It´s Ginty time

En (PowerBilt Citation) drver, en (MacGregor) spoon och en Ginty

Det finns mycket att gilla hos den klubba som heter Ginty. Bara en sådan sak som att den heter något, dvs har ett eget namn och inte bara ett nummer. Och Ginty är ju inte på något sätt ett sämre namn än driver, brassie eller mashie. Det låter på något vis golfigare att säga "Tufft läge det här, jag tror jag tar Gintyn" än att säga att man tänker slå en tränia. Sedan är den oöverträffad när det gäller att slå höga och hyfsat långa slag ur den täta och blöta ruff som är det underlag från vilket spelet på min hemmaklubb (åtminstone min variant av spelet) för närvarande bedrivs. Dessutom är den en riktig träklubba. OK, det är inte persimmon utan laminerat trä men för en bruksklubba som ofta tvingas arbeta under tuffa förhållanden är det nog inget dumt materialval. Kamraterna som används från bättre lägen kan ju få vara litet märkvärdigare.

Alla borde, åtminstone så här års, ha en Ginty Det är en klubba med definitiv WOW-faktor. När man kommit på det där med att verkligen (trots att bollen ser ut att ligga så att det är rå kraft som gäller om man ska få iväg den) svinga lugnt och att låta det långa, mjuka skaftet och det tunga, generöst loftade klubbhuvudet med den brutala plogsulan göra jobbet så blir man (i alla fall blir jag det) alltid lika förvånad över resultatet. Vissa kan slå liknande slag med järnklubbor ur samma läge men det kan inte jag.