmentals of Golf" och som är en samproduktion mellan tre storheter: Den genom tiderna främste ballstrikern, Ben Hogan, USA.s främste golfskribent Herbert Warren Wind och den suveräne illustratören Anthony Ravielli.
Det som kom att bli den genom tiderna bäst säljande boken om golfsvingen började som en artikelserie i Sports Illustrated och den första av de fem artiklarna publicerades i mars 1957. Det är den bästa, den förmodligen mest lästa och absolut den mest missförstådda av alla de hundratals böcker som publicerats i ämnet. Många av dagens golfare, även på tournivå, har inte bara läst den utan läser den om och om igen. Just detta är bokens storhet; att man med åren får an allt bättre förståelse för vad Hogan sökt förmedla. Förmodligen så finns allt som är värt att veta om svingen inom bokens pärmar men det tar år, eller snarare decennier, av träning och läsning för att ens komma i närheten av den insikt som Hogan hade uppnått.
Har man bara en bok i sitt golfbibliotek så bör den boken vara Five Lessons. Det räcker långt. Och länge.
Power Golf av Ben Hogan
De flesta golfare har väl läst eller känner åtminstone till Ben Hogans klassiska "Five Lessons" men betydligt färre har läst, eller känner ens till, dess föregångare "Power Golf". Boken utgavs för första gången 1948 och har därefter tryckts i åtskilliga upplagor. Det exemplar jag har är en billig pocketutgåva.
Ben Hogan var när boken kom den kanske hetaste stjärnan på PGA-touren. Det andra världskriget hade medfört att den professionella golfen gått på sparlåga under några år men nu var det full fart igen och Hogan var topprankad. Förmodligen hade han en spökskrivare (för när någon som tillbringade hela dagarna, när det inte var tävling, på övningsfältet skulle ha hunnit med att själv skriva en bok är svårt att föreställa sig) men vem det i så fall var framgår inte av mitt exemplar.
Det kanske mest intressanta med "Power Golf" är att den beskriver en ganska annorlunda sving än den man kan studera i "Five Lessons". Mellan dessa båda svingar ligger inte bara ett antal år utan också den trafikolycka som höll på att ända Hogans karriär (för att inte tala om hans liv). Den mogna -klassiska - hogansvingen är betydligt mer kompakt och kontrollerad än hans sving från 1948. Jag undrar hur mycket av den förändringen som berodde på de skador han ådrog sig. Att han överhuvudtaget kunde spela golf igen efter den smällen är inget mindre än ett mirakel. Att han dessutom blev golfens genom tiderna främste ballstriker och lyckades vinna ett antal majors är...ofattbart.
Den sving som beskrivs i "Power Golf" tillhörde världens då förmodligen bäste spelare så även om den på flera punkter avviker från den sving man i dag förknippar med Hogan så kan den ju inte ha varit helt kass. Redan detta gör boken värd att läsa. Läser man den parallellt med "Five Lessons" blir det en ännu större upplevelse, åtminstone för den som är intresserad av Ben Hogan och svingteori.
En intressant detalj är den tabell i vilken Hogan redovisar sina längder med olika klubbor. Förutom att tabellen omfattar alla klubbor ihans bag så är den indelad i tre kolumner, en för "regular", en för "maximum" och en för "minimum". Hur långt slog då tourettan 1948? Jo, för drvern anges måtten 265, 300 respektive 235 (yards, så man får multiplicera med 0,9 för att få måtten i meter). Med en persimmondriver, bollar som inte var i närheten av de som används i dag och de fairways man då spelade på är det imponerande siffror. Mest intressanta är dock hans längder med järnklubborna. För järnsjuan anges (regular) 160 yards, dvs ca 144 meter.
Hogans längder 1948 är det många av dagens låghandicapare ute på klubbarna som matchar men inte vinner de några majors. Golf handlar om mycket mer än bara att slå långt.
Ben Hogan var när boken kom den kanske hetaste stjärnan på PGA-touren. Det andra världskriget hade medfört att den professionella golfen gått på sparlåga under några år men nu var det full fart igen och Hogan var topprankad. Förmodligen hade han en spökskrivare (för när någon som tillbringade hela dagarna, när det inte var tävling, på övningsfältet skulle ha hunnit med att själv skriva en bok är svårt att föreställa sig) men vem det i så fall var framgår inte av mitt exemplar.
Den sving som beskrivs i "Power Golf" tillhörde världens då förmodligen bäste spelare så även om den på flera punkter avviker från den sving man i dag förknippar med Hogan så kan den ju inte ha varit helt kass. Redan detta gör boken värd att läsa. Läser man den parallellt med "Five Lessons" blir det en ännu större upplevelse, åtminstone för den som är intresserad av Ben Hogan och svingteori.
En intressant detalj är den tabell i vilken Hogan redovisar sina längder med olika klubbor. Förutom att tabellen omfattar alla klubbor ihans bag så är den indelad i tre kolumner, en för "regular", en för "maximum" och en för "minimum". Hur långt slog då tourettan 1948? Jo, för drvern anges måtten 265, 300 respektive 235 (yards, så man får multiplicera med 0,9 för att få måtten i meter). Med en persimmondriver, bollar som inte var i närheten av de som används i dag och de fairways man då spelade på är det imponerande siffror. Mest intressanta är dock hans längder med järnklubborna. För järnsjuan anges (regular) 160 yards, dvs ca 144 meter.
Hogans längder 1948 är det många av dagens låghandicapare ute på klubbarna som matchar men inte vinner de några majors. Golf handlar om mycket mer än bara att slå långt.
Practical Golf av John Jacobs
Den förmodligen viktigaste - och bästa - boken om svingen efter Hogans "Five Lessons" kom ut 1972 och bär titeln "Practical Golf".
Som författare till boken anges John Jacobs. Jacobs var en hyfsat framgångsrik professionell golfare som var med i 1955 års Ryder Cup och två år senare vann South African Professional Match Play Championship men det är som instruktör han gjort sig mest känd. Inte bara känd utan erkänd. Inom skrået åtnjuter Jacobs ett synnerligen högt anseende och den (kanske mer) kände Butch Harmon har sagt att alla instruktörer har en tacksamhetsskuld till John Jacobs. Jacobs har, sedan 2000, en plats i golfens Hall of Fame (även om värdet av en sådan utmärkelse devalverades kraftigt i fjol när den amerkanske expresidenten George Walker Bush valdes in...).
Jacobs är en företrädare för vad som kanske kan kallas för den brittiska skolan. I likhet med den store Henry Cotton betonar han armarnas och händernas roll i svingen, detta i, åtminstone skenbar, motsats till Hogans betoning av de stora muskelgrupperna. Nu är det naturligtvis så, att Hogan hade extremt snabba armar och händer. Det var därför han under de inledande decennierna av sin karriär oavbrutet kämpade mot en okontrollerbar hook. Många av de saker Hogan ansåg vara fundamentala - ett relativt svagt grepp, passiva händer och att låta de stora muskelgrupperna i kroppen generera kraften i svingen - var, helt enkelt, ett sätt att svinga som gjorde att han kunde slå rakt. Problemet, vilket bla Jacobs insåg, är att de flesta golfare (och nästan alla amatörer) har för dåligt fart på armar och händer och om de dessutom läser Hogans bok och försöker tillämpa hans recept så blir det inte mycket till sving.
I själva verket råder det ingen motsättning mellan vad Jacobs predikar och Hogans sving. Illustrationen ovan - en av de viktigaste i boken - kunde lika gärna ha varit gjord med Hogan som med Jacobs som modell. Den, liksom övriga illustrationer i boken, är gjord av Anthony Ravielli som även gjort (de odödliga) teckningarna i "Five Lessons". Skrivandet har Ken Bowden stått för.
Innehåller ens golfbibliotek endast en bok om svingen bör denna vara Hogans "Five Lessons" men om man har plats för en volym till så är man inte helt fel ute om den boken är "Practical Golf".
Jacobs är en företrädare för vad som kanske kan kallas för den brittiska skolan. I likhet med den store Henry Cotton betonar han armarnas och händernas roll i svingen, detta i, åtminstone skenbar, motsats till Hogans betoning av de stora muskelgrupperna. Nu är det naturligtvis så, att Hogan hade extremt snabba armar och händer. Det var därför han under de inledande decennierna av sin karriär oavbrutet kämpade mot en okontrollerbar hook. Många av de saker Hogan ansåg vara fundamentala - ett relativt svagt grepp, passiva händer och att låta de stora muskelgrupperna i kroppen generera kraften i svingen - var, helt enkelt, ett sätt att svinga som gjorde att han kunde slå rakt. Problemet, vilket bla Jacobs insåg, är att de flesta golfare (och nästan alla amatörer) har för dåligt fart på armar och händer och om de dessutom läser Hogans bok och försöker tillämpa hans recept så blir det inte mycket till sving.
I själva verket råder det ingen motsättning mellan vad Jacobs predikar och Hogans sving. Illustrationen ovan - en av de viktigaste i boken - kunde lika gärna ha varit gjord med Hogan som med Jacobs som modell. Den, liksom övriga illustrationer i boken, är gjord av Anthony Ravielli som även gjort (de odödliga) teckningarna i "Five Lessons". Skrivandet har Ken Bowden stått för.
Innehåller ens golfbibliotek endast en bok om svingen bör denna vara Hogans "Five Lessons" men om man har plats för en volym till så är man inte helt fel ute om den boken är "Practical Golf".
Golf för nybörjare av Harry Karlsson Fakt
Golf för nybörjare utkom, på Bonniers förlag, 1979. Överst på såväl omslag sonm försättsblad står namnet Harry Karlsson Fakt men anges, förbryllande nog, längre ner att boken är "skriven och ritad av Abbe och Rit-Ola". På omslagets baksida presenteras Harry Karlsson Fakt som, bland annat, "sedan många år golfinstruktör och första pro vid Lidingö golfklubb". Det står vidare att "denna skrift har tecknats och skrivits av två av Harrys mångåriga elever och vänner" och att "detta har skett efter Harrys anvisningar och under hans kontroll".
Oavsett vad man må tycka om den svingteori som förespråkas - och den fungerar säkert alldeles utmärkt omsatt i praktik - ligger bokens största förtjänst i presentationen. Allt är lättfattligt, föredömligt kortfattat och dessutom underhållande skrivet. De fina illustrationerna beledsagar texten kongenialt och bidrar till en angnäm läsupplevelse.
Utöver instruktion i hur bollen ska slås och rullas behandlar boken golfreglerna och spelets etikett, innehåller en beskrivning av golfbanan och dess olika delar, en rad praktiska tips och råd samt en golfordlista. Allt på drygt hundra, rikt illustrerade, sidor. Boken skulle förmodligen fungera alldeles utmärkt som utbildningsmaterial än i dag, i vart fall efter en översyn av regelpartiet. Annars så kan man, som jag, nöjesläsa den.
En last jag har är att läsa deckare/kriminalromaner på engelska och Reginald Hill hör till mina favoritförfattare i genren. Hans berättelser om poliserna Dalziel och Pascoe - ett klassiskt radarpar - är guld. Därför var mina förväntningar högt ställda när, härom året, en deckare i golfmiljö, av Hills penna, kom ut. Allt såg bra ut. Ett smakfullt omslag. En titel som alluderar på en novell av Wodehouse.
Sällan har jag blivit så besviken. Golfen används mest som en småskojig kuliss och det är oklart om Hill ens vet något om spelet. Såväl berättelsen som berättandet är krystat humoristiska, eller försöker i vart fall vara så. Tyvärr. Kalkonvarning. Lägg varken tid eller pengar på den här, vackert förpackade, smörjan.
The Amateurs av John Niven
"Bert Thompson had regularly forgotten his wife´s birthday over the years. He could not tell you any of his children´s home phone numbers. There were men around the town who he had known his whole life whose surnames he could not remember. But he could tell you shot by shot how Arnold Palmer put together a 67 at Royal Troon on a summer Saturday nearly a half century ago."
Golfen betyder mycket för romanens huvudperson, Gary Irvine, som när berättelsen tar sin början är en hackare av Guds nåde (och, som så många sådana, ohjäpligt förälskad i det spel som inte älskar honom tillbaka). Mer än så tänker jag inte avslöja.
Citaten ovan visar, som Scotsman skrev i sin anmälan av boken, att "he gets the golf right". Han - John Niven - är skotte med ett förflutet i musikbranschen. "The Amateurs" är hans andra roman. Om Wodehouse skrivit om golf och människor idag hade det kanske blivit någonting i stil med Nivens prosa? Hur som helst så är den här boken bland det mest underhållande jag läst i genren.
Läs den.
The Golf Omnibus av P G Wodehouse
Mellandagarna är som gjorda för läsning och en golfare läser naturligtvis gärna om golf. Problemet är att det är svårt att skriva om golf, i vart fall skönlitterärt. Ingen har fått nobelpriset för att ha skrivit om golf och jag kan inte, på rak arm, erinra mig en enda stor roman som handlar om golf. Visst förekommer golf i marginalen hos erkända författare som Updike och Rushdie liksom James Ellroy i sina mer hårdkokta alster ofta alluderar på golf men själva spelet som ämne för en roman är, uppenbarligen för svårt och utmanande även för de största författarna. Det går bra att skriva målande och med inlevelse om småsaker som liv, död och kärlek men de svindlande höjder och de bottenlösa dalar en golfares tillvaro består av låter sig inte fångas i prosa. De stora författarna inser detta och väjer för ämnet.
Dessbättre finns det på litteraturens parnass en författare (som, obegripligt, aldrig fick nobelpriset) som förstod precis hur man ska skriva om golf utan att det blir platt eller patetiskt, nämligen P G Wodehouse. Han författade ett trettital golfnoveller. De flesta finns översatta till svenska men det är, om man klarar av det, defrinitivt att föredra att avnjuta dem på originalspråket. Novellerna finns samlade i en volym som, passande nog, bär titeln "The Golf Omnibus" och undertiteln "Thirty-One Humorous Tales from the Green by the Master of Comic Fiction". Skyddsomslagen på mitt, väl tummade, exemplar pryds av en illustration av hur en sympatisk yngling insisterar på att spela sin boll som den ligger.
Wodehouse kunde sin golf men än bättre kände han den mänskliga naturen och hans litterära grepp är att inte så mycket skriva om spelet som sådant utan att använda golfen - som på ett så brutalt sätt blottlägger en människas karaktär - för att behandla de stora existensiella frågorna. Eftersom han hade förmågan att göra detta på ett underhållande sätt och då det han skrev åtminstone föreföll att handla om golf kom hans noveller att betraktas som underhållningslitteratur eller, som det står på skyddsomslaget, "Comic Fiction". Eftersom de kulturpretton som tycker sig kunna avgöra vad som är stor konst eller god litteratur är för små andra för att förstå vare sig humor eller golf fick Wodehouse aldrig den uppskattning han så väl hade förtjänat men det hindrar ju inte att vi, som vet bättre, läser honom.
Själv var Wodehouse väl medveten om sitt låga anseende som författare och hans novell "The Clicking of Cuthbert" är en grimas åt det litterära etablissemanget (och en rå drift med "svår" litteratur och pretentiösa dilettanter). I novellen låter han en av dess huvudpersoner, den uppburna ryske författaren Vladimir Brusiloff, säga: "No novelists any good except me. Sovietski - yah! Nastikoff - bah! I spit me of zem all. No novelists anywhere any good except me. P. G. Wodehouse and Tolstoi not bad. Not good, but not bad. No novelists any good except me." Utan att, för den som inte redan läst berättelsen, avslöja handlingen kan sägas att det, när historien framskrider, visar sig att den litteräre giganten har fullt klart för sig vad som är viktigt här i livet.
Vad Wodehouse i flera av sina noveller beskriver är att lycka inte är att spela felfri golf. Tvärtom varnar han för de faror som ligger på lur för den hängivne hackare som, på det ena eller andra sättet, lyckas uppnå sin dröm att spela på scratch. Mycket handlar om vänskap och kärlek men skulle det gå galet på någon av de fronterna så, tja "there´s always golf". Man kan se berättelserna som moraliteter och de är avgjort mindre tramsiga än många religiösa texter. Sin visdom sammanfattar författaren i den odödliga meningen: "A woman is only a woman, but a hefty drive is a slosh."
