...jag tycker det. För mycket, faktiskt. Det är svårt att uppamma något större intresse för deltävlingar i tourer som pågår året om utan uppehåll. Det hjälper inte hur stora prispengarna är eller hur mycket arrangörerna försöker hissa sina arrangemang. Jag, som är abnormt golfintresserad, orkar inte ens hålla reda på var veckans tävling på europatouren spelas eller var de ska spela nästa vecka. USA-touren är, för mig, en ännu större gäspning.
För inte så många år sedan så slutade europatouren ungefär så här års och nästa säsong började framåt vårkanten. Och faktiskt så vet jag vilken tävling som spelas nästa helg, nämligen den tidigare slutpunkten för europatoursäsongen. Vissa tycker kanske att det är fantastiskt att kunna se tourtävlingar varje vecka men själv tycker jag att det var mer intressant när säsongerna inte gick in i varandra och det faktiskt fanns veckoslut under säsongen utan tävlingar.
För de proffs som spelar för sin försörjning är det naturligtvis en alldeles glimrande utveckling med stora tourer som omfattar så många deltävlingar att det blir rätt många tävlingar där de stora stjärnnorna lyser med sin frånvaro och ger andra chanser att spela hem poäng, euro och dollar. Dessutom finns en hel undervegetation med undertourer och det är säkert jättespännande för de spelare som är med i dessa (och deras släkt, vänner och intresserade klubbkompisar) men det är ingenting man (åtminstone inte jag) bryr sig om att hålla koll på. På det stora hela är det mer försörjningsinrättning är sportslig dramatik över mycket av det som står på programmet.
I förrgår talade jag i telefon med Moa (som är nästan lika golftokig som jag själv är) och hon satt framför TV:n och följde europatouren. Hon berättade att Hedblom fallit tillbaka och att det var en annan svensk som hade tätkänning. Han var skäggig men hon kom inte på vad han hette. Christian Nilsson, alltså, men poängen är att det är så mycket nu att inte ens vi som är intresserade kan hålla reda på det. Eller ens orkar intressera oss.
Fast det kanske är bra? Jag menar, man behöver ju inte hänga med. Själv håller jag koll på de fyra stora turneringarna (majors) och Ryder Cup. Därutöver måste det vara något speciellt för att fånga mitt intresse. Det räcker inte med att det är golf.
1953, det magiska år då Ben Hogan, som mindre än fem år tidigare sånär fick sätta livet till i en trafikolycka men mot alla odds kom tillbaka till golfen, vann samtliga de tre majors - US Masters, US Open (Oakmomnt) och The Open (Carnoustie) - han ställde upp i så spelade han bara ytterligare tre tävlingar (och av dessa vann han två och kom trea i en). Inte så många tävlingar, alltså, men intresset var på topp. Amerikas kanske genom tiderna främste golfskribent, Herbert Warren Wind, skrev denna artikel efter masterssegern men före de båda andra majors Hogan spelade det året. Resten av tiden tränade han för att göra tidernas förmodligen bästa sving ännu bättre. Nuförtiden verkar ingen ha tid att vare sig läsa eller skriva så långa artiklar. Det är så mycket som ska hinnas med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar