Golftidningarna brukar regelbundet publicera listor på landets 10, 20 eller 50 ”bästa” golfbanor. Som om man kan avgöra en sådan sak. Det är nästan mer befängt än att tävla i musik. Eller i konst. Precis som när det gäller vad som är en vacker tavla så ligger en golfbanas skönhet uteslutande i betraktarens öga och alla ser vi olika saker och tittar på olika sätt.
Listorna är dessutom helt förutsägbara. De toppas nästan alltid av de mest hypade banorna – just nu den absurt påkostade Bro Hof – och de banor som, för en betalande, publik, är dyrast att spela på. Därefter kommer, om det är en lång lista, några svenska klassiker i mellanskiktet. På det hela taget verkar listorna mera vara en redovisning över var de röstande skribenterna spelat det senaste året.
Många av de banor som ligger i topp på de senaste årens listor lämnar mig kall. Det gäller Bro Hof Castle Course som i och för sig är en storslagen, påkostad och högkvalitativ anläggning men, på det stora hela, mer intressant som ett exempel på hur absurt mycket pengar man kan plöja ner i en golfbana än vad den är att spela. Sand är en annan bana jag inte förstår poängen med. En syntetisk links mitt inne i skogen? Vill man spela links åker man väl till en? Och vad är det för fel på skogsbanor? Man hade fått ett halvdussin skapliga sådana för vad man lade ner på det här stolleprovet. Det enda som hade varit mer befängt vore väl om någon försökt bygga en skogsbana på falsterbonäset.
Skrytprojekten ger de gamla prestigeanläggningarna ingen ro. Nyss lade Visby GK ner en hemsk massa miljoner på att bygga om vad som redan var en av landets bästa golfbanor och nu ska Ullna göra samma sak (fast i större skala då man hyrt in Jack Nicklaus himself snarare än Pierre Fulke).
Mina favoritbanor är inte särskilt märkvärdiga. Tvärtom så får de gärna vara enkla. Inte nödvändigtvis att spela men enkelt byggda. Primitiva, om man så vill. Inte heller behöver de vara i perfekt skick. De får gärna vara litet ruffiga. Mitt ideal är banor där Vår Herre eller naturen (stryk det som ej önskas utifrån eventuell religiös övertygelse) svarat för grovarbetet och där människan gjort så litet som möjligt. Vill man vara pretentiös kan man kalla det för minimalism. Som jag ser det så spelar man golf ute i naturen och man bygger inte natur. Däremot kan man tukta och ansa den en aning.
Många av de banor jag gillar är niohålsbanor och få av dem har stått värd för några stora mästerskap. Hade jag själv varit en spelare av kaliber att spela om stora mästerskap hade kanske mina preferenser varit annorlunda men nu är och förblir jag en hackare. När jag hör golfare som är betydligt mer hopplösa hackare än vad jag själv är hänfört berätta om hur svåra banor de spelat på så skakar jag bara på huvudet. Kan man inte skjuta par på en enkel bana behöver man inte söka några större utmaningar. Blir scoren tresiffrig befinner man sig definitivt på fel ställe. För de allra flesta golfare är inte problemet att banorna är för lätta. Själv har jag ännu aldrig spelat någon sådan bana eller ens något sådant hål.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar