PING Scottsdale Anser Be/Ni

Så här ser den (enligt mig) bästa versionen av Scottsdale Anser ut. Nickellegeringen är tyngre och ger en mjukare känsla än de övriga metaller/legeringar PING använt. Faktum är att när man släppte den här puttern, och det var när inserts var det hetaste, så påstod man (och det med viss rätt) att man helt enklet gjort en putter som i sig var så mjuk att det var onödigt med en insert. Något år senare kom, förstås, PING, med en alldeles egen insert i form av sexkantiga aluminiumstavar ("pixels") och det kom också en Anser (i scottsdaledesign) med den typen av insert.

Tidernas mest framgångsrika klubba

1966, närmare bestämt den 6 maj, lämnade Karsten Solheim in en ansökan om patent på en putter som kom att bli epokgörande. Originalritningen hade han, när han plötsligt fick inspirationen och inget annat fanns till hands, gjort på omslagets till en 78-varvsskiva (snacka om retro!). De första exemplaren av PING Anser levererades samma år från fabriken i Scottsdale.

 

Puttern blev en enorm framgång och efter 15 månader flyttades tillverkningen till en ny, och större, anläggning i Phoenix. Samtidigt (förmodligen för att man tillverkade nya gjutformar) förändrades designen. Förändringarna är emellertid så små att endast de som vet var de ska titta kan skilja en Scottsdale (eller Dale Head) från en Phoenix. Fast vet man så är det inte särskilt svårt. Enklast är att titta på märkningen på baksidan. Där står företagets adress och på de putters som gjordes i Scottsdale står det, helt enkelt, en scottsdaleadress och vice versa.

Hundrtatals toursegrar och dussinvis med majortitlar har vunnits med en Anser. PING har själva lanserat otaliga versioner av puttern och ännu fler varianter har gjorts av andra tillverkare. Gjorts är förresten fel tempus. Görs ska de vara. Alla de stora namnen inom putterdesign  - Scotty Cameron, Bettinardi, T P Mills, Bobby Grace mfl - har skamlöst kopierat Solheims ikoniska design. Det har gjorts och görs anserputters i alla metaller och legeringar som någonsin använts för tillverkning av putters liksom ansers med alla kända typer av inserts.

Dessutom kommer då och då sk remakes av den ursprungliga modellen, den sk Scottsdale Anser. En äkta Scottsdale, dvs den av de som gjordes under de 15 månader de tillverkades i fabriken i Scottsdale, är ett mycket åtråvärt samlarobjekt, Det är även vissa av de nytillverkade kopiorna, som den på bilderna ovan (en numrerad upplaga). Annars håller jag, personligen, den version av Scottsdale Anser som släpptes på 1990-talet, i en beryllium/nickellegering, för att vara den bästa.

Vill man vara "in the know" så kan jag även berätta hur man avgör om en nygjord Anser (eller anserkopia) är en Scottsdale eller inte. De yttre tå- oc hälvikterna ( de som är präglade "PING" respektiva "ANSER" på bilden överst är mer avfasade (sluttande) på en Scottsdale är på en Phoenix. Skillnaden är naturligtvis uteslutande estetisk/kosmetisk men en Scottsdale är ändå en Scottsdale...

  

The Ballmark Kid

Det har varit mycket om felaktigheter i samband med markering och återplacering av bollar på senare tid. Hedersmannen Harrington blev diskad förra veckan efter att en TV-tittare kunnat konstatera att hans boll rubbades någon millimeter sedan Harrington kommit åt den med fingrarna när han skulle ta bort det mynt med vilket han markerat dess läge. I ungefär samma veva reddes en incident från i höstas ut och Elliot Saltman blev avstängd från ET några månader.

I 20 år blev den spelare avstängd som av en medspelare anklagades för fusk med markering och återplacering av sin boll i  The Open 1985. Själv nekade han. Inga TV-tittare ringde in (och såvitt jag vet fanns inga TV-bilder av incidenten). Ord mot ord, således, men det räckte för avstängning. Jämfört med det så känns det, åtminstone för mig, betydligt mindre problematiskt med diskning på grund av TV-repriser av vilka man åtminstone med säkerhet kan avgöra vad som faktiskt hänt.

Historien om The Ballmark Kid - hans egen - återberättas i Donegans bok. Ballmark reamatöriserades efter avstängingen och började tävla igen (på amatörnivå). Innan han blev avstängd ansågs han vara en mycket lovande golfare och majorsegrar förutspåddes. Så kan det gå i golfens underbara värld.

Jodå, historien är sann men vill ni ha fram Ballmarks riktiga namn så får ni googla själva. Läser ni Donegans bok får ni namnet på den medspelare som anmälde honom. 

Slazenger, men var det en etta eller en sjua?

För oss retrofiler finns det naturligtvis bara en James Bond och det är den som gestaltades av Sean Connery. Rååååger Mååår nådde sin höjpunkt i en sketch av Hasse&Tage (fast han var rätt OK som Simon Templar i TV-serien Helgonet). Men nu är det en birollsinnehavare det här inlägget handlar om, nämligen en golfboll.

Den kanske mest kända golfscenen i en film (om vi bortser från Caddyshack) är den i bondrullen Goldfinger i vilken James Bond spelar en match mot Goldfinger. Bara den gör filmen värd att se. Är man golfare har man antagligen mycket större behållning av den än vad andra har. Är man retrogolfare är det underbart bara att titta på miljön och utrustningen (och caddien som bär 007:s bag).

 

 För de flesta är scenen (och vad som utspelade sig) väl känd. För er övriga tänker jag inte berätta. Ni får se filmen istället. Däremot kan det, som kuriosa, vara intressant att känna till att Sean Connery, för just den här rollen, genomgick en intensivkurs i golf för den legendariske Leslie King och att han använde klubbor från John Letters..

Four-iron in the Soul av Lawrence Donegan

Vill man få en bild av hur det är innanför repen på europatouren, eller åtminstone hur det var där på 1990-talet, finns det knappast någon bättre bok är Lawrence Donegans "Four-iron in the Soul". Faktum är att den är något av en kultbok. Donegan, som själv aldrig skördat några större idrottsliga framgångar och som var en högst medioker golfare, ville känna på hur det var att befinna sig i hetluften och han gjorde slag i saken. Han lyckades nämligen övertala en av tourens strävsamma arbetare, en spelare som ännu efter åtskilliga säsongen aldrig lyckats vinna en tävling (men som inte gett upp hoppet om att en gång innan hans karriär var över få göra det), nämligen Scott Drummond att få bära hans bag under en säsong. Det är det och vad Donegan och Drummond upplevde under den säsongen boken handlar om.

 

Bära bag var litet slarvigt skrivet av mig för bland det första Donegan reder ut i boken är den milsvida skillnaden mellan en riktig caddie och en bag carrier. Mer än så tänker jag inte avslöja om innehållet. Ni får läsa själva (och det rekommenderar jag er verkligen att göra)! Sin plats på en blogg om retrogolf försvarar boken väl för den utspelar sig i den tid då spelare som Faldo, Woosnam, Montgomerie och Langer var de stora namnen på touren. Dessutom så kan ju vem som gelst se att det är riktiga klubbor som pryder omslaget (även om jag starkt misstänker att träklubborna, åtminstone spoonen, är metalwoods).

Hur gick det för Scott Drummond då? Fick han någonsin lyfta en buckla på europatouren? Jodå, den 30 maj 2004 vann han Volvo PGA Championship, två slag före Angel Cabrera. 

Sveriges bästa golfklubb

Sveriges bästa golfklub kan ni läsa om här.

Vart tog känslan vägen?

Jag har några gamla hälskaftade bladputters. De har stålskaft men skaften är målade så att de ska se ut som träskaft. Greppen är lindade med läder. Direkt på skaftet, dvs inte uppbyggt på något vis. Greppen är alltså runda och tunna. Betydligt tunnare än greppet på en järnklubba. När Junior och jag, litet på skoj, hade puttningstävling med dessa putters upptäckte jag att längdkänslan var suverän. Anledningen var, naturligtvis, att det tunna greppet gjorde att man höll klubban i ett känsligt fingergrepp.

Moderna putters har inte runda grepp. Inte tunna grepp heller. Tvärtom så är den senaste flugan extremt grova grepp. Vitsen med dessa (sanslöst fula) grepp är att de ska "ta bort händerna". Att hålla klubban i fingrarna är omöjligt med ett sådant grepp. Tydligen så är det inte bra att hålla puttern i fingrarna. Det blir för osäkert. Handlederna kommer i spel och kanske tar man i litet olika mycket från gång till gång. Nej, man ska hålla puttern som om handlederna vore stelopererade eller i vart fall gipsade och så utföra en perfekt pendelrörelse.


Vem tusan har kommit på något så dumt? Om man är spastiker eller lider av yips så kan jag begripa att man är beredd att ta till extrema metoder för att hjälpligt kunna putta men att en normal golfare med något så när stadiga händer och nerver skulle putta bättre med ett grepp grovt som en oxfilé köper jag, helt enkelt, inte. Puttning handlar om känsla och precision. Både känslan och precisionen sitter i fingrarna. Det är därför en kirurg håller skalpellen i ett fingergrepp. Jag skulle inte vilja bli opererad - inte ens det enklaste rutiningrepp - av någon som höll skalpellen som en hammare och heller inte av en kirurg med armen i gips.

En andra faktorer som gör den här puttern extremt känslig är att den är hälskaftad och att bladet är tunnt. Att skaftet sitter i hälen på klubbladet gör att hävstångseffekten (vridmomentet) när man träffar bollen blir maximal. Det innebär att bollen känns maximalt tung (i fingrarna) när man träffar den. Att bladet är tunnt innebär att de vibrationer som uppstår när klubbladet träffar bollen dämpas minimalt. Enkelt uttryckt så är den här puttern, efter alla relevanta parametrar, optimerad för att förmedla så mycket och exakt feedback som möjligt från bollträffen till spelaren. Motsatsen är den modern, tung, putter av mallettyp med hög M.O.I. och grovt grepp. Vad man väljer är naturligtvis en smaksak. Själv inbillar jag mig att jag är en bra puttare och väljer därför det känsligare verktyget.

Dimplegate

Harrington tog sin diskning med om inte en axelryckning så i vart fall ett stoiskt konstaterande av att han uppenbarligen, låt vara omedvetet, gjort sig skyldig till ett regelbrott och att diskningen därför var helt i soin ordning. Andra är mer upprörda.

Varför spelar vissa golf? Om de måste ha klubbor som förlåter dåliga svingar och vill ha regler som inte är så hårda, är det inte bättre att de hittar på ett eget spel?

Att ta smällen på hakan

Snacka om timing! Nyss hittade jag den förträffliga sidan Irish Golf Desk och nu har Harrington orsakat rubriker först genom lysande spel och sedan genom att bli diskad. Själv tar han det som en golfare, eller "on the chin" som irländarna uttrycker saken.

...och en till.

Ca 30 sekunder in i filmen ser man Hogans uppställning (aningen snett från vänster) bakifrån. Nog är stansen stängd? Men hänsyn till bildvinkeln (och hur han vinklade ut foten) borde ju vänsterfotens tår vara helt skymda.

En detalj

Jag hoppas att ni tittade på och lärde er något av filmen av Hogans sving årsmodell 1956. Det gjorde jag. I vart fall såg jag en detalj som förvånade mig, nämligen hur böjd Hogans vänsterarm var när han adresserade bollen. Annars kan man ju, särskilt om man tittat för mycket på illustrationen på sidan 49 i "Five Lessons", tro att han även när han ställde upp till bollen hade armen sådär spikrak som den var så snart baksvingen startat. Men det hade han alltså inte. Tvärtom var armen alldeles avslappnad. Något att ta efter. Alldeles för många ställer upp med armen rak och spänd (så att man riktigt ser hur underarmsmusklerna sväller).

Vad man inte ser, i vart fall kan inte jag se det med blotta ögat, är när han sträcker armen. Det verkar nästan som någon slags magiskt trick. Alldeles innan han börjar ta tillbaka klubban hänger armen lös och ledig och i nästa tusendels sekund är den spikrak. Fast jag är övertygad om att den inte var spänd då heller. Bara rak men förmodligen betydligt mer avspänd än vad de flesta spelare har sin vänsterarm när de adresserar bollen.

Simply the best

Den bästa svingen. Någonsin. Studera noga och gör sedan likadant. Svårare än så är det inte.

Hmmm...

Instruktionsbok WILSON STAFF-FG59-STEEL-SHAFT-(3-PW) - Manual ...

Hjälp med att ladda ner manualen för WILSON STAFF-FG59-STEEL-SHAFT-(3-PW) - Engelska Hitta din manual, bruksanvisning eller instruktionsbok för vilket ...
diplodocs.se/.../STAFF-FG59-STEEL-SHAFT-(3-PW)-_M - Cachad

►

golf.se, släng er i väggen!

Så här ska en hemsida se ut! Snygg design (litet retro, faktiskt) och layout, bra innehåll och nästan fri från reklam. I vart fall slipper man pop-ups, banners och en massa blinkande fanstyg. Den/de som gör den här sidan bryr sig uppenbarligen mer om golf än om att tjäna pengar. golf.se, som ägs av ett ideellt idrottsförbund, ser ut som ett kommersiellt tivoli i jämförelse.


Särskilt gillar jag att man lagt in tävlingsresultat från landets stora tävlingar - såväl för professionella som för amatörer - i lätt åtkomliga menyer. man kan klicka på "Amateur" och sedan på "Irish Amateur Open Championship" i rullgardinsmenyn och sedan scrolla nedåt och, vips, se vem som vann tävlingen 1892. Det är klass!


Kolla den här artikeln...

The Roar of the Butterflies av Reginald Hill

En last jag har är att läsa deckare/kriminalromaner på engelska och Reginald Hill hör till mina favoritförfattare i genren. Hans berättelser om poliserna Dalziel och Pascoe - ett klassiskt radarpar - är guld. Därför var mina förväntningar högt ställda när, härom året, en deckare i golfmiljö, av Hills penna, kom ut. Allt såg bra ut. Ett smakfullt omslag. En titel som alluderar på en novell av Wodehouse.


Sällan har jag blivit så besviken. Golfen används mest som en småskojig kuliss och det är oklart om Hill ens vet något om spelet. Såväl  berättelsen som berättandet är krystat humoristiska, eller försöker i vart fall vara så. Tyvärr. Kalkonvarning. Lägg varken tid eller pengar på den här, vackert förpackade, smörjan. 

Över 90 %!

Bloggens senaste undersökning visar att dryga 90 % av läsekretsen (eller vad det nu kallas här i cyberrymden) är pigga på att delta i en retrotävling när säsongen kommit igång. Det kommer jag att ta fasta på, dvs det blir nästan alldeles säkert en sådan tävling. När och var får ni förstås läsa här.

Ska golf bli som fotboll?

En (relativt) ny företeelse inom golfen är att spelare ibland, sedan TV-tittare uppmärksammat och rapporterat en regelöverträdelse, diskvalificeras för att ha signerat en felaktig score. Nu senast var det Camillo Villegas som råkade ut för detta. Regelbrottet var i och för sig solklart och det enda märkliga med saken var att varken han själv eller hans markör, tydligen, inte insåg att han ådragit sig plikt när han (möjligen i vredesmod) med klubban slog iväg sin torva samtidigt som bollen, efter en misslyckad chip mot en upphöjd green, kom rullande tillbaka mot samma torva.


Nu tycker många golfskribenter (och andra) synd om Villegas och röster höjs för att den regel som innebär diskvalifikation om man signerat en för låg score ska ändras så att istället scoren justeras i efterhand, eventuellt med ytterligare pliktslag. Många verkar tycka att det är stötande att regelbrott som uppmärksammas av åskådare (särskilt om de följer tävlingen via TV) ska leda till sanktioner överhuvudtaget. Ett argument som framförs är att detta är orättvist eftersom det i högre grad drabbar de spelare som är kända och/eller ligger bra till i tävlingen eftersom det är dessa som syns mest i rutan.


Visst är TV-sändningarna brutalt avslöjande. Själv tappade jag mer eller mindre intresset för fuskboll fotboll i samband med sändningarna från VM i Sydafrika. Det finns ju ingen som helst moral i den sporten utan det filmas och fuskas hej vilt och den som kommer undan blir hjälte, i vart fall om, filmningen leder till en felaktigt dömd straffspark eller en medveten hands som domaren inte uppmärksammar förpassar bollen i mål. 


I golf är fusk anatema och så bör det förbli. Lika självklart är att spelaren får stå sitt kast även om han inte själv är medveten om att han begått en regelöverträdelse.Tar man bort regeln om diskvalifikation för signerande av en för låg score så göra man det legitimt att inte känna till spelets regler. Vidare så öppnar man dörren för det tänkesätt som tycks prägla fotboll (och många andra sporter), att det är OK att bryta mot reglerna så länge man inte åker dit.

Modern retro

 

Wilson var under flera decennier det kanske största namnet inom golfen. Gene Sarazen, Arnold Palmer och Hale Irwin är bara några av alla de staff players som var kontrakterade av Wilson. Många håller fortfarande de smidda wilsonblad som tillverkades under femtio- och sextiotalen för att vara bland de bästa som någonsin gjorts och även under de följande årtioendena kom järn som blivit klassiker (Tour Blade, Fg17, Fg51 och Progressive) från Wilson.


Sedan hände något. Förmodligen var det räknenissarna som fick för mycket att säga till om. Hur som helst så riktade Wilson in sig nästan helt på massmarknaden, dvs på att göra ( i och för sig hyfsat bra) klubbor åt de miljoner medelgolfare som, när allt kommer omkring, utgör den övervägande delen av de golfare som betalar för sin utrustning. På ungefär samma sätt som marknadsstrategerna hos två andra av golfens legendariska tillverkare, Hillerich & Bradsby aka PowerBilt och MacGregor, slutade Wilson att tillverka smidda blad och i samma veva lade man om sin marknadsföring så att den klassiska wilsonloggan mer eller mindre försvann från tourscenen. Tidsmässigt var detta ungefär samtidigt som samarbeten mellan Wilson och Payne Stewart avbröts.


Under större denel ab nittiotalet och en bit in på det nya millenniet spottade Wilson fram långa serier med vederstyggliga men lättspelade klubbor riktade mot medelgolfare och nybörjare. Kulmen kom med FatShaft-konceptet. Stora, perimeterviktade och extremt strongloftade klubbhuvuden monterade på lätta och jämngrova (dvs inte taperade) skaft vilka dessutom var längre än den rådande standarden. Längd säljer mer än kanske något annat och FatShaft, i dess olika inkarnationer, blev en försäljningssuccé. Med de här innebandyklubborna kunde i stort sett vem som helst som inte var stelopererad och gick med kryckor slå en "järnsjua" 150 meter.

Så, plötsligt, kom små tecken på att man (marknadsstrategerna på Wilson) började tänka om. Man började plötsligt att, som det heter, vårda sitt varumärke. Padraig Harrington kontrakterades. 2004 (?) kom så en åtminstone halvsnygg järnklubba, Deep Red Tour, med riktigt (taperat) skaft och dessutom några wedgar som lånade om inte designen så mycket av kosmetiken från 1958 års Dyna-Powered. Det är en sådan wedge som visas på bilden här ovan.

Sedan var Wilson på banan igen. Man släppte en uppiffad version  av  av storsäljaren Progressive och sedan kom, slag i slag, de fina bladen Fg59 och Fg62. Att Wilson ska börja göra riktiga träklubbor igen är dock, förmodligen, för mycket att hoppas på.


De Dyna-Poweredwedgar Wilson gjorde fanns på marknaden i ungefär två år och gjordes även i en gun matal-variant. Det är helt OK wedgar och de gör sig bra i bagen tillsammans med gamla wilsonblad, särskilt någon av Fluid-Feelmodellerna med den röda plastpluggen.

The Amateurs av John Niven

 

"It is said that the insane asylums of the world are filled with men - good men, who had careers, wives and families - who were taken down with the shanks."

"Bert Thompson had regularly forgotten his wife´s birthday over the years. He could not tell you any of his children´s home phone numbers. There were men around the town who he had known his whole life whose surnames he could not remember. But he could tell you shot by shot how Arnold Palmer put together a 67 at Royal Troon on a summer Saturday nearly a half century ago."

Golfen betyder mycket för romanens huvudperson, Gary Irvine, som när berättelsen tar sin början är en hackare av Guds nåde (och, som så många sådana, ohjäpligt förälskad i det spel som inte älskar honom tillbaka). Mer än så tänker jag inte avslöja.

Citaten ovan visar, som Scotsman skrev i sin anmälan av boken, att "he gets the golf right".  Han - John Niven - är skotte med ett förflutet i musikbranschen. "The Amateurs" är hans andra roman. Om Wodehouse skrivit om golf och människor  idag hade det kanske blivit någonting i stil med Nivens prosa? Hur som helst så är den här boken bland det mest underhållande jag läst i genren.  

Läs den. 

Högerhanden

 

  

Jag är högerspelare (naturligtvis) och högerhänt. Extremt högerhänt. Med vänsterhanden kan jag inte göra mycket. Problemet är att jag just nu inte kan göra ens så mycket med högern. På hemväg från jobbet i går kväll halkade jag omkull och det som tog smällen var höger handled som nu är stukad. Möjligen är något ben sprucket (sa den psykiatriker som undersökte mig) men mest gör det ont så fort jag belastar handleden.


Ingen vintergolf i morse, alltså, och knappast heller något träningspass i Golfhallen i morgon. Tur att det inte, egentligen, är golfsäsong. Åkte förbi sportaffären i dag och köpte ett elastiskt handledsstöd och broddar. Hade jag köpt broddarna tidigare så hade jag inte behövt köpa handledsstödet.

Slazenger Johnny Miller

 

  

Här är ett set inte särskilt märkvärdiga (men helt OK) träklubbor. De är gjorda i laminerat trä av Slazenger (som åtminstone förr var en stor brittisk tillverkare av sportartiklar och som kanske är mest känd, åtminstone här i landet, för sitt legendariska tennisracket Challenge Number One som var i Björn Borgs säkra händer när han slog igenom). Även golfutrustning stod på programmet. Under rätt lång tid efter andra världskriget, när tävlingsgolfen till följd av snabbare kommunikationer på allvar började bli internationell, var marknaden delad så att de stora spelarna (från Hogan till Nicklaus) var kontrakterade att spela olika märken beroende på om de tävlade i USA eller i Europa. Vissa av Hogans kliubbmodeller finns, för övrigt, som Hogan by Slaxenger.

Klubborna ingick förmodligen i ett komplett set med järn och träklubbor. Som så många klubbor av laminerat trä var de från början målade. Var klubborna av persimmon var det ett försäljningsargument så de klubborna var oftast betsade och lackade. Mina Slazenger Johnny Miller var målade i en hemsk plommonlila färg. Den var, i mina ögon, så vedervärdig att jag bestämde mig för att ta bort den och se om det gick att snygga till klubborna så att man åtminstone kunde adressera bollen med dem utan att distraheras av kväljningar. Det gick rätt bra tycker jag (och många andra som sett eller lånat klubborna).


Tillverkningsår? Tja, jag vet inte riktigt, men den plommonlila färgen var väldigt mycket sjuttiotal så det är nog en rimlig gissning.

Det var bättre förr

 

Till det som var bättre förr hör, definitivt, headcovers. När klubborna var av trä och hade stålskaft så bestod "mössan" av antingen en enkel skinnpåse (i riktigt skinn eller av något konstnaterial) eller av ett litet stickat fordral.


Var mössan stickad så hade den ofta en liten tofs. Den andra typen av headcovers var oftast försedda med öglor i tobben genom vilja man drog ett snöre så att de hängde ihop.


Förutom att de är snyggare och ser mer golfiga ut så tar de gamla modellerna betydligt mindre plats. Till och med i en liten pencilbag kan man, om man så vill, utan problem trycka ned tre eller fyra klubbor med headcovers.


Det var med grafitskaften eländet började. Dessa skaft var inte bara dyrare än stålskaften utan dessutom mycket känsligare för nötning. man ansåg det därför nödvändigt att skydda den del av skafte som stack upp ur bagen och som kunde komma i närkontaktt med klubbhuvuden. Sedan kom de stora klubbhuvudena och då inte bara blev fordralen större utan fick som sekundär (eller kanske primär) funktion att vara reklamskyltar.


Som tur är så kan man fortfarande välja att spela med riktiga klubbor och snygga, diskret eleganta, headcovers i sin bag.

Feng shui

Feng shui lär, bland mycket annat, handla om att inte låta sig tyngas av jordiska ägodelar. Kanske var det så han tänkte, J****, när han skickade några hundra alldeles utmärkta persimmonklubbor på tippen efter att i decennier betalat hyra för det förråd i vilket han lagrat dem? Jo, han berättade det själv så det är säkert alldeles sant. Den här liraren vill också bli av med sina dyrgripar. Hoppas att de inte hamnar på tippen.

Kompensationer

Vilken bok om svingteori du än läser och vilken pro du än frågar så råder fullkomlig enighet på en punkt: Man ska försöka att svinga rätt och undvika kompensationer. Kompensationer för fundamentala svingfel kan visserligen, på kort sikt, motverka eller åtminstone dölja problemet men leder i förlängingen till andra fel och ytterligare kompensationer. Varje steg på den vägen leder allt längre från en bra sving.


Orden är mina men innebörden, budskapet, är autentiskt. Tror du mig inte så slå upp en bok eller fråga närmaste pro. Anledningen till att enigheten är total om att detta är det enda rätta förhållningssättet är att det är det enda rätta. Det är, som Carl Bildt sa, den enda vägen. Det är bara om man på grund av fysiska egenheter är oförmögen att svinga korrekt som det är tillrådligt att laborera med kompensationer. Eller om man egentligen inte bryr sig om hur man spelar, men då läser man knappast det här.


Det som är skumt, för att inte säga obegripligt, är att man när det handlar om utrustning tycks resonera precis tvärtom. Runt 95% eller mer av alla klubbor som säljs har, i varierande omfattning, inbyggda kompensationer. Det kan handla om offset, stängda klubbhuvuden, pervers viktfördelning och en massa andra påfund. Dessa klubbor är, om man ska hårddra det, från början byggda för att fungera optimalt endast med en felaktig sving. Det riktigt sjuka är att samma pros som predikar en korrekt sving säljer klubbor som inte går att använda med en sådan sving.


Ibland undrar man...

Fem klubbor

Fem klubbor är nog, om man tänker efter, vad ett set borde bestå av. I vart fall om man vill att golfronden ska vara en rask och trevlig promenad. Visst skulle man få avstå något jämfört med 14 klubbor men även 14 klubbor är ju en begränsning. Fem klubbor. Tänk vad annorlunda golfen skulle se ut om det var vad som ansågs utgöra ett komplett set.


En utslagsklubba måste man självklart ha. En träklubba men inte nödvändigtvis en driver. Nej, jag skulle nog välja en spoon eller kanske min Hogan Speedslot träfyra. Den går rätt långt från tee och är väldigt behändig från fairway (och hyfsade lägen i ruffen). Puttern är given (min Joe Powell bladputter). En wedge av något slag. Förr fanns det en sort som kallades för dual duty - en kompromiss mellan ett renodllat bunkerjärn och en "vanlig" wedge för korta inspel och närspel. Vad som idag kallas gapwedge funkar bra. Runt 52 graders loft, inte alltför bred sula och i vart fall någon bounce. Därtill en järnklubba för litet längre järnslag och en för litet kortare. En femma och en åtta, kanske. För att skoja till det litet så kan man ju ta två olika blad. Med bara fem klubbor verkar det onödigt att fundera över om man har ett matchat set. jag plockar två favoriter, helt enkelt.

Det där blir nog vad jag bryr mig om att bära med mig i vår när banan öppnar. 

Banguider

 

  

Fenomenet banguider har jag ett något kluvet förhållande till. När jag är ute på banan så använder jag i princip aldrig en banguide. Inte ens om jag har en i fickan. Jag litar, helt enkelt, mer på mina ögon än vad jag litar på siffror på ett papper (eller, för den delen, på en digital display). banguider och avståndsmätare är, som jag ser det, störande inslag i spelet och skulle (om jag fick bestämma) bannlysas. Egentligen så borde man ta bort 150-meterspinnar och andra avståndsmarkeringar också och (varför inte) införa en regel som genast ger den som stegar eller på annat sätt försöker att mäta upp ett avstånd två slags plikt (eller, i matchspel, förlust av hålet).

Däremot så tycker jag att det är roligt att i lugn och ro studera en banguide för att bättre lära känna en bana. Så här års händer det inte sällan att jag letar upp en guide från nåpgon bana jag spelade i somras och som jag tänker besöka igen när nästa säsong börjat. För så är det. man måste känna en bana för att kunna spela den. Det finns inga genvägar. Vare sig en aldrig så noggrann och exakt banguide eller hjälpmedel som avståndsmätare eller GPS-apparater kan ersätta lokalkännedom.

Det är därför det är så svårt att, som besökare, klå en hemmaspelare och det är därför det på varje klubb finns ett antal spelare som kan gå hemmabanan på eller under par men som sällan eller aldrig skjuter bättre än åttio slag på någon annan bana. Inte ens om de har banguide och avståndsmätare. 

En banguide kan också, precis som en bok eller en bild, förflytta en genom tid och rum. Med en gammal banguide kan man återuppleva en runda man spelade för flera år sedan eller återbesöka en bana som inte längre finns eller som byggts om. Den lilla banguiden till höger i bild är en av mina favoriter. Det är den tredje (och sista) likadana jag köpte (sedan dess föregångare förkommit respektive förolyckats) på Visby GK. Den visar de 27 hålen sådana de såg ut i pricip sedan man byggde ut 18 till 27 hål och fram till det att man  lade ner en sanslös massa pengar på att bygga om en av landets bästa banor och flera av landets bästa golfhål. 

Om man nu ska ha banguider så borde de se ut som min gamla gude från Kronholmen. Den är gjord för att hålla i flera säsonger. Tryckt på styv kartong och spiralbunden. Formatet är sådant att den lätt glider ner i bakfickan och skisserna är små under av klarhet och med mycket sparsam avståndsinformation.

Fast det är klart. Nuförtiden så är en av banguidens främsta fuktioner att vara bärare av reklam och då fungerar det ju inte med annat än slit och släng. Nå, i kväll kan jag i alla fall gå en runda på Kronholmen så som jag minns den.

En underbar annons

Såg följande annonstext på Blocket: 


Ett nästan fullt set äldre golfklubbor. Klubborna är numrerade 2 - 10. Ettan saknas alltså. Hämtas.


Det är f*n i mig rätt. Saknas ettan är det inte ett fullt set. Vad ska man då säga om det mizunoset jag köpte hos pron i somras? 4-PW. Halvset?

Blanda och ge

Bakom signaturen The Wedge Guy döljer sig en mycket kunnig person med ett gediget förflutet inom golfindustrin. I det här inlägget tar han upp fördelarna med att ha rätt klubbor på rätt plats i bagen snarare än att ha likadana järnklubbor genom hela setet. För det är ju så att även om långt ifrån alla kan slå med smidda bladklubbor när det handlar om järnettor, järntvåor och järntreor (eller slå såpass långa järn överhuvudtaget) så spelar så gott som alla med blad när vi kommer till wedgarna. Och det som dag kallas wedgar har ofta samma loft som järnnior (eller till och med åttor) hade förr. 


När det handlar om precision så är en bladklubba överlägsen. Det är därför wedgar är utformade som blad och inte som perimeterviktade klubbor. Om nu den designen är överlägsen när man ska använda en klubba med 50 graders loft så är det ju ingen naturlag som säger att man behöver en maximalt förlåtande klubba bara för att man minskar loftet en 3-4 grader. Egentligen så borde nästan alla järnset kanske se ut som det här?

Practical Golf

Den förmodligen viktigaste - och bästa - boken om svingen efter Hogans "Five Lessons" kom ut 1972 och bär titeln "Practical Golf".

 

Som författare till boken anges John Jacobs. Jacobs var en hyfsat framgångsrik professionell golfare som var med i 1955 års Ryder Cup och två år senare vann South African Professional Match Play Championship men det är som instruktör han gjort sig mest känd. Inte bara känd utan erkänd. Inom skrået åtnjuter Jacobs ett synnerligen högt anseende och den (kanske mer) kände Butch Harmon har sagt att alla instruktörer har en tacksamhetsskuld till John Jacobs. Jacobs har, sedan 2000, en plats i golfens Hall of Fame (även om värdet av en sådan utmärkelse devalverades kraftigt i fjol när den amerkanske expresidenten George Walker Bush valdes in...).

Jacobs är en företrädare för vad som kanske kan kallas för den brittiska skolan. I likhet med den store Henry Cotton betonar han armarnas och händernas roll i svingen, detta i, åtminstone skenbar, motsats till Hogans betoning av de stora muskelgrupperna. Nu är det naturligtvis så, att Hogan hade extremt snabba armar och händer. Det var därför han under de inledande decennierna av sin karriär oavbrutet kämpade mot en okontrollerbar hook. Många av de saker Hogan ansåg vara fundamentala - ett relativt svagt grepp, passiva händer och att låta de stora muskelgrupperna i kroppen generera kraften i svingen - var, helt enkelt, ett sätt att svinga som gjorde att han kunde slå rakt. Problemet, vilket bla Jacobs insåg, är att de flesta golfare (och nästan alla amatörer) har för dåligt fart på armar och händer och om de dessutom läser Hogans bok och försöker tillämpa hans recept så blir det inte mycket till sving.

I själva verket råder det ingen motsättning mellan vad Jacobs predikar  och Hogans sving. Illustrationen ovan - en av de viktigaste i boken - kunde lika gärna ha varit gjord med Hogan som med Jacobs som modell. Den, liksom övriga illustrationer i boken, är gjord av Anthony Ravielli som även gjort (de odödliga) teckningarna i "Five Lessons". Skrivandet har Ken Bowden stått för.

Innehåller ens golfbibliotek endast en bok om svingen bör denna vara Hogans "Five Lessons" men om man har plats för en volym till så är man inte helt fel ute om den boken är "Practical Golf". 

Skrivande golfare

1954, 1955, 1956, 1958 och 1965. Det är de fem (5) år den australiske golfaren Peter Thomson vann The Open. Han vann ingen annan major men det är ändå en remarkabel prestation. Hur många golfare har fem majorsegrar? Hur många sve... Äsch! Dessutom vann Thomson en massa segrar världen över. I Texas och i Indien, till exempel.

Själv betraktar Thomsom segern 1965 som den kanske främsta. Den inträffade nämligen under den era då det nya triumviratet - Palmer, Nicklaus och Player - dominerade och förhandstipsen hade, i stort sett, handlat om vem av dem som skulle ta hem the Claret Jug. 


Tiger Woods har visserligen (hittills) bara tre segrar i golfens största mästerskap men han har en annan sak gemensam med Thomson. När Thomsom var över och spelade The Open satte han sig nämligen, så snart han signerat sitt scorekort, och började knacka på sin skrivmaskin. För att dryga ut inkomsterna bevakade nämligen Thomson tävlingen för en australisk tidning samtidgt som han deltog (och vann)! Nå, även Tigern är, eller har fram till alldeles nyss varit, golfskribent.

Maruman Conductor

 

Det tillverkas klubbor av skiftande kvalitet. En del är usla, andra OK, vissa bra och så finns det klubbor som är onödigt bra. Onödigt bra, onödigt fina och onödigt dyra. Till den kategorin hör de klubbor som görs av Honma och Maruman. Nu har de företagen, dessvärre, riktat in sig mera på onödigt dyra klubbor för onödigt rika asiater men under åttiotalet (och början av nittiotalet) var marumanblad (eller honmablad) det bästa man kunde köpa. Typ en eller några klasser över Mizuno och på den tiden så spelades och vanns det med marumanblad på tourerna.


En som vann, bland annat sin enda major (US Masters -91) med blad från Maruman i bagen var Ian Woosman. Just de klubborna finns numera på hedersplats i Llenymynech GC:s klubbhus. Klubborna som Woosie spelade med var extra onödigt bra eftersom Maruman anlitat Katsuhiro Miura ("the Hands of God") att smida dem. Miura smidde klubborna även åt övriga proffs som var kontrakterade av Maruman. Bland dessa kan nämnas Olazabal (som vann US Masters -94 med marumanblad), Curtis Strange och Laura Davies.


Mina Maruman är ett set Conductor 31EX. Relativt stadardbetonade (för att vara Maruman), förmodligen inte smidda av Katsuhiro Miura, men de smäckraste och bland de vackraste blad jag sett. Spela med dem kan man också, åtminstone de dagar sving och bollträff fungerar som de ska.

En lördagförmiddag och litet tips om inomhusträning

Jag skulle ha kunnat skriva "En lördagförmiddag på Golfpunkten", för det var där jag tillbringade den, men så fort Golfpunkten dyker upp så verkar folk klicka som galningar. Bättre att hålla en låg profil...

Vi (jag och junior) började med litet chippning. Därefter fika och litet snack med en kille jag tidigare endast haft virtuell kontakt med. Från cafeterian såg jag en bekant sving och gick in för att morsa på (och snacka litet med) Stefan. Sedan började det krylla av bekantingar. Örjan (greenkeepern) och Ann hade vädrat sina svingar. Kerstin (med okänd väninna) stod på mattan intill., Så skulle man hinna slå litet också.

Det kändes bra. Så nu börjar jag bli orolig. Förhoppningsvis så är det bra men det finns en oundviklig risk med inomhusträning. Eftersom man inte har koll på vad som händer med bollen efter de första trettio-fyrio metrarna (eller hur långt det nu är till väggen) så vet man aldrig om det som känns klockrent (och som man nöter in under vintern) verkligen är det slag man tror. 

Ta Stefan, till exempel. han stod där i godan ro och matade boll efter boll med sina träklubbor. alla startade cirka tio grader vänster men Stefan tror (hoppas) att det är en draw han håller på att prägla in i muskelminnet och att bollen kommer in "på andra sidan väggen". Det hoppas jag också, för Stefan är en bra grabb. Fast säker kan man aldrig vara.

Ett tips till er som står och nöter i en golfhall under vintern är att någon gång bita ihop och åka ut till en utomhusrange (eller något annat ställe där ni kan slå iväg bollen och konrollera bollflykten) med en snöskyffel (för att skotta fram en matta eller åtminstone en plätt från vilken ni kan slå), nägra skräpbollar och en klubba. Det krävs inte många slag för att stämma av om den känsla ni har när ni står och slår bollar i en vägg är riktig eller om bollen hittar på att göra något helt oväntat när ni släpper den fri. Den kunskapen kan vara guld värd, för det kan ta halva säsongen att träna bort någon dumhet man nött in under vintern.

Ett annat tips är att inte träna ensam. Det är värdelöst att stå och mata bollar i en timme (eller en halvtimme) I vart fall min koncentration håller inte för den typen av träning (och inte handflatorna heller, åtminstone inte så här års). Träna tillsammans med en kompis. Helst någon som har hyfsad koll på hur en sving ska se ut. Turas om att slå. Själv brukar jag slå tre bollar varje gång jag går upp på mattan. Låter det litet? Tja, ute på banan slår jag bara ett slag när det är min tur och ska det vara någon vits med att träna ska man slå varje boll med samma koncentration som om man faktiskt spelade golf.

Den som inte slår kan med fördel studera sin kamrat och (om så önskas) komma med konstruktiv kritik eller tips. Guld är att ha en digitalkamera som man kan filma svingen med (och gärna en på vilken man kan spela upp filmen i slow motion och stoppa den).

Har man ingen kompis (eller i vart fall ingen kompis som är tillräckligt bra för att tillföra någon när det gäller ens sving) kan man hyra en pro (eller, som det heter, ta en lektion) Det är förresten en bra idé även om man har vettiga polare. Just vintern är en utomordentlig tid att ta lektioner. På sommaren blir man ofta frustrerad när man ska försöka träna på en förändring i svingen samtidigt som man vill spela och ofta blir det - det är åtminstone min erfarenhet - inte särkilt lyckat. På vintern, däremot, när banorna ändå är stängda kan man i lugn och ro stå och nöta på detaljer enligt prons instruktioner.

Junior och hans klubbor

Junior är en av mina bästa golkompisar. Han har spelat golf sedan han var en tvärhand hög och gör i princip allt bättre än vad jag gör det. Jag misstänker starkt att det beror på att våra duktiga pros lärt honom en så gott som perfekt sving (till skillnad från den sorgliga lågprisvariant de lurat på mig). En sak jag särskilt uppskattar hos Junior är att han, trots att han slår mycket längre och mer kontrollerat än vad jag gör, kan putta och chippa och limma wedgar (är det inte klubbmakare som gör det?), alltsomoftast låter mig vinna en match. Fast då har han oftast spelat från backtee medan jag gjort den en aning mer bekvämt för mig genom att slå ut från gult.

I sin bag har Junior - glädjande nog - riktiga bladklubbor, nämligen ett set Golfsmith Professinal Grind. Modellen kom 1998 och är ett riktigt seriöst, smitt, blad. Golfsmith är en av de stora tillverkarna av sk komponenter, främst klubbhuvuden, men här handlar det inte om (pirat-)kopior utan om högkvalitativa grejor. Just de här bladen (dvs inte just Juniors utan likadana) har både spelats och vunnits med på tourerna.

För att det ska bli en klubba krävs naturligtvis, utöver själva huvudet, ett bra skaft och - inte minst viktigt - ett bra grepp. Juniors klubbor är skaftade med Rifle Tour Flighted 5.5 och försedda med klassiska Tacki-Mac grepp. Skaften är en halvtum längre än vad som anses vara standard och 5.5 betyder att de är aningen styvare än vad de flesta betraktar som regular, dvs styvare än Dynamic Gold regular. Tour Flighted betyder att skafte är anpassade så att att de ska ge en högre bollbana med de långa järnen och en lägre (mer penetrerande) bollbana med de korta järnen.

Den viktigaste klubban är, som alla vet, puttern och även här är Juniors utrustning retro. Han rullar i puttarna med en klassisk PING Scottsdale Anser. Det är naturligtvis inte en originalscottsdale utan en sk remake från 1990-talet gjord i beryllium/nickellegering (BeNi). Skaftet är kapat till 33 tum och huvudet försett med en laddning blytejp (för att kompensera för det kapade skaftet så att svingvikt och balans blir OK) och försett med ett oversize grepp.


Resten av vad han har i bagen är inget att skriva om i en retroblogg.

Golfpunkten

I ett tidigare inlägg skrev jag om Golfpunkten, golfhallen som ligger längs E18 mellan Stockholm och Norrtälje, precis vid avfarten mot Åkersberga och tvärs över vägen från Ullna sett. Jag tänkte inte mycket på det men enligt statistiken är detta det mest intressanta inlägg som postats här på bloggen. Nu är jag skeptisk mot statistik men att det inlägg jag kallade "En retro golfhall" på ganska kort tid kom att generera det högsta antalet sk sidvisningar är ett faktum.

 

Vad är det då som är så retro med Golfpunkten? Jo, naturligtvis, att den kom till innan metalwoods och grafitskaft kom att ta över golfscenen. I slutet av 1980-talet, när hallen byggdes, spelade de allra flesta med träklubbor av riktigt trä och de grafitskaft som fanns var dyra och dåliga. Det var en framsynt satsning som gjordes och den väckte (faktiskt!) internationell uppmärksamhet. Konceptet, en inomhusrange med utslagsplatser i flera plan, gissar jag att man helt enkelt snodde från Japan (och så mycket know-how som japanerna snott genom åren är väl inget att säga om det).

 

 Ett exempel på de internationella uppmärksamhet Golfpunkten rönt är att den inte bara omnämns utan även förekommer på bild i David Leadbetters bok (en av de många som i raskt takt producerades när det var dags att casha in medan Faldo ännu var het) "Positive Practice". Bildtexten lyder: "The young Swedish players I teach are particularly motivated to learn and improve, focused on becoming the best they can be. Avid practisers, they grow up in a culture which places great emphasis on self-improvement - witness the Dome, a state-of-the-art practice facility in Stockholm"

Efter cirka två decennier var hallen ganska trött och i behov av en renovering. Om jag förstått saken rätt så är det Ullna (i någon form) som köpt hallen (eller det bolag som äger den) av familjen Norrthon (som drivit den och den intilliggande  Rosenkälla golfbana) från starten.

 

 I samband med övertagandet genomgick Golfpunkten 2007 inte bara den välbehövliga renoveringen av själva golfhallen utan de övriga utrymmena byggdes om (och till) ganska radikalt. Entrén flyttades, den gamla puttninggreenen (ett skämt med supersnabb nålfiltmatta limmad på golvspånskivor) har ersatts med en ny och mycket bättre green och dessutom har man byggt en (suveränt bra) green där man kan träna chippning under hyfsat realistiska betingelser.

I övrigt finns en bemannad reception, en shop, en cafeteria där Viasats golfsändningar brukar rulla på två stora plattTVskärmar (av vilka en finns i anslutning till en bekväm soffgrupp där man, om man inte vill se på TV, kan bläddra eller rentav fördjupa sig i den golflitteratur som står i en liten hylla) och konferensutrymmen. Böckerna är genomgående några (eller åtskilliga) decennier gamla och ger alltså Golfpunkten extra retropoäng.

 

På det stora hela så har Golfpunkten blivit bättre. Mycket bättre än vad den var alldeles innan renoveringen/ombyggnaden. Själva hallen är ljusare och fräschare (men kall! Ta med en ylletröja!) och man har dessutom lyxat till det med fräscha bollar (Callaway Practice). Bollarna samlas in löpande med en automatisk uppfordringsanordning (som i vart fall innan renoveringen rätt ofta tjuvstannade) som forslar bollarna till två stora, öppna, lårar (en på bottenplanet och en på mellanvåningen, ur vilka man öser dem i hinkar som man sedan bär till sin utslagsmatta.

Det egentligen enda som inte förändrats till det bättre är att cafeterian, även om det som serveras är fräscht och aptitligt, är just bara en cafeteria. Förr fanns en, låt vara enkel, restaurang där man kunde få en inte alltför eländig dagens lunch och det passade mig perfekt eftersom jag i jobbet ofta åker sträckan Norrtälje-Stockholm och då brukar kunna passa på att stanna till för att slå några bollar. 

 Va? Var inte ALLT bättre förr? Jo, visst är det, åtminstone på det stora hela taget, så men det är med gamla golfhallar (och banor) precis som med gamla fina klubbor; De måste hållas i skick och ibland är det nödvändigt med en helrenovering. För att de ska kunna finnas kvar så att vi kan fortsätta att ha glädje av dem. Att genom en lyckad renovering ge Golfpunkten en livstidsförlängning är helt retrorätt.

Ni vet väl?

Resultatet av den senaste undersökningen här på bloggen, vilket möjligen kan tolkas som att många av de som följer bloggen inte är tonåringar, föranleder följande påpekande/tips:


Om ni har svårt att se de ganska små bilder som är infogade i vissa inlägg (eller om ni av någon anledning helt enkelt vill titta närmare på bilden) så är det bara att klicka på dem så visas de i större format. Verkar detta för avancerat så kan ni kanske be någon yngre person i er omgivning att hjälpa er?

Mera hickory

Kanske något för Leif Modin och andra proffs som snöat in på hickorygolf?

Sjuttiotal

 

På sjuttiotalet var det inte Stora björn utan The Golden Bear som dominerade golfhimlen och mer sjuttiotal än den mysko instruktionsbok i seriealbumsformat som hans spökskrivare Ken Bowden och tecknaren Jim McQueen knåpade ihop blir det inte. Boken var måhända nyskapande men bildade knappast skola.

 Innehållet är i stort sett detsamma som i dussintals andra, mer konventionella, instruktionsböcker skrivna i någon av de stora stjärnornas namn. Kul, för att inte säga kult, men knappast i klass med Hogans "Five Lessons".

En koppling finns emellertid mellan Nicklaus seriealbum och Hogans bok. Båda publicerades nämligen från början som artiklar (eller vad man nu ska kalla det när man lägger in seriestrippar i en golftidning) för att i efterhand ges ut i bokform.

Gamla stötar?

Jahapp, så var undersökningen om drivers, dvs vad läsarnas första sådana var gjorda av för material, klar. Trä vann, knappt. Åtta svarande hade börjat med en riktig trädriver (och hälften av dessa med en persimmonklubba). Sju svarade att deras första driver var en metalwood. Ingen sade sig ha börjat med en driver av plast (vilket inte var helt ovanligt på 1970-talet) eller grafit.

Hur ska man då förhålla sig till det resultatet? Vilken blir analysen? En nära till hands liggande slutsats är att bloggens läsekrets till övervägande delen utgörs av gamla stötar. Jag får nog fundera litet på vad som döljer sig bakom siffrorna.


Fast det är en liten aning förvånande att ingen tycks ha börjat spela med en driver med ett huvud gjort av grafit. Det var ju framtidsmaterialet innan utrustningsindustrin upptäckte titan. Japanerna, särskilt Yonex, gjorde några ruggigt fina klubbor med (för den tiden) riktigt vassa skaft i borförstärkt grafit. Dyra som synden var de också. Litet retro, faktiskt, i all fall A.D.X. 200 och A.D.X. Tour som hade konventionellt utformade (fast större) klubbhuvuden med bottenplatta och riktig lindning rund skaftifästningen. Jag minns när jag spelade på Ullna och gick i samma boll som en japansk gentleman som själv spelade med en Daiwa titandriver. Han var mycket förvånad över hur litet det lär när jag träffade bollen men efter några hål så trodde han sig ha sammanhanget klart för sig och frågade "Is it persimmon?" på vilket jag svarade "No, it´s japanese."


Fast så alldeles fel ute var han inte för ljudet (och i viss mån känslan) ligger definitivt närmare en klassisk träklubba än en metalwood. Snyggare än plåtklubbor var de också. Är, förresten. Jag har några i garderoben.  Kanske det blir ett inlägg om dessa, tydligen relativt okända, klubbor så småningom

Det var bättre förr

Jag ser mig själv som golfare. OK, jag är inte någon märkvärdigt bra golfare - definitivt inte av elitklass - men jag är hängiven och älskar verkligen det här hopplösa spelet. Ute på klubben ser jag mig också som medlem. Jag hör till klubben och, för att bli en aning högtravande, känner gemenskap och solidaritet med klubben och dess övriga medlemmar. Som medlem följer jag de beslut (även om jag ibland, som när man införde förbud mot riktiga spikar, kanske tycker att de är knäppa) klubben fattar och stöttar i den mån jag kan och blir tillfrågad. När jag någon gång  spelar på en annan klubbs bana så ser jag mig som en gäst som, mot erläggande av en mindre avgift, har förmånen att spela på banan som om jag vore medlem.

Från Svenska Golfförbundet ser man sådana som mig primärt som kunder och just nu verkar man lägga ner mycket krut på att lära klubbarna att se sina medlemmar på samma sätt. Det tycker jag är illa. Ska golfen drivas enligt strikt kommersiella principer och vi som älskar och ägnar oss åt spelet primärt ses som kunder (vilket väl, definitionsmässigt, är detsamma som folk som ska klås på pengar) så vill jag inte vara med längre. I så fall behöver golfen inga klubbar och, definitivt, inget förbund. Affärsverksamhet bedrivs bäst av penninghungriga kapitalister/entreprenörer och i bolagsform. Är det så man från förbundshåll vill ha det så vore väl den närmast till hands liggande strategin att (öppet) verka för ett nedläggande av de ideella föreningar som utför förbundets medlemsbas och ombildning av SGF till koncernstyrelse/moderbolag för Svensk Golf AB?