Är man dum... Del 3

Jag kan inte säga att mizunoklubborna revolutionerade mitt spel. Tvärtom blev det ingen påtaglig skillnad. Jag slog ungefär lika långt med de gamla bladklubborna som med mina moderna, förlåtande, klubbor och även scorerna blev ungefär desamma som med mina moderna klubbor. Hur kunde det komma sig? Enligt reklamen så skulle det ju vara mer eller mindre hopplöst för andra än tourspelare att spela med bladklubbor och inte ens majoriteten av dessa använde längre sådana. Till och med en shotmaker som Corey Pavin spelade (och vann 1995 års US Open) med förlåtande klubbor (de monstruöst fula Cleveland V.A.S.).

Det som var annorlunda med bladklubborna var det sätt på vilket jag genast kunde känna skillnad på hur jag träffade bollen. Med de förlåtande klubborna hade jag känt skillnad på totalt misslyckade slag – duffar, toppar, tåträffar och sockets – och bra slag men med bladen kunde jag ganska snart enbart genom hur det kändes i händerna avgöra exakt var på bladet jag träffat bollen. Naturligtvis var det inte enbart av godo och de dagar jag av någon anledning var mer eller mindre oförmögen att träffa bollen rent kunde det vara närmast plågsamt att spela. Å andra sidan så var det en ren njutning när jag fick till rena slag.

På något sätt antar jag att den effekt jag upplevde är kopplad till hjärnans belöningssystem. Både medvetet och undermedvetet ville jag komma åt den där njutningen (och, naturligtvis, undvika de mindre angenäma sensationer som var förknippade med de orena träffarna). Hur som helst så blev, ganska snabbt dessutom, min bollträff bättre. Min upplevelse var att klubborna, genom den mycket tydliga feedback de gav, slag efter slag, var självkorrigerande. Eller rättare sagt: De korrigerade inte sig själva, de korrigerade mig.

Den egenskapen är mer eller mindre nödvändig för med bladklubbor är det inte bara i händerna en mindre bra bollträff känns utan den visar sig också i att slagen blir kortare. Med en tveksam bollträff är en bladklubba inte något särskilt effektivt redskap.

En annan sak som skiljer bladklubbor från mer förlåtande (perimeterviktade) klubbor är vad jag skulle vilja kalla styrgeometrin. De perimeterviktade klubborna är optimerade för att ge höga och raka slag medan bladklubborna är mer neutrala. Det är betydligt lättare att slå höga och raka slag med en perimeterviktad klubba eftersom den är konstruerad så att den döljer smärre avvikelser. Även om man träffar en aning snett och litet vid sidan sweetspot så blir slaget ganska högt och rakt. Med en bladklubba ger varje avvikelse genast ett tydligt utslag på slagets längd, riktning, skruv och bollbana.

Vad man föredrar är naturligtvis en smaksak och en fråga om hur man vill spela golf. Är man nöjd med att hela tiden förflytta bollen med höga och raka slag tills det är dags att börja putta så är perimeterviktade klubbor vad man ska ha. Vill man, å andra sidan, kunna forma slagen och själv bestämma om bollen ska gå högt eller lågt liksom om den ska gå rakt eller med skruv åt det ena eller andra hållet så är det bladklubbor som gäller.

Naturligtvis går det, i någon mån, att forma slagen även med en perimeterviktad klubba men ju större kompensationer tillverkaren byggt in i den för att den ska generera höga och raka slag mer eller mindre oberoende av hur spelaren träffar bollen desto svårare är det att åstadkomma någon annan typ av slag. Försök att skruva bollen åt höger eller vänster med en sådan klubba brukar därför oftast resultera i antingen ett mer eller mindre rakt slag eller ett slag med våldsam skruv. Det är litet som med ketchupflaskan. Antingen så kommer det ingenting eller så kommer allt på en gång.

För mig var det aldrig någon tvekan. Jag älskade mina bladklubbor (även de dagar de inte älskade mig tillbaka) och de fick stanna i min bag. Trots att de, enligt vad som stod att läsa i alla golftidningar, var hopplöst omoderna och mer eller mindre omöjliga för en hackare som jag att hantera. Man ska lita på sin pro.

Fortsättning följer...