Är man dum i huvudet om man spelar golf med gamla klubbor?

Mina första klubbor, inköpta begagnade en tidig vårdag någon gång i skarven mellan sjuttio- och åttiotalen, var ett set Haig bladklubbor (med lädergrepp!) och några Wilson träklubbor (i lamelllimmat trä) med vippiga aluminiumskaft. Det blev av olika skäl bara en säsong med de klubborna. När hösten kom sålde jag dem för att dryga ut studiebidraget och sedan blev det ingen mera golf för mig förrän runt mitten av nittiotalet.

Då blev det naturligtvis moderna, perimeterviktade, järnklubbor och dito metalwoods i bagen. Efter några säsonger byttes de ut mot än modernare och mer lättspelade klubbor som efter ytterligare någon säsong byttes mot nyare grejor som tillverkarna lovade var fullkomligt epokgörande och... Ja, så höll det på.

Varje gång jag skaffade nya klubbor tyckte jag att de var bättre än de jag tidigare spelat med men den effekten satt oftast i endast under några få rundor. Visst kändes varje ny driver fantastisk men de dåliga slagen hamnade fortfarande i ruffen och de bra slagen var ungefär lika långa som de alltid varit.

Jag började fundera. Blev min golf roligare av att jag hängde med i den alltmer uppskruvade "utvecklingen"? Och var verkligen de nya grejor tillverkarna kom med varje säsong bättre än de som funnits att köpa året innan? Hade det inte gått alldeles utmärkt att spela med den (redan då) gamla utrustning jag, kortfristigt, ägt under studietiden? Jag ville minnas att jag slagit både långt och, ibland, rakt med de klubborna (och jag hade minst lika roligt). Berodde det bara på att jag var i bättre form då, var det minnet som var opålitligt eller kunde det vara så att det gick och går lika bra att spela golf med riktiga klubbor som med det senaste det golfindustriella komplexet har att erbjuda?

Fortsättning följer...