En ahaupplevelse

Javier

Jag förstår att många av bloggens trogna läsare undrat när uppföljningen av det här inlägget ska komma. En del av den kommer nu. Jag träffade Javier förra veckan på Golfpunkten där han gav Monica en lektion. Jag blev aningen förvånad när han satte sin egen klubba i hennes händer. Visserligen är Monica rätt duktig (elvakommanågonting i handicap) men klubban var (är) ett gammalt hoganblad med Apex 5-skaft (ett tungt X-stiff) och just det här exemplaret hade minst tio gram blytejp på baksidan och (håll i er nu) var bockat fem grader flackt.


Det var ju precis det Javier hade sagt, att gårdagens klubbor var optimerade för kontroll och var tyngre, hade kortare skaft och flackare lie. Och visst kunde Monica slå med Javiers klubba (och visst var det litet väl mycket klubba för henne).

En extremt dålig bild av Javiers

järnsexa. Ser ni att det är ett 

hoganblad?

Naturligtvis så kunde jag inte hålla mig och när lektionen var slut så lånade jag klubban. Spontant kändes det som väl mycket klubba för mig också (och jag är ändå en rätt stor och ganska stark karl). Jag adresserade bollen som vanligt, dvs med klubbladet ganska mycket öppet. "Håll klubban square" sa Javier, men inte lyssnade jag på honom. Jag träffade bollen rent och den gick höger. Exakt lika mycket höger som jag hållit klubbladet öppet. "Jag fattar" sa jag och, som för att demonstrera att jag inte gjorde det, adresserade en ny boll med klubbladet öppet, fast inte fullt lika öppet som nyss. "Håll klubban square" sa Javier, men inte lyssnade jag på honom. Jag slog en till boll åt höger. Litet mindre höger än förra gången men ånyo tämligen exakt dit klubbladet hade varit riktat när jag satte det till bollen.


Nu gjorde jag (om jag får säga det själv) något överaskande smart. Jag gjorde nämligen, för det första, precis som Javier (två gånger) sagt åt mig att göra och höll, för det andra, k*ft. Bollen gick spikrakt. Aha! tänkte jag. Det ligger tydligen något i vad Javier säger. Nu återstår att undersöka om klubborna verkligen var flackare förr, men det får bli ett annat inlägg.

Min Calamity Jane

Historierna om den putter som gått till eftervärlden som Calamity Jane tycks vara, minst, lika många som berättelserna om den kvinna efter vilken puttern fått sitt namn. I båda fallen verkar det mycket handla om skrönor (även om det ofta är bra historier) och att bena ut vad som är fakta, förbättringar eller ren fiktion är inte helt enkelt. Här är ännu en version som av författaren, Bill Fields, (eller möjligen av rubriksättaren) påstås vara "the real deal".

Lilla Märta i helfigur

Den ikoniska Calamity Jane, den hälskaftade bladputter med lagat (för de karaktäristiska lindningarna på skaftet lär ha kommit till sedan Bobby Jones helt enkelt spräckt det i ett, för honom typiskt, temperamentsutbrott, som eftergjorts i otaliga modeller och nästan lika många tillverkare och som gett namn åt denna typ av putter var i sig själv en kopia. En kopia, nämligen, av den likadana putter med vilken Jones spelade fram till 1926.


Den puttern, dvs den riktiga Calamity Jane eller, om man så vill, Calamity Jane I, ska ha haft ett blad smitt av den väl ansedde cleekmakern Robert Condie från St Andrews och ihopsatt av klubbmakaren William Winton. Puttern beskrivs som en enkel bladputter med offset och ska, enligt de källor jag funnit, ha varit rätt medfaren när Jones fick den och, sannolikt, tillverkad någon gång runt sekelskiftet (dvs skiftet mellan 1800- och 1900-talen).


På klubbhuvudet ska ha funnits såväl Wintons stämpel som Condies cleekmärke (en ros). Det finns vidare en uppgift om att ordet "special", vilket ska ha indikerat att huvudet var smitt för hand (något som man började ange särskilt när den industriella tillverkningen av golfklubbor så smått började komma igång, något som hände ungefär vid den tiden) också ska ha varit präglat på klubbhuvudet. Naturligtvis hade puttern ett hickoryskaft.


Puttern på bilden är en wintonputter men är stämplad J. Winton (vilket torde stå för James Winton) Montrose  Cleekmärket är nästan bortnött och jag har inte lyckats tyda det. Den är en enkelt bladputter med tydlig offset. James Winton var den som, 1890, startade familjen Wintons klubbtillverkning. Den här puttern bör alltså vara väldigt lik den riktiga Calamity Jane.


Calamity Jane hette, på riktigt, Martha Jane. Det är inget dåligt namn på en putter. Fast onödigt långt och dessutom vill jag hellre tilltala vad jag hoppas ska bli en god (och pålitlig) vän på svenska. Hon får hela Märta. Eller kanske Lilla Märta? Fram för lilla Märta? Eller kanske fram med lilla Märta? Det låter som ett lagom blodtörstigt stridsrop när det dra ihop sig till skarpt läge i denna fredliga kamp. Så får det bli.

...and a pretty face too!

Ord att ta till sig

"For when the One Great Scorer comes to mark against your name, He writes–not that you won or lost–but how you played the Game."

Orden ovan, det sannaste som någonsin skrivits om spelet, är den legendariske amerikanske sportskribenten Grantland Rice´s. Citatet används så ofta i golfsammanhang att de flesta, åtminstone de flesta golfare som känner till det, förmodligen - oreflekterat - utgår från att det direkt syftar på just golf. Ironiskt nog kommer citatet ur en dikt som handlar om det spel amerikanerna kallar för football. Det gör orden varken mindre sanna eller mindre relevanta och för min del så ser jag gärna att vi fortsätter att använda dem inom golfen. Och att vi tar dem till oss.

För ett spel som bara handlar om att vinna eller förlora är ett torftigt spel precis som en människa för vilken seger är det enda som räknas är en fattig människa. Golf kan handla bara om att vinna, bara om att få till en så låg score som möjligt och det går att spela spelet så att allt annat är underordnat detta mål. Det är inte konstigare än det är att det går att tillverka golfutrustning med det enda målet att tjäna så mycket pengar som möjligt eller att det går att driva en golfanläggning på samma premisser. Det är också möjligt att driva ett nationellt golförbund med det överordnade målet att få så många anslutna golfare som möjligt.

Det sägs ofta att pengar är roten till allt ont (vilket är ett, något förvanskat, återgivande av ett bibelställe, 1 Tim. 6:10) och det talesättet ligger det mycket i. Pengar kan, som bekant räknas. De kan också eftersträvas. Pengar är därför urtypen för ett sk kvantitativt mål. Kvantitativa mål och strävan efter att uppnå sådana leder ofta bort från det som borde vara det väsentliga och kan vålla stor skada. Det gäller, precis som Rice´s ord, i de flesta sammanhang.

Inför den säsong som snart tar sin början kan det vara bra att sätta sig en stund i lugn och ro för att tänka igenom hur man speler spelet och då menar jag inte främst om man slår för korta och sneda drives, om man brukar duffa sina chippar eller är mer eller mindre oduglig på greenerna. Nej, det handlar om hur man förhåller sig till spelet och allt vad det innehåller. Ta vara på det denna sommar. Tänk på hur du spelar spelet mer än på vad din score blir eller vilken siffra som står på ditt handicapkort (eller i GIT:en).

Hogan Radial (underlined) -87

Efter en liten utflykt i hickorygolfens fascinerande värld (och det kan mjycket väl komma att bli mer av den varan framöver) återvänder bloggen idag till mittfåran med ett inlägg om den kanske mest lättspelade bladklubba som någonsin tillverkats. nämligen Hogan Radial. Modellen lanserades ursprungligen 1983 och fanns med i Hogans sortiment till och med 1986. Då lades den ned men ersattes redan 1987 (!) av en i stort sett identisk modell med samma namn. Det egentligen enda som skiljer de båda modellerna är att på den version som tillverkades 1987-88 är namnet Radial (på sulan) understruket.


Ett hoganblad som vem som helst kunde spela med blev naturligtvis en succé och 1992 försökte Hogan (inte mr Hogan utan räknenissarna som då tagit över ruljansen) att tjäna ytterligare pengar på konceptet genom att, för tredje gången, lansera samma klubba men då i et t gjutet utförande. Ni förstår själva. Ett gjutet hoganblad? Man kan kräkas för mindre.


Det som gör Radial till ett så lättspelat blad är den breda och rundade sulan, den låga tyngdpunkten och den generösa loftningen (PW-50 grader, J5-30 grader o J3-23 grader). Svårare är det inte och det har inte, varken förr eller senare, gjorts någon järnklubba som det är lättare att få höjd på slagen med än Hogan Radial. 


Knappast ett blad för tourproffsen men enormt populär bland medelgolfarna. Ett udda hoganblad och en ögonöppnare för alla som tror att smidda bladklubbor är svårspelade.

En annan gammal putter (och mer om Calamity Jane)

My mode of putting is as follows: The weight of my body is almost entirely supported upon my left leg, while I play off the right. In gripping my club, my grasp is somewhat lower on the leather than when I am playing any of the ordinary strokes, my usual interlocked grip being still the same, my hands meeting and looking almost like one. A line drawn nearly opposite my left heel would touch the ball, while my arms are placed closely by my sides. My right thigh provides a very slight rest for my right forearm. This in brief is the position in which I stand when I am ready to putt.

On the manner of striking the ball every golfer possesses his own opinion, some arguing that it should be simply tapped, others that the club should follow through. Judging by my own style, I imagine I do neither the one nor the other, but blend both styles, although I am perfectly well assured upon ore point, that there must be no semblance of a jerk or a chop. Tutting should be the same as the majority of other strokes in this respect - it should be accomplished with a smooth, even action.

Bilderna ovan föreställer och orden ovan är skrivna av John Henry Taylor, en av sin tids främste spelare. Han ingick, tillsammans med Harry Vardon och James Braid, i Det Stora Triumviratet (en benämning på dessa tre golfare som under några decennier dominerade mästerskapsgolfen vilket, på den här tiden, var liktydigt med The Open. Taylor inledde triumviratets abonnemang på titlen när hann 1894 för första gången graverades in på trofén och avslutade det när han 1913 (året innan det första världskriget bröt ut och britterna fick annat att tänka på än golf) för femte och sista gången lyfte The Claret Jug.

Redan på den tiden var det så att den golfande allmänheten gärna ville i sina bagar ha likadana klubbor som de stora mästarna spelade med och precis som nu så förstod man att slå mynt av detta. Taylor var framförallt ansedd som sin tids överlägset bäste på att hantera den klubba som kallades för mashie. På den här tiden var det vanliga att man skaffade sina klubbor en och en. Det sk matchade setet kom först sedan stålskaftet slagit igenom. Efterfrågan på en J. H. Taylor Mashie var stor, något som Taylor och hans kollega George Cann hade glädje av. Firman Taylor & Cann, baserad i Surrey, drev från 1894 och fram till krigsutbrottet, då verksamheten upphörde, en framgångsrik tillverkning och försäljning av golfklubbor.

Med ledning av den historieskrivningen kan jag alltså konstatera att den putter med Cann & Taylor och J. H. Taylors autograf i faksimil stämplade på baksidan som jag köpte i går (tillsammans med några andra gamla klubbor)är tillverkad någon gång 1894-1913.


Klubban är i, för sin ålder, förvånansvärt gott skick. Den kan naturligtvis vara såväl renoverad som omskaftad ett antal gånger men min känsla är att det snarare handlar om ett väl använt men ömt vårdat exemplar. Skaftifästningen glappar men knappt märkbart och inte så att det stör (eller ens känns) vid puttningen. Greppet är väldigt torrt men sitter fast och är förmodligen fullt användbart om man fettar in det.

Hur är det då att putta med en hundra år gammal putter? Går det? Eller är en sådan här klubba bara att betrakta som en rolig antikvitet och en snygg väggprydnad? Svaret är att jag inte skulle tveka att ha den här puttern i min ordinarie bag annat än, möjligen, för att jag är litet rädd om klubban. Precis som en hundra år gammal hammare, om den var välgjord från början, fungerar minst lika bra som en nytillverkad så är den här klubban minst lika bra att putta med som en ny klubba just hemkommen från någon kinesisk fabrik. 

I mina ögon är den bättre. Riktigt hantverk är alltid överlägset maskinell masstillverkning och den här puttern är garanterat handsmidd. Det står så på den och den garantin har J. H. Taylor själv skrivit under. 


Om jag ger mig på att spela hickorygolf så kanske den här puttern får bli mitt vapen på greenerna men säkert är det inte. Samtidigt med taylorputtern blev jag nämligen ägare till en annan hickoryskaftad bladputter tillverkad av J. Winton i Montrose och den känns, om möjligt ännu bättre i mina händer, men den får vi återkomma till senare.


När jag forskade efter wintonputterns ursprung stötte jag på en intressant (och för mig dittills okänd) uppgift. Det var Winton som tillverkade den ursprungliga Calamity Jane och, tydligen, med det namnet. Den Calamity Jane som blev så berömd i Bobby Jones ägo var en replik av den ursprungliga puttern med samma namn.


edit. Här är en som tydligen har full koll på hur det var med Robt. T. Jones jr:s putter.


edit. Ytterligare en version: Calamity Jane Putter (as used by Bobby Jones) - The original Calamity Jane putter used by Bobby Jones was a simple offset blade putter, forged by Condie and sold by William Winton. It was nearly 20 years old and was already nicknamed by the time it was given to Jones in 1920. According to a 1960 letter from Jones, he replaced the putter with a duplicate in 1926. Made by Spalding and known as Calamity Jane II, this putter helped Jones win the last 10 of his major championships. He later gave it to the USGA Museum, where it is now on public display. The original Calamity Jane is at the Augusta National Golf Club.
(Texten är hämtad från the British Golf Museums hemsida vilket väl får anses borga för dess tillförlitlighet.)

Ett efterföljansvärt exempel

Man kan inte annat än bli varm om golfarhjärtat när man läser sådant här: 


Hunstanton is a two ball course for singles and foursomes play. Four ball play is permitted only on Tuesdays from 10.30 am. Tee times MUST be reserved in advance. Please contact the secretary to check availability at the link below.


Såvitt jag kan förstå så är det alldeles sant, hur utopiskt det än kan verka. Någonstans i världen (i England, närmare bestämt) finns det tydligen en klubb där man förstår hur golf ska spelas och där man helt enkelt inte tillåter fyrbollar annat än på tisdageftermiddagar. Däremot är det, naturligtvis, fritt fram att vara fyra spelare i bollen alla dagar i vecka, bara man spelar foursome.


Tänk så underbart! Rondtider på knappa tre timmar, skulle jag tro. Så enkel och självklar ÄR lösningen om man verkligen vill komma till rätta med det långsamma spel som plågar golfen (och golfarna) i vårt land. Men kommer någon svensk klubb att göra likadant? Kommer vårt förbund att uppmana till något liknande? Knappast. De som styr den svenska golfen tror att det långsamma spelet botas med avståndsmätare och tolv- eller niohålsronder.


Här är klubbens hemsida.

Spalding Tour Edition

Ett av de sista (?) klassiska spaldingbladen. Definitivt ett av de snyggaste och en ruggigt bra klubba. Årsmodellen är 1985-87. Greg Norman var då den hetaste spelaren och han spelade och vann, bla The Open 1986, med Tour Edition. Det finns även en version med något annorlunda design som heter Tour Edition Custom Crafted och, efter Normans openseger, en version med "Shark" instansat.


Bortsett från de traditionella loften (järntvåan är specad till 20 grader och PW:n till 51 grader) och de något kortare skaften än dagens standard så är det en helt modern, eller om man så vill tidlös, design och vare sig känslan eller spelegenskaperna är sämre än hos de bladklubbor som görs idag. Det är, helt enkelt, svårt att få en bladklubba mycket bättre än vad Spalding lyckades med när de gjorde Tour Edition. Tyvärr började de därefter att tillverka gjutna cavity backs och har hittills inte hittat tillbaka.


Skaften är, naturligtvis, Dynamic Gold och lika naturligt så var de fabriksmonterade greppen Golf Pride Victory (och varför man lagt ned tillverkningen av det greppet begriper jag inte).

Klubborna på bilderna ovan har jag just lämnat ifrån mig. De är på väg till en annan golfare som jag känner ytligt via golf.se:s diskussionsforum och som där kontaktade mig och undrade om jag hade något juste gammalt  bladset att avvara. Jag hoppas att han ska gilla dem. Kanske blir han förvånad över hur pass bra klubbor man kunde göra för ett drygt kvartssekel sedan. Själv tog jag ett ömt farväl av dem i går kväll på Golfpunkten.


(Det där man ser längst ut på tån på klubborna är en stiliserad bild av en liten fågel som sitter på en boll, ett emblem som Spalding använde på flera olika modeller. Exakt vad den står för vet jag inte men en rimlig tolkning är att man velat markera att det här är klubbor för dem som jagar birdies.)

Calamity Jane

Calamity Jane var en äventyrerska och, bland annat, prickskytt men golfare förknippar namnet med en putter, närmare bestämt den hickoryskaftade hälskaftade bladputter som blev legendarisk i händerna på Robert T. Jones jr. Den puttern blev så känd att den fick ge namn åt den typen av putter.

Det är alltid roligt när något gammalt och bra tas upp igen och för några år sedan gjorde Cleveland en modern variant av Calamity Jane. Visserligen med stålskaft men med riktigt lädergrepp.

På bilden nedan kan clevelandputtern ses bredvid en något äldre klubba av samma typ.

Järntvåor

En bukett vackra järntvåor. Från vänster Wilson Staff Tour Blade -88, Misushiba Tour Developed TD-1, Founders Club 200-series, Spalding Tour Edition Custom Crafted och Hogan Apex PC

När jag förra säsongen köpte ett nytt set bladklubbor blev jag först något överaskad av att priset inte var så högt som jag hade räknat med men ganska snart så insåg jag att detta, åtminstone delvis, hängde samman med att setet bara bestod av sju klubbor och inte de åtta som man ju är van vid. För ett komplett set järnklubbor utgörs ju, eller har i vart fall de senaste decennierna bestått av, PW-3. Jag frågade pron om järntrean kommit bort och han därför sålde just det här setet extra billigt men fick till svar att just den här konfigurationen, PW-4, numera var tillverkarens (Mizuno) standard. Järntrean var tydligen så få som använde att man valt att tillhandahålla den endast som tillval. De flesta väljer, fick jag veta, istället en hybrid och rätt många lägger tydligen bort även järnfyran till förmån för en sådan.


Visst kan jag förstå att man som tillverkare måste slopa järntrean om majoriteten av kunderna inte vill betala för den. Det jag inte riktigt kan förstå är  att detta gäller ett set smidda blad av tourkvalitet. Hade det varit sk förlåtande klubbbor hade det varit en annan sak men smidda blad är ju precisionsinstrument för dem som kan spela golf och njutningsmedel för oss andra. Behöver man eller vill man ha lättspelade klubbor så köper man väl inte smidda blad? 


Annat var det förr och man behöver inte gå alltför många år bakåt i tiden för att hitta set vilka, som standard, omfattade även järnklubba nummer två. Sådana ser man knappast ens i tourspelarnas bagar idag (utom, möjligen, när det blir dags för The Open). Dessbättre är det fritt fram för vem som helst som vill att skaffa sig ett set riktiga bladklubbor, med järntvåa, och det är bara en av bonusarna med att vara retrogolfare. En annan är att järntvåorna från den tid då dessa fortfarande ingick i standardsetet för en seriös golfare är specade ungefär som en modern järntrea och alltså fullt spelbara.


Känslan av en perfekt träffad järntvåa är lika svår att beskriva som den är att överträffa. Varför man inte ska unna sig att någon gång få uppleva den är en (av väldigt många) saker jag inte begriper. Visst finns det lättare sätt att förflytta en golfboll 175 meter (eller hur långt man nu slår) men det är inte vad det handlar om. Att förflytta en liten vit boll är, inser vem som helst, en i grunden meningslös sysselsättning. Det är hur man gör det som skänker den mening.


Golf handlar om att lyckas så bra som möjligt med något som är svårt, Ju lättare man gör det desto mer tar man bort från spelet. Det är svårigheterna och att försöka övervinna dem som är spelets själ. Därför borde varje golfare äga en järntvåa, träna med den och spela med den. Visst kommer många - kanske de flesta - av hans slag med järntvåan att bli mediokra eller till och med misslyckade. Säkert skulle han slå många fler bra slag med en träfemma (eller en hybrid) men någon gång då och då så ler golfgudarna mot honom. Bollträffen känns knappt i händerna, bollen lyfter och verkar närmast accelerera i en vacker båge och försvinner nästan utom synhåll innan den påbörjar dykningen mot målet. Sublimt! Vad spelar det för roll vad scoren blev den dagen?


Titta på klubborna på bilden ovan. Vill du verkligen ha en hybrid i din bag? 

Ett riktigt bunkerjärn

Alla golfare har en sandwedge i sin bag. Eller? Jodå, i så gott som varje golfares bag finns det en klubba med ett "S" eller "SW" instansat i sulan och finns det inte det så finns i dess plats en wedge med ett loft på 54-58 grader som ägaren kallar för sandwedge. Oavsett vilket så är det ofta inte en sandwedge utan snarare en dual duty-wedge som idag fyller sandwedgens plats.

Den första sandwedgen, den som Gene Sarazen uppfann i början av 1930-talet och som han använde i 1932 års The Open, var ett specialvapen gjort för att fylla ett enda syfte; att få upp bollen ur bunkern varje gång. Den var tung, hade rejäl bounce och en bred sula. Innan benämningen sandwedge blev allmänt vedertagen kallades den typen av klubba även för Sand Iron eller Blaster. Ofta hade avancerade spelare en wedge (med mer eller mindre nollbounce) och en Blaster i sin bag.


Med tiden kom Blastern och wedgen att så att säga smälta ihop så att man hade en istället för två klubbor med samma loft och den typen av klubba kallades alltså för dual duty-wedge. Det var (och är) en suverän klubba för skickliga golfare men den är inte optimal för bunkerslag. Därför säljs fortfarande riktiga bunkerklubbor med bred sula men dessa anses vara avsedda för nybörjare eller mindre kompetenta golfare. Fast man väljer ju själv. Vill man ha ett riktigt bunkerjärn så är det väl bara att skaffa ett sådant och vill man dessutom ha en wedge med samma loft men med mindre bounce och smalare sula så är det absolut ingenting som hindrar att man har en sådan också i sin bag.


På bilderna syns en riktig sandwedge av John Letters utmärkta tillverkning. Modellen heter Lee Trevino Super Mex. Trevino var kontrakterad för John Letters. Det jag gillar med just den här klubban är att den har en förtroendeingivande tyngd, en ganska vass framkant, måttlig bounce och en rejäl bredd på sulan.Så ser, i mina ögon, ett riktigt bunkerjärn ut. Med en sådan klubba kan man gräva upp sin boll ur de hemskaste sandfällor. Att den sedan kanske inte är optimal för andra typer av sk wedgeslag är en annan sak. Det finns andra klubbor man kan ha till det.

Ord att ta till sig

I sin underbara bok The Spirit of St Andrews återberättar MacKenzie följande lilla samtal:

"I recently came across a lady I had not seen for over twenty years. She said, "I shall always be grateful to you, Dr. MacKenzie for what you did to me." I replied that I was not aware of doing anything for her. She said, "Oh yes! You did. You persuaded my husband to play golf. Before then he said that he had no time for golf, he sat all day and every day in his office, went to church on Sunday, then ate to much and was not fit to live with for the rest of the week. Since he played golf he is not only physically fit but mentally alert. He has given up grumbling at me and at his office staff, he is a pleasure to live with and his business is infinitely more successful."


Att man inte har (eller inte anser sig ha) tid är den förmodligen vanligaste ursäkten för att inte spela golf. Det är en ihålig ursäkt. Man får ett bättre liv och blir en bättre människa om man spelar golf.

En rödlistad art

Snart är de förmodligen, åtminstone på tournivå, helt utdöda. Ihjälskjutna av heta bollar och superdrivers med en massa maximalt av allting. Kul att det fortfarande finns en och annan kort men knepig parfyra kvar.

Wilson Staff Gooseneck

Bloggens trogna läsare har vid det här laget antagligen förstått att jag odlar ett intresse för just Wilsons bladklubbor.  Det finns många mer eller mindre goda skäl till detta. Ett är att Wilson hör till de tillverkare som genom året behållit och successivt förfinat designidéer snarare än att hela tiden komma med radikalt nya modeller. Fast 1988 gjorde man just det. Då kom gooseneckbladet. Många anser att det här bladet är det bästa Wilson någonsin gjort. Klart är att det är det mest lättspelade.


Att det är lättspelat har två orsaker. Den ena är att själva bladet är stort. När man adresserar bollen kan man tro att det är en PING-klubba man håller i. Bladets rent fysiska dimensioner ger det ett högt M.O.I. Den andra orsaken är den kanal som löper längs bladets baksida och som ger det åtminstone en antydan till perimeterviktning eller i vart fall en hyfsat låg tyngdpunkt. Just den detaljen togs senare upp av Hogan som på 1990-talet gjorde att apexblad i sk channelback-modell. Den norska uppstickaren Mgolf:s hypade Forgiving Blade byggde på samma idé och nyligen har Callaway använt den i sin bladklubba.

Vad som hade mindre betydelse är den egenhet som gav modellen dess namn, nämligen att det är försett med en påtaglig offset (dvs är "goosed"). Staff Gooseneck kunde som standard får antingen med Dyna-Step stålskaft eller Countertorque boron/grafitskaft (tillverkat för Wilson av Aldila). Greppet var (naturligtvis) det klassiska Golf Pride Victory. Modellen återlanserades en bit in på 1990-talet, då med beteckningen FG-53.

Siffermagi

En intressant betraktelse.

Persimmonpoesi

Ett vackert set persimmonklubbor - på bilderna drivern och en 31/2:a - försedda med tidiga Grafalloy grafitskaft (som känns förvånansvärt bra). På ovansidan, kronan, är klubborna stämplade med namnet Don Henning, fyllt med vit färg. På bottenplattan står det Graegle Handmade. En 4 1/2 rundar av setet. Perfekta klubbor att gå ut med en ljummen sommarkväll när man bara vill njuta av tillvaron.

Det var bättre förr

Man kan diskutera, i det oändliga, om Tiger Woods är en bättre spelare än vad Nicklaus var. Eller Hogan. Eller Jones. Man kan också diskutera om själva spelet var bättre förr, innan materialutvecklingen tilläts löpa amok. En sak hade varit otänkbar för Nicklaus. Eller Hogan. Eller Jones. Nämligen att lägga en stor spottloska på greenen.


I mina ögon är Tiger Woods inte tidernas störste golfare. Han är ingen golfare alls. Sedan må han återta rankingen som världsetta, vinna ytterligare ett dussin majors och tjäna ännu fler miljarder. Man kan kasta en klubba. Man kan knäcka ett putterskaft. Men man spottar inte på en green. Aldrig.

Golfpunkten, igen

Nu har även golf.se upptäckt Golfpunkten.

Flogton

Att golf inte längre primärt ses som en sport utan som en näringsgren, en marknad eller i vart fall något som primärt är till för att vissa ska kunna tjäna pengar är, och har rätt länge varit, pinsamt uppenbart. Till och med vårt eget gofförbund talar om oss golfare som kunder. Nu är "The Industry", som försökt popularisera spelet (=öka sin försäljning) genom att (med R&A:s och USGA:s tysta medverkan) genom vad som i andra (seriösa) idrotter närmast hade varit att betrakta som doping orolig över ett tillväxttalen inte är stadda i just tillväxt.


Inte nog, därför, med att man övergett kravet på att golfklubbor ska ha traditionell utformning och, inom loppet av två decennier förvandlat det fina gamla spelet till en högteknologisk (nåja) materialsport; Nu vill man legalisera fusk i alla avseenden. Jag talar om Flogton, en rörelse som (liksom det mesta som gått fel inom golfen) kommer från USA. Flogton är en förkortning för "not golf" och sedan har man (precis som satanisterna lär göra med bibeln) vänt texten baklänges. Nu försöker man marknadsföra denna blasfemi som golfens nya evangelium.


Vad ska man säga? 

Wilson Staff Fluid Feel -87

Ännu en klassisk bladklubba från Wilson. Just den här modellen kom 1987. Fluid Feel? Jo, det är en Wilsons benämning på den urborrade hoseln (med en röd eller svart plastplugg), en finess som introducerades i början av 1960-talet och som medger att vikt flyttas från hoseln till klubbladet. Skaften är Wilson Dynamic by Wilson, dvs vanliga True Temper Dynamic under ett annat namn. 

The Golden Goose

1945 kom den första Golden Goose-puttern från den skotske tillverkaren John Letters, en mittskaftad bladputter med klubbhuvud av mässing. Ungefär samtidigt, på den andra sidan av Atlanten, designade amerikanen John Reuthers Jr en snarlik putter som kom att bli känd som Bullseye. I dag är förmodligen Bullseye mer känd än vad Golden Goose är men på sin tid var de båda mycket populära och mycket framgångsrika. Frågan om båda är riktiga originaldesigner eller om den ena är inspirerad av eller rentav en kopia av den andra har, såvitt jag vet, aldrig kunnat klarläggas och det spelar heller ingen roll.

Retro är hett!

Att retro ligger i tiden märks på många sätt. Ett exempel är klubbtillverkaren Cleveland som härom året lanserade en chipper under namnet niblick. Nu följer Cleveland upp detta med en hybrid som man kallar för mashie. Vad det, mer än namnen, som är retro med dessa klubbor begriper jag inte riktigt men det är intressant att golfindustrin tydligen börjat få upp ögonen för det här med retro. 

Illa, jag mår illa!

Varför måste spelet växa? Jag menar, det är tydligen oerhört viktigt att vi blir fler och fler som spelar, men varför? Visst finns det någon slags kritisk massa i den meningen att om det finns alldeles för få golfare och alldeles för få golfbanor så blir det en aning knepigt att spela men bara här i landet så finns det ju hundratals banor och hundratusentals golfare. Borde inte det räcka? Det gick ju alldeles utmärkt att spela golf för femtio år sedan då det bara fanns en bråkdel så många golfare. Och banor.


Ändå verkar obruten tillväxt vara det allt överskuggande målet för beslutsfattarna inom golfen och detta oavsett om de arbetar på golfförbundet eller inom golfindustrin. Vore det inte bättre, för golfen, om man riktade in sig på att göra spelet så bra som möjligt snarare än att göra sporten så stor som möjligt? Nej, inte när det handlar om pengar. För det är tydligen det allt överordnade intresset.  


Nu, när de nästan lyckats förvandla sporten till oigenkännelighet, vill golfindustrin riva en av de sista barriärerna och införa skilda regler för riktiga golfare och oss andra. Bara för att öka sin omsättning. Jag mår illa.

Nya uttagningsregler för Europas Ryder Cuplag

Olazabal får bara två sk wild cards. Resten kan ni läsa här.

Retroknep

Den sk flygande armbågen blev ett svingfel när den gamla S:t Andrewssvingen blev hopplöst omodern, dvs när stålskaften slog igenom. Visserligen har några spelare (tex Jack Nicklaus, men annars var det väl europatorspelaren Eamonn Darcy som, så att säga, gav armbågen ett ansikte) bevisat att det går alldeles utmärkt att spela golf även om höger armbåge gör en liten utflykt i baksvingen men rätt anses det inte vara. Stefan har en bångstyrig armbåge och eftersom hans resultat inte riktigt är i paritet med de Nicklaus åstadkom så betraktar han detta som ett svingfel och för att komma till rätta med det så provade han i kväll ett klassiskt gammalt knep. Han förband armbågen med livremmen via en gummirem och - vips - så hade han sin armbåge i den av Hogan föreskrivna positionen. Det fungerade 100%-igt, så länge remmen satt kvar...

Wilson Staff Tour Blade

Det här är, i mina ögon, det läckraste wilsonbladet någonsin. Modellen kom 1978. Två år senare lanserade Wilson det så gott som identiska FG-17, som kom att bli en storsäljare och som av Wilson själva anges som förebilden till Fg59, det blad som härom året släpptes i en begränsad upplaga med numrerade set. Det där har jag inte lyckats begripa eftersom det rimligen måste vara Tour Blade -78 som är förebilden. Den enda synbara skillnaden mellan den klubban och FG-17 är nämligen att FG-17 har just beteckningen FG-17 instansad medan Tour Blade -78 ser ut precis som på bilden ovan.


Bladet är kompakt (jämfört med vissa av dagens bladklubbor ser det pyttelitet ut) och smäckert. Klubborna är traditionellt (dvs svagt) loftade och skaftlängderna något kortare än modern standard. Det innebär att tvåan i setet är specad bra precis som trean i en modernt set (vilket gör att sådana som jag faktiskt kan slå med den) och pitching wedgen är just en pitching wedge snarare än en maskerad järnnia (vilket innebär att man inte behöver komplettera med en sk gap wedge). Skaften är TT  Dynamic.

The Spirit of St Andrews av Alister MacKenzie

En bok bestående av texter av den kanske mest framstående banarkitekten genom tiderna - Alister MacKenzie, mannen bakom bla Augusta Masters, Cypress Point och Royal Melbourne - med ett förord skrivet av en av tidernas främste spelare - Robt. T. Jones, junior, gemenligen kallad Bobby Jones - måste helt enkelt vara något alldeles extra. Det är den också. The Spirit of St Andrews innehåller så mycket insiktsfullt, intelligent och intressant om golf och golfbanor att den är en av de böcker om golf jag skulle känna mig fattigare om jag aldrig hade läst. Ni som ännu inte tagit del av den har en berikande upplevelse framför er.

Innehållet i boken var sammanställt och klart för publicering redan 1934 men av någon anledning blev manuskriptet liggande i ytterligare sextio år innan det lämnades till tryckning. Det var rena turen att det inte kom att gå förlorat under den tiden.

Delar av innehållet, såsom MacKenzies mer handfasta råd om hur man anlägger en golfbana, är kanske daterat men mycket annat är lika giltgt idag som när det skrevs och det gäller kanske främst de synpunkter på hur en bra golfbana bör vara beskaffad som läggs fram i bokens andra kapitel.

Boken innehåller en hel del anekdotiska berättelser om den tidens stora spelare och är rikt illustrerad med intressanta svart/vita fotografier. Den mest intressanta illustrationen är dock den skiss av Old Course MacKenzie själv.

För oss hackare som är närmare sextio än vad vi är trettio är det särskitl inspirerande att läsa hur MacKenzie i mogen ålder uppnådde en betydligt högre spelstyrka än vad han haft i unga år. Det kan man läsa i kapitlet med rubriken "In the Seventies at Sixty".

En helt underbar bok. Ett måste i varje golfbibliotek Läs den!

Welcome Namibia!

Idag är en märkesdag, en milstolpe i retrogolfbloggens korta historia. Under de senaste 24 timmarna lästes bloggen av någon i Namibia. Därmed har bloggen läsare i alla världsdelar och är alltså, i ordets rätta mening, global.

Rätt coolt, faktiskt.

Wilson Staff FG-51

 

1991 släppte Wilson ett av sina snyggaste blad någonsin, det klassiska FG-51. Stramt i formgivningen med den typiska, mjukt svängda, muskeln. Smal, något rundad (radiellt) sula och smal topplinje. W/S-emblemet med röd/svart paint fill följt av "Staff" på muskeln och modellbeteckningen instansad högre upp på bladet. Snyggt och sobert.


FG-51 kunde, som standard, fås med antingen Dynamic Gold eller det för Wilson specialtillverkade, något lättare, Firestick stålskaft. Klubban är ungefär så bra som man överhuvudtaget kunde göra en bladklubba i början av 1990-talet och stär sig väl även jämförd med dagens modeller. När Wilson 1993 lanserade Staff Progressive använde man samma design för de kortare klubborna.