Är man dum... Del 5

Klubban på bilden kommer in i handlingen
så småningom och saknar samband med de
förvecklingar som avhandlas i detta inlägg.
Jag lade in bilden för att ni skulle få något
vackert och retrobetonat att vila ögonen på.
Klubban är en Powerbilt Citation trätrea.

Nu skulle jag gärna ha skrivit att jag plötsligt såg ljuset och ersatte mina metalwoods med stålskaftade persimmonklubbor av ungefär samma årsmodell som shamrockbladen och sedan levde lyckligt (åtminstone på golfbanan) i alla mina dagar. Så gick det naturligtvis inte (och vad hade det blivit för en berättelse?).

Efter några (fyra?) säsongers nötande på två av shamrockseten (som alternerade i bagen så att de skulle slitas jämnt) föll jag för frestelsen i form av ett set Mgolf bladklubbor med grafitskaft. Till att börja med var det alldeles oskyldigt. På höstrean i shopen på Ullna mer eller mindre skänkte man bort ett set sådana klubbor (och detta var, märkligt nog, innan Millennium Golf gick i konkurs). Jag tyckte att de var snygga och hade läst och hört en massa lovord om såväl klubborna som om de handgjorda, steppade norska (SWIX) grafitskaften som sades ge överlägsen längd på slagen men med den känsla och kontroll som normalt förknippas med stålskaft. (Ni som var med på den tiden minns säkert hur våldsamt hypade mgolfklubborna var och hur man från företagsledningen - bla i reportage i Svensk Golf - deklarerade att man inom några år skulle vara en av de största aktörerna på utrustningsmarknaden.)

Det var ett rent impulsköp och det dröjde rätt länge innan jag ens kom mig för att provslå klubborna. Faktiskt så reflekterade jag redan när betalningen drogs från mitt kort över om det verkligen var vettigt spenderade pengar. När jag någon månad senare tog ut klubborna för att provspela dem började jag med att på det första hålets inspel skicka in bollen en bra bit in i skogen bakom greenen när jag från cirka 130 meter slog en lugn järnsjua. På tvåans utslag slog jag en järnfyra som var tänkt att hamna mitt i fairway men som carrade ut i ett vattenhinder som ligger bortåt 200 meter från tee (och som normalt inte är i spel när man slår ut med järn). Naturligtvis så peggade jag upp en ny boll och slog igen med samma klubba och samma resultat. Det blev mycket pitchande och chippande (oftast från skogslägen) tillbaka till greener den dagen och jag hade svårt att hitta någon känsla för närspelet med de lätta klubborna.

När jag kom hem ställda jag mgolfbladen bredvid de pensionerade wilson- och mizunoseten som redan stod där och trängdes. Jag tyckte att det varit en intressant upplevelse men att det verkade fullkomligt onödigt med järnklubbor som gick så vansinnigt långt. För att övertyga mig själv att det inte var alldeles bortkastade pengar så intalade jag mig att de skulle komma till pass när ålderssvagheten började sätta in på allvar och jag inte längre orkade svinga klubbor med stålskaft. Det som var kvar av säsongen och större delen av säsongen därpå nötte jag på med shamrockbladen.

Upplevelsen att jag kunde slå mer eller mindre lika långt som tourspelarna (trots att jag inte behövde det) blev ett frö som låg och grodde och till slut så hade jag blivit övertygad om att det skulle vara en fördel. Jag satte alltså mgolfbladen i spel och ägnade flera veckor åt att lära mig spela med de nya längderna men framförallt att hitta känslan i närspelet med de lätta grafitskaften. I flera år spelade jag med klubborna och visst slog jag längre, ungefär två klubbor, jämfört med shamrockbladen, men jag upplevde inte att det gjorde mig till en bättre golfare. Dessutom saknade jag fortfarande känslan av de tyngre, smidda, klubborna varje gång jag skulle slå en känslig chip (och närspelet är viktigare för scoren än att slå långt).

Fortsättning följer...