Från Tigerns mun

Tiger Woods har fortfarande en del av intresse att säga om golf. Här får ni svart på vitt om hur förutsättningarna för spelet på den allra högsta nivån ändrats sedan han slog igenom.

Bullseye

En av de mest klassiska putters som finns är Bullseye, en design från 1940-talet med dr John Reuter jr som upphovsman. Genom åren har den tillverkats i en rad olika varianter. Den på bilden är från tidigt 1990-tal och är något modifierad av en annan känd puttermakare, Scotty Cameron. Acushnet (Titleist) köpte Reuters företag i början av sextiotalet.

Samtidigt som Bullseye lanserades kom John Letters med sin Golden Goose. Om det är en tillfällighet att två snarlika putters kom till samtidigt på varsin sida av Atlanten eller om den ena är en kopia av den andra har, såvitt jag vet, aldrig klarlagts.

A/S

Toreadorfinishen

Henke ville spela en match efter jobbet i kväll. Med retroklubbor. Alltså stängde jag kontoret något tidigare än vanligt. Själv hade jag haft en halvrutten dag men bara jag kom ut till klubben kändes det bättre och efter några hål så var jag på strålande humör. Problemet var att jag måste ge Henke sju slag och att jag inte är i form. Nu är vår bana indexerad så att fem av de sju slagen ligger på utrundan så planen var att hålla matchen jämn de första nio hålen för att sedan sätta in stöten. Det fungerade nästan. Vi var A/S efter nio hål och efter det femtonde hålet var jag tre upp. Sedan vet jag inte riktigt vad som hände men när vi skakade hand efteråt så hade vi delat matchen...

Hmmmm...

Klackfade

Klackfade är ett uttryck alla golfare hört. Här får ni veta vad en klackfade är.

Burke om övningssvingar

"Practice swings are a waste of time." Tja, det är väl en ganska bra sammanfattning av vad man behöver veta om sk övningssvingar... Den här videosnutten är (trots störande bakgrundsljud) mer än guld. 

Mickes nya klubbor

Den minnesgode bloggläsaren minns säkert det här inlägget från i november 2010 då jag, efter att ha fått stryk av Micke i en vänskaplig match på Hagby, skrev ett inlägg om innehållet i hans bag. Idag var det dags igen. I all vänskaplighet...

Nu hade Micke kommit över en riktigt fin persimmondriver, en MacGregor Muirfield 20th. Den hade, berättade han, suttit i någon slags fånig ställning som hängde på en vägg hemma hos hans bror. Micke hade, påstod han, förklarat för brorsan att klubbor inte var till för att hänga på väggar utan för att spela golf med och, som jag förstod honom, helt enkelt konfiskerat den. Bra gjort. Och en trevlig klubba var det.

Dessutom så hade han köpt ett set Wilson Staff FG-17 (av Björn). Trevliga klubbor (och den direkta efterföljaren till -78 Staff Tour Blade). Litet mystiskt var dock att en av klubborna hade en annorlunda märkning.

F8-J8? Kan någon av bloggens trogna läsare (Björn?) kasta ljus över det mysteriet så gör det gärna i en kommentar till det här inlägget.

Hagby (den lilla niohålaren alldeles intill Österåkers GK) är en väldigt trevlig bana som lämpar sig väl för spel med retroklubbor. Eftersom matchen den här gången utföll till min fördel så är jag just nu alldeles extra förtjust i den.

En guldgruva

Bland det finaste epitet en golfare kan få är "a student of the game". En som verkligen förtjänar att kallas det är Steve Elkington. Här på Secret in the Dirt hittar man bland annat en lång rad intervjuer han gjort med legendaren Jackie Burke. En guldgruva öppnar sig och det är bara att ta för sig. Tack!

Toney Penna Mod. 1

Han spelade 228 tävlingar på PGA-touren och klarade cuten alla gånger utom en (vilket i sig torde vara någon slags rekord). Vann gjorde han 4 gånger och han spelade in totalt 49.502 dollar i prispengar. Mer känd blev han som klubbdesigner. I många år arbetade han för MacGregor men i början av 1970-talet startade han eget. Toney Penna.

För en tolv-femton år sedan stod jag i shopen på Kronholmen och höll i en Toney Penna persimmondriver - ospelad och osåld - men den hade fel skaft för mig. Många gånger sedan dess har jag ångrat mig men nu har jag i alla fall en Toney Penna i samlingen. Passande nog den som bär namnet Model 1.

Ospelad är den inte men välhållen. Den kändes riktigt mysig när jag provslog den.

En kul detalj är att Toney Penna var långt före Taylor Made med vitmålade träklubbor.

250 dollar

250 dollar kostar en ny persimmonklubba byggd efter dina önskemål. Plus frakt, tull och moms. Inte utan att man blir litet sugen...

Bra klubbor

Den mizunodriver (TP-5) jag just nu har i bagen har siffrorna 12.5 stämplade i sulan vilket jag antar betyder att dess loft är 12,5 grader, dvs närmare en trätvåa än en driver. Det är absolut ingen nackdel när man spelar med moderna bollar som spinner mindre än vad de gamla balatabollarna gjorde. Inte heller om man skulle få för sig att använda drivern för att slå ett långt och lågt slag när bollen sitter upp på fairway (eller i semiruffen).

Alla tre mizunokluborna ser ut och känns riktigt bra. Ådringen på trean och femman är vacker. Framförallt ligger de alldeles rätt när man sätter dem till bollen. Inte en tillstymmelse till att vara stängda utan snarare någon grad öppna.

Bollsök

Att det går för långsamt ute på våra banor är väl känt. Ofta anses den tid som går åt för att leta efter illa slagna bollar som en orsak. Jag läste att Visby GK som tydligen efter sin vanvettiga ombyggnad av vad som var en av landets absolut finaste banor haft problem med långa rondtider nu genomfört ett program som bland annat innebär att man klippt ned ruffarna där folk ofta går och letar. Det verkar bakvänt men att lära folk att slå rakt och att vårda bollen är väl inte att tänka på? Att i tid och otid slita fram sin 460-kubiks titandriver anses av dagens golfare vara närmast en mänsklig rättighet och att illa slagna drives straffas med förlorade bollar upplevs som (a) orättvist och (b) dålig bandesign...

Nå, att bollar söks efter och att detta uppehåller spelet för andra är i och för sig inget nytt problem. Redan i tidiga golfregler finns föreskrifter om att låta andra partier passera om man måste leta boll. Emellertid tycks problemet ha blivit större nu när alla kan få iväg bollen från tee men inte alla kan träffa fairway. Själv har jag ett förslag till regeländring. De fem minuter en spelare idag medges att söka efter varje snedslagen boll framstår, åtminstone i mina ögon, som onödigt generöst. I sin nuvarande utformning ger regeln inget egentligt incitament till att vårda bollen. Bättre vore om varje spelare fick fem minuter totalt (dvs under hela ronden) för bollsök. När de minuterna förbrukats skulle varje boll som inte omedelbart återfinns betraktas som förlorad.

Down under, igen?!

Har Jesper åkt till känguruernas hemland igen? Eller finns det någon annan förklaring till att Australien plötsligt åter poppar upp i statistiken över var man följer bloggen? Det senaste dygnet delar just Australien andraplatsen med den något mindre kontinenten Åland.

Bagen packad

Ska jag, insåg jag sent i går kväll, få någon rätsida på det hela så kan jag nog inte hålla på och testa olika klubbor utan först måste jag hitta tillbaka till min sving och mitt spel. Därför packade jag en bag med de klubbor ni kan se ovan och dessa avser jag att hålla mig till. Åtminstone tills jag tycker att jag återfunnit harmonin och stabiliteteten i spelet. Dock kommer jag säkerligen inte att släpa med mig alla 14 klubborna varje gång men de fixerar så att säga parametrarna för mina klubbval.

I bagen sitter några Mizuno TP-5 persimmonklubbor (driver, spoon och träfemma) med DGR400 stålskaft, en Ginty, ett set (SW-3) Mizuno TP-2000 med Nippon Dynaflex Gold (regular) och min Joe Powell Sarasota bladputter.

Fortsättning följer...

Enklare regler

Traditional Golf Society är en sammanslutning som i mycket verkar se ungefär som jag själv gör på det här med golf. De regler sällskapet spelar sina tävlingar efter ser ut så här. Den största invändningen jag har mot reglerna är att de tycks uteslutande handla om slagspel. Hmmm... De där TGS:arna kanske inte riktigt ser på spelet som jag gör...

Ett prov utan värde

Skulle man döma utifrån gårdagens spel så vore det mest rationella antagligen att helt lägga ned golfspelandet men det är naturligtvis inget alternativ. De träklubbor som var först ut att testa för en ordinarie plats i bagen var de på bilden ovan; PowerBilt Citation driver och spoon och en MacGregor lillspoon. Trevliga klubbor alla tre men, som sagt, med hänsyn till hur illa jag slog bollen ett prov utan värde.

Är man dum... Del 8

Den här bloggen startade med ett inlägg med titeln ”Är man dum i huvudet om man spelar golf med gamla klubbor”. Det inlägget kom att följas av flera med samma titel (men med olika nummer) vilka hade det gemensamt att de handlade om hur jag kommit att ägna en betydande del av den tid jag lägger ned på att spela golf på att spela med just gamla klubbor. Smidda blad och träklubbor med huvuden av persimmon. Sådant som den här bloggen handlar om.

Det senaste dryga året har jag kommit att spela mycket mindre golf än vad jag gjorde tidigare. Att hålla på och byta mellan titandriver ena rundan och persimmon nästa känns ohållbart. Hade jag varit som andra så hade jag antagligen hängt upp retroklubborna på väggen och spelat med den moderna utrustningen men jag gör tvärtom. Inte så att jag tänker hänga upp den där plåtburken med ett långt plastskaft som kallas för driver på någon vägg men så att jag kommer att tillbringa all den tid jag har på golfbanan med riktiga klubbor i bagen. Och jag tänker börja redan i kväll! De moderna klubborna gör jag mig av med. Inte för att de är dåliga men för att jag gillar spelet med persimmonklubborna bättre. Och det är ju uteslutande för mitt eget höga nöjes skull jag spelar golf. Om jag driver bollen 190 eller 215 meter saknar självständig betydelse.

Beslutet innebär att mitt pulande med gamla klubbor plötsligt blir ännu mer allvarligt. Nu måste jag, till exempel, välja ut den utrustning som får bli den jag spelar (och tränar) med. Det kommer att bli en tuff och spännande process! Blir det min gamla nötta PowerBilt Citation som tar platsen som ordinarie driver? Eller tar tourklassikern MacGregor M85W det platsen? Eller den Toney Penna jag nyligen förvärvade? Vilken spoon? Vilken lillspoon? Ska en träfemma få hänga med? Vilken? Ska Gintyn få en permanent plats i bagen eller agera inhoppare? Vilka av alla underbara blad ska jag (försöka) hålla mig till? Wilken sandwedge? Och vilken bladputter?

Förmodligen kommer det som återstår av säsongen att gå åt bara till att spela och välja. Det ska bli kul! Och nästa säsong kommer jag, sakta men säkert, att börja skaffa mig ett handicap baserat på spel med ärliga klubbor. Det kommer att bli intressant.

Back to basics

Golfreglerna är heliga. Som golfare följer man dem till punkt och pricka och accepterar med jämnmod de pliktslag man råkar ådra sig. Men man får ifrågasätta reglerna. Det tycker jag att man ska göra. Framförallt bör man ifrågasätta det rimliga i att reglerna fått ett sådant omfång och en sådan grad av komplexitet att de flesta golfare inte ens hittar i regelboken. De mer regelkunniga golfarna vet att man dessutom, för att hjälpligt behärska reglerna, även bör vara inläst på den alltmer omfattande samlingen av sk desisions.

I den debatt som utlöstes av den plikt som drabbade Carl Pettersson när han råkade rubba ett löv i ett vattenhinder har, bland andra, följande inlägg gjorts. Jag hängde upp mig på följande: >I have played this great game for over 50 years. When I started the Rules of Golf were in a pamphlet about 15 pages in length. Now the Rules are in a book 201 pages in length--and even that's not enough. Now there is also a 2-volume bound treatise called "Rules Decisions."< Den som vill kolla om påståendet om reglernas omfattning för femtio år sedan stämmer kan läsa 1956 års upplaga. 

De allra första skrivna reglerna bestod av 13 korta punkter. Dessa skulle (om sådana funnits på den tiden) ha kunnat tryckas på baksidan av ett scorekort. Naturligtvis gick det alldeles utmärkt att spela golf enligt de reglerna. Åtminstone så länge man spelade match. Men även slagspel måste, rimligen, gå att reglera på ett enklare, mer kortfattat och lättillgängligt sätt än det nuvarande. Utveckling - för våra nuvarande regler är ju produkten av en lång sådan - inte alltid detsamma som framsteg. Det bästa blir ibland det godas fiende. När reglerna är så krångliga att inte ens yrkesspelarna behärskar dem så är det naturligtvis helt orimligt att tänka sig (än mindre kräva) att hobbyspelarna ska göra det. Golfförbundet skickade förr, via klubbarna, ut regelböcker till alla golfare men det slutade man med för något decennium sedan. Man insåg förmodligen att de flesta av dessa böcker förblev olästa och detta inte på grund av golfarnas bristande intresse utan för att regelboken kommit att bli alltmer otillgänglig.

Ett förslag till en kortare och enklare regeltext är detta. Det är inte perfekt men det är i ett väsentligt avseende vida bättre än den nuvarande regelboken, nämligen i det att alla golfare kan läsa och förstå det. Det kan dessutom tryckas på ett litet kort (gärna inplastat) som man kan ha i bakfickan. Jag tror att det här är rätt väg att gå. Att försöka närma sig ursprunget. Back to basics. Det är inte bara materialutvecklingen som tillåtits skena iväg. Såväl R&A som USGA har sovit på sina poster alltför länge.

Ben Hogan 100 år

I går, den 14 augusti, var det 100 år sedan Ben Hogan föddes. Det borde naturligtvis ha uppmärksammats. Dessbättre gjorde andra det. Som Neil Sagebiel. Titta på det här videoklippet några gånger. Helst skulle man göra det varje gång innan man ska ut och spela.

Iakttag försiktighet. Golfspel i din närhet.

I går kväll spelade jag min förmodligen sämsta golf sedan... någonsin. Med moderna klubbor på hemmabanan. Från röd tee. Som fadder åt två nybörjare (och det såg länge ut som om de skulle spöa mig). Egentligen är det inte så konstigt att spelet till sist rasat i bitar. Det har varit extremt (för mig) litet spel och alls ingen träning det senaste året. Och när jag spelade en riktig bana senast minns jag inte. Just nu längtar jag till Viken. Eller till När. 

Nå, en sak har det mer sparsamma golfandet fört med sig. Tror jag. Med den träningsmängd jag nu får håller det inte att växla mellan retro, modernt och hickory var och varannan gång jag är ute. Jag får helt enkelt göra mig av med de moderna klubborna.

Hästen redan ute

Det finns ett gammalt talesätt om att stänga stalldörren när hästen är ute, dvs att göra något först när skadan redan är skedd. Nu håller golfens regelmakare på att kraftsamla inför en rejäl stalldörrsstängning: De kommer snart att förbjuda långa putters. Förmodligen kommer regeln att formuleras så att det blir förbjudet att förankra putterskaftet mot kroppen (som man gör med en bröst- eller magputter) och det är antagligen för att undvika stämningar från tillverkningsindustrin. Tillverkarna kommer nu att få fortsätta sälja löjligt långa putters men då ingen längre får använda dem som de är avsedda att användas lär efterfrågan bli minimal.

Det är naturligtvis ett steg i rätt riktning men jämfört med hur man släppt iväg drivers och bollar så framstår det mest som en kosmetisk åtgärd.

The Value of Wood

Louisville Golf, en av de få tillverkarna av riktiga träklubbor, har en ny hemsida.

Teknologi eller bättre fysik?

Nu snittar spelarna på vissa PGA-tävlingar över 300 yards från tee. Att man på touren idag driver bollen längre än på persimmontiden är ett faktum. De som försvarar detta brukar framhålla att det inte bara (eller ens huvudsakligen) beror på dagens utrustning (klubbor och bollar) utan på att dagens spelare är så mycket mer vältränade än vad gårdagens var. Själv brukar jag då erinra mig hur Jack Nicklaus när han var närmare 60 än 50 konstaterade att han med sin nya titandriver med lätt grafitskaft slog längre än vad han i sin krafts dagar gjort med sin stålskaftade MacGregor persimmondriver. 

I rest my case.

Den viktigaste klubban

Puttern är den viktigaste klubban i bagen. I mitt sparsamma sortiment av hickoryklubbor har jag två putters. Idag provade jag den som syns på bilden ovan. Jag borde ha valt den andra...

Händig hemma

Förra sommaren besökte jag Ödins garveri i Visby (intill Almedalen) för att inhandla skinn och tjärad lintråd att ha till att renovera mina hickoryklubbor. Sedan blev påsen liggande på golvet i garderoben. Tills idag. Det var det spruckna skaftet (på mashien) som fick mig att börja leta efter tråden och när jag gjort en ny lindning över det skadade området (och säkrat lindningen med fernissa) så tänkte jag att det nog var likaså bra att försöka ersätta det dåliga greppet på niblicken (som ju är en klubba man vill kunna använda).

Med två skärbrädor (en som underlag och en som linjal) och en vass kniv skar jag en remsa ur ett av de två getskinn som låg i påsen. Sedan skalade jag av den gamla lindan (som var så spröd att det mest blev smulor kvar) och lindade på getskinnsremsan (i spiral och med litet överlappning, ungefär som man gjorde med tennisracketar på den tiden greppen på dessa var av läder), säkrade nederdelen med maskeringstejp och säkrade sedan i båda ändarna med lintråden. Därefter var det bara att skära bort överskottet i båda ändarna så hade klubban ett nytt grepp som dessutom ser väldigt "rätt" ut.

När jag ändå var igång så gick jag igenom de övriga klubborna (som ju inte är så många) och konstaterade att drivern och den nyss lagade mashien också behövde nya grepp. Det blev till att skära till två remsor till. På niblicken hade jag lindat skinnet direkt mot skaftet (så som det gamla greppet var monterat). På drivern satt en gammal textillinda under läderremsan och den lät jag sitta kvar. På mashien byggde jag på greppet med gammalt hederligt isoleringsband innan jag monterade skinnet. De klubbor som inte var i akut behov av nya grepp fick sina rengjorda/infettade med sadeltvål.

Det hela tog en dryg timme (men då hann jag också följa några kanotlopp från London-OS och dricka två koppar te). Plötsligt är det alltför länge uppskjutna renoveringsprojektet genomfört. Klubborna ser väldigt inbjudande ut. Kanske blir det en ny runda hickorygolf i kväll? Fast just nu ösregnar det naturligtvis...

The bag of an amateur

Mina hickoryklubbor har legat alldeles för länge och väntat på att jag ska sätta dem i skick så idag gjorde jag slag i saken, dvs gick ut och spelade med dem som de är. Det funkade förvånansvärt bra bortsett från att greppet på niblicken satt så löst så att fulla slag var en omöjlighet. Dessutom visade det sig efter några slag att den lindning som suttit på mashien nog varit en reparation och om inte skaftet ska gå alldeles av så bör den nog ersättas med en ny innan den klubban används mer. 

Annars var det hur bra som helst. OK, det blev en nia på första hålet men redan på tvåan kom en bogey och första paret på hål nummer tre. Det tog ett antal hål innan jag vågade slå till bollen men klubborna (bortsett från den spruckna mashien) verkar hålla för det också trots att de bör ha runt ett sekel på nacken.

Det blir nog fler hickoryrundor innan säsongen är till ända men persimmonklubbor med stålskaft  blir nog även i fortsättningen huvudinriktningen.

Den nördigt intresserade kan jämföra mina klubbor med Leif Modins.

Om man skulle göra en Els?

Säkert var det fler än jag som gladdes över att Ernie Els (när man nästan hade börjat sluta hoppas att han skulle vinna någon mer major) gick och vann The Open? Han har fortfarande en av spelets skönaste svingar. Den skulle man gärna ha själv (och visst har jag försökt...) men enklare är kanske att kopiera en annan del av hans framgångsrecept? Fast vin är ju så förtvivlat gott...

Hur bra var han?

Bobby Jones var under några år sin tid absolut främste golfare. Men hur bra var han? Skulle han, till exempel, ha kunnat vinna en major idag? Sådana frågor går inte att besvara men hade man fortfarande spelat med samma slags utrustning som på Bobbys tid så är jag övertygad om att han skulle ha varit fullt konkurrenskraftig. Om han ens intresserat sig för det spela som idag kallas för golf? Tja, det får vi aldrig veta.


Men nog ser den här svingen rätt OK ut?