En Ginty i sitt rätta element |
Även om jag föredrar att bära med mig så få klubbor som möjligt på mina golfrundor så händer det, särskilt så här års när bollen ofta ligger tät och blöt ruff när man missat fairway, att en extra klubba hamnar i bagen. Den klubban är en Ginty.
Det är förmodligen inte många av dagens golfare som vet vad en Ginty är. Begreppet "kultklubba" används ibland litet lättvindigt men gintyn är definitivt en sådan. I själva verket är den så bra att den borde finnas i många bagar även i dag för hittills har ingen lyckats konstruera en klubba som gör det som gintyn är bra på bättre.
För bra precis ett år sedan spelade jag en match med min golfpolare Robert (en ung, duktig, golfare som fått upp ögonen för det här med retro). Vi spelade båda med smidda blad och riktiga träklubbor. På ett hål slängde jag ner en boll i den frodiga höstruffen, ungefär 160 meter från flaggan, räckte Robert Gintyn och sa: "Bara slå!" Robert slog och bollen lämnade ruffen i en hög båge och landade på greenen där den stannade. Hans min var obetalbar.
En annan nutida golfare som uppenbarligen fått upp ögonen för gintyn blev så tagen att han byggt en hemsida dedikerad åt gintyn och Stan Thompson.
Den californiske klubbmakaren Stanley (Stan) C. Thompson sägs ha fått idén till den klubba som kom att heta Ginty när han, under US Open, bevittnade hur ingen mindre än Ben Hogan fann sin boll liggande i tjock ruff och därifrån, med en järntvåa, slog upp den på green. Så där kan ingen medelgolfare göra, tänkte Stan. Sedan funderade han vidare och i januari 1972 kunde han lämna in sin patentansökan.
Originalgintyn har ett klubbhuvud av laminerat trä med ett loft på 29 grader (vilket på den tiden ansågs vara normalt loft för en träsjua) men ett skaft motsvarande (dåtida) standardländ för en träfyra. Den verkliga finessen var emellertid den tunga och närmast brutalt plogformade bottenplattan, eller kanske snarare sulan, gjuten i zink.
Med gintyn kunde en medelgolfare plötsligt slå sin boll ur tjock ruff och upp på green, i vart fall om greenen ifråga inte låg längre bort än 150 meter. Plogformen och sulans tyngd gjorde att man kunde komma åt bollen nästan oavsett hur djupt den låg i gräset. Den låga tyngdpunkten i kombination med det höga loftet skickade upp bollen med en bollbana man normalt förknippar med en wedge och skaftlängden hjälpte till att även med en lugn sving generera tillräcklig fart på klubbhuvudet för att skicka iväg bollen en avsevärd sträcka.
När Ginty lanserades säsongen 1973 marknadsfördes den som "The Wedge of the Woods".
En Ginty ur bollens perspektiv |
Klubban blev en stor framgång och kom att tillverkas i en mängd olika versioner. Det gjordes persimmongintys, metallgintys och gintys med huvuden gjorda av grafitkomposit, gintys med alla möjliga skaftlängder och loft liksom det såldes gintys i alla omöjliga (och några omöjliga färger). Faktum är att klubban säljs fortfarande och att det även tillverkas kopior av den. Inte illa för en design från tidgt 1970-tal!
Plogsulan sedd underifrån |
Tourmeriter? Nej knappast. I vart fall inga som jag känner till. Gintyn är en klubba för oss som inte klarar av att slå järntvåor ur tjockruffen. Har man turen att hitta en fräsch Ginty (de flesta blev dessvärre grundligt sönderspelade där ute i ruffen) är det definitivt en köpvärd klubba.
Minns ni, förresten, Callaways Big Bertha Warbird metalwoods? Warbirdsulan (som även den blev en succé) kom till sedan Callaway köpt gintypatentet av Stan Thompsons dödsbo. Många tycker att de klubborna är de bästa Callaway gjort och elaka tungor säger att de är det enda bra som kommit därifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar