Ryder Cup - Europas topp-5

En fem-bästa-lista över Europas hittills främsta poängplockare i Ryder Cup, ordnade efter det totala antalet hemspelade poäng, ser ut på följande sätt:

1. Nick Faldo, 25 p
2. Bernhard Langer, 24 p
3. Colin Montgomerie, 23,5 p
4. Seve Ballesteros, 22,5 p
5. Jose Maria Olazabal, 20,5 p



Samma spelares sammanlagda matchresultat (vunna - förlorade - delade) ser ut så här:

1. Jose Maria Olazabal, 18 - 8 - 5  (=0,661 poäng per spelad match)
2. Colin Montgomerie, 20 - 9 - 7  (0,653)
3. Seve Ballesteros, 20 - 12 - 5  (0,608)
4. Bernhard Langer, 21 - 15 - 6  (0,571)
5. Nick Faldo, 23 - 19 - 4  (0,543)


Tittar man sedan på resultaten i singelspelet är Montys svit - två halvpoänger är allt han släppt ifrån sig på åtta matcher, i särklass:

1. Colin Montgomerie, 6 - 0 - 2  (0,875)
2. Nick Faldo, 6 - 4- 1  (0,591)
3. Bernhard Langer, 4 - 3 - 3  (0,550)
4. Jose Maria Olazabal, 2 - 4 - 1  (0,429)
5. Seve Ballesteros, 2 - 4 - 2  (0,375)


Siffror är naturligtvis bara siffror och av sammanställningen ovan kan ju inte utläsas hur motståndet var i de olika matcherna, hur spännande eller välspelade de var eller vilka förutsättningarna i övrigt var. Klart är dock att bland de fem finns Europas hittills främste Ryder Cup-spelare och mycket talar för att den som får hållas som den bäste är den nuvarande Ryder Cup-kaptenen Colin Montgomerie.

Ryder Cup - tillkomst och utveckling

Tävlingen har fått sitt namn efter Samuel Ryder som instiftade den och skänkte själva pokalen. Den första matchen spelades 1927 på Worcester CC i Massachusets och vanns (9 1/2 - 2 1/2) av det amerikanska laget. Ryder, som gjort sig en förmögenhet på att sälja fröpåsar, var en stor entusiast och det var när han var åskådare till en inofficiell match mellan brittiska och amerikanska proffs som han bestämde sig för att försöka få detta till ett återkommande arrangemang.

Fösta gången bortalaget vann en match var 1927 (Southport & Ainsdale GC i England). Därefter dröjde det, på grund av det andra världskriget, till 1947 innan nästa match kom till stånd (på Portland GC i Oregon). Amerikanerna vann komfortabelt (11-1) och det kom att dröja ända till 1957 innan britterna vann igen (på Lindrick GC i England). Den segern blev det brittiska lagets sista och nästa gång det amerikanska laget tvangs lämna ifrån sig pokalen (1985 på The Belfry, England) var det Europas lag som stod som segrare. Skillnaden mellan lagen var, på det stora hela, de två spanska spelarna Pinero och Ballesteros.

En av de som var drivande när det gällde att ändra statuterna var ingen mindre än Jack Nicklaus som i samband med 1977 års match (på Royal Lytham & St. Annes) vidtalade representanter för brittiska PGA. Den amerikanska dominansen hade vid det laget blivit så total att det helt enkelt var nödvändigt att få till stånd en förändring som åter gjorde tävlingen spännande. Förändringen kom, mer Samuel Ryders arvingars godkännande, omgående till stånd och från och med 1979 års match har det varit Europa som ställts mot USA. Den första europeiska segern 1985 har, som säkert alla läsare av denna blogg känner till, följts av flera.

När det var ett europeiskt och inte ett brittiskt lag som ställdes mot det amerikanska blev tävlingen åter lika jämn och oviss som den varit från början. I själva verket mera så eftersom det, till följd av att resandet blivit mycket lindrigare, nu inte längre var samma nackdel att vara bortalag.

2001 års match kom, till följd av händelserna den 11 september samma år, att spelas först året därpå. Därefter spelas matcherna jämna år.

Formatet har ändrats åtskilliga gånger genom åren. Ursprungligen spelades matcherna över 36 hål. Den första dagen spelades fyra foursomematcher och den andra dagen åtta singelmatcher. Från och med 1961 gick man över till artonhålsmatcher och spealde fyra foursomematcher den första dagens förmiddag och fyra till foursomematcher på eftermiddagen. Dag två spelades singelmatcher, åtta på förmiddagen och åtta på eftermiddagen.

Fyrbollsmatcher (vad som brukar kallas bästboll) kom in i bilden 1977 och dagens format med två dagars parspel (fyra fyrbollsmatcher och fyra foursomematcher dag ett och två följda av tolv singelmatcher dag tre) har tillämpats från och med 1979.

Mycket har alltså förändrats genom åren när det handlar om Ryder Cup. Nästa förändring blir förmodligen att slå ihop Ryder Cup med den snarlika tävling (Presidents Cup) som varje icke Ryder Cup-år sedan 1994 spelats mellan ett amerikanskt lag och ett lag bestående av spelare från övriga världen utom Europa. Det logiska upplägget vore då att vartannat år spela en kvalmatch för att avgöra vilket lag som året därpå ska få försöka spela av de regerande mästarna pokalen.

Är man dum... Del 7

Jag gillade verkligen att spela med de gamla klubborna. Dessutom gillade jag klubborna som sådana. Ett klassiskt smitt blad är, i mina ögon, vackert. Det är dessutom, tycker jag, intressant att jämföra olika designer. Träklubbor är också föremål som talar till mitt estetiska sinne. Dessutom är det föremål som är förknippade med den sport jag älskar och dess traditioner. Golf är förresten inte bara en sport utan en hel kultur med egna koder, egna normer och egen historia.

Med ordbajseriet ovan försöker jag rationalisera att jag, kort sagt, så smått började samla klubbor. Främst var det ett antal bladset som, på olika vägar, hittade till min nu något trånga garderob men även diverse träklubbor, en
del gjorda av persimmon och en del av laminerat trä, hamnade i min ägo.

Det blev fler och fler niohålsrundor med gamla klubbor i bagen och så kom några somrar med torra och hårda fairways (främst på klubbens niohålsbanan som saknar fairwaybevattning) och då märkte jag att persimmonklubborna under sådana förhållanden och med moderna bollar gav mig mera längd än mina metalwoods. Lägre bollbana, kortare carry men jädrar i min lilla låda vad bollen rullade! Retroutrustning (som jag för enkelhets skull kallar de gamla smidda bladen och träklubborna) var vad jag hade i bagen när jag åkte till Gotland på sommaren och när jag och Moa var en vecka i Torreby var min packning tre gamla bladset men moderna metalwoods. Det blev även en del retrogolf med likasinnade.

I år har det blivit alltmer retro och allt mindre spel med moderna klubbor. I påskas var vi till Öland och jag spelade Långe Jan och Grönhögen med ett halvset retroklubbor. Det gick, för övrigt, helt OK. I somras var det retroklubbor i bagen när jag avverkade några gotlandsbanor under en julivecka och efter semestern har jag i stort sett bara använt de moderna klubborna på KM. Jag har också spelat några matcher med retroklubbor i bagen mot spelare som använt sin vanliga utrustning och, faktiskt, inte känt mig det minsta handikappad av att avstå från de extra metrar min titandriver skulle ha kunnat ge eller av att jag fått lov ta en järnfemma för att nå en flagga som jag skulle ha nått med järnsjuan i mgolfsetet.

I helgen som var spelade jag match mot en kompis. Vi använda båda halvset bestående av smidda blad men moderna metalwoods. Det funkade för min del alldeles utmärkt bortsett från att jag tvangs ge titandrivern spelförbud halvvägs in i ronden och använda min lillspoon som utslagsklubba. Gissa om jag önskade att jag haft en trygg persimmondriver med i bagen!

Jag tänker så här: Jag är över femtio, spelar på handicap elvaochnågonting och kommer (förmodligen) aldrig att bli scratchspelare. Den enda anledningen till att jag spelar golf är att det hör till det roligaste jag vet. Jag är inte ekonomiskt beroende av vad jag gör för resultat på golfbanan och mitt ego klarar att jag ibland blir utdriven från tee eller att jag måste ta en klubba mer på en partrea än vad mina spelkamrater gör. Det finns helt enkelt, när jag ser nyktert på saken, inget rimligt skäl till att jag inte skulle spela med de klubbor jag trivs bäst med att ha i bagen.

Är jag dum? Kanske. Själv skulle jag möjligen kunna gå med på att jag är litet knäpp. men vadå? Jag är ju golfare så det är väl "par for the course"?

Fortfarande sommartid

Även om temperaturen och färgerna säger höst så visar klockan ännu sommartid och fortfarande kan man hinna klämma in några hål golf efter jobbet. Jag, mina Powerbilt Citation persimmonklubbor och Shamrock Classic bladisar hade banan i stort sett för oss själva. Efter några hål hittade jag också bollträffen. Finns det något ljud inom golfen som kan mäta sig med det av en riktigt bra träff med en persimmondriver? 

Hogan Apex -88 "Redline"

I stort sett alla blad som bär namnet Hogan är att betrakta som klassiker men av dessa står några modeller ut från de övriga. En av dessa är den som kommit att, bland hoganafficionados, kallas för "Redline", dvs 1988 års modell. Redline togs som utgångspunkt när det (förmodligen) sista hoganbladet, Apex 50, utformades. Nu verkar Callaway (som fick Hogan på köpet när de för några år sedan köpte Spalding för att komma åt deras bollpatent och som härom året släppte sin första egna smidda bladklubba) ha bestämt sig för att förvandla Hogan till någon slags lågprismärke. Det enda som hade varit värre hade väl varit om de satt hogannamnet på de vederstyggligheter till wokpannor de under eget namn säljer som golfklubbor.

De vackra klubborna på bilden tillhör Stefan Lindbergh som varit hygglig nog att låta mig plåta dem.

Shamrock Classic

Det är en smula irriterande att jag vet så litet om dessa blad som hör till mina absoluta favoriter. Vad jag vet (eller tror mig veta) är att den här modellen kom till under förra hälften av åttiotalet, att Shamrock var ett företag baserat i Californien och att Lee Trevino ska ha spelat med deras klubbor. Vad jag absolut vet är att Shamrock Classics hör till de bästa blad som någonsin tillverkats. De är dessutom ovanligt stilrena och snygga (för att inte säga vackra) klubbor.

Loften är traditionella, sulan och topplinje smala. Själva bladet är kompakt, sulan platt och framkanten vass som en knivsegg. Mina klubbor är skaftade med Dynamic Gold R300 och greppen är de klassiska Victory. Ungefär så bra som det överhuvudtaget kan bli, med andra ord.

Är det någon som vet mer om Shamrock så får ni väldigt gärna höra av er, till exempel genom att skriva en kommentar till detta inlägg!

10.000.000 USD

I dag avgörs THE TOUR Championship presented by Coca-Cola och bonuspengarna till vinnaren är tio miljoner dollar. Därefter är det dags för Ryder Cup där inga prispengar står på spel. Vilken av dessa tävlingar är mest spännande?

Nu är visserligen inte Ryder Cup någon helt ideell inrättning. Långt därifrån. Men den amerikanska PGA-touren och dess misslyckade försök att få till en slutspelsdramatik genom ett absurt poängsystem (som reviderats varje år sedan det infördes) och absurda prispengar ställer i blixtbelysning hur ekonomiska intressen och hänsynstaganden snarare än omsorg om sporten och dess traditioner är vad som styr dagens golf. Europatouren är inte långt efter med sitt Race to Dubai.

Och apropå Dubai, vilket tror ni att vi får uppleva först? En europeisk hemmamatch i Sverige eller i Dubai. Mina pengar (!) lägger jag nog på det senare alternativet.

Den första proffstävlingen i USA spelades den 1 januari 1898 på the Ocean County Hunt & Country Club med tio deltagare och en sammanlagd prissumma om 150 dollar. Förhållandena lär ha varit tuffa med snö som virvlade i den kalla och byiga nordvästliga vinden. Vann 75 av dessa dollar gjorde Val Fitzjohn som slog sin bror Ed i särspel. De två tävlingsronderna hade Val spelat med scoren 92 - 88. Vem som sponsrade tävlingen är inte känt. På den tiden bar inte en golftävling nödvändigtvis sponsorns namn. Tydligen var spelet det som ansågs viktigast.

Power Golf av Ben Hogan

De flesta golfare har väl läst eller känner åtminstone till Ben Hogans klassiska "Five Lessons" men betydligt färre har läst, eller känner ens till, dess föregångare "Power Golf". Boken utgavs för första gången 1948 och har därefter tryckts i åtskilliga upplagor. Det exemplar jag har är en billig pocketutgåva.


Ben Hogan var när boken kom den kanske hetaste stjärnan på PGA-touren. Det andra världskriget hade medfört att den professionella golfen gått på sparlåga under några år men nu var det full fart igen och Hogan var topprankad. Förmodligen hade han en spökskrivare (för när någon som tillbringade hela dagarna, när det inte var tävling, på övningsfältet skulle ha hunnit med att själv skriva en bok är svårt att föreställa sig) men vem det i så fall var framgår inte av mitt exemplar.

Det kanske mest intressanta med "Power Golf" är att den beskriver en ganska annorlunda sving än den man kan studera i "Five Lessons". Mellan dessa båda svingar ligger inte bara ett antal år utan också den trafikolycka som höll på att ända Hogans karriär (för att inte tala om hans liv). Den mogna -klassiska - hogansvingen är betydligt mer kompakt och kontrollerad än hans sving från 1948. Jag undrar hur mycket av den förändringen som berodde på de skador han ådrog sig. Att han överhuvudtaget kunde spela golf igen efter den smällen är inget mindre än ett mirakel. Att han dessutom blev golfens genom tiderna främste ballstriker och lyckades vinna ett antal majors är...ofattbart.

Den sving som beskrivs i "Power Golf" tillhörde världens då förmodligen bäste spelare så även om den på flera punkter avviker från den sving man i dag förknippar med Hogan så kan den ju inte ha varit helt kass. Redan detta gör boken värd att läsa. Läser man  den parallellt med "Five Lessons" blir det en ännu större upplevelse, åtminstone för den som är intresserad av Ben Hogan och svingteori.

En intressant detalj är den tabell i vilken Hogan redovisar sina längder med olika klubbor. Förutom att tabellen omfattar alla klubbor ihans bag så är den indelad i tre kolumner, en för "regular", en för "maximum" och en för "minimum". Hur långt slog då tourettan 1948? Jo, för drvern anges måtten 265, 300 respektive 235 (yards, så man får multiplicera med 0,9 för att få måtten i meter). Med en persimmondriver, bollar som inte var i närheten av de som används i dag och de fairways man då spelade på är det imponerande siffror. Mest intressanta är dock hans längder med järnklubborna. För järnsjuan anges (regular) 160 yards, dvs ca 144 meter.

Hogans längder 1948 är det många av dagens låghandicapare ute på klubbarna som matchar men inte vinner de några majors. Golf handlar om mycket mer än bara att slå långt.

Ginty

En Ginty i sitt rätta element

Även om jag föredrar att bära med mig så få klubbor som möjligt på mina golfrundor så händer det, särskilt så här års när bollen ofta ligger tät och blöt ruff när man missat fairway, att en extra klubba hamnar i bagen. Den klubban är en Ginty.

Det är förmodligen inte många av dagens golfare som vet vad en Ginty är. Begreppet "kultklubba" används ibland litet lättvindigt men gintyn är definitivt en sådan. I själva verket är den så bra att den borde finnas i många bagar även i dag för hittills har ingen lyckats konstruera en klubba som gör det som gintyn är bra på bättre.

För bra precis ett år sedan spelade jag en match med min golfpolare Robert (en ung, duktig, golfare som fått upp ögonen för det här med retro). Vi spelade båda med smidda blad och riktiga träklubbor. På ett hål slängde jag ner en boll i den frodiga höstruffen, ungefär 160 meter från flaggan, räckte Robert Gintyn och sa: "Bara slå!" Robert slog och bollen lämnade ruffen i en hög båge och landade på greenen där den stannade. Hans min var obetalbar.

En annan nutida golfare som uppenbarligen fått upp ögonen för gintyn blev så tagen att han byggt en hemsida dedikerad åt gintyn och Stan Thompson.

Den californiske klubbmakaren Stanley (Stan) C. Thompson sägs ha fått idén till den klubba som kom att heta Ginty när han, under US Open, bevittnade hur ingen mindre än Ben Hogan fann sin boll liggande i tjock ruff och därifrån, med en järntvåa, slog upp den på green. Så där kan ingen medelgolfare göra, tänkte Stan. Sedan funderade han vidare och i januari 1972 kunde han lämna in sin patentansökan.



Originalgintyn har ett klubbhuvud av laminerat trä med ett loft på 29 grader (vilket på den tiden ansågs vara normalt loft för en träsjua) men ett skaft motsvarande (dåtida) standardländ för en träfyra. Den verkliga finessen var emellertid den tunga och närmast brutalt plogformade bottenplattan, eller kanske snarare sulan, gjuten i zink.

Med gintyn kunde en medelgolfare plötsligt slå sin boll ur tjock ruff och upp på green, i vart fall om greenen ifråga inte låg längre bort än 150 meter. Plogformen och sulans tyngd gjorde att man kunde komma åt bollen nästan oavsett hur djupt den låg i gräset. Den låga tyngdpunkten i kombination med det höga loftet skickade upp bollen med en bollbana man normalt förknippar med en wedge och skaftlängden hjälpte till att även med en lugn sving generera tillräcklig fart på klubbhuvudet för att skicka iväg bollen en avsevärd sträcka.

När Ginty lanserades säsongen 1973 marknadsfördes den som "The Wedge of the Woods".



En Ginty ur bollens perspektiv

Klubban blev en stor framgång och kom att tillverkas i en mängd olika versioner. Det gjordes persimmongintys, metallgintys och gintys med huvuden gjorda av grafitkomposit, gintys med alla möjliga skaftlängder och loft liksom det såldes gintys i alla omöjliga (och några omöjliga färger). Faktum är att klubban säljs fortfarande och att det även tillverkas kopior av den. Inte illa för en design från tidgt 1970-tal!



Plogsulan sedd underifrån

Tourmeriter? Nej knappast. I vart fall inga som jag känner till. Gintyn är en klubba för oss som inte klarar av att slå järntvåor ur tjockruffen. Har man turen att hitta en fräsch Ginty (de flesta blev dessvärre grundligt sönderspelade där ute i ruffen) är det definitivt en köpvärd klubba.

Minns ni, förresten, Callaways Big Bertha Warbird metalwoods? Warbirdsulan (som även den blev en succé) kom till sedan Callaway köpt gintypatentet av Stan Thompsons dödsbo. Många tycker att de klubborna är de bästa Callaway gjort och elaka tungor säger att de är det enda bra som kommit därifrån.



Cleveland Classic persimmon

Cleveland Classic persimmonklubbor.från vänster till höger: TC15, driver;
DG43, trätrea och DG43 träfemma

Hittar man idag en persimmonklubba i gott skick så står det ofta Cleveland Classic på bottenplattan. En av förklaringarna till detta fenomen är att klubborna var mycket populära bland bättre spelare under 1980-talet. En annan är att det var, i stort sett, under samma årtionde som klubborna tillverkades och såldes. Roger Cleveland grundade företaget - Cleveland Golf - 1979. Från mitten av 1990-talet tog metalwoods snabbt över marknaden.

En Cleveland Classic är alltså, med persimmonmått, aldrig särskilt gammal. Därför, och eftersom de är mycket välgjorda klubbor, är de förvånansvärt ofta i bra skick när, eller om, man hittar en.

En av de tourspelare som höll fast vid sina persimmonklubbor längst var Anders Forsbrand. Han och många andra tourspelare använde clevelandklubbor en bra bit in på 90-talet..

Old School Golf

Det är inte utan att man undrar vad som hände med den här bloggen. Av någon anledning så kom det plötsligt inga nya inlägg och nu har uppehållet i postningen varat så länge att den väl kan betraktas som död. Trist, för mycket av det som skrevs var intressant. Dessbättre finns det kvar för den som är intresserad.

Är man dum... Del 6

Nu hade jag förstås inte helt släppt mina gamla smidda klubbor. Även om jag nästan alltid spelade med mgolfbladen, titandriver och moderna metalwoods så brukade jag då och då gå ut och spela nio hål med ett halvset gamla klubbor. Jag hade också (i den numera tyvärr nedlagda affär som sålde begagnad golfutrustning nere vid Värtahamnen) hittat några trevliga persimmonklubbor som fick följa med på de övningarna.

Det var himla mysigt att gå där i godan ro och lattja med klubbor som hade ett antal decennier på nacken och som inte lät illa när man träffade bollen. Jag slog naturligtvis inte riktigt lika långt med min stålskaftade persimmondriver (en Cleveland Classic TC15) som med den grafitskaftade titandriver jag då hade i min ordinarie bag men jag lyckades nästan alltid få mina utslag att stanna någonstans på fairway med clevelandklubban. Trätrean och träfemman (också Cleveland Classic men med modellbeteckningen DG43) gav i stort sett lika bra längd som mina motsvarande metalwoods och jag hade inga större problem att "nå in på rätt antal slag" med min retroutrustning (i vart fall inte så länge jag höll mig till de gula kloten) även om jag fick lägga på någon eller några klubbor på inspelen.

Småningom började det gå upp för mig att mina scorer med de gamla klubborna var fullt jämförbara med vad jag presterade med min ordinarie, helt up-to-date, utrustning. Skillnaden bestod mest i att scorerna kom till på litet olika sätt. Med retroklubborna spelade jag ett lugnare och tryggare spel medan de moderna klubborna inbjöd till ett högre mått av risktagande. Inte så att jag medvetet spelade på chans eller vårdslöst men längre slag innebär, oundvikligen, en större risk och det gäller särskilt driverspelet och långa inspel. En eller två felträffade drives och några långa inspel som ger riktigt ruttna lägen gör skillnaden mellan en sänkningsrond och en riktigt dålig score och jag var helt enkelt inte tillräckligt säker i mitt spel för att kunna utnyttja den större slaglängden och samtidigt eliminera riskerna. Med retroklubborna blev det rätt många bogeys och en del par. Sämre eller bättre resultat var relativt sällsynta. Med de moderna klubborna gjorde jag fler par och birdies men också fler dubblar och tripplar.

En annan sak jag märkte var att min sving och bollträff mådde bra av att spela med de äldre och mer krävande klubborna. Med en persimmondriver med ett tungt stålskaft kan man i princip bara slå iväg bollen på ett sätt, nämligen rätt sätt. Försöker man att göra på något annat vis blir det ingenting som ens liknar ett golfslag. Med en modern driver med 460 kubiks klubbhuvud och ett lätt grafitskaft kommer man undan med oerhört mycket konstigheter men får ändå iväg bollen 200 meter eller längre (men då sällan i den avsedda riktningen). Det blev till slut så att när min sving inte fungerade så slängde jag retrobagen över axeln och gick en runda. Det var ett mycket bättre (och nöjsammare) sätt att hitta rätt igen än att stå och nöta på driving rangen med de andra klubborna.

Fortsättning följer

Vilken cup har betytt mest för golfen?

Jag har fortfarande inte kommit över invalet av ex-presidenten Bush (George, inte Barbara) i golfens Hall of Fame. En av mina bloggkollegor, den alltid initierade och intressante Alistair Tait, sätter i sin kommentar huvudet på spiken genom att lista ett antal närmast självklara namn - dvs självklara bortsett från att de inte är amerikaner - som ännu väntar på att bli invalda. Av namnen på Taits lista är det väl närmast Samuel Ryder, han som instiftade Ryder Cup, som platsar i samma kategori som Bush.

Är man dum... Del 5

Klubban på bilden kommer in i handlingen
så småningom och saknar samband med de
förvecklingar som avhandlas i detta inlägg.
Jag lade in bilden för att ni skulle få något
vackert och retrobetonat att vila ögonen på.
Klubban är en Powerbilt Citation trätrea.

Nu skulle jag gärna ha skrivit att jag plötsligt såg ljuset och ersatte mina metalwoods med stålskaftade persimmonklubbor av ungefär samma årsmodell som shamrockbladen och sedan levde lyckligt (åtminstone på golfbanan) i alla mina dagar. Så gick det naturligtvis inte (och vad hade det blivit för en berättelse?).

Efter några (fyra?) säsongers nötande på två av shamrockseten (som alternerade i bagen så att de skulle slitas jämnt) föll jag för frestelsen i form av ett set Mgolf bladklubbor med grafitskaft. Till att börja med var det alldeles oskyldigt. På höstrean i shopen på Ullna mer eller mindre skänkte man bort ett set sådana klubbor (och detta var, märkligt nog, innan Millennium Golf gick i konkurs). Jag tyckte att de var snygga och hade läst och hört en massa lovord om såväl klubborna som om de handgjorda, steppade norska (SWIX) grafitskaften som sades ge överlägsen längd på slagen men med den känsla och kontroll som normalt förknippas med stålskaft. (Ni som var med på den tiden minns säkert hur våldsamt hypade mgolfklubborna var och hur man från företagsledningen - bla i reportage i Svensk Golf - deklarerade att man inom några år skulle vara en av de största aktörerna på utrustningsmarknaden.)

Det var ett rent impulsköp och det dröjde rätt länge innan jag ens kom mig för att provslå klubborna. Faktiskt så reflekterade jag redan när betalningen drogs från mitt kort över om det verkligen var vettigt spenderade pengar. När jag någon månad senare tog ut klubborna för att provspela dem började jag med att på det första hålets inspel skicka in bollen en bra bit in i skogen bakom greenen när jag från cirka 130 meter slog en lugn järnsjua. På tvåans utslag slog jag en järnfyra som var tänkt att hamna mitt i fairway men som carrade ut i ett vattenhinder som ligger bortåt 200 meter från tee (och som normalt inte är i spel när man slår ut med järn). Naturligtvis så peggade jag upp en ny boll och slog igen med samma klubba och samma resultat. Det blev mycket pitchande och chippande (oftast från skogslägen) tillbaka till greener den dagen och jag hade svårt att hitta någon känsla för närspelet med de lätta klubborna.

När jag kom hem ställda jag mgolfbladen bredvid de pensionerade wilson- och mizunoseten som redan stod där och trängdes. Jag tyckte att det varit en intressant upplevelse men att det verkade fullkomligt onödigt med järnklubbor som gick så vansinnigt långt. För att övertyga mig själv att det inte var alldeles bortkastade pengar så intalade jag mig att de skulle komma till pass när ålderssvagheten började sätta in på allvar och jag inte längre orkade svinga klubbor med stålskaft. Det som var kvar av säsongen och större delen av säsongen därpå nötte jag på med shamrockbladen.

Upplevelsen att jag kunde slå mer eller mindre lika långt som tourspelarna (trots att jag inte behövde det) blev ett frö som låg och grodde och till slut så hade jag blivit övertygad om att det skulle vara en fördel. Jag satte alltså mgolfbladen i spel och ägnade flera veckor åt att lära mig spela med de nya längderna men framförallt att hitta känslan i närspelet med de lätta grafitskaften. I flera år spelade jag med klubborna och visst slog jag längre, ungefär två klubbor, jämfört med shamrockbladen, men jag upplevde inte att det gjorde mig till en bättre golfare. Dessutom saknade jag fortfarande känslan av de tyngre, smidda, klubborna varje gång jag skulle slå en känslig chip (och närspelet är viktigare för scoren än att slå långt).

Fortsättning följer...

Els och Bush - två av golfens giganter

Retro (som kommer från franskans retrospectif som betyder bakåtblickande) handlar mycket om att uppskatta det som varit (och fortfarande är) bra snarare än det som är nytt. Litet av samma synsätt präglar, efter vad jag kan förstå, golfens Hall of Fame i vilken förtjänta personer på grundval inte av att de just nu är världsbäst utan på gamla meriter.

I år blev Ernie Els invald och det får väl sägas vara synnerligen välförtjänt. Mannen med golfens kanske bästa sving har ju varit med ett tag och vunnit en hel del (även om det kanske inte blev så mycket som man trodde han skulle komma att vinna när han slog igenom) och däribland några majortitlar. Hatten av för Ernie!

Mer överaskande är att han fick sällskap av ex-presidenten George Bush. Inte George W utan hans pappa (George "Desert Storm" Bush). Bush är säkert en förträfflig person på många sätt och vis och jag vet att han är en hängiven golfare. Han instiftade President´s Cup men...

Men hallå? Hur tänkte man? Som jag ser det så lyckades man genom ett svårförståeligt beslut kraftigt devalvera värdet av en plats i golfens Hall of Fame och nu undrar jag när ex-presidenten Clinton (ingen har väl gjort mer för att popularisera den företeelse som brukar kallas mulligan?) ska väljas in.

Wilson Staff Progressive

Wilson Staff Progressive kom 1993. Modellen bygger på Staff Fg-51, en bladklubba som släpptes två år tidigare. De korta progressivejärnen (PW-8)  är blad och identiska med motsvarande Fg-51:or. De längre järnen har en måttlig tå-häl-viktning men ser fortfarande ut som bladklubbor när man adresserar bollen. PW:ns loft är 49 grader och järntreans 22 grader. Skaftlängden (järnfemman) är 38 tum. Klubborna levererades som standard med Wilson Firestick stålskaft (tillverkade av True Temper och något lättare och med lägre flexpunkt än Dynamic Gold).


När klubborna utvecklades var Payne Stewart kontraktsspelare (staff player) för Wilson och han lär ha varit involverad i projektet som sägs ha avbrutits när Stewart bröt sitt kontrakt (och gick till Spalding). En historia gör gällande att Wilson då beslöt att släppa klubborna som de var - "a work in progress" - och att det ska ha gett upphov till namnet Progressive. En annan välkänd spelare som använde och vann med dessa klubbor är Vijay Singh.


Klubban var (eller uppfattades i vart fall som)  något mer lättspelad än motsvarande bladklubba och blev en storsäljare. Man kan ofta hitta välhållna eller sparsamt spelade set för runt tusenlappen på begagnatmarknaden och det får sägas vara ett bra köp. 


Ett kvitto på att modellen var lyckad (och står sig väl jämförd med mer moderna klubbor) är att Wilson återanvände designen  så sent som 1996 när man (efter att i ett decennium gjort sitt bästa för att kvadda sitt varumärke genom att rikta in sig på volym- och nybörjarklubbor) började anstränga sig för att återupprätta "Staff" som ett kvalitetsbegrepp släppte Staff Fi5 som sin top-of-the-lineklubba.

Är man dum... Del 4

TP-9:orna bodde i min bag hela säsongen men just det här året fick vi en barvinter. Det var, när vi kom en bit in i november, svårt att riktigt veta vilken årstid det var för det kunde samtidigt vara hög och klar luft, strålande sol och stenhårt i backen men ingen snö. Klubbens niohålsbana var öppen och där höll jag till så ofta som jag hade möjlighet.

En av de saker som gör smidda klubbor så sköna att spela med är att de oftast är tillverkade av mjukt (och segt, till skillnad från hårt och sprött) stål och jag började nu oroa mig över hur de gamla fina mizunojärnen skulle må av upprepad kontakt med det stenhårda underlaget. Ett alternativ hade naturligtvis varit att använda mina gamla, dvs nya, klubbor som vinterset men det var faktiskt ingenting jag ens allvarligt funderade på. Då dök en annons upp i lokaltidningen. En kille (som visade sig vara en av de som brukade jobba i repan på klubben) hade ett sett smidda järnklubbor – Wilson Staff Progressive – till salu och han ville, om jag minns rätt, ha sexhundra spänn för dem.

Wilsonklubborna och jag trivdes väldigt bra tillsammans och när våren äntligen kom och banorna började öppna så fanns de kvar i min bag. De kändes lika sköna att hantera som mizunobladen och jag tyckte att jag spelade bra med dem så det blev liksom inte av att byta tillbaka. Först tyckte jag att det var lika bra att nöta på wilsonklubborna till dess banorna blivit i bra skick och sedan, ja sedan var det mer eller mindre höst igen.

Det blev några säsonger som wilsonspelare tills jag, av en händelse, snubblade på några set Shamrock bladklubbor på en utförsäljning. Klubborna var fabriksnya och låg fortfarande i de kartonger i vilka de skeppats över från USA. När jag öppnade kartongerna kunde jag konstatera att Los Angeles Times från 1985 hade använts för att fylla ut kartongerna och skydda klubborna så jag antar att det även var det året de smiddes.

Modellen hette Shamrock Classic och ansågs förmodligen vara en aning retro redan 1985 men oj vilka klubbor det var (är). Små blad med den tunnaste topline man kan önska sig, smala sulor, nollbounce och en framkant man var rädd att skära sig på. Nu hamnade mina Progressive (i gott sällskap med TP-9:orna) i garderoben.

Samtidigt som jag gick bakåt i tiden när det gällde järnklubborna så hängde jag med i utvecklingen när det gällde drivers och, i viss mån, metalwoods. Vid den här tiden var Titleists 975D det absolut hetaste på driversidan - helst då med ett Grafalloy ProLite 35-skaft - och en sådan samsades i min bag med shamrockbladen. Det fungerade faktiskt förvånansvärt bra, både i teorin och i praktiken. De moderna klubborna gav maximal längd åt mina ut- och transportslag och de gamla smidda bladen var, åtminstone i mitt tycke, optimala precisionsinstrument för in- och närspel.

När det gällde putters var jag redan retro och använde en Bullseye på greenerna.

Fortsättning följer...

Om bagar

Min nuvarande bag felparkerad vid klubbhusets entré.
Vid fotograferingstillfället något överlastad då jag åkt
ut för att provspela några olika träklubbor. På bilden i
det första inlägget skymtar den med mer normal last.

Att reda ut man man (jag) är dum i huvudet eller inte om man envisas med att spela med gamla klubbor kommer, inser jag nu, att kräva mer tid och fler inlägg än vad jag trodde när jag häromdagen fick för mig att starta den här bloggen. För att det inte ska bli för enahanda gör jag därför i dag en liten utvikning .

Med det väl begagnade set klubbor jag under en säsong (om det nu var det sista året av 1970-talet eller det första året av 1980-talet) var ägare till följde ingen bag. En av mina första åtgärder blev därför att cykla från studentlyan i Kåbo ut till proshopen på Håmö. Annat än den absolut billigaste bagen (klubborna hade förbrukat 500 kr av studiemedlen) var inte att tänka på.

Exakt vad den billigaste bag som fanns i shopen kostade minns jag inte så antagligen var det överkomligt. Däremot minns jag precis hur den såg ut. Materialet var en grov bomullsväv (typ segelduk) med förstärkningar av läder. Modellen var vad som idag kallas för pencilbag (eller kogerbag). Ingen benställning, en enkel bärrem och bara en avdelare i toppen men alla mina klubbor fick plats. Dessutom så fanns en (1) påsydd ficka i vilken man kunde förvara bollar och en macka (eller ett äpple).

Tyget var ofärgat, dvs vad som väl kan kallas för off-white eller en gulaktigt ljusbeige nyans med en dragning åt det vita hållet, och även i övrigt obehandlat. Den fick således ganska snabbt en patina av gräsfläckar, svett och annan smuts. I sig själv var bagen mycket lätt (vilket var en klar fördel för en fattig student som varken ägde bil eller ens en vagn att dra sin utrustning på) men tyget sög åt sig fukt och väta och vid dåligt väder eller under daggiga morgonronder ökade den markant i vikt.

Nå, den bagen följde med klubborna när de såldes på senhösten -79 (eller om det var -80) och när jag återknöt kontakten med spelet ett och ett halvt decennium senare föll jag i samma fälla som nästan alla andra – jag köpte en stor (rymlig!) bag med många praktiska fickor och en vagn att transportera den på. Den bagen kompletterades senare av en sk bärbag (med praktisk benställning och en anatomiskt utformad dubbelsele) som tom vägde in runt tre kilo. Med ett helset klubbor, ett dussin bollar, vattenflaska, regelbok, peggar, regnställ, en extra tröja, några bananer, några gamla bananer som glömts kvar i någon av de många fickorna etc etc så vägde den bagen så mycket att inte ens den anatomiska dubbelselen gjorde det till någon njutbar upplevelse att kånka den runt arton hål. Det är knappast någon slump att de flesta moderna bärbagar man ser transporteras runt banan på trehjuliga vagnar...

En annan sak jag snabbt lärde mig när jag cyklade till och från banan var att det var avsevärt mycket lättare (!) om jag lämnade en del av klubborna hemma. Med en eller två träklubbor, några järn och putter i bagen blev den helt hanterlig att såväl cykla som gå med. Så gör jag också nuförtiden, dvs jag cyklar inte längre till och från klubben men jag har sällan fler än en sju-åtta klubbor i bagen. Inte heller brukar jag fylla bagen med en massa bra-att-ha-saker utan tar tvärtom bara med det som jag vet att jag verkligen kommer att behöva.

Att bära med sig en begränsad utrustning (vad som brukar kallas för ett halvset) medför naturligtvis vissa begränsningar men dessa är förvånansvärt lätt att anpassa sig till och det är sällan jag överhuvudtaget tänker tanken att jag skulle ha behövt någon annan klubba än de jag har i bagen. Möjligen är det lättare att spela på det sättet om man spelar med bladklubbor än om man spelar med förlåtande klubbor eftersom man lättare kan manipulera slagen med en bladklubba men jag tror, uppriktigt, att de allra flesta skulle klara sig lika bra (eller dåligt) med ett halvset som med hela bagen full av klubbor.

Med en lätt packning behövs ingen dubbelsele utan en vanlig enkel bärrem fungerar utmärkt (och är mindre krånglig när man ska ta på och av bagen). Har bagen praktiska fack eller fickor för förvaring av allt möjligt gäller det att inte oreflekterat fylla dessa. Ett halvdussin bollar räcker (nästan) alltid och fler peggar än vad man bekvämt bär i höger byxficka, där även greenlagaren och ett mynt för markering av bollen ligger, behöver man inte ta med sig. Lägger man även en extra boll i samma ficka så behöver man aldrig rota i bagen för att leta efter grejor när det är ens tur att slå.

Kort sagt så spelar jag nu med samma typ av bag som den jag en gång köpte i shopen på Håmö. Den jag sliter på för närvarande är vackert röd (något blekare efter två säsongers flitig användning än vad den var när jag köpte den) och lagad på diverse ställen men den hänger nog med hösten ut. Den har, till skillnad från min första bag, även en längsgående ficka där jag får rum med en regnjacka eller en tröja och materialet är en kraftig nylonväv som är plastbelagd på insidan så den suger inte åt sig väta som den gamla segelduksbagen.

Det får räcka om bagar, för den här gången. 

Är man dum... Del 3

Jag kan inte säga att mizunoklubborna revolutionerade mitt spel. Tvärtom blev det ingen påtaglig skillnad. Jag slog ungefär lika långt med de gamla bladklubborna som med mina moderna, förlåtande, klubbor och även scorerna blev ungefär desamma som med mina moderna klubbor. Hur kunde det komma sig? Enligt reklamen så skulle det ju vara mer eller mindre hopplöst för andra än tourspelare att spela med bladklubbor och inte ens majoriteten av dessa använde längre sådana. Till och med en shotmaker som Corey Pavin spelade (och vann 1995 års US Open) med förlåtande klubbor (de monstruöst fula Cleveland V.A.S.).

Det som var annorlunda med bladklubborna var det sätt på vilket jag genast kunde känna skillnad på hur jag träffade bollen. Med de förlåtande klubborna hade jag känt skillnad på totalt misslyckade slag – duffar, toppar, tåträffar och sockets – och bra slag men med bladen kunde jag ganska snart enbart genom hur det kändes i händerna avgöra exakt var på bladet jag träffat bollen. Naturligtvis var det inte enbart av godo och de dagar jag av någon anledning var mer eller mindre oförmögen att träffa bollen rent kunde det vara närmast plågsamt att spela. Å andra sidan så var det en ren njutning när jag fick till rena slag.

På något sätt antar jag att den effekt jag upplevde är kopplad till hjärnans belöningssystem. Både medvetet och undermedvetet ville jag komma åt den där njutningen (och, naturligtvis, undvika de mindre angenäma sensationer som var förknippade med de orena träffarna). Hur som helst så blev, ganska snabbt dessutom, min bollträff bättre. Min upplevelse var att klubborna, genom den mycket tydliga feedback de gav, slag efter slag, var självkorrigerande. Eller rättare sagt: De korrigerade inte sig själva, de korrigerade mig.

Den egenskapen är mer eller mindre nödvändig för med bladklubbor är det inte bara i händerna en mindre bra bollträff känns utan den visar sig också i att slagen blir kortare. Med en tveksam bollträff är en bladklubba inte något särskilt effektivt redskap.

En annan sak som skiljer bladklubbor från mer förlåtande (perimeterviktade) klubbor är vad jag skulle vilja kalla styrgeometrin. De perimeterviktade klubborna är optimerade för att ge höga och raka slag medan bladklubborna är mer neutrala. Det är betydligt lättare att slå höga och raka slag med en perimeterviktad klubba eftersom den är konstruerad så att den döljer smärre avvikelser. Även om man träffar en aning snett och litet vid sidan sweetspot så blir slaget ganska högt och rakt. Med en bladklubba ger varje avvikelse genast ett tydligt utslag på slagets längd, riktning, skruv och bollbana.

Vad man föredrar är naturligtvis en smaksak och en fråga om hur man vill spela golf. Är man nöjd med att hela tiden förflytta bollen med höga och raka slag tills det är dags att börja putta så är perimeterviktade klubbor vad man ska ha. Vill man, å andra sidan, kunna forma slagen och själv bestämma om bollen ska gå högt eller lågt liksom om den ska gå rakt eller med skruv åt det ena eller andra hållet så är det bladklubbor som gäller.

Naturligtvis går det, i någon mån, att forma slagen även med en perimeterviktad klubba men ju större kompensationer tillverkaren byggt in i den för att den ska generera höga och raka slag mer eller mindre oberoende av hur spelaren träffar bollen desto svårare är det att åstadkomma någon annan typ av slag. Försök att skruva bollen åt höger eller vänster med en sådan klubba brukar därför oftast resultera i antingen ett mer eller mindre rakt slag eller ett slag med våldsam skruv. Det är litet som med ketchupflaskan. Antingen så kommer det ingenting eller så kommer allt på en gång.

För mig var det aldrig någon tvekan. Jag älskade mina bladklubbor (även de dagar de inte älskade mig tillbaka) och de fick stanna i min bag. Trots att de, enligt vad som stod att läsa i alla golftidningar, var hopplöst omoderna och mer eller mindre omöjliga för en hackare som jag att hantera. Man ska lita på sin pro.

Fortsättning följer...

Mizuno TP-9

Mizuno TP-9  kom 1986. Modellen blev snabbt populär bland tourspelarna och kom att användas av, bland andra, Faldo, Lyle och Olazabal. Faldo hade TP-9:or i bagen när han vann US Masters 1989. Beteckningen TP, som utläses Tour Proven, är alltså inte överdriven.

Designen med den karaktäristiska "vingen" går tillbaka på klubbor Mizuno tillverkade redan på 1930-talet. Trots att TP-9 är en gammal modell som sedan länge gått ur produktion används den fortfarande av många spelare.

Loften är tämligen traditionella med en PW på 50 grader (att jämföra med de blad Mizuno tillverkar idag där PW:n har 47 graders loft), en järnnia med 45 graders loft och därefter 4 grader mellan varje klubba till den förhållandevis strongloftade järntrean med 21 graders loft. Skaftlängden för järnfemman är, enligt standardspecifikationen 37,75 tum.

Som kuriosa kan nämnas att TP-9 återlanserades på USA-marknaden 1999 men då endast som vänsterklubba.

Det var inte bara tourspelarna som gillade TP-9:an utan den sålde bra - för en bladklubba - även bland hängivna golfare ute på de svenska golfklubbarna. Många av dessa föll emellertid för den massiva reklamen från tillverkarna (som ville sälja nya och påstått lättspelade klubbor) och övergav sina blad. TP-9:orna, många set i mycket gott skíck, hamnade på vindar eller i garderober och står där än idag och samlar damm. Rätt ofta kommer därför TP-9:or ut till försäljning på Blocket och andra liknande sajter. För den som vill ha en riktigt bra bladklubba men inte vill eller kan betala vad ett nytt set kostar är det definitivt en modell att hålla utkik efter. Faktum är att det finns spelare som skaffat TP-9:or och "retrofittat" dem med nya skaft. Som om det skulle vara något fel på Dynamic Gold...

Är man dum... Del 2

Som nästan alla andra golfare strävade jag efter att bli bättre. Jag ville kunna slå bollen längre och med större precision, lära mig behärska olika typer av slag och kunna ta mig runt banan på färre slag. Men om jag nu köpte en ny driver med vilken jag utan att egentligen förbättra min teknik eller styrka kunde slå bollen några meter längre, hade jag då verkligen blivit en bättre golfare? Om jag skaffade ännu mer förlåtande klubbor som gjorde att resultaten av mina slarvigt utförda slag ändå blev acceptabla, hade jag då uppnått någon egentlig förbättring? Vore det inte rimligare - och bättre! - att spela med så neutrala klubbor som möjligt och att försöka åstadkomma förbättring genom att lära sig att hantera dem korrekt?

Mina funderingar gav mig ingen ro. Undrar man över något som har med golf att göra och är man medlem i en golfklubb brukar klubbens pro vara en bra person att fråga. Pron är alltid en intresserad och kompetent golfare men man måste naturligtvis beakta att han också, som yrkesman, har ett ekonomiskt intresse. Vår pro, som väl de flesta, drev (och driver) en shop på klubben och en väsentlig del av hans inkomster kommer från försäljning av nya klubbor. Alla de klubbor som fanns att köpa i shopen vid den här tiden var förlåtande och lättspelade. Åtminstone enligt tillverkarnas reklam.

Nå, jag frågade i alla fall pron om det inte kunde vara en god idé att jag, som då var runt fyrtio år och hade handicap tiokommanågonting, började spela med smidda bladklubbor. Jo, det vore nog alldeles perfekt svarade (till min förvåning) pron men tillade att det nog kunde bli svårt att hitta några sådana.

Någon dag senare så hade pron talat med en annan medlem som tidigare spelat med bladklubbor men numera använde de omåttligt populära Callaway Big Bertha. Medlemmen hade sina avlagda bladklubbor kvar och skildes mer än gärna från dem i utbyte mot en tusenlapp eller så. Klubborna behövde greppas om och klubbornas loft och lie kontrolleras och justeras. När det var gjort blev jag, i utbyte mot tvåtusen kronor, stolt ägare till ett något slitet men fullt funktionsdugligt set Mizuno TP-9 bladklubbor med Dynamic Gold R400 stålskaft.

Fortsättning följer...

Är man dum i huvudet om man spelar golf med gamla klubbor?

Mina första klubbor, inköpta begagnade en tidig vårdag någon gång i skarven mellan sjuttio- och åttiotalen, var ett set Haig bladklubbor (med lädergrepp!) och några Wilson träklubbor (i lamelllimmat trä) med vippiga aluminiumskaft. Det blev av olika skäl bara en säsong med de klubborna. När hösten kom sålde jag dem för att dryga ut studiebidraget och sedan blev det ingen mera golf för mig förrän runt mitten av nittiotalet.

Då blev det naturligtvis moderna, perimeterviktade, järnklubbor och dito metalwoods i bagen. Efter några säsonger byttes de ut mot än modernare och mer lättspelade klubbor som efter ytterligare någon säsong byttes mot nyare grejor som tillverkarna lovade var fullkomligt epokgörande och... Ja, så höll det på.

Varje gång jag skaffade nya klubbor tyckte jag att de var bättre än de jag tidigare spelat med men den effekten satt oftast i endast under några få rundor. Visst kändes varje ny driver fantastisk men de dåliga slagen hamnade fortfarande i ruffen och de bra slagen var ungefär lika långa som de alltid varit.

Jag började fundera. Blev min golf roligare av att jag hängde med i den alltmer uppskruvade "utvecklingen"? Och var verkligen de nya grejor tillverkarna kom med varje säsong bättre än de som funnits att köpa året innan? Hade det inte gått alldeles utmärkt att spela med den (redan då) gamla utrustning jag, kortfristigt, ägt under studietiden? Jag ville minnas att jag slagit både långt och, ibland, rakt med de klubborna (och jag hade minst lika roligt). Berodde det bara på att jag var i bättre form då, var det minnet som var opålitligt eller kunde det vara så att det gick och går lika bra att spela golf med riktiga klubbor som med det senaste det golfindustriella komplexet har att erbjuda?

Fortsättning följer...