onsdag 30 januari 2013

Om speltempo

Klipper in dagens inlägg från min andra golfblogg. Och det gick ju sådär, rent tekniskt, så klicka på den här länken istället om ni vill läsa det.


Att ge det en chans till

Minns ni hur artonhålsbanan var förr? Då den verkligen var en skogsbana, då fairways verkligen var smala och man inte bara nästan säkert blev av med bollen om man missade fairway utan man faktiskt riskerade att gå vilse om man dristade sig att leta efter den? Det var på den tiden då drivers oftast hade stålskaft och även om man börjat göra klubbhuvudena i metall så var de fortfarande lika små som de gamla, riktiga, träklubborna. Det var då när en riktig boll hade en vätskefylld kärna omlindad med gummitråd och ett mjukt balataskal som sprak om man så mycket som tittade snett på bollen. Dessutom var bollarna sällan runda ens när man tog dem ur asken. Herregud vad tufft spelet var då! Många av dagens nybörjare skulle antagligen börja gråta om de utsattes för något liknande. Riktig golf, typ... Och en sak till. På den tiden, när vår bana var ett riktigt litet skogsmonster och spelet var nästan övermänskligt svårt så var fyra timmar maxtiden för en artonhålsrunda. Maxtiden. Som i den längsta tid det överhuvudtaget under några som helst förhållanden var acceptabelt att en runda någonsin tog. Oavsett vem som spelade. Även en åttiofemårig nybörjare som var blind på båda ögonen och tog sig runt banan på kryckor förväntades göra det under fyra timmar. Och gjorde det också. Vilka tider...

Sedan dess har väldigt mycket hänt. Vår bana har successivt blivit alltmer förlåtande. Den saknar egentlig ruff. Fairways är breda och för varje år försvinner allt fler av träden. Och skulle man ändå lyckas slå sin boll så in i bängen snett att den hamnar i skogen så är undervegetationen röjd så att man oftast inte bara hittar den utan även kan spela den. Och vilka klubbor och bollar vi har! Runda bollar som går en mil alldeles spikrakt bara man daskar till dem litet lätt, drivers med slagytor som en smärre kontinent och järnklubbor som vem som helst kan slå långt och rakt med. En nybörjare utan bollsinne kan idag slå bollen på ett sätt som då endast de som kunde spela golf klarade av. Under samma tid har folkhälsan och medellivslängden förbättrats. En pensionär är idag inte en halvsenil person som står med ena foten i graven och den andra i en potta utan en tämligen ung, rask och aktiv individ.

2012 kunde en artonhålsrond, särskilt om det var tävling, ta runt sex timmar. Det är något alldeles förskräckligt! Själv slutade jag under det året att delta i klubbtävlingar, bland annat för att jg helt enkelt inte vill utsätta mig för något så fullkomligt vedervärdigt som sextimmarstempo. Eller ens femtimmarstempo. Då jobbar jag hellre. Eller rensar ogräs. Eller genomgår en rotfyllning utan bedövning. Av samma skäl undvek jag att spela artonhålsronder på bokade tider. Heller smet jag ut och gick några snabba hål när banan var mer eller mindre tom. Nu har jag inte ens ett juste handicap och börjar känna mig alltmer marginaliserad som golfare. Möjligen borde jag dra den slutsatsen att det man håller på med i klubben inte är vad jag gillar och att jag därför borde hitta något annat sätt att spela golf, men riktigt så långt har jag inte kommit ännu.

Jag vet inte hur det är med er. Några av er måste ju uppenbarligen gilla att snigla sig fram längs banan eller i vart fall tycka att det är alldeles OK. Problemet är att oavsett om ni (vilket jag innerligt hoppas!) är en liten minoritet så är det ni som sätter tempot när ni är ute på banan. Personligen tycker jag att det ni ägnar er åt är alldeles åt helskotta! Ni borde antingen lär er att ta er runt banan på det sätt som även klubbens klenaste och uslast spelande medlemmar klarade av förr i tiden eller hålla er undan så att ni inte uppehåller spelet för andra. Faktiskt. Nå, jag tänker ge det här en chans till men blir det ingen bättring så vete tusan om jag ids hålla på med det här annars helt underbara spelet längre. Åtminstone inte på de premisser man spelar som medlem i Sveriges bästa golfklubb.

Vi ses i vår!

PS. Gråt inte, ni sengångare. Ni spelar som riktiga tourproffs...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar