Den norskättade amerikanske spelaren Ralph Guldahl var jämnårig med Snead och Hogan. I slutet av 1930-talet var han lika bra som de var (och vann bla US Masters 1939) men så plötsligt tappade han spelet och lyckades aldrig komma igen. Det är en av de största kollapserna i golfhistorien. Fullt i klass med vad som hände med Ian Baker-Finch eller David Duval.
Eftersom det hela inträffade samtidigt som Guldahl arbetade med en instruktionsbok har kontrakterats att skriva så blev den allmänt omfattade teorin att han helt enkelt gick vilse när han satte sig ned och analyserade sitt eget spel. Andra förklaringar är att han gick upp kraftigt i vikt eller att han, helt enkelt, tappade intresset för spelet.
Själv tror jag på den förstnämnda förklaringen och jag läste en gång en artikel som handlade om hur Guldahl när han analyserade sin sving använde sig av fotografier. Fotografier är ber hjälpmedel och kameran ljuger inte men man måste veta vad det är man ser. Enligt artikelförfattaren hade Guldahl använt bland annat ett fotografi taget framifrån, vad som brukar kallas the caddie wiew, vilket ju är den vinkel ur vilken de flesta instruktionsbilder tas. Problemet var att fotografen, som inte avsett att bilden skulle användas annat än som illustration i en tidning, inte stått mitt emot Guldahl utan snett framför (eller om det nu var bakom). Detta ledde till, vilket Guldahl tydligen inte insåg, en perspektivförvrängning och fick Guldahl att tro att han hade bollen längre bak (eller om det var längre fram) än vad han faktiskt hade.
Nu vet jag inte om artikelförfattaren ovan hade rätt men att det har en väldigt stor betydelse ur vilket perspektiv man ser saker är helt klart. En boll i ruffen kan ligga helt öppet när man kommer från ett håll men från en annan synvinkel är den helt osynlig. Precis som Guldahl gjorde så tittar vi oftast på våra svingar ur the caddie wiew. Man ser många intressanta detaljer ur den vinkeln men det är mycket annat man inte ser.
Själv hade jag i veckan en äkta aha-upplevelse när jag analyserade min egen sving (sådan den nu är) utifrån det där jag bloggade om att gårdagens ballstrikers hade flackare lie på sina klubbor än vad vi har idag och vad som står att läsa i den artikel jag hade länkat till. Inför mitt inre öga såg jag min sving (inte den jag har utan den jag vill ha) ur ett annat perspektiv än the caddie wiew och visualiserade hur klubban ska gå inte bara bakåt utan också runt kroppen och hur den sedan ska komma tillbaka till bollen från en position någonstans snett bakom min högra axel. Och flackt. Och lag tänkte mig att mina klubbor, som Hogans järnetta, var bockade fem grader flacka och plötsligt kände jag att jag kom rätt till bollen. Inifrån och ut. Längden fanns där igen och jag kunde slå fina draws utan att använda handlederna för att generera skruven.
Nu är det här - Gud förbjude! - ingen instruktionsartikel och jag vill inte ha på mitt samvete att någon tar mina funderingar som någon sanning om hur man ska spela utan en betraktelse över hur en perspektivförskjutning fick mig att plötsligt hitta rätt. Precis som den kanske fick Guldahl att gå vilse. Det perspektiv jag (imaginärt) använde var svingplanets och jag tänkte mig att jag såg min sving från en punkt ovanför och strax bakom mig själv. Det hade säkert inte blivit några särskilt bra bilder men det fungerade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar