Ryder Cup

Om jag förstått saken rätt så har amerikanerna, som ju har hemmaplan, i år utnyttjat sin fördel till att sätta upp banan så att det i stort sett bara ska handla om att slå långt och att putta. Det låter trist. Precis som om inte spelet redan gått alldeles får långt i den riktningen.

Jag tänker inte titta. Det låter inte särskilt intressant. 

Retrogolfen - ett hot?

Rubriken kan tyckas absurd, vilket den är eller åtminstone borde vara. Hur kan någon känna sig hotad av en så fredlig och, dessvärre, marginell företeelse som golfspel med klassiska klubbor? Det är ju inte fråga om att jag eller någon annan är ute efter att ta ifrån folk deras jättefläskiga titandrivers, hybrider, avståndsmätare, GPS:er, launch monitors och elvagnar eller vad det nu är för attribut som många av dagens golfare anses vara nödvändiga för att man ska kunna spela det spel de fortfarande kallar golf.

I många år har jag deltagit på olika diskussionsforum om golf, främst det som tidigare fanns på golf.se och på senare tid på dess fristående efterföljare. Där har jag skrivit om mitt intresse för det som kallas retrogolf och även argumenterat för att det, enligt min mening, går väl så bra att spela golf med den utrustning som var allmänt förekommande innan tillverkningsindustrin tilläts ta över och spelet kom att förvandlas till snart sagt oigenkännelighet.

Många har delat mitt intresse och jag tror (hoppas) att mitt skrivande fått andra att få upp ögonen för ett spel de tidigare inte själva upplevt. Tyvärr så är det många andra som tydligen tycker att mitt intresse är så avvikande att det är fritt fram att ge sig på mig inte bara för det jag skriver utan för det de tycker sig uppfatta att jag står för. Kort sagt därför att jag inte är tillräckligt mainstream, dvs vad som i andra sammanhang brukar betecknas som mobbing. Det skulle jag väl kunna leva med och ignorera men det har samtidigt gjort min närvaro på sådana forum så odräglig att jag nu bestämt mig för att lämna den scenen.

Vill ni läsa vad jag har att skriva om retrogolf (och annat) är det alltså den här bloggen som gäller i fortsättningen. Det går bra att kommentera vad jag skriver men kommentarer jag inte gillar förbehåller jag mig att radera.

"Oversize cavity-back clubs allow you to play lazily, and lazy habits promote poor play."

Rubriken säger det mesta. Resten kan ni läsa själva i det här inlägget i Grouchy Golf Blog.

Nya mätdata

Den förträfflige Andrew Rice redovisar nu i sin blogg hur han testade sin driver från collegetiden (en tidig stålis med huvud i samma storlek som en klassisk persimmondriver) parallellt med sin nuvarade Titleist i något slags mätinstrument som tydligen heter TrackMan. (Jag vet vad TrackMan är. Jag bara skojar litet med er...)

Nå, till hans förvåning var skillnaden i slaglängd betydligt mindre än vad han hade förväntat sig. Mindre än 10 meter. Eller tio yards, vilket är bra precis nio meter, för att vara exakt. Här har ni hans inlägg med tabeller och alla siffror man kan önska (om man gillar sådant, vilket jag inte gör).

Även om det alltså gick att slå nästan lika långt med en tidig metalwood som ed en toppmodern driver så har ju längderna - såväl på tourerna som ute på klubbarna - ökat betydligt mer och Rice drar slutsatsen att detta i stort sett beror på bollen. Jag tror att han har delvis rätt. En hel del, särskilt när vi talar om golfare på klubbnivå, beror nog på klubban. De moderna 460-kubiksmonstren tillåter ju även spelare med tveksam bollträff, spelare som aldrig eller mycket sällan skulle slå en bra drive med en traditionell driver, att ta i för allt vad de är värda utan att behöva bekymra sig särskilt mycket om att träffa bollen rent. Den, nog så viktiga, detaljen, tar ju klubban hand om.

En annan, viktig, skillnad är att de gamla kubborna gav kortare carry men längre rull. Golf är ett tredimensionellt spel och den detaljen är nog så viktig för hur man kan angripa ett hål.


edit. Den äldre driver Rice använde i sitt test var från 1990. Så här i ryder Cup-tider brukar jag ta fram gamla videoband från tidigare matcher. I förra veckan såg jag singelspelet på Belfry 1993. Då hade fortfarande många av spelarna (bland dessa Olazabal) persimmondrivers och i vart fall jag kunde inte märka att det var någon skillnad på hur långt de som hade metalwoods och de som hade träklubbor drev bollen.

Blått!

Tydlgen ska det europeiska laget hylla Seve Ballesteros genom att spela i hans färger på söndag. Snyggt!

Retro en trend?

En sk tråd på everythinggolf.se:s diskussionsforum handlar om trender inom golfen. Så här skrev (ganska nyss) signaturen harlequine: 

Att alla golfare slutade att köpa det nyaste till hutlösa priser så ordinarie priserna sjunker. Golfprylar i Sverige är riktigt dyrt och när jag ser set som kostat 9000kr reas för halva priset förstår jag inte hur man kan köpa nytt. Även reagrejer är nya och har en rimlig prissättning enligt mig. Jag hoppas även begagnade saker (tex retroprylar) får ett uppsving. Så jag hoppas på en mer pris och miljömedveten trend 2013.

I så kloka ord kan man naturligtvis bara instämma. Det finns hopp! Hoppas att många fler kommer till insikt om att spelet handlar om att använda en klubba för att slå en boll dit man vill, inte om att slå längst eller om att ha den senaste utrustningen. Hoppas att många fler upptäcker att det går (minst) lika bra att spela golf med äldre utrustning. Hoppas att många fler tar till vara de gamla fina persimmonklubbor som fortfarande finns på vindar, i källarförråd och i garage!

Att skynda långsamt

Att jag tycker att materialutvecklingen inom golfen gått överstyr - alldeles för fort, alldeles för långt och utan egentlig kontroll av dem som borde ha utövat sådan - är väl känt. Det är inte så himla bråttom med golfklubbor. En bra klubba borde man kunna använda till den spricker eller annars är ohjälpligt utsliten.

Ibland går det dock alldeles för långsamt. Som med Aris klubbor... Men nu är målet i sikte. Det svåraste var att få dem hyfsat rena. Vad PING använde för lack vet jag inte men den var ett litet helsike att få bort utan att skada trädet och på några ställen har den svarta färgen ätit sig in i träet (så där har jag fått kompromissa). Bottenplattorna var ett kapitel för sig och även här fick jag kompromissa mellan tillräckligt hårda metoder för att få dem rena utan att ta bort de som fanns kvar av märkningar. 

Nu har i alla fall projektet avancerat såpass att jag blandat till och applicerat ett lager lackbets. Nu återstår sickling av slagytorna (och kanske fyller jag, för skojs skull, i skårorna med vit färg), korrigering och lackning.

Det kommer nog att bli bra...

Att komma rätt till bollen

Hur ofta har vi inte hört att bollen inte vet hur svingen ser ut? Att det enda som avgör hur slaget blir är vad som händer under den tusendels sekund då bollen och klubbhuvudet är i kontakt med varandra? Att din position på toppen av bakvingen eller i finishen kan se ut i princip hur som helst bara du kommer rätt till bollen? Och visst finns det fortfarande svingar även bland världens bästa spelare som, i vissa avseenden, ser allt annat än instruktionsboksmässiga ut? Kan ni säga Jim Furyk? Och visst har vi med visst medlidande sett hur åldringarna slår ut den första dagen av US Masters? Riktiga gubbsvingar. Så att det gör ont i kroppen bara av att titta på dem. Men iväg bollen får de, gamlingarna, och jag är övertygad om att om man filmade svingarna och analyserade dem så skulle man få se att de fortfarande kan göra det som är det enda som spelar någon roll. Att komma rätt till bollen.

Det här videoklippet kanske kan bli en ögonöppnare?

Vackert!

Här är ett inlägg på golfwrx.com:s forum från en lirare som vunnit sin klubbs match-KM med traditionella klubbor. Vackert! Och vackra klubbor. Min hemmaklubb har inte ens något match-KM...

Glädje

Golf är, inte på långt när, det viktigaste här i livet. Men för att man ska bli världsetta måste det nog vara det. Vilket är en smula ledsamt. Därför blev jag så himla glad när jag läste följande (sagt av David Duval, som varit världsetta samtidigt som Tiger Woods slog igenom och som nu inte ens har sitt tourkort):

"At this point what does golf give you?"

"Tremendous joy," he said, without a moment's hesitation.

Read more: http://www.mensjournal.com/magazine/what-the-hell-happened-to-david-duvall-19691231?page=4#ixzz276Ec3n6n

Perspektiv

Den norskättade amerikanske spelaren Ralph Guldahl var jämnårig med Snead och Hogan. I slutet av 1930-talet var han lika bra som de var (och vann bla US Masters 1939) men så plötsligt tappade han spelet och lyckades aldrig komma igen. Det är en av de största kollapserna i golfhistorien. Fullt i klass med vad som hände med Ian Baker-Finch eller David Duval.

Eftersom det hela inträffade samtidigt som Guldahl arbetade med en instruktionsbok har kontrakterats att skriva så blev den allmänt omfattade teorin att han helt enkelt gick vilse när han satte sig ned och analyserade  sitt eget spel. Andra förklaringar är att han gick upp kraftigt i vikt eller att han, helt enkelt, tappade intresset för spelet. 

Själv tror jag på den förstnämnda förklaringen och jag läste en gång en artikel som handlade om hur Guldahl när han analyserade sin sving använde sig av fotografier. Fotografier är ber hjälpmedel och kameran ljuger inte men man måste veta vad det är man ser. Enligt artikelförfattaren hade Guldahl använt bland annat ett fotografi taget framifrån, vad som brukar kallas the caddie wiew, vilket ju är den vinkel ur vilken de flesta instruktionsbilder tas. Problemet var att fotografen, som inte avsett att bilden skulle användas annat än som illustration i en tidning, inte stått mitt emot Guldahl utan snett framför (eller om det nu var bakom). Detta ledde till, vilket Guldahl tydligen inte insåg, en perspektivförvrängning och fick Guldahl att tro att han hade bollen längre bak (eller om det var längre fram) än vad han faktiskt hade.

Nu vet jag inte om artikelförfattaren ovan hade rätt men att det har en väldigt stor betydelse ur vilket perspektiv man ser saker är helt klart. En boll i ruffen kan ligga helt öppet när man kommer från ett håll men från en annan synvinkel är den helt osynlig. Precis som Guldahl gjorde så tittar vi oftast på våra svingar ur the caddie wiew. Man ser många intressanta detaljer ur den vinkeln men det är mycket annat man inte ser. 

Själv hade jag i veckan en äkta aha-upplevelse när jag analyserade min egen sving (sådan den nu är) utifrån det där jag bloggade om att gårdagens ballstrikers hade flackare lie på sina klubbor än vad vi har idag och vad som står att läsa i den artikel jag hade länkat till. Inför mitt inre öga såg jag min sving (inte den jag har utan den jag vill ha) ur ett annat perspektiv än the caddie wiew och visualiserade hur klubban ska gå inte bara bakåt utan också runt kroppen och hur den sedan ska komma tillbaka till bollen från en position någonstans snett bakom min högra axel. Och flackt. Och lag tänkte mig att mina klubbor, som Hogans järnetta, var bockade fem grader flacka och plötsligt kände jag att jag kom rätt till bollen. Inifrån och ut. Längden fanns där igen och jag kunde slå fina draws utan att använda handlederna för att generera skruven.

Nu är det här - Gud förbjude! - ingen instruktionsartikel och jag vill inte ha på mitt samvete att någon tar mina funderingar som någon sanning om hur man ska spela utan en betraktelse över hur en perspektivförskjutning fick mig att plötsligt hitta rätt. Precis som den kanske fick Guldahl att gå vilse. Det perspektiv jag (imaginärt) använde var svingplanets och jag tänkte mig att jag såg min sving från en punkt ovanför och strax bakom mig själv. Det hade säkert inte blivit några särskilt bra bilder men det fungerade.

Hopp i en shop

Den vänstra bagen innehåller Leif Modins hickoryklubbor. I mitten står två PowerBilt Citation drivers, den vänstra  med stålskaft och den högra omskaftad med ett SWIX grafitskaft från tidigt nittiotal. I den högra bagen en Mizuno Ti110 (den första titandrivern) från 1990, ett set Mizuno TP-9 (med grafitskaft) och en Bullseye putter (den remake Scotty Cameron gjorde för Titleist under nittotalet.

Det hör inte till vanligheterna nuförtiden att man springer på persimmondrivers i en proshop men när man gör det blir man glad. Även om de inte är till salu. Eller kanske särskilt då. För när en pro ställer ut sina gamla, välvårdade, trotjänare på hedersplats i sin shop så betyder det något. I en shop knökfull med moderna titandrivers står två fina PowerBilt Citation. Det finns hopp.

En bättre driver

Med traditionella persimmonklubbor är skillnaden mellan drivern och de övriga träklubborna inte lika dramatisk (absurd) som skillnaden är mellan en 460-kubiks titandriver och en modern metalwood. Tvärtom är det ganska subtila skillnader mellan drivern och brassien, mellan brassien och spoonen, mellan spoonen och lillspoonen osv. Dagens drivers är tänkta uteslutande för att slå maximalt långa slag från tee, dvs med bollen på en peg. En persimmondriver fungerar (om man kan hantera den) även för slag från bra fairwaylägen eller när bollen sitter upp i semiruffen. En blåsig dag och om fairways är torra och hårda kan driverslag från sådana lägen vara mycket effektiva.

Dagens drivers går långt, inget snack om den saken. De är också (löjligt) lätta att slå med. Vilken hackare som helst får höjd och längd från tee. Riktningen kan det dock vara litet si och så med vilket bland annat visar sig i det bolletande som verkar vara många söndagsgolfares huvudsakliga sysselsättning. Ändå vill de inte avstå från sina drivers. Och eftersom en modern spoon faktiskt kan vara svårare att få iväg bollen med, åtminstone om man vant sig vid och blivit beroende av att ha en träffyta som en bildörr, så kan jag förstå dem. Med tradtionella klubbor är det annorlunda. En persimmondriver kräver att man träffar bollen rent, annars blir det inte mycket till slag. Det gör det svårare att komma av tee men den sämre spelaren slår å andra sidan inte bollen lika långt ut i ruffen. Men framförallt är skillnaden mellan drivern och trätvåan inte alls dramatisk. Inte heller mellan drivern och trätrean.

Så för den som spelar med traditionella klubbor är det inte lika självklart att drivern ska vara med i bagen. Tvärtom. Drivern är underbar när man kommer överens med den men andra dagar ställer den till det mer än vad den hjälper. Spoonen är betydligt mer användarvänlig och går nästan lika långt. De dagar man inte är vän med sin driver brukar spoonen gå längre. I medvind går spoonen ofta lika långt som eller längre än drivern. Spoonen är också lättare att handskas med när bollen ligger på marken.

I Harvey Penick´s Little Green Golf Book (uppföljaren till hans lilla röda) berättas historien hur han sade åt en av sina elever att slå ut med trätvåan istället för med drivern. Eleven tyckte inte att det var särskilt coolt att slå ut med något annat än just drivern, för han var besatt av att slå långt. Harvey löste problemet genom att sätta en tejpbit över tvåan på klubbans sula och med en tuschpenna skriva dit en etta istället...

Själv funderar jag allvarligt på att spela med en driver med siffran tre på sulan resten av säsongen. Klubban på bilden ovan, en Mizuno TP-5, känns väldigt rätt just nu.

Minns ni Big Bertha?

Ännu en insiktsfull artikel (skriven av Darius Oliver) om hur regelmakarna låtit materialutvecklingen skena.

Retro regerar II

Klicka på bilden så ser ni den i större format

Ni minns säkert inlägget Retro regerar? Det slog mig just att det blev repris nu i helgen när vi spelade en köpenhamnare i all enkelhet och de båda spelarna med retroutrustning placerade sig före spelaren med modernare grejor. Ingen stor sak men i alla fall ytterligare ett kvitto på att det fortfarande går, åtminstone på motionsnivå, att spela golf med traditionella klubbor och hävda sig i konkurrensen.

På bilden intill ser ni vad en av oss hade i bagen.

En klassisk putter

Vad har en retrogolfare i händerna när sanningens ögonblick är inne? När bollen ska i hål? När det kanske bara skiljer en knapp meter mellan vinst eller delning av matchen? 

Bullseye har sina förespråkare (liksom dess brittiska kusin Golden Goose) men får jag välja så blir det en hälskaftad bladputter. Det är, i mina ögon, så en putter ska se ut. 

Wilson har genom åren gjort ett antal fina bladputters. Främst bland dessa naturligtvis den legendariska 8802 som blivit kopierad åtskilliga gånger. Min favoritputter, 


en Joe Powell Sarasota, är en oblyg kopia liksom puttern på bilden. Fast det är väl kanske i sin ordning att kopiera sina egna produkter? Rätt ser den i alla fall ut, oavsett i vilken vinkel man betraktar den. Att jag sedan hade föredragit att slippa den ilsket röda pricken som jag tycker distraherar mer än vad den hjälper är en petitess i sammanhanget. Men så är jag också närmast allergisk mot onödiga "hjälpmedel". Nog vet man väl var sweetspoten sitter utan att behöva få den utpekad för sig? Annars har man problem. Det gäller, för övrigt, inte bara putters.

Flackare lie

Ni minns väl Javier och hans hoganklubba? Den där som var bockad åtskilliga grader flack och dessutom försedd med en stadig laddning blytejp? Och om hur han förklarade för mig att klubborna förr var flackare, tyngre och hade kortare skaft och att man slog bättre med sådana klubbor än vad man gör med dagens mer upprätta, långa och lätta? Och ni minns kanske min aha-upplevelse och hur jag lovade att återkomma när jag forskat litet i ämnet. Nå, det har jag gjort nu och naturligtvis så hade den gode Javier rätt på alla punkter.

Så här hänger det ihop, enligt Bradley Hughes. 

Today’s clubs should all come with a warning label:
    “Swing Deterioration And Poor Mechanics Possible By Using This Club”

Jag kan inte låta bli att tänka på alla jag känner som gjort en sk custom fitting, dvs gått och fått klubbor utprovade åt sig. Så gott som alla jag känner som gjort det har fått klubbor med något förlängda skaft och bockade någon eller några grader upprätt. Dessutom har de ofta fått lättare skaft. Om Javier och Bradley Hughes begriper vad de talar om (och det är jag helt övertygad om att de gör) innebär sådan custom fitting att man betalar extra för att få klubbor som är ännu mindre lämpade att spela golf med än vad de moderna klubborna redan är. Samtidigt kan man få ett juste set gamla smidda blad för mindre än vad en ny wedge kostar. Som vanligt väljer man själv och som vanligt blir de flesta lurade.

Om avstånd

Nu när det är för mörkt att spela på kvällarna så kan man med fördel ägna sig åt att läsa om spelet. Själv brukar jag ofta ta någon av Harvey Penick´s böcker ur hyllan och läsa ett kapitel eller två. Till dessa böckers förtjänster hör att kapitlen är korta, ofta inte längre än en sida (om ens det). Att Penick i allt väsentligt levde och verkade under tiden innan teknikutvecklingen tilläts helt förvandla spelet gör dessutom läsningen relevant för en retrogolfare.

Om det här med avstånd säger han: "We used to judge the yardage by eye and feel." Precis som det borde vara, med andra ord. Han avslöjar också att det var Dean Beman som började med att låta sin caddie stega upp olika avstånd och att bland andra Jack Nicklaus hängde på. Hur det sedan gått känner vi till.

Ben Hogan hade, enligt Penick, ett närmast ofelbart ögonmått och han återberättar hur Hogan på ett utslag tittade på scorekortet som angav att hålet mätte 152 yards. "Det är fel", sa Hogan, "det är 148 yards till mitten av greenen." Efteråt mätte man upp hålet och Hogan hade, naturligtvis, rätt.

Själv spelade jag i början av säsongen en bästbolltävling. Min partner hade en sådan där lasermätare som han stod och fipplade med. På ett korthål sade jag åt honom: "Vad håller du på med? Det ser du väl att det är 94,5 meter till flaggan?" varpå jag slog en pitching wedge pin high. "Det kan nog stämma" sa min partner "för mätaren står och slår mellan 94 och 95 meter..." Fast i ärlighetens namn så chansade jag och mitt slag nog mest tur. Jag är ingen Ben Hogan...

Equipment rather than talent has levelled the playing field. All because of the inattention and/or incompetence of the game’s rulesmakers

Ni som bryr er om spelet, läs den här artikeln av John Huggan! Visst är hak/magputters en styggelse men de är ingenting jämfört med jättedrivers och hybrider. Dessbättre finns spelet fortfarande kvar. Man kan fortfarande spela golf. Retrogolf.

Just a Perfect Day

Det har varit ovanligt sparsamt med golfande för min del det senaste dryga året men idag spelade jag 18 hål för andra dagen i rad. På Brollsta. I strålande sensommarväder. Eller, om man så vill, höstväder. Hur som helst så bröt solen fram, när jag och Stefan, efter att ha tagit en kopp kaffe i klubbhuset, gick mot första tee och sken sedan oavbrutet från en allt blåare himmel. Dessutom blåste det tillräckligt för att göra spelet intressant. Mellan två och fyra klubbor. För att göra dagen ännu bättre så spelade vi båda med riktiga klubbor. Stefan med sina Hogan Redlines och Joe Powell persimmonklubbor medan jag hade mina Shamrock bladklubbor och Mizuno TP-5 persimmonklubbor i min bag. Och så spelade vi match. En perfekt eftermiddag. Hur det gick? Ointressant. Det handlar inte om att vinna eller förlora utan om hur man spelar.

En fin klubba

Den här vackra hogandrivern hade Nicke i sin bag när vi spelade i går. Gissningsvis en åttiotalare med ett tidigt Aldila grafitskaft och ett, dessvärre uttorkat, Victory grepp. Huvudet har den för Hogan typiska bottenplattan men är inte Speed Slot-designen utan en mer traditionell modell. En fin klubba!



Pluspoäng för bakvikten i mässing (á la PowerBilt Citation) men minus för grafitskaftet. Själv är jag tveksam till grafitskaft i persimmonklubbor. Inte främst av estetiska skäl utan för att jag (hittills) aldrig slagit med en sådan klubba där jag upplevt att grafitskaftet är en fördel jämfört med ett vanligt stålskaft. Fast det är klart, kan man slå så kanske det kan ge någon meter extra?

Retrogolfens Hall of Fame

I högerspalten hittar du nu en ruta med rubriken "Hall of Fame". Har du några egna förslag/nomineringar så posta dem gärna i en kommentar nedan.

Retro retro

Johnny Miller är en av tidernas bästa järnspelare, särskilt med de korta järnen. Men det är inte det som det här inlägget handlar om. Nej, ämnet är att han när han vann US Open 1973 hade sin bag full med klubbor från 40-talet. Då funkade det, uppenbarligen, hur bra som helst och jag tror inte att han gjorde det för att han tyckte att det var coolt att spela med gamla klubbor utan för att klubborna fungerade bra. Fast coolt var det ju. Übercoolt. Tänk om någon kom och vann US Open 2013 med klubbor från 80-talet? Fast det lär inte hända. R&A och USGA har ju låtit utrustningsindustrin kapa det kungliga gamla spelet.

Noll koll

I många år hade jag järnkoll på materialutvecklingen. Jag läste alla tester av och artiklar om nya klubbor och skaft som jag kom över. Ny driver varje, säsong? Självklart! Gärna nya fairwayklubbor också. Inte kunde man spela med det extra handicapet av att ha annat än den bästa och senaste utrustningen! Nu vet jag inte ens vad Taylor Mades, Titleists eller Callaways senaste drivermodeller heter och det känns helt OK. 

Nyss lade jag på ett lager fernissa på en gammal macgregorspoon. Den fungerar precis lika bra nu som den gjorde när den lämnade fabriken för en tre-fyra decennier sedan och kommer att göra det lika länge till. Minst. Fast kanske den ska få ett nytt grepp? Det gamla Victory cordgreppet känns aningen halt. Fast först prövar jag att rugga upp det med sandpapper och möjligen att mjuka upp det med litet flytande paraffin. Det känns faktiskt bättre att vårda gamla fina klubbor än att köpa nya. Och så är de trevligare att spela med. Så jag fortsätter nog att ha noll koll på materialutvecklingen. Den intresserar mig inte längre. Jag vill spela golf.

Putta retro

Inte riktigt som man lär ut puttning idag men det fungerade då och det gör det fortfarande. På greener som är som de var då. Vilket de rätt ofta är på de banor där vi spelar.

Frustration

I går hittade jag äntligen min sving igen. Och min bollträff. Träklubborna (de på bilden) var magiska. Varenda bollträff satt i sweetspot och jag hade bollen som på ett snöre. Långt gick den också. Lika långt som jag brukar slå med moderna klubbor. Men kunde jag putta? Icke! Förbaskat spel det här...

Gammal kärlek rostar inte

Min förra post handlade om att man nog egentligen borde ha bara ett set klubbor. Ett riktigt bra set. Det jag stoppade i bagen idag var i alla fall ett steg i den riktningen. Mina gamla shamrockblad, min powerbiltspoon och min Joe Powell bladputter. Kompletterade med en driver (Toney Penna) och en wedge samt (hur det gick till begriper jag inte riktigt) en Spalding Tour Edition Custom Crafted järntvåa...

Shamrockbladen är gamla favoriter och de bodde för ett antal år sedan i min bag där de samsades med diverse metalwoods fast de (och jag) trivs ännu bättre i sällskap med riktiga persimmonklubbor.

edit. Varför jag släpade med mig så många klubbor begriper jag inte. Hälften hade varit nog. Det är inte särskilt njutbart att promenera med tung packning.

Egentligen...

...så skulle man bara ha ett set med klubbor. Ett riktigt, riktigt bra set. Gjort precis som man vill ha det. Ett set man sedan kunde behålla livet ut eller tills klubbhuvudena verkligen var utslitna. Typ ett sådan här set.  Visst skulle det kosta en slant, men jämfört med de belopp man genom åren slängt ut på golfutrustning förmodligen nästan ingenting. Tänk om man varit så smart. Tänk om man haft sådan karaktär. Fast det är man ju inte och det har man inte. Och om man beställde ett sådant set nu så skulle det antagligen bara bli ett till set klubbor man egentligen inte behöver. Fast en vacker tanke är det. Och visst är man sugen...

(Klicka här också)

Att göra sig av med överflödiga klubbor

I helgen hade jag med några bagar med (moderna) överskottsklubbor på en loppis som en bekant anordnade. Inte en enda klubba blev såld. Fast när jag äntligen fått ut eländet ur garaget så kändes det som ett nederlag att ta med bagarna hem så jag lämnade in dem till Emmaus. Det känns bra på många sätt. Inom en inte alltför avlägsen framtid kanske jag inte har annat än riktiga klubbor i min ägo.

Kameran ljuger inte

Titta noga på bilden till vänster. Nästan alla känner säker genast igen den som förlagan till Raviellis ikoniska illustration i "Five Lessons". Men titta noga, riktigt noga, och jämför sedan med teckningen. Ser ni det nu? På fotografiet (som ju inte ljuger) syns ingen boll. Den är redan flera meter bort. det som visas på bilden (och på teckningen, där en boll är inritad) är alltså inte Hogans "impact position" utan hur det såg ut några tusendels sekunder efter det att han slagit till bollen. Att bollen hunnit förflytta sig en bra bit är uppenbart. den finns inte längre med i bild. men hur långt har klubbhuvudet förflyttats under samma tid? Hur mycket har skaftvinkeln ändrats? Och var befann sig händerna vid bollträffen?

Sådana frågor ger bilden inget svar på. Däremot kanske man ska vara litet försiktig med att försöka att, utifrån Raviellis teckning, kopiera Hogans position...

Lean

I den här videosnutten ger Elk några tips om hur man slår ett av de viktigaste slagen i golf.

English Custom Model

English Custom Model står det på den här gamla träfyran, en Spalding tillverkad i laminerad trä, bottenplatta av mässing, en vacker blank svart lack och en litet speciell insert i slagytan. Och lädergrepp. En elegant liten klubba från, gissar jag, femtio- eller sextiotalet. Tillverkad (enligt etiketten på skaftet) i The United Kingdom.

Slå kan man göra med den också även om skicket inte riktigt inbjuder till spel. Vid bottenplattan har laminatet rest sig på ett ställe på ett sätt som tyder på att det någon gång kommit in fukt. Synd. Går förmodligen att fixa men jag låter den vara som den är. Den får stå i en bag i garaget och så kan vi morsa på varandra när jag går förbi.

Den är inte ensam i bagen utan har sällskap av, bland andra, kompisar ur samma set. En driver och en träfemma. Spoonen var helt kass. Dessutom ett inte helt komplett set bladklubbor av samma English Custom Model. De ser ut att ha varit med om en hel del och det är inte utan att man skulle vilka veta vad. I bagen som följde med när jag köpte dem för en massa år sedan låg det greenfeekvitton från några olika svenska banor men dessvärre inga scorekort. Dessvärre, förresten. Han som ägde klubborna var kanske matchspelare?

 

Äh, inte kan jag hålla mig till samma klubbor

Nio hål (på en vattensjuk bana) blev det i eftermiddags med klubborna ovan i bagen. Driver och lillspoon California Classic Riviera, en Staff Progressive järntvåa, några Staff Fg-51:or och en Joe Powell bladputter. En riktigt trevlig uppsättning. Jag slog några bra järnsexor...