Ett välsignat regn faller och tar, förhoppningsvis, bort resterna av det alltför tidiga snöfallet häromdagen. Samma snörester är en rimlig ursäkt för att inte ta sig an försummat trädgårdsarbete och golf i blötsnö fick jag nog av i går. Förhoppningsvis var min dödförklaring av den här golfsäsongen något förhastad och återstår åtminstone någon ytterligare niohålsrond på gräs? En dag för inomhussysslor, således, och innan jag går ner i tvättstugan får det bli ett blogginlägg samtidigt som jag driver den sista koppen te ur frukostkannan.
Det talas och skrivs nuförtiden en hel del om uthållig golf (sustainable golf). Bläddrar man i SGF:s olika miljörapporter och googlar litet bland de enegelskspråkiga träffarna på sökbegreppet finner man snart att det till över 90 % handlar om hur och var man bygger golfbanor och hur man ska sköta sådana med så små negativa miljöeffekter som möjligt. Det som inte handlar om golfens markanvändning och banskötsel handlar om golfrelaterade resor och de utsläpp av växthusgaser och annat dessa genererar. Vackert så.
Vad jag hittills inte hittat är en analys av vilken betydelse produktionen och konsumtionen av golfutrustning har i sammanhanget. Det är självklart att en golfare som varje säsong köper ny utrustning förbrukar mer resurser och genererar större miljöpåverkan än en som i decennier spelar med samma grejor. Jag tror, utan att kunna backa upp vad jag tror med några siffror, att dagens golfare köper ny utrustning oftare än vad 50-, 60- och 70-talens golfare gjorde. Dessa konsumerade sannolikt mer utrustning än vad golfarna vid det förra sekelskiftet gjorde, vilka i sin tur antagligen bytte klubbor oftare än vad man gjorde före industrialismens genombrott. Ungefär så ser ju den generella konsumtionsutvecklingen, oavsett vilka nyttigheter det gäller, ut här i västerlandet.
Utan att närmare gå in på drivkrafterna för den accelererande konsumismen, den utveckling våra makthavare kallar för ekonomisk tillväxt och som, tydligen, för vårt samhälle är lika livsviktig som det är för hajen att simma, konstaterar jag dels att den drabbat även golfen och dels att den inte utan vidare är förenlig med den uthållighet som börjat eftersträvas när det gäller att bygga och sköta golfbanor.
Förr kunde en golfare utan vidare använda ett set klubbor tills de var utslitna eller gick sönder. Att han spelade med sin femton år gamla persimmondriver eller sina lika gamla bladklubbor försatte honom inte i något underläge gentemot en motspelare som kom till tee med sprillans nya klubbor i sin bag. Tvärtom hade antagligen spelaren med de äldre klubborna en fördel av att han var så förtrogen med sin utrustning att den, mer eller mindre, var en del av honom själv. I dag skulle, i vart fall om man ska tro vad man läser i Svensk Golf och andra golfmagasin (det heter tydligen inte tidskrifter eller ens tidningar längre) spelaren med femton år gammal utrustning lika gärna kunna ge upp matchen innan den började (och sedan kunde de spela poängbogey istället). Ska man följa experternas väl publicerade råd kan man, möjligen, använda en fjolårsdriver men en klubba med fem eller flera år på nacken är obsolet, dvs så hopplöst urmodig att den är i praktiken oanvändbar.
Nu har naturligtvis de som lever på att sälja klubbor och annan utrustning i alla tider lanserat nya modeller och varje gång de gjort detta marknadsfört den nya modellen med fagra löften och påståenden att den nya modellen är överlägsen inte bara tillverkarens äldre modeller utan även att vad konkurrenterna kan erbjuda. Nästan alltid har sådana påståenden föga eller ingen täckning. I ett kommande inlägg ska jag, översiktligt, gå igenom hur bollar och klubbor utvecklats över tiden och vilka förändringar som haft någon egentlig betydelse.
Fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar