Renoveringen av den MacGregordriver jag för några veckor sedan köpte för 150 kr blev en lindrig affär. När jag slipat ner fernissan med våtslippapper testade jag att bättra på de ställen där det var skador/slitage som gick ner i trävirket med oblandad Herdins Lackbets nr 703, mahognyröd (min favoritfärg!) och - ta mig tusan! - var det inte extrakt prexist rätt nyans! Tja, sedan var det ju bara att lacka klubbhuvudet några gånger med golvlack och att sätta på ett nytt grepp. Greppet blev ett TackiMac (vet inte numret) "wrap" med någon slags prägling.
Sedan var det dags för provspelning. Ute på klubben träffade jag Ulf (singelhandicapare) och vi spelade en match (som jag förlorade) på niohålsbanan. Att jag förlorade säger jag inget om (eftersom vi spelade scratch och jag inte är singelhandicapare) men vad som var glädjande (och, faktiskt, överaskande) var att jag var lika lång (och minst lika rak) från tee med mitt nyrenoverade lågprisfynd som han var med sin Taylor Made Burner.
Drivern är något deep faced och ger en låg bollbana men känns ändå ganska lätt att hantera. Balansen och känslan är helt rätt. Jag gillar klubbhuvudets form som är någon djupt (från slagyta till bakkant). Färgen är, som sagt, min favoritfärg och den svarta inserten med fyra skruvar monterade som ett ruteress ger klubban ett understated utseende som tilltalar mig. Faktum är att den här klubban mycket väl kan komma att bli min ordinarie driver (och förpassa min PowerBilt Citation till avbytarbänken).
Totalnotan för en alldeles underbar driver stannade strax under 200 spänn (mindre än vad ett dussin snorbilliga bollar kostar). Själva drivern kostade 150 kr, greppet ca 30 kr och slippapper, grepptejp, någon millliliter lackbets, golvlack och penseltvätt några kronor. Det kostar att ligga på topp...
Den blev ju "sjukt" fin. Ser bra ut med det där rödaktiga betset som för mig ger tankar på höstlönnlöv.
SvaraRadera