En liten bana som jag gillar skarpt är Ljugarns GK:s tuffa niohålare (utlagd av Jan Sederholm någon gång i skarven mellan 1980- och 1990-talen) som slingrar sig fram mellan tallarna i den magra skogen strax innanför Vitvärs (fd) fiskeläge på den gotländska ostkusten. Oftast är banan sommartid mycket sparsamt beväxt med gräs. Det brukar mest vara litet gulbrunt damm ovanpå sandjorden men som underlag för spelet funkar det förträffligt.
Jag är en smula oroad över att klubben nu, efter att i två decennier ha skött banan med en minimal budget, nu tydligen fått råd med konstbevattning. I somras var det grönt gräs på alla fairways och det kändes inte riktigt bra. Mycket av svårigheten (och charmen) med banan är (eller har åtminstone varit) svårigheten att förutse åt vilket håll och hur långt bollen kan komma att rulla när den landat. Fast folk kanske inte vill ha det så. Det stämmer väl inte med uppfattningen att varje klubba alltid ska ge en viss längd och att lasermätare är en nödvändig del av utrustningen.
Ljugarn är den enda bana där jag fått ta lättnad för hål av bogrävande djur på en green. Sådant stör kanske vissa (som antagligen också irriteras av att man på vissa ställen måste rulla bollen över mossa när man puttar) men jag tycker att det är helt i sin ordning.
Rangen, där jag tillbringat åtskilliga timmar, har tyvärr moderniserats och har nu såväl en gammal bollmaskin som den nya typen av mattor. Borta är inte bara de handledsknäckande kokosfibermattorna utan även de hemsnickrade och av väder och vind nötta avståndsmarkeringarna som såg ut som dekoren i en Sergio Leone-västern. Bollarna - en salig blandning av gamla hackade hittebollar märkta med en fläck rödfärg som snart satt i skårorna på klubban (och kunde vara ett litet helsike att få bort) - köpte man på den tiden hinkvis. Någon borde ha K-märkt den rangen...
Och, jodå, det finns en restaurang där (som specialiserat sig på rejäl husmanskost snarare än mer fjolliga anrättningar). Limpmackorna är definitivt inte att leka med och kaffet suveränt. Klubbhuset är funktionellt och... opretentiöst. Det har vuxit fram i etapper och numera finns även en byggnad med WC och dusch. Alla moderna bekvämligheter, kort sagt.
Ett besök på banan ger inga skrytpoäng och inte lär någonsin någon större tävling komma att spelas där. Själv uppskattar jag att den ligger där den ligger (eftersom jag ofta är på den delen av ön åtminstone någon vecka varje sommar) och att man snabbt kan ta sig ner till badstranden för ett avsvalkande dopp efter rundan. Greenfeen är mycket human. Jag kan faktiskt inte hitta något att egentligen anmärka på. Ljugarnbanan platsar definitivt på min lista över bra banor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar