Från förbunds- och instruktörshåll har man lagt ned - och lägger ned - ett oerhört arbete på att lära ut spelet till alla nybörjare som varje säsong får för sig att börja med golf. Det mesta som gjorts och görs förtjänar stor respekt, men i ett avseende har man hamnat helt snett.
Generation efter generation av nybörjare får lära sig att spela slagspel - förr i poängbogeyvarianten och nu i slaggolfversionen - medan spelformen match under utbildningen endast nämns i förbigående. Att föra score och att sänka handicap är vad som lärs ut och en tid - den tid under vilket handicapet sänks tills den nye golfaren nått sin inkompetensnivå - kan detta naturligtvis vara rätt kul. Med tiden blir emellertid sänkningsronderna allt färre och även ronder inom buffertzonen kan under långa perioder vara sällsynta. Ändå fortsätter den svenske golfaren att plåga sig själv (och sin omgivning) genom att nogsamt föra protokoll över sina tillkortakommanden.
Förutsättningarna för att en bogeyspelare ska hålla ihop sin score över arton hål är små. Det finns det (och har det länge funnits) siffror på. Så som handicapsystemet är konstruerat graviterar scorerna kring buffertzonens nedre gräns och hamnar ofta(st) utanför densamma. Att spela golf med inriktning på att sänka handicap, att spela mot sig själv eller att spela mot banan (omskrivningarna är legio) blir i längden en rätt enahanda och, på det stora hela, deprimerande sysselsättning. En övning i futilitet, om man så vill.
Slagspel är, enligt min bestämda uppfattning, en avart av golf som, strängt taget, bör vara förbehållen professionella spelare, dvs de som faktiskt har golfen som arbete. Som arbete betraktat är slagspel uthärdligt men jämfört med matchspel är det inte särskilt kul. Motions- och hobbygolfare skulle ha betydligt roligare på banan om de i större utsträckning spelade match. Singel match om de har turen att komma ut i en tvåboll och annars fyrboll eller foursome.
Möjligen är det så att vi svenskar har ett kynne som gör att vi spontant väjer för matchspel. Vi är präglade av en jantekultur och tar, åtminstone för det mesta, oss själva och det vi ägnar oss åt på alldeles för stort allvar. Att förlora en match är ingen småsak och att vara den som vinner kan kännas socialt obekvämt. Det känns därför tryggare att lalla runt i sin egen värld och föra sin egen score snarare än att spela en vänskaplig match om en fika när man är ute på en sällskapsrond. Är det på det viset behöver vi verkligen den sociala träning som matchspel ger.
Hur överlägset spännande matchspel är får alla intresserade klart för sig varje gång Ryder Cup spelas. Till skillnad från vanliga tourtävlingar (eller, till och med majors) är det här spännande redan från det första utslaget till dess att det hela är avgjort. För oss medelgolfare innebär matchspel att även en rond som, om vi räknat poäng, bara hade varit ännu en i raden av ronder med resultat någonstans runt 30-strecket kan vara inte bara spännande utan rentav en triumf!
Golf är tävling men det är rätt sällan man vinner en slagtävling (ens med handicap). Spelar man slagspel lär man sig att vara nöjd med hyfsade resultat och hedersamma placeringar. I match är det värdelöst att komma tvåa. Jag är därför övertygad om att det även (kanske särskilt?) för de juniorer som drömmer om att bli något stort vore mycket värdefullt att spela match snarare än slagspel. Duktiga och stabila gnetspelare har svensk golf en erkänd förmåga att producera men ännu har vi, på herrsidan, inte fått fram en enda majorvinnare. Kan det bero på att hela vårt utbildningssystem är mer inriktat på att få fram duktiga slagspelare än att få fram vinnarskallar?
Det borde vara i lag förbjudet att tillhandahålla scorekort för fyrbollar som ska gå ut en lör- eller söndagförmiddag för att spela en sällskapsrond. I en bättre värld skulle de, självklart, spela foursome match i kanske tre timmar och sedan ta en lunch (och kanske något att dricka) i klubbhuset. I dagens golfsverige har institutionaliseringen av slagspelshegemonin drivits så långt att man stället, när man anmäler sig för start per automatik får ett scorekort "printat".
Hur kunde det gå så fel?
God Jul!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar