Hole-in-one och filosoferande

Hole-in-one har jag aldrig gjort men genom åren är det rätt många andra som lyckats med den bedriften på min hemmabana. I klubbhuset hänger flera HIO-tavlor varav de två på bilden ovan är de äldsta. De är också de roligaste eftersom de är av den gamla typen där den boll med vilken slaget gjordes är monterad tillsammans med uppgifter om på vilket hål, med vilken klubba och av vem det gjordes.

Har banan, som min hemmabana, snart femtio år på nacken och en mer eller mindre oförändrad layout kan man filosofera över varför man på 1960- och 1970-talen använde så långa klubbor på partreorna. Man kan också glädjas över bollar i den gamla brittiska storleken och av märken som idag är minnen blott.

Den röda bollen är, om nu någon trodde det, inte från en lyckad vinterrond. På 1970-talet lanserades bollar i orange och signalgult men de blev aldrig riktigt accepterade av golfarna. Däremot ser man aldrig nuförtiden någon spela tennis med vita bollar. Fast i år har visst Srixon gjort ett nytt försök att sälja gula bollar. Jag kanske köper ett dussin eller två när de tvingas rea ut dem i vinter. Så här års när mörkret faller snabbt kan en gul boll i bagen göra att man hinner spela ett hål till innan det blir hopplöst att se. För hur det nu är så syns gula bollar mycket bättre än vita när ljuset är dåligt.

Det är litet märkligt att golfarnas konservatism är så selektiv. De vägrar att spela med bollar som syns bra men accepterar alla möjliga och omöjliga mya påfund när det handlar om klubbor. Det är också något man kan filosofera över. Kanske sittande i klubbhuset, under HIO-tavlan och med en mugg kaffe framför sig.