TP-9:orna bodde i min bag hela säsongen men just det här året fick vi en barvinter. Det var, när vi kom en bit in i november, svårt att riktigt veta vilken årstid det var för det kunde samtidigt vara hög och klar luft, strålande sol och stenhårt i backen men ingen snö. Klubbens niohålsbana var öppen och där höll jag till så ofta som jag hade möjlighet.
En av de saker som gör smidda klubbor så sköna att spela med är att de oftast är tillverkade av mjukt (och segt, till skillnad från hårt och sprött) stål och jag började nu oroa mig över hur de gamla fina mizunojärnen skulle må av upprepad kontakt med det stenhårda underlaget. Ett alternativ hade naturligtvis varit att använda mina gamla, dvs nya, klubbor som vinterset men det var faktiskt ingenting jag ens allvarligt funderade på. Då dök en annons upp i lokaltidningen. En kille (som visade sig vara en av de som brukade jobba i repan på klubben) hade ett sett smidda järnklubbor – Wilson Staff Progressive – till salu och han ville, om jag minns rätt, ha sexhundra spänn för dem.
Wilsonklubborna och jag trivdes väldigt bra tillsammans och när våren äntligen kom och banorna började öppna så fanns de kvar i min bag. De kändes lika sköna att hantera som mizunobladen och jag tyckte att jag spelade bra med dem så det blev liksom inte av att byta tillbaka. Först tyckte jag att det var lika bra att nöta på wilsonklubborna till dess banorna blivit i bra skick och sedan, ja sedan var det mer eller mindre höst igen.
Det blev några säsonger som wilsonspelare tills jag, av en händelse, snubblade på några set Shamrock bladklubbor på en utförsäljning. Klubborna var fabriksnya och låg fortfarande i de kartonger i vilka de skeppats över från USA. När jag öppnade kartongerna kunde jag konstatera att Los Angeles Times från 1985 hade använts för att fylla ut kartongerna och skydda klubborna så jag antar att det även var det året de smiddes.
Modellen hette Shamrock Classic och ansågs förmodligen vara en aning retro redan 1985 men oj vilka klubbor det var (är). Små blad med den tunnaste topline man kan önska sig, smala sulor, nollbounce och en framkant man var rädd att skära sig på. Nu hamnade mina Progressive (i gott sällskap med TP-9:orna) i garderoben.
Samtidigt som jag gick bakåt i tiden när det gällde järnklubborna så hängde jag med i utvecklingen när det gällde drivers och, i viss mån, metalwoods. Vid den här tiden var Titleists 975D det absolut hetaste på driversidan - helst då med ett Grafalloy ProLite 35-skaft - och en sådan samsades i min bag med shamrockbladen. Det fungerade faktiskt förvånansvärt bra, både i teorin och i praktiken. De moderna klubborna gav maximal längd åt mina ut- och transportslag och de gamla smidda bladen var, åtminstone i mitt tycke, optimala precisionsinstrument för in- och närspel.
När det gällde putters var jag redan retro och använde en Bullseye på greenerna.
Fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar