Gott Nytt År?

Plötsligt är det inte alldeles självklart att önska ett Gott Nytt År. Kanske skulle man istället önska något av alla de goda gamla åren åter? Men vilket skulle man i så fall välja? Nu blev det väldigt svårt. Nej, låt oss blicka framåt! De gamla gudar leva än! Så länge en persimmondriver träffar en golfboll finns det hopp. Kanske blir 2011 året då allt fler inser att golf inte handlar om att slå bollen så långt som möjligt med den allra senaste drivern?

Det heter ju, om man ska vara noga, The Royal and Ancient Game, dvs det kungliga och gamla spelet, inte The Royal and Modern Game. Kanske kommer tiden att vridas i led igen? Kanske blir 2011 ett år av matchspel med gamla fina klubbor? För mig, säkert. För många fler, förhoppningsvis.

Gott Nytt År! 

Utsliten?

Många golfare byter klubbor rätt ofta. En del köper nya järn varje säsong. Det är sällan man ser klubbor med tio år eller mer på nacken (annat än i någon hängiven retrogolfares bag). De flesta byter nog klubbor ungefär lika ofta som de byter grepp.


De flesta klubbor som byts ut (och hamnar i något garage) är i princip nya. jag har nog aldrig sett någon spela med utnötta klubbor eller ens med klubbor som är märkbart slitna. Innan klubborna är mycket mer än inspelade byts de ut i jakten på något nytt och bättre.


Hur ofta ser man en klubba som den på bilden ovan (en Mizuno TP-9 järnnia)? Sulan på den klubban är repfri och framkanten saknar hack. Skårorna är fina men i sweetspoten är kromet delvis bortnött av några tusen rena träffar. Långt ifrån en utsliten klubba men betydligt mer (och snyggare!) nött än de flesta som betraktas som uttjänta.

En verklig vän

En verklig vän är en som man kan lita på. En som finns där och som inte sviker när det gäller. Han behöver inte ha några andra, fantastiska, egenskaper och hur han ser ut saknar naturligtvis all betydelse. Sådana vänner är sällsynta och oskattbara.


En falsk vän kan verka fantastisk och lova fantastiska saker. Ibland håller han sina löften men rätt som det är så finns han inte för för en. När det verkligen gäller kan han lämna dig i sticket, ibland efter att ha försatt dig i en riktigt bekymmersam situation.


Pålitlig är nästan alltid, och definitivt i det långa loppet, bättre än fantastisk. Det gäller vänner av kött och blod och det gäller de vänner som bor i ens bag. Spoonen (eller lillspoon) är en verklig vän. Drivern har mer tveksamma karaktärsegenskaper. När det gäller vill man bara ha verkliga vänner i bagen.

Bollar

När tvådelsbollarna, med massiv kärna och surlynskal, kom var de ofta väldigt hårda och många fina träklubbor spräcktes helt enkelt av upprepad, hård, kontakt med dessa stenkulor. Nu är, dessbättre, så gott som alla bollar tillräckligt mjuka för att inte vara skadliga för klubborna och det finns åtskilliga bollar med riktigt låg kompression som (nästan) känns som en lindad boll när man slår på dem. Den som har några gamla persimmonklubbor och funderar på att spela med dem men är rädd för att de ska ta för mycket stryk behöver alltså inte oroa sig. Är klubbborna i gott skick så fungerar det bra att spela med vilken modern boll som helst.


Att klubborna inte går sönder är gott och väl men vad som är litet tråkigt är att det inte längre görs några bollar som tar skruv. Den som någon gång spelat med riktiga balatabollar vet vad jag menar. Inte ens de av dagens bollar som spinner mest är ens i närheten. Balatabollen och persimmonklubban var en perfekt matchning. Med den typen av boll fick man tillräckligt med backsipnn för att bollen skulle hänga kvar i luften och dessutom kunde man (eller ätminstone de mer kompetenta spelarna) forma slagen på ett helt annat vis än med dagens bollar.


De moderna bollarna ger emellertid längre slag även med träklubbor fast med en annorlunda (mer ballistisk) bollbana och mera rull än vad man fick med en balataboll. Med tanke på hur litet skruv bollarna tar kan man lugnt välja den boll som spinner mest. 


Kvaliteten på dagens bollar är jämnare, de håller bättre och även de billigaste bollarna är numera helt OK att spela med. Det är bra. Vad jag inte gillar är att ingen tillverkare längre håller kvar en boll i sortimentet längre än en säsong. man försöker ge sken av en våldsam produktutveckling och lanserar nya bollar varje år. Förr kunde man spela (och köpa) samma boll säsong efter säsong. På det stora hela så tror jag att det var bättre.

En retro golfhall

Vintern är en prövningens tid för oss golfare. I bästa fall får vi en barvinter och kan hacka oss runt längs frusna fairways och fram till sk vintergreener. De av oss som är stadda vid kassa kanske kan unna sig en vecka på sydligare luftstreck men på det stora hela - och särskilt i år! - är vintern ett sannskyldigt helvete!


De av oss som - i likhet med den unge mannen på bilden ovan - har en sving kan underhålla densamma i någon av de inomhushallar som, dessbättre, finns här och var i landet. Vi som inte har en sving kan slå oss trötta mot hallens vägg och verkligen nöta in vår slice/duff/pull (eller vad vi nu lider av för åkomma) så att vi inte drabbas av några obehagliga överaskningar (sänkningar) när Bore väl släpper sitt grepp och banorna öppnar.

Tumbatältet - bara en av de många framsynta satsningar den gamle hockeykrigaren bär ansvar för - skattade åt förgängelsen för fem (?) år sedan men Golfpunkten (på andra sidan vägen från Ullna ) finns kvar och är (förmodligen) trots sina år landets bästa golfhall.

...but a hefty drive is a slosh.

Mellandagarna är som gjorda för läsning och en golfare läser naturligtvis gärna om golf. Problemet är att det är svårt att skriva om golf, i vart fall skönlitterärt. Ingen har fått nobelpriset för att ha skrivit om golf och jag kan inte, på rak arm, erinra mig en enda stor roman som handlar om golf. Visst förekommer golf i marginalen hos erkända författare som Updike och Rushdie liksom James Ellroy i sina mer hårdkokta alster ofta alluderar på golf men själva spelet som ämne för en roman är, uppenbarligen för svårt och utmanande även för de största författarna. Det går bra att skriva målande och med inlevelse om småsaker som liv, död och kärlek men de svindlande höjder och de bottenlösa dalar en golfares tillvaro består av låter sig inte fångas i prosa. De stora författarna inser detta och väjer för ämnet.


Dessbättre finns det på litteraturens parnass en författare (som, obegripligt, aldrig fick nobelpriset) som förstod precis hur man ska skriva om golf utan att det blir platt eller patetiskt, nämligen P G Wodehouse. Han författade ett trettital golfnoveller. De flesta finns översatta till svenska men det är, om man klarar av det, defrinitivt att föredra att avnjuta dem på originalspråket. Novellerna finns samlade i en volym som, passande nog, bär titeln "The Golf Omnibus" och undertiteln "Thirty-One Humorous Tales from the Green by the Master of Comic Fiction". Skyddsomslagen på mitt, väl tummade, exemplar pryds av en illustration av hur en sympatisk yngling insisterar på att spela sin boll som den ligger.

Wodehouse kunde sin golf men än bättre kände han den mänskliga naturen och hans litterära grepp är att inte så mycket skriva om spelet som sådant utan att använda golfen - som på ett så brutalt sätt blottlägger en människas karaktär - för att behandla de stora existensiella frågorna. Eftersom han hade förmågan att göra detta på ett underhållande sätt och då det han skrev åtminstone föreföll att handla om golf kom hans noveller att betraktas som underhållningslitteratur eller, som det står på skyddsomslaget, "Comic Fiction". Eftersom de kulturpretton som tycker sig kunna avgöra vad som är stor konst eller god litteratur är för små andra för att förstå vare sig humor eller golf fick Wodehouse aldrig den uppskattning han så väl hade förtjänat men det hindrar ju inte att vi, som vet bättre, läser honom. 

Själv var Wodehouse väl medveten om sitt låga anseende som författare och hans novell "The Clicking of Cuthbert" är en grimas åt det litterära etablissemanget (och en rå drift med "svår" litteratur och pretentiösa dilettanter). I novellen låter han en av dess huvudpersoner, den uppburna ryske författaren Vladimir Brusiloff, säga: "No novelists any good except me. Sovietski - yah! Nastikoff - bah! I spit me of zem all. No novelists anywhere any good except me. P. G. Wodehouse and Tolstoi not bad. Not good, but not bad. No novelists any good except me." Utan att, för den som inte redan läst berättelsen, avslöja handlingen kan sägas att det, när historien framskrider, visar sig att den litteräre giganten har fullt klart för sig vad som är viktigt här i livet.

Vad Wodehouse i flera av sina noveller beskriver är att lycka inte är att spela felfri golf. Tvärtom varnar han för de faror som ligger på lur för den hängivne hackare som, på det ena eller andra sättet, lyckas uppnå sin dröm att spela på scratch. Mycket handlar om vänskap och kärlek men skulle det gå galet på någon av de fronterna så, tja "there´s always golf". Man kan se berättelserna som moraliteter och de är avgjort mindre tramsiga än många religiösa texter. Sin visdom sammanfattar författaren i den odödliga meningen: "A woman is only a woman, but a hefty drive is a slosh."

Hickory?

Hickory var ju det bästa skaftmaterial som stod till buds innan stålskaftet kom och hickorygolf är den term som idag betecknar spel med utrustning äldre än den som i denna blogg kallas retro. Många har på senare år upptäckt charmen med ett litet svårare spel och aningen kortare slag och helt eller delvis övergett den moderna utrustningen för att istället spela med hickoryklubbor. Eftersom dessa är aningen knepigare att få tag på och dessutom inte helt gratis nöjer sig hickorygolfarna ofta med ett ska halvset (vilket, för övrigt, var ett helt normalt set på den tid då reglerna inte föreskrev något högsta antal klubbor en spelare fick medföra under en rond).

Geoff Shackelford har nu postat ett kul inlägg om hickorygolf (och ett videoklipp). 

Matchspel

Från förbunds- och instruktörshåll har man lagt ned - och lägger ned - ett oerhört arbete på att lära ut spelet till alla nybörjare som varje säsong får för sig att börja med golf. Det mesta som gjorts och görs förtjänar stor respekt, men i ett avseende har man hamnat helt snett.


Generation efter generation av nybörjare får lära sig att spela slagspel - förr i poängbogeyvarianten och nu i slaggolfversionen - medan spelformen match under utbildningen endast nämns i förbigående. Att föra score och att sänka handicap är vad som lärs ut och en tid - den tid under vilket handicapet sänks tills den nye golfaren nått sin inkompetensnivå - kan detta naturligtvis vara rätt kul. Med tiden blir emellertid sänkningsronderna allt färre och även ronder inom buffertzonen kan under långa perioder vara sällsynta. Ändå fortsätter den svenske golfaren att plåga sig själv (och sin omgivning) genom att nogsamt föra protokoll över sina tillkortakommanden.


Förutsättningarna för att en bogeyspelare ska hålla ihop sin score över arton hål är små. Det finns det (och har det länge funnits) siffror på. Så som handicapsystemet är konstruerat graviterar scorerna kring buffertzonens nedre gräns och hamnar ofta(st) utanför densamma. Att spela golf med inriktning på att sänka handicap, att spela mot sig själv eller att spela mot banan (omskrivningarna är legio) blir i längden en rätt enahanda och, på det stora hela, deprimerande sysselsättning. En övning i futilitet, om man så vill.


Slagspel är, enligt min bestämda uppfattning, en avart av golf som, strängt taget, bör vara förbehållen professionella spelare, dvs de som faktiskt har golfen som arbete. Som arbete betraktat är slagspel uthärdligt men jämfört med matchspel är det inte särskilt kul. Motions- och hobbygolfare skulle ha betydligt roligare på banan om de i större utsträckning spelade match. Singel match om de har turen att komma ut i en tvåboll och annars fyrboll eller foursome.


Möjligen är det så att vi svenskar har ett kynne som gör att vi spontant väjer för matchspel. Vi är präglade av en jantekultur och tar, åtminstone för det mesta, oss själva och det vi ägnar oss åt på alldeles för stort allvar. Att förlora en match är ingen småsak och att vara den som vinner kan kännas socialt obekvämt. Det känns därför tryggare att lalla runt i sin egen värld och föra sin egen score snarare än att spela en vänskaplig match om en fika när man är ute på en sällskapsrond. Är det på det viset behöver vi verkligen den sociala träning som matchspel ger. 


Hur överlägset spännande matchspel är får alla intresserade klart för sig varje gång Ryder Cup spelas. Till skillnad från vanliga tourtävlingar (eller, till och med majors) är det här spännande redan från det första utslaget till dess att det hela är avgjort. För oss medelgolfare innebär matchspel att även en rond som, om vi räknat poäng, bara hade varit ännu en i raden av ronder med resultat någonstans runt 30-strecket kan vara inte bara spännande utan rentav en triumf!


Golf är tävling men det är rätt sällan man vinner en slagtävling (ens med handicap). Spelar man slagspel lär man sig att vara nöjd med hyfsade resultat och hedersamma placeringar. I match är det värdelöst att komma tvåa. Jag är därför övertygad om att det även (kanske särskilt?) för de juniorer som drömmer om att bli något stort vore mycket värdefullt att spela match snarare än slagspel. Duktiga och stabila gnetspelare har svensk golf en erkänd förmåga att producera men ännu har vi, på herrsidan, inte fått fram en enda majorvinnare. Kan det bero på att hela vårt utbildningssystem är mer inriktat på att få fram duktiga slagspelare än att få fram vinnarskallar?


Det borde vara i lag förbjudet att tillhandahålla scorekort för fyrbollar som ska gå ut en lör- eller söndagförmiddag för att spela en sällskapsrond. I en bättre värld skulle de, självklart, spela foursome match i kanske tre timmar och sedan ta en lunch (och kanske något att dricka) i klubbhuset. I dagens golfsverige har institutionaliseringen av slagspelshegemonin drivits så långt att man stället, när man anmäler sig för start per automatik får ett scorekort "printat".


Hur kunde det gå så fel? 


God Jul!

Körfylt!

I lördags kämpade jag mig runt 9 hål i knädjup snö. I söndags bröt förkylningen ut men jag var ändå tvungen att åka iväg på ett inbokat jobb måndag morgon. I morgon har jag också ett åtagande som jag inte kan ställa in (i vart fall inte om jag är tillräckligt bra för att sitta på en stol i några timmar) så just nu gör jag inte många knop. Bland det som får prioriteras bort är att uppdatera bloggen.

Golfsverige idag

Banorna stängda och klubbhusen låsta. Undra på att intresset är i avtagande. Varför kan man inte dra ihop ett gäng och träna puttning i klubbhuset? Regelträff med pepparkakor? I nästa vecka vänder det. Vi går mot ljusare tider!

Money, money, money

Naturligtvis, det går ju att sälja. Golfens utveckling styrs inte längre vad vad som är bra för sporten utan av vad som är bra för ekonomin. Tillväxt är det allt annat överordnade värdet.

Smart?

I ett inlägg för några dagar sedan nämnde jag Joe Powell (Inc), en av de få tillverkare av persimmonklubbor som trotsar tidsandan och alltjämt håller konsten vid liv. En annan är Louisville Golf.


Drivern på bilden är en (av många olika versioner av ) SMART, ett försök att tillverka en modern persimmondriver (jorå, den har grafitskaft). Om försöket fallit väl ut är svårt att avgöra. Den enda Louisville SMART jag sett är min egen så någon kioskvältare verkar det inte vara fråga om. Dessutom tycker jag, även om SMART är en trevlig och bra klubba, att en klassisk, stålskaftad, persimmondriver är att föredra. Dessbättre tillverkar Louisville Golf sådana också. Och trätvåor, trätreor osv (och, till och med, träsjuor), allt i riktigt trä.

SMART-driverns huvud är något (men inte mycket, större än en traditionell drivers. En kul detalj är att den saknar bottenplatta och bara har en metallskoning i sulans framkant, precis som en del drivers hade på hickorytiden.

Uthållig golf VII, Hur den moderna utrustningen påverkar spelet

Den utrustning som är modern nu (och som varit modern det senaste decenniet) har förändrat de förutsättningar under vilka golf spelas. På elitnivå märks detta främst genom att alla nu kan slå inte bara långt utan även högt. Drives som flyger 250 meter i luften är inte längre något extremt utan vad banorna sätts upp för när det handlar om tourtävlingar. 


Eftersom de som ytterst bestämmer över spelet tycks inta den någoot schitzofrena hållningen att det visserligen är helt i sin ordning att man nu spelar efter ändrade förutsättningar men att scorerna ändå bör vara ungefär desamma som de var förr så försöker man att på olika sätt göra banorna svårare. De medel man använder är att öka hålens  längd, att flytta hinder så att de ska vara "i spel", att ändra klippmönster och att göra greenerna och greenområdena svårare.


Vi vanliga hackare påverkas naturligtvis inte (annat än ekonomiskt) av att nya banor byggs och gamla banor byggs om  för att bli längre från backtee. Däremot påverkas alla, oavsett vilken nivå de spelar på, av att greenområdena blir tuffare och att greenerna blir hårdare, mer undulerande och snabbare. Frågan är om inte de svårigheterna, för den sk medelgolfaren, överväger att det blivit något lättare att slå bollen från tee och att transportera den mot greenen?


En vansinnig massa resurser har, med andra ord, satsats på att samtidigt göra spelet svårare och lättare. Det har blivit annorlunda men inte bättre. Och eftersom det handlar om stora pengar och om en hel industri som är beroende av att golfarna fortsätter att köpa nya klubbor i betydligt snabbare takt än vad de hinner slita ut dem så kommer - det är i alla fall min prognos - idiotin att fortsätta.

Joe Powell

Joe Powell är död, men hans klubbor lever. Innan han dog så ägnade han 33 år år att tillverka utsökta persimmonklubbor. Hur utsökta kan ni se på bilden ovan. Företaget Joe Powell lever också vidare med Joes son, John Powell, som "president". Möjligen är John hela företaget. I vart fall läste jag någonstans att man numera kanske säljer ett halvdussin klubbor per månad.

Det finns även järnklubbor och putter som bär Joe Powells namn. Dessa är dock legoproduktion. Puttern är särskilt intressant. Det står på den att det är en "Limited Edition". Det kan betyda ungefär vad som helst men i just det här fallet är det så att Joe Powell släppte 250 putters - i två olika modeller - så min putter är en av 125. I hela världen. Någonsín. Det är rätt coolt. Dessutom är det en grymt bra putter.

A New Way

Häromsistens så skrev jag om Stack & Tilt och Square to Square. Yesterdays news...

1932 publicerades Alex J Morrisons "A New Way To Better Golf". Ungefär lika epokgörande som S&T eller StS ellr alla andra "läror". Det intressanta med Morrisons bok är att den, tidsmässigt, sammanfaller med början av stålskaftseran.

Det är emellertid ingenting som särskilt påpekas i boken - möjligen därför att författaren själv inte insåg vilket paradigmskifte han befann sig och verkade i.

En klassisk putter

Det är något visst med hälskaftade bladputters. Åtminstone för mig, som inte är beroende av något annat siktmedel än en framkant som jag kan hålla square mot puttlinjen, ser de "rätt" ut när jag står över bollen. Ingen annan puttertyp ger samma suveräna känsla. Dessutom är de eleganta.


Puttern på bilderna är en av mina favoriter, en George Nicoll, tillverkad i Leven, Fife, förmodligen någon gång på 1950-talet men modellen och detaljerna är sådana att den precis lika gärna kunde ha gjorts några decennier tidigare.

Bladet är smäckert, halsen lång och böjd så att puttern har en distinkt offset. Slagytan är "punched", dvs försedd med små gropar så som det ofta var även på järnklubbor en gång i tiden. Detaljer som inte syns på bilderna är det bruna (sheated) stålskaftet och det tunna, runda, lädergreppet som verkligen tvingar en att hålla klubban i fingrarna och därigenom gör puttern ännu känsligare. Ljusår från de groteska, baguettetjocka, grepp som just nu är på modet.


George Nicoll var ett väl ansett märke på den tiden man fortfarande tillverkade klubbor i Skottland. Jag har sett den karaktäristiska logotypen på nytillverkade  smidda järnklubbor så sent som i år men misstänker att de inte längre smids i Skottland (eller ens i Europa). Fast det vore ju rätt underbart om jag har fel.

Håll tummarna!

Joakim Haeggman, sveriges förste Ryder Cup-spelare (och därmed i åtminstone någon mening retro) , kämpar för sitt kort i kvalskolan. Det började knackigt men nu har han levererat tre raka ronder med scorer som börjar med en saxa. En till sådan så bör han vara hemma.

Håll tummarna!

Ord att ta till sig

Ur en intressant intervju ( I Golf Magazine) med förre tourspelaren och numera TV-kommentatorn Brandel Chamblee:

What do you mean "cancer on the game"?
I mean that the golf swing is art, but it's taught as science. That's a confining way to learn the game, and it's bad both for the players who learn that way — I go back to swings like Scott, Donald, Howell — and for golf in general. When you learn the swing watching and obsessing over videotape, you become fixated on your flaws, on perfection. Well, you cannot obtain perfection in the golf swing. The swing used to be taught by former pros who taught how to play the game. Some of the kids they taught grew up to be Jack Nicklaus and Tom Watson and Arnold Palmer and Greg Norman. But now, nobody leaves the Tour. So who teaches the swing? Scientists and engineers and people without practical experience [in competition]. Don't get me wrong — they're very smart people. I'd like them to teach me algorithms and engineering. But not the swing. The swing isn't math. It's art. It's about instinct and feel and guts. I'm sure some expert can take a magnifying glass and find flaws in Da Vinci's brush strokes, but you know what? It's still the Mona Lisa.

Litet retrosnack på Golfpunkten

Smet in på Golfpunkten vid lunchtid och slog litet bollar i en halvtimme. Javier var där och väldigt glad dessutom. Inte undra på eftersom han var nybliven och stolt ägare till ett set Hogan Apex II (1980 års modell med vit bottenfärg bakom hoganprofilen, på 79:orna var den svart) med (gulp!) Apex 5-skaft. Och inte nog med det. Han äcklade mig ochså med några läckra Bob Toski persimmonklubbor (som kommer att sitta som en smäck tillsammans med de gamla nötta toskiblad han använde när han, i all vänskaplighet, spöade sk*ten ur mig på Sollentuna i somras). Klubbornas förre ägare var också där och såg, av någon för mig obegriplig anledning, glad ut trots att han just blivit av med dyrgriparna.


Vi bytte några ord om svingteori och om retroutrustning contra moderna klubbor. Vi var naturligtvis överens om att gårdagens klubbor var mer optimerade för precision medan dagens klubbor snarare är optimerade för längd. Skillnaden är naturligtvis mest påtaglig om man jämför ett set moderna sk förlåtande klubbor med ett gammalt bladset men även moderna blad har lägre svingvikt, längre skaft och mindre loft än, till exempel, ett hoganset från 1980 (eller tidigare). Javier (som är proffs och kan vansinnigt mycket mer om sådant här än vad jag kan) hävdade också att lien var flackare på de äldre klubborna. Det är naturligtvis rätt om man jämför en modern järnsjua (för att ta ett exempel) med en järnsjua från sjuttiotalet. Den äldre klubban har emellertid också kortare skaft (och mer loft). När jag (för några år sedan) jämförde (okulärt, dvs utan mätinstrument) ett set Wilson Staff Tour Blade -78 med ett set Wilson Staff Fg-51 -91 vill jag minnas att jag bedömde att det var exakt en klubbas skillnad, dvs att sexan i det äldre setet hade samma specifikationer - loft, lie och skaftlängd - som den mer moderna klubban.


Fast Javier (som naturligtvis vet vad han talar om) har satt myror i huvudet på mig. Det här måste jag gå till botten med! Där ser man att det inte alls, trots vad vissa säger, är bortkastat att träna golf inomhus.

Ett namn på allas läppar

Om man ska försöka lansera en svingteori är det antagligen viktigare vad den heter än vad den innehåller. Utan ett "catchy" (som det tydligen heter på modern svenska) namn så är man (enligt samma språkbruk) rökt.


Nu talar alla om Stack & Tilt, en svingmetod som tydligen går ut på att det är helt OK, eller till och med önskvärt, att begå vad jag och de flesta andra fått lära oss är två av de grövsta hackarfelen, nämligen att låta högerbenet rätas ut i baksvingen och vad som alltid på svenska har kallats för reverse pivot. Just reverse pivot var ju annars vad de som i brist på vettigare sysselsättning letade fel i Ben Hogans sving brukade (på grundval av tveksamt fotografiskt material) anklaga honom för. Nu säger S&T-skolans förespråkare att den oförliknelige mästaren tillämpade just S&T. Mitt tips är: Har du en sving som är ens i närheten av Hogans så fundera inte ens på S&T.

 På det glada sjuttiotalet härjade en annan fluga med att catchy namn, nämligen Square to Square. Den sades vara en slags sammanfattning av allt det bästa inom svingen sedan stålskaftet slagit igenom Den föreskrev ett mer upprätt svingplan än vad Hogan predikat i sin Five Lessons, något som förmodligen berodde på att Jack Nicklaus svingade på just detta upprätta vis. Just Nicklaus åberopades som en exponent av Square to Square. De traditionalister som inte gillade hans sving hade en annan, även den catchy, benämning på nicklaussvingen, nämligen Rock & Block. Hur som helst så hör det till den golfliga allmänbildningen att känna till Square to Square även om man inte behöver fördjupa sig i den eller praktisera den. Precis som S&T innehåller den en hel del självklarheter och en del annat som är vettigt men lika litet som S&T är det så var Square to Square den definitiva lösningen på svingens gåta.

Teorin bakom Square to Square var att klubbhuvudet skulle vara square på toppen av baksvingen för att, utan störande kompensationer, komma square till bollen. Inget fel på den teorin men så är det ju ofta med teorier. De fungerar perfekt i just teorin men när man ska översätta dem till praktik blir det knepigare.


Boken om Square to Square, som kom ut 1972 (såväl i Sverige som i USA) skrevs av Dick Aultman och illustrerades av Anthony Ravielli (han, ni vet, som gjorde de odödliga illustrationerna till Five Lessons).


Hitta ni Square to Square (på biblioteket, i ett antikvariat eller i någon släktings bokhylla) så läs den, för all del, men ni behöver inte jaga efter den. Hogans bok läses alltjämt av många. Vi får väl se hur det är med S&T om femtio år...

Det finns hopp!

Bloggens tidigare undersökningar har visat att en överväldigande majoritet av golfarna spelar med retroutrustning (i vart fall i någon utsträckning) och att de allra flesta bär sin bag. Den senaste, nyss avslutade,  undersökningen visade att hela 87% hellre spelar match än slagspel.


Sammantaget ger undersökningarnas resultat en ljusare bild av tillståndet i golfsverige än vad jag vågat hoppas på. Men varför har inte SGF gjort någon motsvarande utredning? Jag tror att jag ska bränna iväg ett mail till dem så att de får koll på läget.

Uthållig golf VI, Golfutrustningens utveckling

När metalwoodsen kom var de inte överlägsna de massiva träklubborna i prestanda utan det var först när man utnyttjade de möjligheter som ett ihåligt metallskal erbjöd att göra klubbhuvudet större som det började hända saker och riktig fart tog det först när man började använda titan istället för stål. Varför R&A och USGA lät detta hända kommer jag nog aldrig att begripa men på ganska kort tid kom klubbhuvuden med en volym som var mellan tre och fyra gånger så stor som en traditionell drivers att accepteras som just "traditionell utformning". Av någon anledning satte men så ner foten vid volymen 460 kubikcentimeter och begränsade restitiutionskoefficienten och skaftens längd men det var, så att säga, när skadan redan var skedd.


Att sträva efter att förbättra saker ligger i den mänskliga naturen. Inom ramen för den traditionella utformning som bestod i stålskaft och huvud av massivt trä visste man redan 1930 hur en bra driver (eller fairwayklubba) skulle se ut. I samband med det andra världskriget accelererades utvecklingen på många områden och efter kriget kunde man göra bättre stålskaft, hade fått fram betydligt bättre material att göra inserts av och även bättre lim. Cirka 1950 var den traditionellt utformade träklubban i stort sett perfekt och de förbättringar som gjordes under de följande decennierna hade, som mest, marginell betydelse. 


Naturligtvis kom de olika tillverkarna med nya modeller men dessa avvek oftast bara kosmetiskt från tidigare modeller. Funktion och prestanda var, på det stora hela, desamma. Spelet förändrades inte.


Ben Hogan lär ha sagt att man inte bedömer vad som är en bra drive utifrån hur långt bollen går utan utifrån hur bollens läge är i förhållande till nästa slag man ska slå. Visst fanns det de som slog bollen riktigt långt även på den tiden men framförallt handlade spelet, på alla nivåer, om precision, känsla och finess snarare än om maximal längd.


Plötsligt började allt handla om längd. Längd är, till skillnad från känsla eller finess, märbart. Det lämpar sig därför väl för skenbart objektiva försäljningsargument. Om man testar en klubba eller en boll under laboratoriemässiga förhållanden så kan man, objektivt, få fram mätvärden som säger att den går x meter längre än en annan klubba (eller boll). Längd sålde. Och säljer.

Bara för att

Bara för att jag plötsligt kände mig så förtvivlat trött på snö och mörker så letade jag upp en bild med grönska och sol. Sjuttonde hålet på Aroeria I (Portugal), precis där bollen ligger om man fegat från tee och visserligen är på fairway men utan något slag mot green.

Down under

Via bloggens statistikmodul kan jag följa (i grova drag) inte bara hur många som läser utan även vad de läser och varifrån de gör det. I helgen hade bloggen plötsligt flera läsare i Australien. Samtidigt, alltså, som Australian Open spelades. Exakt vad man kan dra för slutsatser av detta fenomen är jag inte riktigt på det klara med.

Att få bollen i hål

Att få bollen i hål är vad golf handlar om och hur mycket man än kan fördjupa sig i svingens mysterier eller hur imponerande många golfares långa spel kan te sig så slutar varje hål på greenen och en putt, oavsett dess längd, räknas lika mycket som en 300-meters drive. Så länge Ben Hogan var en av de bästa på att få bollen i hål var han världens bäste. När den förmågan svek honom, som den så ofta, med tiden, gör även för de allra bästa så hjälpte det inte att han fortfarande var den bäste ballstrikern.


När Jack Nicklaus, vid 58 års ålder och med en utsliten höft, 1998 haltade runt Augusta National och slutade som sexa (efter att ha skjutit en 68:a på söndagen) var det en magisk puttning som placerade honom före (bland andra) fjolårsvinnaren Tiger Woods.


I går talades det mycket om att Tiger Woods, som var nära att vinna för första gången på över ett år, inte är stabil med sin nya sving ännu. Må så vara, men det som är mer betänkligt är hur medioker han var på greenerna. När han var oövervinnelig så satte han nästan allt och definitivt allt han var tvungen att sätta. Ungefär som McDowell gjorde i går.


Det är svårt att bygga om en sving, men det går och har - med framgång - gjorts förr. Hur man får en sval putter att bli het igen är det ingen som riktigt vet. 

Uthållig golf V, Golfutrustningens utveckling

Att en stålskaftad persimmondriver designad runt 1950 (eller till och med tillverkad då) var fullt konkurrenskraftig (och även dög att vinna majors med) är tankeväckande. Golfspelet hade då redan flera hundra år på nacken. Reglerna hade utvecklats och standardiserats. Omfattande professionella tourer fanns, precis som nu, och man spelade vartannat år om Ryder Cup. Storspelare - som Hogan, Cotton, Snead, Palmer, Nicklaus, Jacklin, Watson och Ballesteros - kom och gick och på en lägre nivå hade vanliga motions- och hobbygolfare hur kul som helst med sin favoritsysselsättning. Sporten mådde, kort sagt, alldeles utmärkt.


Det gick alltså (även om det för en nutida golfare kan tyckas märkligt) alldeles utmärkt att spela golf innan grafitskaft, titandrivers med trampolineffekt och maximalt MOI, mid sized och perimeterviktade järnklubbor med breda sulor, hybrider, GPS och laseravståndsmätare fanns. Framförallt så gick det att spela golf med samma klubbor i åtskilliga år eller under en hel golfkarriär. En välgjord persimmondriver man köpt 1965 var inte obsolet 1970 och ett set välvårdade bladklubbor kunde man hålla fast vid tills de faktiskt var helt utslitnIstället för att vart och vartannat år köpa ny utrustning för att hänga med i utvecklingen så kunde man, i lugn och ro, ägna sig åt att utveckla sitt spel.


De banor som lagts ut av mästare som MacKenzie (såsom Augusta National) eller till och med banor från Old Tom Morris tid var fortfarande inte bara spelbara utan höll ännu som mästerskapsbanor. Det var en tid då ett banrekord fortfarande var värt något och där de bästa spelarna faktskt, på ett någotsånär rimligt vis, kunde jämföra sina scorer på en viss bana med vad, till exempel, Hogan åstadkommit tio, tjugo eller trettio år tidigare.


Vill man uttrycka saken negativt så kan man naturligtvis hävda att det sakernas tillstånd jag just beskrivit berodde på att den tekniska utvecklingen stagnerat, men då förbiser man sådant som att man under samma tid (bland mycket annat) gick från propellerdrivna dubbeldäckade flygmaskiner till jetdrivna överljudsplan (och gjorde bemannade rymdfärder och månlandningar). En annan, och i min mening mer adekvat, förklaring är att såväl trä- som bladklubban redan på 1930-talet var så gott som fulländade, i vart fall inom ramarna för en traditionell utformning.. Naturligtvis så kunde man göra mer eller mindre bra klubbor på ungefär samma sätt som man kunde bygga mer eller mindre bra pianon eller violiner.

Ben Hogan Speedslot

Ett set Ben Hogan persimmonklubbor, 1, 3, 4 och 5.

Ben Hogan, världens då (och inte bara då) bäste golfare spelade med MacGregors utrustning  men var inte riktigt nöjd med de klubbor han fick. Därför bestämde han sig för att själv göra världens bästa klubbor. Om han lyckades med det? Tja, de klubbor som lämnade Hogans fabrik när han själv bestämde var definitivt bland de bästa.


1953 vann Hogan US Masters, US Open och the Open. 1954 började the Ben Hogan Company sälja klubbor. Ben hade en kompanjon och det sägs att när den första omgången klubbor var färdiga så provslog Hogan (några av) dem, dömde ut och kasserade (alla av) dem och sedan hade han varken några klubbor att sälja eller någon kompanjon.


Främst förknippar man namnet Hogan (när det handlar om klubbor) med smidda blad, men ett set innehåller också träklubbor och självklart levererade the Ben Hogan Company även sådana.

Samma set Ben Hogan persimmonklubbor, 5, 4. 3 och 1.

Historiken vad gäller järnklubborna är lätt att följa men när det handlar om träklubbor så är det svårare. Förmodlgen (eftersom trä/persimmonklubban var fulländad redan ca 1950) beror der på att man (eftersom man på den tiden vanligen sålde kompletta set bestående av 3-4 träklubbbor och 8-9 järnklubbor) beror detta på att man designade nya järn(blad)klubbor snabbare än vad man kunde hitta på nya träklubbor.


Speedslot syftar på den urfräsning som gjorts på tån. Syftet var att öka svinghastigheten (och enligt reklamen hade man, naturligtvis, genom tester i vindtunnel kommit fram till detta). Förmodligen är det BS men om det ligger ens ett uns av sanning i det så lär ju dagens 460-kubikare vara rent hopplösa (ur ett aerodynamiskt perspektiv).


Eftersom det andra världskriget ledde till en forcerad teknikutveckling och Ben Hogan 1943 enrollerades i USAF (även om han snarare spelade golf än flög) så har jag alltid haft svårt att frigöra mig från misstanken att (den helt meningslösa) urfräsingen  kommer därifrån. Bra klubbor är det (oavsett om speedsloten fungerar eller ej).


Speedsloten användes av Hogan i en rad olika modeller under hela den tid Hogan tillverkade riktiga träklubbor (och det finns även speedslotklubbor gjorda av laminerat trä).  Arnold Palmer använde en Hogan Speedslot perdsimmondriver på Oakmont 1962 och modellen var enormt populär fortfarande på 1970-talet och, i likhet med MacGregors M85W i flitigt bruk ända tills persimmonklubborna försvann från tourscenen i början av 1990-talet.

Uthållig golf IV, Golfutrustningens utveckling

Haskellbollen - den lindade tredelsbollen - kom till 1898 och den typen av boll härskade, i vart fall bland de bättre spelarna, i bra precis etthundra år. Så, år 2000, introducerades Titleist ProV1, en modern, homogen, tredelsboll med uretanskal som snabbt kom att sätta en ny de facto-standard. Konceptet hade åtskilliga år på nacken och såväl Bridgestone som Top-Flite hade redan länge sålt liknande tredelsbollar men Titleists grepp om tourerna och marknaden var så starkt att deras Tour Balata och Professional hade dominerat ända till Pro V1 släpptes.


Det är alltså, om man (som man bör göra i en retroblogg) blickar tillbaka de senaste tjugo åren som materialutvecklingen börjat löpa amok. Så sent som 1992 kunde Faldo vinna The Open med en driver som designats i början av 1950-talet och då spelade också golfare -även på tournivå - med klubbor som hade åtskilliga decennier på nacken. Nu lanserar tillverkarna nya modeller inte bara varje år utan ibland även flera gånger per år. En ny driver av årets modell som inte är såld när säsongen lider mot sitt slut reas i proshopen till halva det pris (eller lägre) den såldes för när den kom. Blir den kvar till våren får han antagligen kassera den (eller ge bort den till någon junior) för då är den osäljbar.


Men det är väl fantastiskt! Att den tekniska utvecklingen går så snabbt och att vi får vara med om det! Några år till så är vi alla singelhandicapare och kan slå raka 300-metersdrives! Fast så är det inte. Precis som på persimmontiden så är de flesta golfare inte ens bogeyspelare (och de kan fortfarande varken chippa eller putta). Det låter häftigare när de slår med sina titandrivers och visst går bollen både högre och längre eftersom de nya klubborna gör det lätt att skicka iväg bollen även med en värdelös sving och en suspekt bollträff. Problemet är att de långa slagen sällan hamnar där de borde och hur brett man än klipper fairways och hur lågt man än klipper ruffen så går nu höghandicaparna i ruffen och letar efter sina bollar (och ronderna tar fem timmar eller längre).


För ungefär tjugo år sedan så jag filmen Wall Street och jag tror att det är där vi har förklaringen. Det är kapitalismen snarare än tekniken som utvecklats och det är det fenomen som kallas kvartalskapitalism snarare än vetenskapliga landvinningar som ger oss nya drivers varje kvartal.


Är det bra för golfen? 

Ni som av någon anledning inte spelar vintergolf...

...kan ju ägna vintern åt att få ordning på er sving. Man kan göra det inomhus och den gamle svinggurun Leslie King (bortgången för ett antal år sedan) hade sin golfskola i en lokal i London. Där finns fortfarande The Swing Factory.


Vill (eller kan) man inte åka till London så kan man läsa om  Kings metod här.


Det grundläggande i Kings syn på svingen är att det inte är kroppen som sätter fart på armarna (och därmed, i förlängningen, klubbhuvudet). För alla oss som fått predikat att det handlar om att använda "de stora muskelgrupperna" låter detta kanske, åtminstone till en början, konstigt (och kanske rentav fel) men ge det en chans!


Jag har tidigare skrivit att Hogans "Five Lessons" är den bästa men samtidigt den förmodligen mest missförstådda bok som skrivits om svingen. Hogan talade ju om de stora musklerna som svingens motor och han hade säkert rätt. Det som, möjligen, är en smula svårt att ta till sig är att Leslie King hade lika rätt.



Hur, frågar sig vän av ordning, hänger detta ihop? Inte kan väl två helt motstridiga teorier båda vara rätt? Rent logiskt skulle, i och för sig, båda kunna vara fel men högst en av dem rätt. Och så är det naturligtvis. Eller skulle vara. OM golf vore en exakt vetenskap. 


Hogan skrev att man vrider upp kroppen som en stålfjäder och att denna latenta kraft sedan frigörs i nedsvingen och förmeras genom det hävstångssystem som armar, handleder och klubba utgör. King menade att kroppens rörelser (uppvridning och genomvridning) alls inte har någon med att generera kraft att göra utan att man rör på kroppen så som man gör uteslutande för att skapa förutsättningar för armarna att svinga på rätt sätt och i rätt spår. man vrider alltså på kroppen för att den inte ska vara i vägen och för att armarna ska kunna befinna sig på rätt ställe.


Det finns många som spelar och svingar alldeles utmärkt enligt såväl Hogans som enligt Kings skola. En av damgolfens genom tiderna främsta, Julie Inkster, var en av Kings trogna elever. (En annan var Sean Connery som, så skotte han är, fick instruktion för att kunna göra ett trovärdigt intryck som låghandicapare när han skulle gestalta James Bond i Goldfinger.)


En bra sving ser likadan ut oavsett om den som utför den tror sig svinga så som Hogan lärde ut eller så som King lärde ut. Kroppen och armarna utför exakt samma rörelser. Det är detta som gör båda de totalt motstridiga uppfattningarna är lika rätt. Däremot fungerar vi alla olika och för vissa av oss är det lättare att få vår kropp att utföra en korrekt sving om vi tänker "Hogan" men för andra är det bättre att tänka "King".


Hör du till de (och det är de flesta) som fått lära dig en sving baserad på "de stora muskelgrupperna men har du inte fått till det så kanske det inte är dig utan instruktionen det är fel på. Du kanske är en sådan som det fungerar bättre för att tänka á la King för att få kroppen att göra det du vill. Testa. Är du inte nöjd med din nuvarande sving så har du ju inte mycket att förlora.

MacGregor M85W

En definitiv klassiker. Och Tour Proven. Från 1950-talet när modellen kom till och så länge det spelades med persimmondrivers på tourerna så var den med. Ofta i ledarboll på söndagen. Faldo är bara en av många som använde den och det gjorde han, bland annat, när han spelade hem fyra av sina majortitlar (The Open 1987 och 1992, båda gångerna på Muirfield, och Masters 1989 och 1990).


Eye-o-matic är benämningen på den tvåfärgade inserten (om nu någon undrar).

Att man kunde tillverka samma modell i flera decennier är en av de saker jag gillar med klubbor från den här eran. Tror någon att Callaway Diablo kommer att tillverkas (eller spelas med på touren) 2049?


Exemplaret på bilderna köpte jag i shopen på Kronholmen någon gång på 1990-talet. Klubban var då fabriksny men hade förmodligen stått ute på lagret i rätt många år. Originalgreppet var som ebonit och det fick jag utbytt. Den var en av två persimmondrivers man hade kvar. Den andra var en underbart vacker Toney Penna. Den passade jag på för att jag tyckte att skaftet var i styvaste laget...

Alkoholreklam?

Om all alkoholreklam vore som den här så skulle jag gärna se mer av den.


(Jag hittade videon på Geoff Shackelfords blogg.)

Golfbyxor

Golfbyxor, knickers eller äppelknyckarbrallor är de tre förmodligen vanligaste benämningarna på de benkläder som på engelska kallas för antingen plus twos eller plus fours. Plus betecknar att det finns tyg som räcker nedanför knäet och tvåan respektive fyran hur mycket (mätt i engelska tum, of course). Eftersom man spänner fast byxbenet alldeles nedanför knäet blir det mera slack i ett par plus fours än i ett par plus twos. Plusfyran ser alltså något bylsigare ut (och ska man vara petnoga så är det väl främst den varianten som förtjänar benämningen äppelknyckarbrallor).


För oss svenska golfare ger (Tack så j*vla mycket, Lasse Åberg!) dessa byxor oundvikliga Stig-Helmervibbar och har därigenom  en töntstämpel (Sug på den, Lasse!) som förmodligen aldrig kommer att kunna tvättas bort. Det är synd, för byxorna är, förutom att de är synnerligen eleganta och klädsamma, både bekväma och praktiska.

Man skulle kunna förledas tro att denne elegant klädde golfares drive hamnat i ruffen men

det rör sig naturligtvis bara om en slarvigt klippt fairway

Bekväma? Tja, prova själv. Praktiska? Absolut! Förr, när kläder var dyra och det var svårt att tvätta (och tvättar nöter oerhört på kläderna) spelade man vanligen golf i byxor som sett bättre dagar och därför knappast dög till annat än golf (eller, Gud förbjude, trädgårdsarbete). Idag, när golfbanan förvandlats till en cat walk (och golftidningarnas artiklar och annonser lika ofta handlar om mode som om klubbor) är det snarare så att man klär upp sig för golfronden. Folk som annars aldrig (bröllop och begravningar undantagna) bär annat än jeans eller shorts och en sjavig T-tröja spelar golf i eleganta byxor och piké. Det praktiska med knäbyxor är att man under en normal rond endast besudlar strumporna (vilka man, förhoppningsvis, under alla förhållanden tvättar efteråt). Byxorna behöver man bara skaka av och hänga på vädring.


Eleganta och klädsamma? Ja, om man kan bära upp dem.

Är det någon skillnad på smitt och gjutet?

En fråga som ofta leder till heta diskussioner är om det är någon skillnad, eller snarare om man kan känna någon skillnad, på en klubba med ett smitt blad och en klubba vars blad är gjutet. De som hävdar att det är en skillnad talar om hur smidesprocessen påverkar stålets molekylära struktur och hur detta i slutänden ger ett känsligare instrument. De som menar att det inte är någon skillnad - i vart fall ingen som man kan känna - brukar hävda att det är vilket stål som använts (dvs hur hårt eller mjukt) det är och klubbhuvudets utformning som har betydelse.


Själv har jag alltid upplevt att en smidd klubba känns bättre. Känsla och ljud hänger samman. I båda fallen handlar det om vibrationer. Känslan i en golfklubba handlar om vilka vibrationer som förmedlas till händerna som håller i den och vilket ljud som förmedlas till spelarens öron.


Kolla här. 

Apropå persimmon

Den 11 april 1993 vann Bernhard Langer US Masters fyra slag före Chip Beck. Langer drev bollen med en Wood Brothers persimmondriver. Det var den senaste, och förmodligen sista, gången en major vanns av en spelare med en persimmondriver i bagen. Wood Brothers specialtillverkade en driver (deras legendariska Texan) åt Langer till minne av händelsen. Dessutom (eftersom Langer är en sk Born Again Christian) motivlackade man klubbhuvdet med en variant på den sista måltiden. Om ni undrar varför modellen kallas Texan så kan ni ju titta på bottenplattan och jämföra den med en karta över USA:s delstater och se efter om det är någon av dem som är hyfsat lik.

Annars var den som hade den bästa scoren den söndagen Anders Forsbrand som kunde signera 66 slag på kortet. Jag är hyfsat säker på att han också spelade med en persimmondriver (men osäker på om han den veckan hade en Cleveland eller en MacGregor i bagen). Forsbrands elfteplats stod sig som bästa svenska placering i tävlingen ända till 2008 då Robert Karlsson kom in som åtta. Med en titandriver...

Nya avslöjande siffror!

Retrogolfbloggens kartläggning av golfsverige 2010 fortsätter. Den senaste enkäten visar att två tredjedelar av golfarna bär sina bagar och att det är lika många som anlitar caddie som det är som drar sin bag efter sig på en vagn. De som använder vagn av den typ man skjuter framför sig är mindre än en tredjedel  så många som bärarna. 


Den förra enkäten avslöjade att en majoritet av golfarna, i vart fall i någon utsträckning, spelar med retroutrustning.

Varför persimmon?

En partsinlaga, javisst, men väl värd att läsa.Särskilt följande stycke tycker jag tar sikte på något mycket väsentligt:


"Perhaps something is missing from golf. The trend of players leaving the game points to something - something deeper than tough times or a slow economy. The grandiose "technological" experience golf equipment companies promote, but seldom deliver, sucks the spirit from the game, and eliminates the simple joy of just getting the ball in the hole."


Golf ska vara en lek. I sin iver att sälja flera klubbor och annan utrustning har industrin tagit fasta på försäljningsargument som bryter ner detta underbara spel till siffror och statistik. Det handlar inte längre om känsla utan om spinntal, launch angle, svingspeed, COR., MOI., GIR, fairwayträffar och putts per GIR. Hur kul och avspänt är det? Jakten på det teknologiskt fulländade och perfekt utprovade redskapet skapar prestationsångest snarare än golfglädje och förvandlar leken till något som ligger betänkligt nära arbete.


Gör dig själv en tjänst. Köp inte en ny, högteknologisk, driver i vår. Leta rätt på en gammal träklubba istället. Se hur vacker den är (eller kan bli när du snyggat till den). Hör hur en ren träff låter och (åter-)upptäck tillfredställelsen av att slå en 180-metersdrive mitt i fairway.

Att spela golf av dr Cary Middlecoff

Doktor Cary Middlecoff? Jo, han hann faktiskt skaffa sig titeln som amatör då han utbildade sig till tandläkare. Någon praktisk verksamhet inom yrket kom han emellertid aldrig att ägna sig åt. Det var andra hål som intresserade honom.


Som professionell golfspelare vann han den tredje tävling på USA-touren han ställde upp i, Charlotte Open 1947. Den titeln kom att följas av många fler och bland dessa märks två vinster i US Open, 1949 på Medinah och 1956 på Oak Hill. Vid båda dessa tillfällen lämnade han, bland andra, Ben Hogan bakom sig i sammandraget. 1956 vann Middlecoff också US Masters (där han åtta år tidigare kommit tvåa).

Middlecoff var känd för att vara en av sin tids längsta med drivern. Tyvärr var han också känd som en av de långsammaste spelarna på touren och han kunde ta mycket lång tid på sig på greenerna innan han slutligen ställde upp sig för att rulla bollen mot hålet.


Den välvilliga tolkningen av detta oacceptabla beteende är naturligtvis att Middlecoff var perfektionist. Förmodligen så hade han blivit en bra tandläkare. Hans sinne för perfektion och detaljer kommer annars till uttryck i den instruktionsbok som bär hans namn (och som är ämnet för detta inlägg). Att spela golf kom ut på svenska 1964 (och trycktes i en andra upplaga året därpå). Den engelskspråkiga originalversionen bär titeln Cary Middlecoff´s Master Guide to Golf och kom ut 1960.


Boken är, av någon för mig obegriplig anledning, disponerad som en uppslagsbok i vilken olika ämnen avhandlas i bokstavsordning. Under bokstaven A hittar man således ett avsnitt med rubriken ADRESSERING och ett med rubriken APPROACH PUTT. Det senare består av en hänvisning till PUTTNING (som man återfinner under bokstaven P).

Det rikt illustrerade kapitlet om puttning börjar på sidan 178 och slutar på sidan 213. En hel liten bok i sig och bara det en anledning att läsa boken. När man gjort det blir man kanske en bättre puttare. Eller så blir man mest förvirrad över allt man tydligen måste tänka på för att rulla en liten boll och kommer att ta lika lång tid på sig på greenerna som den gode doktorn lär ha gjort.


Ett annat intressant kapitel är det som heter BLÅST (under bokstaven B) och som tar sin början på sidan 27 och fortsätter till sidan 46. Tjugo sidor om vind och hur den påverkar spelet. Man märker att författaren hade bra koll på vad som verkligen är väsentligt för en golfare.


Hittar ni den här boken så läs den. Och försök att hitta den. Den är bra och inte mycket har hänt sedan 1960 som gjort den omodern. Blåsten, till exempel, fungerar på precis samma sätt idag som den gjorde när Middlecoff vann sina majortitlar.