söndag 31 oktober 2010

En helt OK dag

Det sägs att det är kris i golfen. Krisen består i att det inte är tillräckligt många som är tillräckligt intresserade av att spela. Själv tycker jag att det är helt naturligt att de som inte är särskilt intresserade inte spelar men jag förstår samtidigt att för alla företag, klubbar och andra som är beroende av intäkter från fler intresserade golfare än vad det faktiskt finns är en aning bekymmersamt att intresset är begränsat. Å andra sidan så är vi väldigt många som spelar golf här i landet och golfsporten levde väl och utvecklades när vi bara var hälften så många som vi är idag och, faktiskt, när vi var ännu mycket färre än så många.


Två reglementsenliga retrobagar. Min är den röda.


Det som kallas för golfens kris är nog, på det hela taget, mer en ekonomisk kris än en kris för golfen som sport. För mig och Micke var det ingen kris när vi fann oss ha Hagby mer eller mindre för oss själva denna söndagförmiddag som bjöd på ett absolut perfekt golfväder. Däremot blev det akut kris i min golf en bit in i matchen. Kort sagt så upphörde mina träklubbor att fungera. Det finns naturligtvis en avlägsen möjlighet att det rörde sig om ett handhavandefel men själv lutar jag bestämt åt att det var fråga om ett temporärt tekniskt problem.


En mästare i aktion. Micke råtoppar en järnsexa till 30 cm från hål.


Som om det inte räckte med att min sving med träklubborna mest såg ut som en kapsejsande solstol (och var ungefär lika effektiv) så betedde jag mig rent taktiskt som en idiot. Sist (och första gången) jag spelade match med Micke så var han rätt ofarlig de första nio hålen men efter att han fått en kopp kaffe i vändningen så spelade han som en gud. Nu var den lilla serveringen på Hagby stängd och jag hade, i min enfald, tagit med en termos kaffe som jag, i min ännu större enfald, delade med mig av efter de första nio hålen (då jag redan var tre hål ner). Efter två koppar starkt kaffe började han göra birdies och visade dessutom prov på den för golfen speciella skicklighet som yttrar sig i att bollen hamnar där man vill även när man inte träffar den som man vill. Utan att gå in på pinsamma detaljer så kan vi konstatera att jag blev rejält förnedrad.


Ett tag var det finvädersvarning men det klarade sig.
Nästan folktomt på banan och det stod, när vi spelat färdigt, ett drygt halvdussin bilar på parkeringen. En helt OK dag i golfkrisens Sverige. Visst fick jag rejält med pisk men vi hade oerhört trevligt. Mycket snack blev det, mest om golf och allra mest om retrogolf. Vi konstaterade båda att vi spelade med klubbor som det kostat ungefär lika mycket att greppa om som de hade kostat oss i inköp. Det är också helt OK, särskilt som vi båda köpt greppen billigt...

This Game of Golf

Henry Cotton, småningom (1988, strax innan han gick ur tiden) adlad och titilerad sir men utmärkelsen blev offentliggjord samma dag som han dog så det känns mer rätt att tala om honom som golfaren Henry Cotton. Han föddes 1907 och hör till den generation europeiska golfare vilkas karriärer kom att avbrytas av det andra världskriget. Såväl före som efter kriget var han den förmodligen främste brittiske golfaren och han vann The Open 1934, 1937 och 1948 och var ankare i fyra Ryder Cup-lag.


Det finns mycket att berätta om Henry Cotton men det här inlägget handlar om hans bok "This Game of Golf" som kom ut 1948 och som redan året därpå trycktes om i flera upplagor. Boken omfattar 248 sidor och är rikt illustrerad med svartvita fotografier, de flesta tagna av författaren själv som var en entusiastisk fotograf. Bokens format är litet udda. Den består av ett stort antal kapitel, eller snarare artiklar, i olika ämnen. Förutom Cottons biografi och tankar om svingen får man sig till livs en synnerligen initierad skildring av det mesta som rörde sig inom golfen på 1930- och 1940-talen.


Henry Cotton och Walter Hagen. Bilden tagen i samband med Cottons USA-resa 1939.
Mest intressanta är kanske Cottons jämförelser mellan den europeiska (brittiska) och amerikanska golfen, hans tankar om det då (relativt) nya stålskaftet och hans beskrivningar av andra av dåtidens stora golfare. Å andra sidan är bilderna helt underbara och man kan lätt fördriva en timme bara med att bläddra i boken och titta på dem utan att egentligen läsa någonting.


Den första Ryder Cup-matchen efter det andra världskriget spelades på Portland Golf Club i Oregon, USA 1947. Amerikanerna krossade det brittiska laget med 11-1 men det var av helt underprdnad betydelse. Det viktiga var att matchen spelades. Kapten för det brittiska laget var Henry Cotton och för det amarikanska laget Ben Hogan. Båda, naturligtvis, spelande kaptener även om Hogan bara deltog i en foursomematch. En golfhistorisk bild.
Var får man då tag på sådana här böcker? Tja, min har jag köpt i prylboden i Burs. Eftersom det antagligen inte är helt enkelt att hitta den den så lovar jag att presentera valda delar i kommande inlägg.


Cotton i USA igen, nu 1948. Han verkar ha trivts som fisken i vattnet med de stjärmor från show business som  attraherades av golfen. På bilderna ovan poserar han tillsammans med Danny Kaye (överst) och Bing Crosby (nederst). På högersidan ses leaderborden på Augusta National.

lördag 30 oktober 2010

En rätt OK dag

När jag vaknade i morse fick jag för mig att jag skulle testa min moderna driver så den fick följa med några Hogan Apex PC i bagen när det var dags för veckans vintertour. Jag slog flera bra drives som var exakt lika långa som de jag tidigare i veckan slog med en gammal Cleveland persimmondriver och så slog jag bort en boll (vilket jag inte brukar göra med mina gamla drivers). Järnklubborna skötte sig suveränt och när allt var vägt och räknat så hade jag gått ett slag bättre än handicap.


Efter fika, prisutdelning och eftersnack så bytte jag driver och stoppade dessutom ner järnettan i bagen för en extra niohålare. Det kändes tryggare från tee med en riktig träklubba och jag upplevde inte att jag förlorade mer än marginellt i längd.


Järnettan? Yup! Fast jag har fått loftet justerat en aning så den är väl mer som en järntvåa med en halvtum extra skaftlängd. Fungerade hur bra som helst både från tee och fairway. Ser rätt cool ut i bagen också...

fredag 29 oktober 2010

Uthållig golf? II Golfutrustningens utveckling

Exakt hur den ursprungliga golfutrustningen såg ut är det ingen som vet. Antagligen var klubborna av trä. Kanske helt enkelt en käpp eller påk med lämplig form skuren direkt från en buske eller ett träd. Om bollen var en rund sten eller något annat vet man inte heller. Vi lämnar det och förflyttar oss raskt till den tid då vi vet att klubborna var gjorda av trä och bollen en sk featherie, dvs en skinnboll fylld med kokade gåsdun. Något bysnille uppfann då och då en epokgörande järnklubba särskilt lämpad för att spela bollen ut djupa hjulspår eller vatten och naturligtvis konstruerades då, precis som nu, en oändlig mängd osvikliga putters. Men på det stora hela så hände inte mycket.

Inte förrän någon gång runt mitten av 1800-talet då pastor James Patterson från Dundee, Skottland (som naturligtvis var golfare) kom på att man kunde tillverka golfbollar av guttaperka. Guttaperka är en slags naturgummi. Plötsligt blev det lätt och, åtminstone förhållandevis, billigt att tillverka bollar. Att göra featheries var ett avancerat och tidkrävande hantverk och en sådan boll var dyrare än en klubba. Det var alltså som om en ProV1:a skulle kosta en 4-5.000 kr. Guttaperkan kunde lätt formas till en lagom stor rund kula. Materialet hade dessutom den fördelen att det lätt kunde återanvändas och skadade bollar kunde formas till nya medan en trasig featherie var ohjälpligt förlorad.

Guttaperkabollarna gick dessutom längre än fjäderbollarna så de senares dagar var snart räknade. Golfare har i alla tider avgudat längd. Dessutom var de betydligt hårdare och det gjorde att klubborna tog avsevärt mera stryk. Ganska snart ledde detta till att formen på träklubborna förändrades från sk long noses till bulgers. Bulgern var inget annat än den form på en träklubba som vi uppfattar som klassisk. Dessutom försäg man klubbhuvudena med inlägg – inserts – av tåligare material. 1885, i Musselburgh, kom någon på att man kunde förse en träklubba med en bottenplatta av metall – mässing – för att skydda träet mot stenar och annat hårt underlag och brassien var född.

I och med att bottenplattan var uppfunnen så fanns alla delar i den klassiska träklubban. Eftersom golfen då var en rent brittisk angelägenhet tillverkades klubborna av inhemska träslag men i början av 1800-talet upptäckte man att amerikansk hickory var överlägsen ask och alla andra träslag och hickory blev det i stort sett allenarådande skaftmaterialet fram till 1900-talets början då stålskaftet började ta över. I slutet av 1900-talet uppfanns också den moderna golfbollen av tandläkaren Haskell; en tredelsboll med gummitråd hårt lindad runt en kärna och klädd med ett skal av guttaperka. Vid sekelskiftet startade, som nämnt i ett tidigare inlägg, industriell tillverkning av smidda järnklubbor.

Fortsättning följer...

torsdag 28 oktober 2010

Caddies

Caddies är mer än retro. De är en förhistorisk art. I princip utdöd även om några exemplar lever i reservat på de stora tourerna och vissa banor. Vi vanliga hackare bär, drar eller skjuter, sedan generationer, vår egen bag. Ändå är den romantik som vidlåder caddieyrket på något sätt tilltalande och många stora spelare genom tiderna gjorde debut på golfbanan som just caddies. Ben Hogan, till exempel.


Den här länken går till en artikel som återger och förklarar den yrkesjargong som lille Ben och hans caddiekompisar använde.

En närmare titt och nya direktiv


Minns ni Aris pingklubbor? Nu har jag hunnit titta närmare på dem och diskutera litet mer Ari om hur projektet ska genomföras. Han tyckte mycket om hur macgregordrivern såg ut. Dessutom är träfyran (bilderna ovan) så skamfilad att det antagligen blir svårt att återställa originalskicket utan att det ser alltför mycket påbättrat ut. Vad som nu gäller är därför att avlägsna all ytbehandling, betsa och lacka klubbhuvudena i en rödaktig mahognyton. Eftersom klubborna har stora röda inserts har jag en känsla av att det blir snyggare om man tonar betsen något mörkare den bets jag använde på macgregordrivern.


På bilderna syns tydligt hur klubbans tidigare ägare ofta träffat bollen med klubbans tå, en smärre bedrift med tanke på att pingklubborna har rätt stora klubbhuvuden. Förmodligen fick han tåträffar oftare än vad han träffade med inserten. Nu spelar han förmodligen med en metalwood och då syns det inte lika smärtsamt tydligt hur dålig bollträffen är men slagen blir natyrligtvis inte ett dugg bättre. 


Det här ska bli kul! Och någon kommer att få landets snyggaste pingklubbor i sin bag. Hoppas jag...

onsdag 27 oktober 2010

Dum i huvudet...

Den här bloggen började med att ifrågasätta om man (jag) är dum i huvudet. Den ursprungliga frågeställningen rörde om jag var dum i huvudet som spelar med gamla klubbor. Den har ännu inte fått något uttömmande svar. Däremot kan man (jag) konstatera att man (jag) är blockdum i ett annat avseende. 


För det första så gillar jag sovmorgnar. För det andra så är jag värdelös som golfspelare före lunch. Och vad har jag gjort? Jo, vid en tid på året då alla förnuftiga människor ställt in sina klubbor i förrådet så ska jag upp tidigt både lördag och söndag för att spela golf.


Just nu känns det som om det kommer att bli sk*tkul fast på södag kväll kanske jag postar ett inlägg med rubriken "En svart helg".


Men nästa helg då? Jo, då ska jag spela retrogolf i Skåne. Åka bil halva fredagen, upp tidigt både lördag och söndag och sedan bil hela söndagkvällen. Låter lagom vilsamt inför ännu en arbetsvecka.


Man (jag) tar sig (mig) för pannan.

tisdag 26 oktober 2010

Sic transit gloria mundi

En länk till en redan gammal artikel jag kom att tänka på när jag postade inlägget om Apex PC.

Ben Hogan Apex PC


Alla apexblad är klassiker men vissa av dem mera så än de övriga och till de mest klassiska hör Apex PC som tillverkades under åren 1983-87 (och alltså efterträddes av det tidigare presenterade Redline). Bladet har hög tyngdpunkt, smal sula och smal topline. En ren design och prytt endast med Ben Hogans autograf och PC i en liggande oval. Ovalen är placerad bakom och är ungefär lika stor som sweetspoten.


PC står nämligen för Percussion Center, vilket är det samma som sweet spot, och det är vad den här klubban handlar om. Varken mer eller mindre. Så mycket som möjligt av massan koncentrerad där den gör mest nytta för en spelare med ren bollträff, dvs bakom den minimala sweetspoten. Hogan tog det här med golf på stort allvar och hade höga krav, främst på sig själv men även på de klubbor som bar hans namn, och han designade inte apexbladen för lata spelare som ville komma undan med dåliga slag eller som inte var villiga att träna tills händerna blödde och kroppen värkte.


Apexbladen anses generellt höra till de mer krävande bladklubborna och Apex PC har ett rykte om att vara det kanske mest svårspelade apexbladet. Det är bara snack. Man får bara skärpa sig litet extra så är det inga större problem. Och även om det är en smula vrångt ibland och de dåliga träffarna verkligen känns i både leder och plomber så uppvägs det mer än väl av de riktigt rena träffarna. När man får perfekt kontakt mellan bollen och Percussion Center. Då spricker åtminstone mina läppar upp i ett leende och så tänker jag att precis så här måste det ha känts mer eller mindre varje gång mr Hogan  slog ett slag. Sådant är värt mycket.




Förresten så kanske det, trots allt, ligger ett uns av sanning i ryktet om hur svårspelade PC-bladen är för om man jämför dem med efterträdaren - Redline - så är den stora skillnaden att Redline har betydligt mer vikt lågt ner på baksidan av bladet (och en marginellt bredare sula). Inte så att Redline är någon direkt nybörjarklubba men i alla fall en nyansskillnad.


Apex PC är en ruggigt bra klubba och de flesta set som tillverkades hamnade i händerna på spelare som insåg detta och, i de flesta fall, spelade med klubborna tills de verkligen var utslitna och först då, med stor vånda, bytte ut dem. Det är därför, dessvärre, inte helt lätt att hitta set i bra skick men om du gör det så köp. Det är inget att ens fundera över.

måndag 25 oktober 2010

Det är mycket nu...

...jag tycker det. För mycket, faktiskt. Det är svårt att uppamma något större intresse för deltävlingar i tourer som pågår året om utan uppehåll. Det hjälper inte hur stora prispengarna är eller hur mycket arrangörerna försöker hissa sina arrangemang. Jag, som är abnormt golfintresserad, orkar inte ens hålla reda på var veckans tävling på europatouren spelas eller var de ska spela nästa vecka. USA-touren är, för mig, en ännu större gäspning.

För inte så många år sedan så slutade europatouren ungefär så här års och nästa säsong började framåt vårkanten. Och faktiskt så vet jag vilken tävling som spelas nästa helg, nämligen den tidigare slutpunkten för europatoursäsongen. Vissa tycker kanske att det är fantastiskt att kunna se tourtävlingar varje vecka men själv tycker jag att det var mer intressant när säsongerna inte gick in i varandra och det faktiskt fanns veckoslut under säsongen utan tävlingar.

För de proffs som spelar för sin försörjning är det naturligtvis en alldeles glimrande utveckling med stora tourer som omfattar så många deltävlingar att det blir rätt många tävlingar där de stora stjärnnorna lyser med sin frånvaro och ger andra chanser att spela hem poäng, euro och dollar. Dessutom finns en hel undervegetation med undertourer och det är säkert jättespännande för de spelare som är med i dessa (och deras släkt, vänner och intresserade klubbkompisar) men det är ingenting man (åtminstone inte jag) bryr sig om att hålla koll på. På det stora hela är det mer försörjningsinrättning är sportslig dramatik över mycket av det som står på programmet.

I förrgår talade jag i telefon med Moa (som är nästan lika golftokig som jag själv är) och hon satt framför TV:n och följde europatouren. Hon berättade att Hedblom fallit tillbaka och att det var en annan svensk som hade tätkänning. Han var skäggig men hon kom inte på vad han hette. Christian Nilsson, alltså, men poängen är att det är så mycket nu att inte ens vi som är intresserade kan hålla reda på det. Eller ens orkar intressera oss.

Fast det kanske är bra? Jag menar, man behöver ju inte hänga med. Själv håller jag koll på de fyra stora turneringarna (majors) och Ryder Cup. Därutöver måste det vara något speciellt för att fånga mitt intresse. Det räcker inte med att det är golf.

1953, det magiska år då Ben Hogan, som mindre än fem år tidigare sånär fick sätta livet till i en trafikolycka men mot alla odds kom tillbaka till golfen, vann samtliga de tre majors - US Masters, US Open (Oakmomnt) och The Open (Carnoustie) - han ställde upp i så spelade han bara ytterligare tre tävlingar (och av dessa vann han två och kom trea i en). Inte så många tävlingar, alltså, men intresset var på topp. Amerikas kanske genom tiderna främste golfskribent, Herbert Warren Wind, skrev denna artikel efter masterssegern men före de båda andra majors Hogan spelade det året. Resten av tiden tränade han för att göra tidernas förmodligen bästa sving ännu bättre. Nuförtiden verkar ingen ha tid att vare sig läsa eller skriva så långa artiklar. Det är så mycket som ska hinnas med.

söndag 24 oktober 2010

Modern retro

Modern retro? Det låter kanske bakvänt men tänker man efter sä är det helt rätt. Vi lever nu i den, definitionsmässigt, moderna tiden (och aldrig har den varit så modern som just nu) och därifrån blickar vi bakåt. Det är endast i förhållande till ett nu som man kan blicka bakåt. För att visa att bakåtblickande inte är detsamma som bakåtsträvande handlar detta inlägg om moderna klubbor. Moderna i den meningen att de tillverkas och säljs just nu men som ändå är just retro.

Det görs, vilket kanske kommer som en överaskning för några, fortfarande riktiga träklubbor. Ett företag som gör detta är Joe Powell Golf Inc. i Sarasota. Joe Powell var redan på 1960-talet verksam i branschen som designer och klubbmakare åt andra företag. 1975 startade han eget. Firman finns fortfarande kvar, vilket är glädjande, och de tillverkar fortfarande klubbor som lika gärna hade kunnat vara tillverkade 1975, vilket är ännu mera glädjande.

Trälubborna på bilden köpte jag för bortåt femton år sedan. Modellen heter PT1W och finns, tillverkas och säljs alltjämt. Exakt vilket år den introducerades vet jag inte. Kanske har den hängt med från starten 1975? Det spelar ingen roll. Det är klassiska persimmonklubbor i vad jag skulle vilka kalla typisk 1950-talsdesign. De är betsade i en honungsblond färg, har bottenplatta i klassisk "butterfly"-form och ett karaktäristiskt insert i en djupröd färg med ett inlägg av aluminium i mitten. Skaften är frekvensmätta True Temper Dynamic. Ungefär så bra som träklubbor kan bli.



Järnklubborna är Mizuno MP-68. Lika vackra och lika sköna att spela med som alla smidda mizunoblad. Enligt Mizuno (eller deras marknadsföringsavdelning) ska de vara de bästa mizunobladen någonsin, bygga på allt Mizuno genom åren lärt sig om klubbtillverkning och dessutom designade med hjälp av den allra senaste datorteknologin. Det kanska är riktigt eller så är det bara vanlig marknadsföringsBS. Hur som helst så är det riktigt bra klubbor.


Vill man ha riktiga klubbor men inte jaga på begagnatmarknaden så finns det alltså alternativ. Det känns, på något vis, upplyftande. Något som särskilt tilltalar mig är att jag idag skulle kunna köpa nya men exakt likadana träklubbor som de jag köpte för femton år sedan (och att de precis lika gärna kunde ha varit köpta för trettio år sedan). Skulle du bli av med eller slå sönder en modern klubba som du köpte för tre år sedan så skulle det antagligen vara mer eller mindre hopplöst att få tag på en ny likadan.

Uthållig golf? I

Ett välsignat regn faller och tar, förhoppningsvis, bort resterna av det alltför tidiga snöfallet häromdagen. Samma snörester är en rimlig ursäkt för att inte ta sig an försummat trädgårdsarbete och golf i blötsnö fick jag nog av i går. Förhoppningsvis var min dödförklaring av den här golfsäsongen något förhastad och återstår åtminstone någon ytterligare niohålsrond på gräs? En dag för inomhussysslor, således, och innan jag går ner i tvättstugan får det bli ett blogginlägg samtidigt som jag driver den sista koppen te ur frukostkannan.

Det talas och skrivs nuförtiden en hel del om uthållig golf (sustainable golf). Bläddrar man i SGF:s olika miljörapporter och googlar litet bland de enegelskspråkiga träffarna på sökbegreppet finner man snart att det till över 90 % handlar om hur och var man bygger golfbanor och hur man ska sköta sådana med så små negativa miljöeffekter som möjligt. Det som inte handlar om golfens markanvändning och banskötsel handlar om golfrelaterade resor och de utsläpp av växthusgaser och annat dessa genererar. Vackert så.

Vad jag hittills inte hittat är en analys av vilken betydelse produktionen och konsumtionen av golfutrustning har i sammanhanget. Det är självklart att en golfare som varje säsong köper ny utrustning förbrukar mer resurser och genererar större miljöpåverkan än en som i decennier spelar med samma grejor. Jag tror, utan att kunna backa upp vad jag tror med några siffror, att dagens golfare köper ny utrustning oftare än vad 50-, 60- och 70-talens golfare gjorde. Dessa konsumerade sannolikt mer utrustning än vad golfarna vid det förra sekelskiftet gjorde, vilka i sin tur antagligen bytte klubbor oftare än vad man gjorde före industrialismens genombrott. Ungefär så ser ju den generella konsumtionsutvecklingen, oavsett vilka nyttigheter det gäller, ut här i västerlandet.

Utan att närmare gå in på drivkrafterna för den accelererande konsumismen, den utveckling våra makthavare kallar för ekonomisk tillväxt och som, tydligen, för vårt samhälle är lika livsviktig som det är för hajen att simma, konstaterar jag dels att den drabbat även golfen och dels att den inte utan vidare är förenlig med den uthållighet som börjat eftersträvas när det gäller att bygga och sköta golfbanor.

Förr kunde en golfare utan vidare använda ett set klubbor tills de var utslitna eller gick sönder. Att han spelade med sin femton år gamla persimmondriver eller sina lika gamla bladklubbor försatte honom inte i något underläge gentemot en motspelare som kom till tee med sprillans nya klubbor i sin bag. Tvärtom hade antagligen spelaren med de äldre klubborna en fördel av att han var så förtrogen med sin utrustning att den, mer eller mindre, var en del av honom själv. I dag skulle, i vart fall om man ska tro vad man läser i Svensk Golf och andra golfmagasin (det heter tydligen inte tidskrifter eller ens tidningar längre) spelaren med femton år gammal utrustning lika gärna kunna ge upp matchen innan den började (och sedan kunde de spela poängbogey istället). Ska man följa experternas väl publicerade råd kan man, möjligen, använda en fjolårsdriver men en klubba med fem eller flera år på nacken är obsolet, dvs så hopplöst urmodig att den är i praktiken oanvändbar.

Nu har naturligtvis de som lever på att sälja klubbor och annan utrustning i alla tider lanserat nya modeller och varje gång de gjort detta marknadsfört den nya modellen med fagra löften och påståenden att den nya modellen är överlägsen inte bara tillverkarens äldre modeller utan även att vad konkurrenterna kan erbjuda. Nästan alltid har sådana påståenden föga eller ingen täckning. I ett kommande inlägg ska jag, översiktligt, gå igenom hur bollar och klubbor utvecklats över tiden och vilka förändringar som haft någon egentlig betydelse.

Fortsättning följer...  

lördag 23 oktober 2010

En svart dag

Så här såg det ut när jag kom till klubbhuset i morse
Tja, vad ska man skriva? Bilderna talar väl för sig själva? Men är det vintergolf så är det. Egentligen så var det inte underlaget som var problemet utan den absurda idén att tvinga ut folk så tidigt på morgonen. Informationsmöte 08.00. Kanonstart 09.00. Min biorytm är sådan att jag inte kan spela golf före lunch.

Första hålets tee
Vissa tycker kanske att det är vackert med snö. Själv tycker jag att grönt är vackrare än vitt. I alla fall på en golfbana. Skidåkarna gillar snö och hade redan hunnit åka över några greener på artonhålsbanan. Av sådant blir det fula bruna skidspår fram till midsommar. Undrar vad de skulle säga om man gick ut och hällde grovgrus i elljusspåret?

Fairwayträff i 15 cm blötsnö
Jag tycker att vi drar ett streck över den här ronden. Av resultatlistan att döma så är retroklubbor kass och jag undgick med nöd och näppe en försmädlig jumboplats. Men det var inte klubbornas fel. Det var mitt. Eller, förresten, så var det inte mitt fel utan morgonfascisternas.

Vattenhinder
Fast jag förstår, på ett sätt, varför vi måste starta så förbaskat tidigt. Det är för att vissa behöver bortåt tre timmar på sig för att spela nio hål. Tänk om alla kunde spela i ett vettigt tempo. Då skulle jag få sova en timme längre på lördagmorgnarna. Men tydligen så måste jag plåga mig upp absurt tidigt för att folk som inte kan ta sig runt en golfbana på vettig tid ska hinna med en massa annat under dagen. Så är det i golfen. Det är de långsamma som regerar... Jag får hålla god min men skriva av mig här på bloggen som väl ändå ingen läser.

Inställd sovmorgon

Det hjälpte inte med sommardäcken som förevändning att sova över vintergolfen. En "kompis" bjuder på skjuts och hämtar mig om en litet stund. Gårdagens snöfall slutade strax efter lunchtid och mot slutet av eftermiddagen klarnade det upp och solen tittade fram. En klar natt med minusgrader bör innebära att niohålsbanan är glaserad med frusen blötsnö. På vissa ställen kommer underlaget att  bjuda på många märkliga studsar och på andra ställen kommer den att fastna direkt och försvinna i snön. Hur bollen uppför sig sedan den tagit mark blir omöjligt att kontrollera eller ens förutse. Det blir, med andra ord, ännu mera chansartat än vad det brukar vara när jag spelar golf.


Reglerna för vår vintertour säger (bland annat) att man får ha max sju klubbor i bagen. Det första som går bort i det före jag räknar med blir puttern. Redan innan blötsnön kom var greenerna sådana att man lika gärna kunde putta med ett långt järn eller framkanten på sandwedgen och jag räknar med att vi i morgon kommer att spela mot de provisoriska flaggorna. Jag skriver inte "de provisoriska greenerna" eftersom det endast är större hålkoppar nedslagna i fairway. 


Min utrustning är driver, träfemma och några järnklubbor (4, 6, 8, PW o SW). Några röda bollar. Skor med åtminstone några riktiga spikar så att man inte halkar. Yllestrumpor. Regnbyxor med långkallingar under (för om det skulle bli plusgrader innan vi hunnit runt lär det bli rätt blött). Ullfrotteundertröja och två tunna lamullströjor ovanpå. Avskyr att spela i jacka. Yllekeps. Handskar och en lätt standbag.


Ska bli kul. Sk*tkul, faktiskt. Men på söndag blir det sovmorgon...

fredag 22 oktober 2010

Oktobersnö

Bortåt en decimeter snö på balkongen när jag vaknade och stora flingor som sakta singlar ner från en mjölkfärgad himmel. Nu är det alltså inte bara löv på fairways och greener, hålpipade och dressade greener, väta och lera som hindrar spelet. Nu är golfsäsongen 2010 slut, åtminstone här där jag bor.


I morgon börjar vintertouren. Ovanligt tidigt i år. Hur kunde de förutse det här vädret? Jag får se om jag bryr mig om att gå upp i svinottan i morgon för att pulsa eller klafsa runt nio hål. En bra ursäkt för att istället dra täcket över huvudet, ta en lång sovmorgon och drömma sig bort till behagligare breddgrader är att jag inte hunnit lägga på vinterdäcken på bilen.


Vi får se.

torsdag 21 oktober 2010

Aris klubbor


Jag har fått i uppdrag av en golfkompis att renovera klubborna på bilden ovan. Det är två något skamfilade men klart räddningsbara PING Eye 2, en driver och en träfyra. De ser ut som om de använts flitigt under några säsonger av någon som inte brytt sig om att hålla efter dem. Sedan har de antagligen (och lyckligtvis) hamnat i ett förråd och därigenom undgått att bli helt förstörda. Önskemålet är att de ska återställas till snyggt originalskick.


Vi får se hur det går...

onsdag 20 oktober 2010

Vad är traditionell utformning?

1908 hade, tydligen, någonting hänt som regelmakarna i R&A tyckte att det fanns anledning att ingripa mot. Exakt vad vet jag inte (fast det ska jag ta reda på) men uppenbarligen så tyckte man att det fanns anledning att strama upp det där med hur utrustningen utvecklades.  

I de regler som trädde i kraft den 1 januari 1909 fanns ett stycke som särskilt tog sikte på hur klubborna skulle vara beskaffade. Den regeln, som gick ut på att klubbor inte får väsentligt avvika från vad som är traditionell och godtagen utformning, har mer eller mindre oförändrad hängt med sedan dess, dvs i bra precis ett sekel. I den nu gällande regelboken kan man således läsa att "the club must not be substantially different from the traditional and customary form and make" vilket väl betyder bra precis detsamma som uttrycktes i 1908 års text (som återges nedan).

FORM AND MAKE OF GOLF CLUBS
The Rules of Golf Committee intimates that it will not sanction any substantial departure from the traditional and accepted form and make of golf clubs, which in its opinion, consist of a plain shaft and a head which does not contain any mechanical contrivance, such as springs.

1908 hade klubborna skaft av trä. Träklubborna hade även huvuden av trä. Järnklubborna var (hand-)smidda blad. Det är inte utan att man undrar över hur det, trots att sedan dess en regel som föreskriver att klubborna måste vara av traditionell och godtagen (eller sedvanlig) utformning funnits, de kan ha förändrats så radikalt. Eller så blir saker traditionella och sedvanliga ovanligt snabbt i golfsammanhang. Ungefär lika snabbt som tillverkarna hinner lansera nya modellar.

Varför man bryr sig om att ha kvar en regel som inte, i vart fall inte i någon begriplig mening, upprätthålls är en annan fråga. Det ska bli intressant att se vad som är traditionellt om några år. Förmodligen något ingen ens har sett nu eller tidigare.

tisdag 19 oktober 2010

Mizuno TP-2000


I dag är retrogolfbloggen en månad gammal. Det måste firas med något alldeles extra. Något alldeles extra är Mizuno TP-2000, ett blad Mizuno släppte 1993 för att fira en kvalitetsutmärkelse man fått. 2000 syftar alltså inte på årtalet. Om jag förstått saken rätt så syftar det på antalet set som tillverkades av denna limited edition.

Eftersom syftet var att fira en kvalitetsutmärkelse så ville man naturligtvis visa sig på styva linan och TP-2000 är alltså det absolut bästa Mizuno kunde prestera 1993. Det räcker långt ännu i dag och enligt min mening så har varken Mizuno eller någon annan tillverkat några blad som ger TP-2000 smäll på fingarna.

Designen bygger på det legandariska mizunobladet TN-87. TN står för Tommy Nakajima. Vad 87 står för kan ni försöka lista ut själva. Tommy Nakajima har gått till eftervärlden kanske mest för sin insats i 1978 års The Open som spelades på St Andrews. Han var med i tätstriden när han på det 17:e hålet - Road Hole - lyckades putta (!) bollen ner i Road Bunker. För att komma ur bunkern tog han fyra slag på sig och tvangs att skriva en nia på kortet. Händelsen gav upphov till uttrycket The Sands of Nakajima.

Om TP-2000 finns inte mycket att berätta annat än att det är ett grymt fin blad. Jag vet inte om det skördat några framgångar på touren. Gissningsvis hamnade de flesta av seten i händerna på samlare men ett rykte gör gällande att Faldo spelade med TP-2000 ett tag när han hade kontrakt med Adams.




Loften är traditionella med en 50 graders PW, en 45 graders nia och därefter 4 graders intervall mellan varje klubba. Mitt set, som har nummer 0252, är skaftat med Nippon Dynaflex Gold i R flex och greppat med Lamkin PermaTac.

måndag 18 oktober 2010

Ibland undrar man

I lördags, när jag var ute på klubben, tittade jag som vanligt in i shopen för att byta några ord med vår pro. Mina ögon föll på några bollaskar prismärkta 99 kr. Bollarna var av GolfStores eget märke Black Owl Golf.


De bollar jag valde att prova var de som var märkta Lady Comp (eftersom de, enligt vad som kunde utläsas av baksidetexten, skulle vara en mjukare variant som dessutom tog något mera skruv än de som kallades Distance). För priset var det inga dåliga bollar men särskilt mjuka var de inte och inte heller var det lätt att få skruv på dem. Ordinära billiga tvådelsbollar. Dock gick de långt. Sjukt (som man tydligen säger nuförtiden) långt och det både med drivern och med järnklubborna.


Men Black Owl Golf? Vad har en svart uggla med golf att göra? GolfStores housebrand hette tidigare TS vilket var en förkortning av Trouble Shooter (som var namnet på de första klubbor man lanserade för ett drygt decennium sedan och som var kopior av de då så populära Adams Tight Lies). TS var kanske litet blekt som varumärke betraktat men det var absolut inget fel på det. Problemet med Black Owl Golf (förutom att det där med ugglan är obegripligt) är att det, om man förkortar det, blir BOG. Bog betyder, på vardagsengelska (slang), toa.


Om jag skulle sälja golfutrustning i det lägre prissegmentet skulle jag akta mig väldigt noga för att välja ett varumärke som osökt leder tankarna (åtminstone mina) till begreppet  bog standard. Ibland undrar man, som sagt.

MacGregordrivern - renoverad och provspelad

Renoveringen av den MacGregordriver jag för några veckor sedan köpte för 150 kr blev en lindrig affär. När jag slipat ner fernissan med våtslippapper testade jag att bättra på de ställen där det var skador/slitage som gick ner i trävirket med oblandad Herdins Lackbets nr 703, mahognyröd (min favoritfärg!) och - ta mig tusan! - var det inte extrakt prexist rätt nyans! Tja, sedan var det ju bara att lacka klubbhuvudet några gånger med golvlack och att sätta på ett nytt grepp. Greppet blev ett TackiMac (vet inte numret) "wrap" med någon slags prägling.





Sedan var det dags för provspelning. Ute på klubben träffade jag Ulf (singelhandicapare) och vi spelade en match (som jag förlorade) på niohålsbanan. Att jag förlorade säger jag inget om (eftersom vi spelade scratch och jag inte är singelhandicapare)  men vad som var glädjande (och, faktiskt, överaskande) var att jag var lika lång (och minst lika rak) från tee med mitt nyrenoverade lågprisfynd som han var med sin Taylor Made Burner.


Drivern är något deep faced och ger en låg bollbana men känns ändå ganska lätt att hantera. Balansen och känslan är helt rätt. Jag gillar klubbhuvudets form som är någon djupt (från slagyta till bakkant). Färgen är, som sagt, min favoritfärg och den svarta inserten med fyra skruvar monterade som ett ruteress ger klubban ett understated utseende som tilltalar mig. Faktum är att den här klubban mycket väl kan komma att bli min ordinarie driver (och förpassa min PowerBilt Citation till avbytarbänken).


Totalnotan för en alldeles underbar driver stannade strax under 200 spänn (mindre än vad ett dussin snorbilliga bollar kostar). Själva drivern kostade 150 kr, greppet ca 30 kr och slippapper, grepptejp, någon millliliter lackbets, golvlack och penseltvätt några kronor. Det kostar att ligga på topp...

söndag 17 oktober 2010

Global uppvärmning?

En vecka kvar



Nu är det en vecka kvar till säsongsstarten. Huh?! Säsongsstarten? Är du go´ i huve´t  eller? OK, litet knäppt är det kanske, men sedan den 16 november 2002 så har det spelats vintergolf på min hemmaklubb (Roslagens GK, för er som inte redan listat ut det).


2010/11 års säsong startar alltså om en vecka, närmare bestämt kl 08.00 på lördag då det är upptakts- och informationsmöte i klubbhuset. Klockan 09.00 startar själva spelet. 


Förhoppningsvis får vi lindrigare förhållanden nu i början än de på bilden härintill men det går (nåja) faktiskt att spela golf även i djup snö, sträng kyla, storm och andra vidrigheter elementen kan drabba en golfare med. I alla fall har det gjorts. På Ros GK:s Vintertour.


Och vad, frågar sig kanske vän av ordning, har de här stolligheterna med retrogolf att göra? Jo, jag spelar naturligtvis även vintergolf med några gamla träklubbor och några gamla smidda blad i bärbagen.

lördag 16 oktober 2010

Mizuno Pro MS-5

Säg "Mizuno" till en golfare och han tänker "smidda blad". Faktum är att säger man "smidda blad" så är nog "Mizuno" den första koppling många gör. Så förknippat med smidda bladklubbor är namnet Mizuno bland golfare. Många tänker inte ens putters, träklubbor eller wedgar och ännu färre har klart för sig att Mizuno är en stor sportutrustningstillverkare som gör allt från löparskor till baseballhandskar.


Nå, den här bloggen handlar varken om löpning eller baseball så vi struntar i vad Mizuno gjort eller gör som inte har med golf att göra och i dag bryr vi oss bara om deras smidda blad, närmare bestämt de synnerligen välformade Mizuno Pro MS-5 från 1985.




En kul grej med litet äldre mizunoklubbor är att de ibland är skaftade med de utmärkta (gamla) nipponskaften som, i det här fallet, Dynaflex 3300.

fredag 15 oktober 2010

Nu kommer kylan!

Gårdagens inlägg om hur få rundor som förmodligen återstår av den här säsongen tycks besannas snabbare än vad jag hade räknat med. Enligt den norska vädertjänsten blir helgens höjdpunkt det regn som är utlovat att falla under lördagen och som förhoppningsvis får bukt med frosten. Natten mot söndagen ser det ut att bli en riktig köldknäpp och ska väl till rätt mycket sol för att det ska vara spelbart en stund på eftermiddagen.


I morse letade jag rätt på ett par vinterhandskar.

En annorlunda golfshop

En liten del av sortimentet.

Ett uppenbart problem för oss retrogolfare är att (så gott som) inga golfshopar för annat än det senaste i utrustningsväg. Hittar man något såpass antikt som en fjolårsmodell så är det någon som gjort en felbedömning och köpt på sig fel eller för mycket och dessutom misslyckats med eftersäsongsrean.

Var hittar man då gamla klubbor? Tja, allting finns ju på nätet men det är ju inte särskilt retro... Själv har jag hittat några sk prylbodar där man brukar kunna hitta en del golfklubbor. Bod och bod, förresten. Den som det här inlägget handlar om är inrymd i ett antal rätt stora hus och skjul på en fastighet i Burs på östra Gotland.

I somras var jag där två gånger och köpte två drivers, två tråtreor, två träfemmor och en putter för, sammanlagt, sexhundrafemtiofem kronor. Tre av klubborna - en PING Zing 2 putter och två Tommy Armour Tribute träklubbor - var i absolut perfekt skick medan de övriga krävde viss renovering och nya grepp innan de gick att spela med.

Tidigare år har jag köpt bland annat ett set Hogan Radial bladklubbor (för en femhundring), några gamla bladputters och min favoritspoon (en Powerbilt Citation persimmonklubba) på samma ställe. Säkert finns det motsvarande, eller åtminstone liknande, "golfshopar" på flera andra ställen i landet men den här är den bästa jag hittat.

torsdag 14 oktober 2010

Hur många till?

Nu är det för mörkt att spela redan klockan sex på eftermiddagen så det är inte tal om att hinna med ens nio hål efter jobbet. Vi som har någotsånär fria arbetstider och nära till banan kan kanske några gånger till, innan banan stänger och snön kommer, hinna ta en förlängd lunch och mumsa en medhavd macka samtidigt som vi springer runt några hål. Några gånger till men inte många.

Artonhålsronderna - om det ens återstår någon - lär bli ännu färre. För mig har nedräkningen till en golfhelg i Skåne i början av november börjat.

Det vore inte helt fel med en lång höst med mildväder följt av en barvinter...

Renoveringen av macgregordrivern

Greppet på macgregordrivern var ett gammalt Golf Pride Victory, ett klassiskt grepp som av någon obegriplig anledning inte tillverkas längre. Den höga andelen naturgummi i det greppet gör att det brukar hålla nästan i evighet bara det förvaras och sköts om på rätt sätt. Vad man gjort med just det här greppet vet jag inte men det var inte bara uttorkat utan det hade förvandlats till någon slags kollilknande substans. Jag blev tvungen att tälja och bända bort det med en morakniv och större delen av greppet lossnade i form av smulor.

Fortsättning följer...

onsdag 13 oktober 2010

Ut i dimman


Den runda jag, Rolf och Mackan gick i söndags morse spelades i ett töcken och det berodde inte bara på lördagskvällens samkväm i klubbhuset. En fullkomligt magnifik dimma hade lagt sig över nejden och lättade först strax före lunch. Utan Mackan, som är hemmaspelare, att fråga om var fairways och greener låg hade vi antagligen gått vilse. Nu blev det en rätt vacker och annorlunda golfupplevelse. Scorerna blev ungefär som dagen innan då vi hade spelat under en strålande höstsol.


Många av dagens golfare känner sig handikappade även i perfekt sikt om de inte har tillgång till banguide och avståndsmätare och sk blinda slag anses av många vara dålig bandesign. Vår runda bestod uteslutande, om vi räknar bort de kortaste inspelen och puttarna, av mer eller mindre blinda slag. Kunde man inte urskilja något i dimman som såg ut som en greenbunker frågade man Mackan och fick då anvisningar som "jag tror att flaggan står något till vänster om det där trädet. Om du kan se det?" Det går att spela golf på känn. Och riktigt roligt är det också. Och vackert.

tisdag 12 oktober 2010

Retro vs modern



I söndags spelade, på morgonen, jag, Rolf och Mackan en köpenhamnare (med handicap). Rolf använde modern utrustning (cobradrivern på bilden ovan och Mizuno MP-52 järnklubbor). Mackan hade några gamla MacGregor persimmonklubbor och ett set smidda shamrockblad. Själv spelade jag med Powerbilt Citation driver och spoon samt Top Flite Custom Made blad. Mackan vann tätt följd av Rolf medan jag sladdade.

Efter lunch bytte jag den tunga packningen mot ett halvset. Spoonen fick hänga med men jag lade ut drivern och alla jämna järn. Rolf och jag spelade match med "skotskt" handicap, dvs vi spelade på scratch men när någon var två (eller fler) hål upp fick han ge slag. Det var länge en jämn och spännande match. Jag tog ganska snabbt en tvåhålsledning men Rolf utjämnade och på de sista hålen visade han var skåpet ska stå och kunde till slut vinna med siffrorna 2 och 1. Helt rättvist eftersom han är den bättre spelaren (och har ett något lägre handicap än vad jag har).

Vad gäller spelarnas form kan sägas att jag och Rolf dagen innan, då även han spelade med retroutrustning, hade exakt samma nettoscore medan Mackan hade en tung lördag ute på banan.

Varför skriver jag då om detta? Jo helt enkelt därför att det visar att det för oss motionsspelare/medelgolfare/hackare inte alls är någon definitiv nackdel att spela med litet äldre (och förment svårspelade) klubbor. Vilket ju, i mycket, är vad den här bloggen handlar om.

Mackan hade problem med drivern de första hålen och det var ganska uppenbart att det berodde på att han slog snarare än svingade med den. Med en modern, lätt, driver där det inte är så noga var på slagytan man gör kontakt med bollen fungerar det. Faktum är att dessa klubbor inbjuder till att slå snarare än att svinga. När jag och Rolf försynt (och utan att på något sätt ge honom råd om hur han skulle göra) utbytte synpunkter på hur viktigt det är att svinga en persimmondriver i ett sådant tempo att man "väntar in" klubbhuvudet fick Mackan ordning på prylarna och omsatte snabbt några vackra drives i birdies.

måndag 11 oktober 2010

Bilder från lördagens tävling


Titleist Tour Model driver och järnklubbor trivs bra med en macgregorspoon i en gammal canvasbag.

Även skottarna är vidsynta. En Forgan vänsterklubba.


Retro driver, tidlös swing.

De vinnande klubborna. PING Eye 2 träklubbor och Mizuno TP-9 järn.

Klassiker.

"Morfars klubbor". Ett komplett set Accurist i en Penfold vinylbag.
I helgen deltog jag i en tävling på Kinds GK, ett årligen återkommande arrangemang anknutet till golf.se:s diskussionsforum. För andra året i rad ingick en inofficiell retroklass (som samlade åtta startande). Inofficiell såtillvida att andra tävlande använde vilka klubbor de ville. Nu vann visserligen Thomas som spelade modernt men han är å andra sidan en så ruggigt bra golfare att han förmodligen vunnit oavsett vad han haft i bagen (och nästa år kanske han också är inofficiell?).

Det blir säkert mer om den här helgen i bloggen framöver men i dag måste jag jobba så jag hinner bara lägga ut några bilder. Håll till godo!

söndag 10 oktober 2010

En närmare titt på macgregordrivern

Nu har jag gjort rent (med Svinto, ljummet vatten, en nagelborste och microfibertrasa) den MacGregordriver jag skrev om i ett tidigare inlägg och det är alltså dags för en mer noggrann inspektion innan jag bestämmer mig för hur pass ingående jag ska göra renoveringen. Min filosofi är att inge göra mer än nödvändigt, detta inte bara för att jag är lat utan mera för att jag vill bevara så mycket som möjligt av ursprungsskicket. Samtidigt ska klubban efter renoveringen vara spelbar och tåla tuffa tag. Att hänga upp klubbor på väggen är inte min grej.



Driverns ovansida är i mer eller mindre perfekt skick och den enda skadan är att fernissan är bortnött, förmodligen av några skyade utslag, i framkanten. Det verkar dessbättre vara ett ytligt sår och betsen under fernissan tycks vara intakt. Vid inserten, på ovansidan, syns en ljus rand men det verkar bara vara fernissan som spruckit och såvitt jag kan bedöma sitter inserten som den ska. Inget glapp eller skrammel och skruvarna verkar sitta tight.



Slagytan är i mycket gott skick. Många drivers är duktigt misshandlade av träffar utanför inserten som orsakat skador i själva trävirket men det enda som hänt med den här klubban är att den vita fyllnadsfärgen lossnat ur en av skruvskallarna. Tydligen så har tidigare ägare haft  hyfsad bollträff. När man hittar gamla klubbor med så här perfekt slagyta brukar det bero på att de är sparsamt använda men slitaget på undersidan visar att det här är en klubba som gjort tjänst under ett antal säsonger.



Hälen är ofta sönderslagen eller nednött på gamla träklubbor (och hur de svingar som gett upphov till det kan ha sett ut är något jag helst inte vill tänka på). På den här klubban handlar det endast om repor och av den gröna plastbeläggning jag nyss skrubbade bort antar jag att dessa härrör från kontakt utslagsmattor. Jag tror knappast att någon stått och tränat från rangemattor med drivern (för i så fall hade det sett mycket värre ut) men det var förr ganska vanligt att även "riktiga" golfbanor inte hade grästees.

Alldeles ovanför sulan är såväl fernissa som bets bortnötta så att trävirket lyser igenom. man borde ta bättre hand om sin utrustning är att låta sådana onödiga skador uppkomma...



Repmöstret på sulan löper diagonalt. Med den här drivern har någon slagit många slicebananer. Tydligen har dess tidigare ägare, trots den fina bollträffen, haft vissa problem med sina utslag. Mot tån kan man se modellbeteckningen instansad i träet men dessvärre gör den enda fula skadan på klubbhuvudet, ett ganska djupt diagonalt jack som går ner i själva träet, att märkningen inte är fullt läsbar. Bottenplattan sitter, precis som inserten, som den ska och det syns inga glipor mellan metallen och virket.



Till höger syns en detaljbild av märkningen (och jacket i sulan). Jag tyder märkningen som D90W. Återstår att efterforska vad det står för.
Sammanfattningsvis verkar klubban vara i det goda skick jag hoppades på. Jag tänker gå ut litet löst och slipa ner fernissan med våtslippapper. Möjligen så försöker jag blanda till en sats lackbets i samma kulör som klubbhuvudet är infärgat med och betsa om sulan men det är vanskligt att ge sig på och brukar sluta med att man får betsa om hela huvudet för att det ska se snyggt ut.

Fortsättning följer...


lördag 9 oktober 2010

Hur mycket ger man bort?

Hur mycket, eller rättare sagt hur många meter, ger man bort om man väljer att spela med riktiga träklubbor med stålskaft jämfört med om man använder en modern titandriver med grafitskaft och moderna järnklubbor? Ibland ser man "tester" i olika golftidningar men då ofta gjorda så att man använt gamla bollar till de nya klubborna eller så att man bara jämfört "carry". Den här länken går till ett försök som gjorts under mer realistiska förutsättningar.

I försöket användes genomgående samma typ av boll - Titleist ProV1 - för alla klubbor. Längden inkluderade rull. Och resultatet? Jo, en genomsnittlig skillnad mellan en stålskaftad persimmondriver och en grafitskaftad titandriver på 13 %. För de som inte slår så vansinningt hårt var skillnaden mindre och för de riktigt långtslående större. Det stämmer rätt bra med min egen erfarenhet. Jag bedömer att jag är ca 10 % kortare med en persimmondriver. Det är ungefär samma skillnad som när jag slår ut med en modern spoon jämfört med utslag med en modern driver.

Till testresultatet kan läggas att skillnaden under vissa förhållanden är betydligt mindre eller, till och med, till persimmondrivernns fördel. Dagens drivers är optimerade för att ge en relativt hög bollbana och lång carry. Det är bra ibland men värdelöst i motvind. Vid slag rätt in i vinden kommer den längre bollbana en gammal persimmondriver ger till sin rätt. Även när man spelar på torra och hårda fairways blir slagen med de gamla klubborna förvånansvärt långa, detta då en lägre bollbanan ger avsevärt mycket mera rull än vad man får med en modern driver.

fredag 8 oktober 2010

Uppsikt bakåt!


Uppsikt bakåt ska man alltid ha när man är på golfbanan. Det finns få saker som är mer irriterande än att stå och vänta bakom spelare som letar boll eller råkat ut för något annat problem som gjort att deras spel stannat av men som inte ens vrider på huvudet för att se om det de håller på med (eller inte) hindrar någon annan.

Det är också en god regel att se hålen bakvänt, dvs från green till tee, när man bestämmer sig för hur man bäst ska angripa dem. Ibland är det bra att se sig om bara för att inte missa något vackert. Till exempel hur ljus och skuggor faller på den fairway man just spelat eller hur ett träd avtecknar sig mot hösthimlen samtidigt som vinden leker med en flagga.

torsdag 7 oktober 2010

Top-Flite Custom Made

Top-Flite är ett varumärke som dagens golfare antagligen mest förknippar med billiga bollar. Nu har i och för sig Top-Flite länge tillverkat riktigt bra bollar (men valde att sälja premiumbollarna under namnet Strata) så det är oförtjänt när folk fryner på näsan åt allt i bollväg som bär namnet Top-Flite. Fast å andra sidan var den gamla Top-Flite XLII (som man fortfarande kan hitta fossil av ute i ruffen) en riktig rysarboll.

Namnet Top-Flite ägs av Spalding (som, sedan 2003, ägs av Callaway) och de klubbor som i dag förses med Top-Fliteloggan är rena lågprisprodukter. Annat var det förr. Och bättre.

 

Spalding har tillverkat golfklubbor i över ett sekel. Vid det förra sekelskiftet revolutionerade man tillverkningen av smidda järnklubbor då man introducerade sk drop forging, en process där en mekanisk hammare snarare än smedens muskelkraft bankade ut klubbämnena. 

I mitten av 1980-talet släpptes ett av de snyggaste Top-Flitebladen: Top-Flite Custom Made. Designen bygger på det klassiska Top-Flite Professional från sent 1960-tal. Under 1980-talet var Spalding fortfarande ett av de ledande märkena när det gällde järnklubbor. Bland de spelare som då svingade deras smidda blad kan nämnas Greg Norman, Lee Trevino, Raymond Floyd, Craig Stadler och Nick Price.

Top-Flite är inget att rynka på näsan åt.