lördag 2 oktober 2010

Vittnesbörd från en nyfrälst retrogolfare

Själv hade jag förmånen att få ta mina första stapplande steg som golfare med riktiga klubbor - smidda blad och träklubbor med huvuden av trä - och för mig var det kanske mera av att "hitta hem" när jag snöade in på det som jag nu kallar retrogolf. Men hur skulle det vara för någon som aldrig använt annat än moderna, förlåtande, klubbor? Det borde inte fungera alls, eller? Skulle en "modern" golfare betrakta det som något annat än en kul erfarenhet att spela en runda med riktig utrustning? Och skulle reaktionen kunna bli någon annan än en djup tacksamhet över att "utvecklingen" gått framåt och gett oss hackare mer ändamålsenliga verktyg?


För en tid sedan så genomförde jag ett fullskaleexperiment. Jag hade ett tjänsteärende som innebar att jag måste åka bortåt trettio mil inåt landet men det jag hade att göra skulle vara uträttat vid lunchtid. Alternativen var att genast styra kosan hemåt eller att utnyttja eftermiddagen till en golfrond på någon intressant bana. Det var, som man säger, ingen valsituation.


Nära destinationen för min resa bor en bekant som spelar golf och som, såvitt jag visste, aldrig använt annat än moderna, förlåtande, klubbor. Jag kontaktade honom och frågade om han hade lust att spela en runda på sin hemmabana med mig och om han var intresserad av att testa några gamla blad- och träklubbor. Jag fick jakande svar på båda dessa frågor.


Alltså packade jag, förutom min egen bag, en lätt bärbag med ett set Wilson Tour Blade (Ultralite),  en Wilson 1200 driver och två Tommy Armour Tribute träklubbor samt en gammal PING-putter och anträdde resan. Vi hade en trevlig golfrunda (och själv spelade jag rätt bra) och, för att göra historien kort, jag fick lämna kvar klubborna. Det var det värt.


Så här skriver min kamrat själv om sina intryck:


"Jag började spela golf för 10 år sen, tyckte det var dags när yngste sonen flyttade hemifrån att tänka på mig själv.


Via en kamrat som spelat golf länge köpte jag ett helset med klubbor, bag och vagn. Det sades att det var kopior på Callaway. Klubborna var försedda med grafitskaft regular. Jag upptäckte snart att träklubborna inte var möjliga för mig att använda (väldigt konvexa slaghuvuden, vilket krävde bra träff) så de första två åren spelade jag bara med järn och gick stadigt ner i hcp till en bit under 20.


Vartefter min spelstyrka blev bättre så kändes skaften till järnen sladdriga, det kändes som om det var gummiklubbor. Träklubbor hade jag under tiden kompletterat i omgångar och var ganska nöjd med.


Jag är intresserad av allt som skrivs om golf och utrustning och har alltid fått höra att smidda blad, det är inte till för oss som kallas "hackare". De skulle vara i princip omöjliga att spela med för att träffen måste vara så exakt att vi inte skulle ha en chans att prestera godtagbara slag med dem. Det blev därför ett "förlåtande" set järn med styvare stålskaft och det kändes genast roligare att spela. 


Av en händelse blev jag för en tid sedan kontaktad av en bekant som har en förkärlek för material som är lite äldre, persimmonklubbor och smidda blad. Han var i mina trakter och frågade om jag kände för att spela en runda med honom med s.k. retroutrustning, klubbor tillverkade inte senare än tidigt 80-tal. Det lät spännande och jag hakade på.


Lite nervöst var det att stå på första tee med en bärbag äldre klubbor och dessa blad som jag inte skulle kunna spela med. Det första utslaget med en Tommy Armour träfemma blev inte så lyckat, skyade den pga för hög peggning, Det blev bättre efterhand när jag fick instruktioner. Bladen blev jag förtjust i med detsamma och jag blev förvånad att de inte alls var svåra att spela med. Vad jag i stället upplevde var att bollträffen blev bättre än med mina förlåtande cavity-back och bollfärden mer kontrollerad. Det blev heller inte kortare slag, med J7 och J6 t.o.m. lite längre än tidigare. Och chipparna med SW och W blev betydligt bättre, chippar är normalt mitt svåraste slag.


Dessa klubbor har gett mig bättre spel än jag haft på mycket länge, och jag känner mig trygg med en Wilson J6 i handen. Jag har garagerat mina gamla klubbor och använder nu dessa järn och har roligt med golfen, eller rättare sagt roligare än förut.


Jag tycker att myten om att smidda bladklubbor skulle vara svårspelade borde avlivas. Jag är en ganska medioker golfspelare med en hembyggd sving och dessa klubbor har blivit mina vänner, träfemman är en "guldklubba"."


Fortsättning på den här historien följer om precis en vecka då jag ska träffa ett gäng golfkompisar - bland dessa författaren till de ovan citerade raderna - och spela en årligen återkommande tävling ( i all vänskaplighet). I år kommer större delen av startfältet att spela med retroutrustning. Det ska bli kul (och jag tror inte att min nyfrälste kamrat blir ofarlig).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar