Nu hade jag förstås inte helt släppt mina gamla smidda klubbor. Även om jag nästan alltid spelade med mgolfbladen, titandriver och moderna metalwoods så brukade jag då och då gå ut och spela nio hål med ett halvset gamla klubbor. Jag hade också (i den numera tyvärr nedlagda affär som sålde begagnad golfutrustning nere vid Värtahamnen) hittat några trevliga persimmonklubbor som fick följa med på de övningarna.
Det var himla mysigt att gå där i godan ro och lattja med klubbor som hade ett antal decennier på nacken och som inte lät illa när man träffade bollen. Jag slog naturligtvis inte riktigt lika långt med min stålskaftade persimmondriver (en Cleveland Classic TC15) som med den grafitskaftade titandriver jag då hade i min ordinarie bag men jag lyckades nästan alltid få mina utslag att stanna någonstans på fairway med clevelandklubban. Trätrean och träfemman (också Cleveland Classic men med modellbeteckningen DG43) gav i stort sett lika bra längd som mina motsvarande metalwoods och jag hade inga större problem att "nå in på rätt antal slag" med min retroutrustning (i vart fall inte så länge jag höll mig till de gula kloten) även om jag fick lägga på någon eller några klubbor på inspelen.
Småningom började det gå upp för mig att mina scorer med de gamla klubborna var fullt jämförbara med vad jag presterade med min ordinarie, helt up-to-date, utrustning. Skillnaden bestod mest i att scorerna kom till på litet olika sätt. Med retroklubborna spelade jag ett lugnare och tryggare spel medan de moderna klubborna inbjöd till ett högre mått av risktagande. Inte så att jag medvetet spelade på chans eller vårdslöst men längre slag innebär, oundvikligen, en större risk och det gäller särskilt driverspelet och långa inspel. En eller två felträffade drives och några långa inspel som ger riktigt ruttna lägen gör skillnaden mellan en sänkningsrond och en riktigt dålig score och jag var helt enkelt inte tillräckligt säker i mitt spel för att kunna utnyttja den större slaglängden och samtidigt eliminera riskerna. Med retroklubborna blev det rätt många bogeys och en del par. Sämre eller bättre resultat var relativt sällsynta. Med de moderna klubborna gjorde jag fler par och birdies men också fler dubblar och tripplar.
En annan sak jag märkte var att min sving och bollträff mådde bra av att spela med de äldre och mer krävande klubborna. Med en persimmondriver med ett tungt stålskaft kan man i princip bara slå iväg bollen på ett sätt, nämligen rätt sätt. Försöker man att göra på något annat vis blir det ingenting som ens liknar ett golfslag. Med en modern driver med 460 kubiks klubbhuvud och ett lätt grafitskaft kommer man undan med oerhört mycket konstigheter men får ändå iväg bollen 200 meter eller längre (men då sällan i den avsedda riktningen). Det blev till slut så att när min sving inte fungerade så slängde jag retrobagen över axeln och gick en runda. Det var ett mycket bättre (och nöjsammare) sätt att hitta rätt igen än att stå och nöta på driving rangen med de andra klubborna.
Fortsättning följer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar