Hur långt slår du en järnnia?

I Ben Hogans bok Power Golf (den han skrev innan han hittat den klassiska hogansving som ingående beskrivs i Five Lessons) finns en tabell. I den redovisas hur långt Hogan slog med de olika klubborna - från sandwedgen till drivern - i sin bag och för varje enskild klubba anges "regular", "maximum" och "minimum". De flesta som hittar tabellen studerar maxlängderna och jämför dessa med sina egna (något som av flera olika skäl är fullkomligt ointressant). Det verkligt intressanta är att jämföra Hogans standardlängder ("regular") med hans maxlängder. Gör man det så finner man att han genomgående med sina normalslag slog  sina järnklubbor 25 yards, dvs ungefär 23 meter, kortare än vad han kunde slå dem om han tog i och satsade på maximal distans. 

Hogan nöjde sig alltså, normalt, med att slå sin järnnia 115 yards trots att han kunde slå den 140 yards. Idag spelar de flesta med klubbor som går bra mycket längre än vad de som Hogan använde gör och alla med bollar som år vansinnigt mycket längre än vad bollarna gjorde på 1940-talet (när tabellen kom till). Därför kan i stort sett vilken motionsgolfare som helst idag matcha Hogans längder. Men det är också allt de verkar bry sig om. Att kunna slå bollen så långt som möjligt med varje klubba i bagen (puttern undantagen) och jag har aldrig spelat med någon (åtminstone ingen handicapspelare) som frivilligt ger bort två klubbor eller mera i längd för att slå bollen med bättre kontroll. Varför slå in mot greenen med en järnåtta om man kan nå med en pitching wedge? 

Själv tror jag att Hogan visste vad han gjorde. Han vann ju ett gäng majors och anses fortfarande vara den genom tiderna främste ballstrikern. Hans kontroll var magnifik även när han slog så långt som han kunde. Ändå höll han för det mesta igen för att verkligen vårda bollen. Alla motionsspelare jag känner gör precis tvärtom. Ingen av dem har vunnit någon major.

Sant

I hypen kring TaylorMades senaste järnklubbor - RocketBladez - säger dess CEO följande: 

"King maintains that no substantial innovations have been made in the overall iron category since Ping began popularizing cavity-back irons almost 50 years ago."

Det är förvisso sant (även om man kan ha synpunkter på det där med att cavity backs var så märkvärdigt). Den som är intresserad kan jämföra uttalandet med vad som  sagts i marknadsföringen av TaylorMades alla tidigare modeller av järnklubbor och sedan dra sina egna slutsatser om hur mycket tilltro man ska sätta till vad som sägs från det hållet.

edit. Annars så kan det ju vara en bra utgångspunkt (om man vill byta järnklubbor av någon annan anledning än att de är trasiga eller uttjänta) att de är fullt up to date i ungefär ett halvsekel.

Svinga som Bobby

Rätt många anser fortfarande att Bobby Jones var den störste golfare som någonsin vandrat på en fairway (fast ännu fler har aldrig hört namnet). Ändå är det mindre än hundra år sedan Robert Tyre Jones Jr helt dominerade spelet. Som amatör vann han samma år (och är den förste och ende som lyckats med den bedriften) de fyra tävlingar som då räknades som de största: US Open, The Open, British Amateur och US Amateur. Sedan lade han av med tävlandet och byggde Augusta National.

Hans svingrecept var enkelt och håller ännu:

- Greppa klubban löst och i fingrarna. Var noga med att du känner klubbhuvudet.
- Ställ upp till bollen så naturligt och bekvämt som möjligt.
- Använd benen och höfterna i baksvingens början och svinga klubbhuvudet bakåt snarare än att lyfta upp det med händer och armar.
- Försäkra dig om att baksvingen är såpass lång att klubbhuvudet får en tillräcklig sträcka att accelerera fram till bollträffen.
- Starta nersvingen lugnt och utan brådska och låt klubbhuvudet accelerera mjukt och naturligt.

Lycka till!

Värdebeständighet

Inlägget nedan postade jag för exakt två år sedan men det kunde lika gärna ha varit skrivet idag (bortsett från att jag sålt Joe Powell-klubborna till min kompis Stefan). De moderna drivers som var mest hypade 2010 har redan sålts på rea till halva priset...

söndagen den 24:e oktober 2010

Modern retro

Modern retro? Det låter kanske bakvänt men tänker man efter sä är det helt rätt. Vi lever nu i den, definitionsmässigt, moderna tiden (och aldrig har den varit så modern som just nu) och därifrån blickar vi bakåt. Det är endast i förhållande till ett nu som man kan blicka bakåt. För att visa att bakåtblickande inte är detsamma som bakåtsträvande handlar detta inlägg om moderna klubbor. Moderna i den meningen att de tillverkas och säljs just nu men som ändå är just retro.

Det görs, vilket kanske kommer som en överaskning för några, fortfarande riktiga träklubbor. Ett företag som gör detta är Joe Powell Golf Inc. i Sarasota. Joe Powell var redan på 1960-talet verksam i branschen som designer och klubbmakare åt andra företag. 1975 startade han eget. Firman finns fortfarande kvar, vilket är glädjande, och de tillverkar fortfarande klubbor som lika gärna hade kunnat vara tillverkade 1975, vilket är ännu mera glädjande.

Trälubborna på bilden köpte jag för bortåt femton år sedan. Modellen heter PT1W och finns, tillverkas och säljs alltjämt. Exakt vilket år den introducerades vet jag inte. Kanske har den hängt med från starten 1975? Det spelar ingen roll. Det är klassiska persimmonklubbor i vad jag skulle vilka kalla typisk 1950-talsdesign. De är betsade i en honungsblond färg, har bottenplatta i klassisk "butterfly"-form och ett karaktäristiskt insert i en djupröd färg med ett inlägg av aluminium i mitten. Skaften är frekvensmätta True Temper Dynamic. Ungefär så bra som träklubbor kan bli.

Järnklubborna är Mizuno MP-68. Lika vackra och lika sköna att spela med som alla smidda mizunoblad. Enligt Mizuno (eller deras marknadsföringsavdelning) ska de vara de bästa mizunobladen någonsin, bygga på allt Mizuno genom åren lärt sig om klubbtillverkning och dessutom designade med hjälp av den allra senaste datorteknologin. Det kanska är riktigt eller så är det bara vanlig marknadsföringsBS. Hur som helst så är det riktigt bra klubbor.

Vill man ha riktiga klubbor men inte jaga på begagnatmarknaden så finns det alltså alternativ. Det känns, på något vis, upplyftande. Något som särskilt tilltalar mig är att jag idag skulle kunna köpa nya men exakt likadana träklubbor som de jag köpte för femton år sedan (och att de precis lika gärna kunde ha varit köpta för trettio år sedan). Skulle du bli av med eller slå sönder en modern klubba som du köpte för tre år sedan så skulle det antagligen vara mer eller mindre hopplöst att få tag på en ny likadan.

Årligt underhåll

Jag har alltid, vad jag än sysslat med, varit noga med att hålla min utrustning i bra skick. Sådant brukar löna sig och dessutom så är det tillfredsställande att pyssla med sådana saker. För oss som spelar med träklubbor är det absolut nödvändigt att kontinuerligt se efter våra klenoder. Det kan räcka med en småsak som en oåtgärdad lackskada eller att man lämnar drivern med headcovern på när man kommer hem efter en runda i fuktigt väder för att skadan ska vara skedd.

Så här års är det dags för det årliga underhållet. Klubbor som inte företer några synliga skador görs ordentligt rena. Sedan brukar jag gå över klubbhuvudet med fint sandpapper (helst våtslippapper) och ge det ett fräscht lager lack. Jag använder uretanbaserad golflack. 

Har lacken skador måste dessa åtgärdas. det kan vara sprickor eller att lack helt saknas någonstans. En luring är när lacken släpt från underlaget men ändå är hel. Då kommer kniv och sandpapper fram och sedan blir det några lager lack.

Skaften brukar få en omgång med Autosol kromglans (en produkt jag har förtroende för sedan mopedtiden då jag körde en Mustang Cross Special med kromad tank).

Har någon bottenplatta eller insert börjat släppa eller någon skruv börjat visa tecken på att ge sig är det fara å färde. Säkrast är att då lämna in klubban till någon kompetent reparatör. Är man händig (eller bara djärv) så kan man annars, på vinst och förlust, ge sig på även sådana projekt själv. Det måste man avgöra själv. Däremot ska man inte spela med en sådan klubba utan att den först åtgärdats.

Greppen ska, i den ån man inte regelbundet gör det, göras rena. Gummigrepp görs skrubbas med en nagelborste (eller motsvarande) med ljummet vatten och Yes diskmedel. Därefter sköljs de av och torkas torra med en frottéhandduk. Visar de tecken på att börja torka så gnider man in dem med flytande paraffin (köps på apoteket). Paraffinet får dra in (minst 24 timmar) och därefter görs greppet rent enligt den nyss beskrivna proceduren. Eller så låter man klubban stå med paraffinet och gör rent greppet igen i vår. Lädergrepp görs rena med sadeltvål (enligt anvisningarna på förpackningen).

När allt är klart häller man upp en liten whisky (eller en kopp te) och sätter sig i soffan (eller favoritfåtöljen) med en bra golfbok.

Ingenjörskonst

Det är otroligt vad utvecklingen gått framåt, eller? Redan på 1800-talet hade långa järn mindre loft än vad korta järn hade. Man kände alltså till att ett lägre loft, allt annat lika, gav ett längre slag. Naturligtvis så har oerhört mycket hänt sedan dess. Precis som den tekniska utvecklingen gjort oerhörda framsteg sedan, säg, 1962. Till de företag som leder utvecklingen hör TaylorMade som nu lanserat en epokgörande järnklubba - RocketBladez - som ska ge hittills ouppnådda, för att inte säga oanade, slaglängder. Själv tror jag att de är ungefär två klubbor längre än ett set femtio år gamla blad.1962 hade nämligen en järnfemma från Wilson 31 graders loft. Järnsjuan i RocketBladez har ett loft på 30,5 grader. Halleluja!

Godtycke

USGA-direktören Mike Davis har träffat företrädare för spelarna på PGA-touren angående det aviserade förbudet mot att förankra klubban mot någon annan del av kroppen än händerna och ska därvid ha sagt att  "any rule change would not be because of a competitive advantage with the stroke and would be made to address the perception about how the game should be played". Däremot är det tydligen helt i enlighet med regelmakarnas uppfattning om "how the game should be played"  att det numera, åtminstone på högsta nivå, handlar om längd, carry och wedgespel och att det gamla sättet att spela med skruv, rull, längre inspel och chip n´runs i stort sett gjort obsolet. Min slutsats är därför att det bara handlar om tyckande, eller snarare godtycke när USGA uttalar sig om "how the game should be played". Inte undra på att det blivit som det blivit.

Pessimism

Vad jag tycker om sk mag-, hak- och bröstputters är väl känt. Liksom vad jag tycker om dagens 460-kubiks titandrivers med grafitskaft och, framförallt, om hur regelmakarna suttit med huvudet i sanden och tummen i ****** istället för att agera när golfindustrin kapade spelet. Nu tycks det i alla fall som om R&A och USGA tänker sätta ner foten vad gäller långa putters men inte så att de förbjuder sådana utan så att de inte får anändas som avsett. Kort sagt så kommer, efter vad jag har förstått, en regeländring som säger att man måste hålla klubban i händerna och inte får förankra den mot någon annan del av kroppen. 

Detta har utlöst protester från främst vissa av de professionella spelare som använder sig av magputters för att tjäna sina pengar och det är naturligtvis krokodiltårar. Däremot kan de ju ha rätt i andra saker som tex Webb Simpson har fullkomligt rätt när han konstaterar att det är rätt löjligt att ingripa mot magputters när man släppt igenom de monstruösa titandrivrarna.

"We all know that the R&A and USGA love to keep golf as original as possible," he said. "But I think with the changes in the grooves, the golf balls, the drivers — you've got a little persimmon head 20 years ago the size of a fist, and now a titanium head 460 cc. In 1980, the long drive guy was hitting it 285, and now if you hit it 285, you're one of the shortest guys on the Tour. To me, it's a bigger change to go from that size head to what we play now than the putter."

Fast jag är förstås rätt pessimistisk vad gäller utsikterna för att Simpson kommer att förena sig med mig i kampen för att återinföra persimmondrivers...

Diskussionsforum

Själv har jag ledsnat på det där med att försöka föra vettiga diskussioner på internetfora men nu har någon dragit igång ett forum för diskussioner/erfarenhetsutbyte om retrogolf. Jag kommer att följa det men om jag registrerar mig och deltar är osäkert. Ett lovvärt initiativ är det och jag håller tummarna för att det ska bli en succé.

Dags att ställa in klubborna?

Normalt så tycker jag att hösten är den kanske bästa tiden på året att spela golf. Det behöver inte vara så långa ronder. Nio hål räcker gott. Fler än arton hål är svårt att hinna med om man, som jag, är beroende av att det är skapligt ljust för att kunna följa bollens flykt (och då hör jag inte till de långtslående). I år är dock de banor på vilka jag brukar spela så sanslöst blöta att det helt enkelt inte är särskilt njutbart att spela. Utrustningen blir blöt och kläderna går direkt i tvättmaskinen när man kommer hem. Skorna ska vi inte tala om...

Fast i morgon ringer säkert någon golfpolare och frågar om man har lust att hänga med och det vet man ju hur det brukar sluta...

Och även om det inte blir mycket mera spel den här säsongen så finns det, dessbättre, andra aspekter av golfen att ägna sig åt. Bland annat så har jag några putters som jag inte är riktigt nöjd med och ett gäng träklubbor som ska renoveras. Plus alla träklubbor som ska få sitt årliga underhåll. Så nog kommer det att finnas saker att blogga om.

Befriande

Att det är industrin (=kapitalisterna) som styr golfen nuförtiden vet väl alla liksom alla väl vet att de organisationer som borde hålla i rodret dansar efter deras pipa. Därför är det närmast befriande att se hur liten entusiasm över årets produkter som de inkallade specialisterna utstrålar i den här förbundsproducerade reklamfilmen. All heder åt Leith och Evensson

1858

"One round of the links, or eighteen holes, is reckoned a match, unless otherwise stipulated."


För etthundrafemtiofyra år sedan var mycket annorlunda än vad det är idag. Internet, till exempel, fanns inte. Man hade inte ens skrivmaskiner. Men golf spelade man, i Skottland i alla fall, och hade gjort så rätt länge. Det spel man spelade avvek på flera sätt från det vi idag kallar golf. Bland annat så var artonhålsbanor sällsynta. En golfbana kunde ha fem, sju, nio, tolv, arton eller tjugotvå hål. Eller något annat antal. 1858 bestämde man sig i S:t Andrews att en rond skulle omfatta just arton hål eftersom det var det antal hål man då hade. Eller spelade, kanske man ska säga, för egentligen bestod banan av tio hål men åtta av dessa spelade man från båda hållen - in och ut - vilket innebar att man efter att ha spelat arton hål var tillbaka där man börjat.


Idag spelar man normalt inte golf i tweedkavaj. Hickoryskaft är en marginalföreteelse. Guttaperkabollen är sedan länge inget mera än en kuriositet. De klubbor dagens golfare använder har (trots regelbokens skrivning om traditionell form) endast avlägsna likheter med de klubbor som användes på artonhundratalet. Även banorna ser i många avseenden annorlunda ut än dåtidens. Idag är det vanligt med GPS, lasermätare, eldrivna golfvagnar och en massa saker som inte ens fanns på ritbordet 1858. Kort sagt så är det så mycket som är annorlunda att om Old Tom Morris skulle dyka upp på en golfbana idag så är det inte mycket han skulle känna igen.

En sak har man dock orubbligt hållit fast vid i över ett och ett halvt sekel: En rond ska omfatta arton hål. Det är, på det stora hela, obegripligt och detta särskilt eftersom trängseln på banorna ökat och speltempot avtagit så att det idag tar dubbelt så lång tid som det gjorde 1858 att spela arton hål. Hade någon idag hittat på ett spel där det tog fem timmar eller längre att spela en rond så skulle vederbörande antagligen idiotförklaras och enligt min uppfattning är det, åtminstone så länge men inte lyckas göra något verkningsfullt för att få ner rondtiderna till max tre timmar, ungefär lika begåvat att hålla fast vid artonhålsnormen. Åtminstone för spelet på klubbnivå. Vad de sysslar med på tourerna är mindre intressant. De spelarna är ju på jobbet och sex timmars arbetsdag är väl inte mycket att säga om.

Visst är det, på ett plan, trösterikt att de som bestämmer inom golfen låtit åtminstone en sak förbli som den var förr. Synd bara att de valt just rondens längd.

It´s Ginty time

En (PowerBilt Citation) drver, en (MacGregor) spoon och en Ginty

Det finns mycket att gilla hos den klubba som heter Ginty. Bara en sådan sak som att den heter något, dvs har ett eget namn och inte bara ett nummer. Och Ginty är ju inte på något sätt ett sämre namn än driver, brassie eller mashie. Det låter på något vis golfigare att säga "Tufft läge det här, jag tror jag tar Gintyn" än att säga att man tänker slå en tränia. Sedan är den oöverträffad när det gäller att slå höga och hyfsat långa slag ur den täta och blöta ruff som är det underlag från vilket spelet på min hemmaklubb (åtminstone min variant av spelet) för närvarande bedrivs. Dessutom är den en riktig träklubba. OK, det är inte persimmon utan laminerat trä men för en bruksklubba som ofta tvingas arbeta under tuffa förhållanden är det nog inget dumt materialval. Kamraterna som används från bättre lägen kan ju få vara litet märkvärdigare.

Alla borde, åtminstone så här års, ha en Ginty Det är en klubba med definitiv WOW-faktor. När man kommit på det där med att verkligen (trots att bollen ser ut att ligga så att det är rå kraft som gäller om man ska få iväg den) svinga lugnt och att låta det långa, mjuka skaftet och det tunga, generöst loftade klubbhuvudet med den brutala plogsulan göra jobbet så blir man (i alla fall blir jag det) alltid lika förvånad över resultatet. Vissa kan slå liknande slag med järnklubbor ur samma läge men det kan inte jag.

Överskott

Ett av mina bekymmer är att jag har för mycket prylar. Inte bara golfklubbor utan överhuvudtaget. Inte för att jag tycker att jag samlat på mig så överdrivet mycket, men jag är i den situationen att jag ska, på någon sikt åtminstone, flytta från ett relativt rymligt hus till någon slags mindre bostad. Då  har man plötsligt anledning att fundera över vad man egentligen behöver och vad av allt som omger en som bara är "a waste of space".

Fast den här bloggen handlar ju om golf och när det gäller just golfklubbor så har jag nog aningen fler sådana än medelgolfaren. När jag får frågan "hur många set" jag har så är det ärliga svaret att jag inte riktigt vet. Fast det finns de som har det värre. Och som gör något åt saken.

Äntligen

Minns ni Aris klubbor? Nu är de klara. Den svarta originallacken är ersatt av rödtonad mahognybets och några lager klarlack. Han blir nog rätt ensam om att ha Ping Eye 2 träklubbor i den finishen...

Träfyran var dessvärre inte i bästa skick och träet var missfärgat mot tån. Det kunde jag inte göra något åt (i vart fall inte utan att göra större ingrepp än vad jag ville riskera med någon annans grejor).

Matchspel, tack!

George S. Lyon

Säger namnet George S. Lyon någonting? Inte? Och här sitter jag och tror att golf som olympisk gren är något stort. Det är ju i alla fall vad hypen säger... Nå, mr Lyon är den regerande olympiske mästaren i golf. Eller var, för var han såpass vuxen att han klarade av att spela sig till en olympisk guldmedalj 1904 så är det rätt osannolikt att han fortfarande är i livet. Kanadensare var han, mr Lyon, och tävlingen spelades i samband med de tredje olympiska spelen. Den som är extremt intresserad av golfhistoria kan fördjupa sig i den här artikeln i ämnet.

Läser man om den senaste olympiska golfturneringen så finner man (naturligtvis!) att det var matchspel som gällde. Inte Medal Play (som ju slagtävling heter på engelska) trots att det var en medalj man spelade om. Hickoryskaft hade man också. Dessutom utspelades det här på den tiden då de olympiska spelen var enbart för amatörer. Så är det inte längre och inte heller är det väl att hoppas på att den olympiska turneringen i Rio 2016 ska spelas med hickoryskaft (eller ens med persimmondrivers)? Men varför inte spela matchspel? Gärna i något lagformat. Men de som bestämmer (förmodligen de stora amerikanska TV-bolagen och deras annonsörer) är inne på att göra även den här tävlingen till en vanlig,72 håls slagtävling med ett begränsat startfält. Max 60 deltagare talas det om och ska det bli tillräckligt internationellt så lär det väl bli en hel del "blåbär", ungefär som i de olympiska skidspåren. Det låter, uppriktigt sagt, inte som någon kioskvältare utan snarare som ett rejält sömnpiller och dålig PR för sporten.

Faldo är i alla fall inne på rätt spår.

Förlåtande klubbor

Det kändes som om dagens runda (över tretton hål) med Henke var säsongens sista på hemmaklubbens artonhålare. Det var så blött och klafsigt att banan strängt taget borde ha varit stängd men den sista tävlingen för säsongen går på lördag och jag är rädd att man tänker genomföra den.

För att hantera det våta och mjuka underlaget stoppade jag några Hogan Radial i bagen och det funkade rätt OK (även om Henke spöade mig 4/3). Radialbladen är en intressant design. Så mycket vikt som möjligt har flyttats ned till den breda och rundade sulan. Dessutom har de en antydan till offset. Strängt taget väldigt lättspelade klubbor. Toleranta mot släpduffar och den som inte får höjd på slagen med de här klubborna vet jag inte riktigt vad man ska sätta i händerna på. En granatkastare, kanske? 

Mycket snack

I det amerikanska eftersnacket till den nyss avspelade Ryder Cup-matchen är det många som har synpunkter på att Molinari borde ha skänkt meterputten på sista hålets green till Woods, en putt som saknade betydelse för sammandraget eftersom Europa redan vunnit (eller åtminstone behöll cupen). Några skribenter tycker att den europeiske kaptenen, Olazabal, borde ha ingripit när inte Molinari själv gjorde det? Jag begriper inte varför. Det var en putt som, vilket Woods demonstrerade genom att missa den, absolut inte var given. Den hade dessutom betydelse för den i och för sig betydelselösa matchen mellan honom och Molinari. Däremot är det naturligtvis larvigt att fortsätta spelet när cupen är avgjord. Det är där problemet ligger. Ska de betydelselösa matcherna spelas så ska de naturligtvis spelas som om de verkligen gällde något. Men visst vore det bättre om man blåste av tävlingen när det är avgjort vilket av lagen som vunnit.

Svårigheter och hinder

Golf spelas i naturen. Nja, det där stämmer nog inte riktigt. Jag tar om från början. Golfbanor ligger i naturen. Eller åtminstone där det var natur innan det blev golfbana. Fast det där stämmer ju inte heller. Ofta var det ju någon (annan) form av kulturlandskap där golfbanan ligger innan golfbanan lades ut där. Hur som helst så är golfbanan en blandning av det naturliga och det artificiella. Så är även golfspelet.

Reglerna, till exempel, är definitivt artificiella. Till det mest konstlade (och därmed svårbegripliga) i reglerna hör den skillnad som görs mellan det som (i reglerna) definieras som hinder och resten av banan.

Ett hinder är ju (det hör man på namnet) avsett att göra spelet svårare. Det är därför skickliga golfare hellre ligger i ett hinder (bunker) än någon annanstans (i ruffen). Här har, kan man (som jag) tycka, något gått snett.

Ett före detta hinder (en fairwaybunker) omvandlat till en svårighet (en sk gräsbunker)

Allvarligt talat, att det blivit som det blivit med det vi idag kallar hinder verkar inte (och är inte) särskilt genomtänkt. Och är det genomtänkt så är det några som haft rejält med otur när de tänkte. Hur det hela utvecklat sig, regelmässigt, kan den som är intresserad ta del av här.

Helt klart så finns det mycket på en golfbana som vållar spelaren större problem än vad det som kallas hinder gör. Därför är det svårbegripligt (larvigt) att ha särskilda regler för vad man får göra i hinder jämfört med vad man får göra på banan i övrigt. Det är i alla fall min uppfattning.

Eftersnack

Den som vill fördjupa sig (eller frossa) i kommentarer och eftersnack till den 39:e upplagan av Ryder Cup gör det enklast genom att gå via Geoff Schackelfords blog. Själv känner jag en viss tillfredsställelse över att jänkarnas oblyga försök att fördumma spelet genom att sätta upp banan för "bomb n´gauge" inte gav dem pokalen. Även här passar Grantland Rice´s ofta citerade rader (som inte skrevs om golf utan om football):

"For when the One Great Scorer comes

To mark against your name,

He writes - not that you won or lost -

But how you played the Game."

Fast om det verkligen var GR som skrev det? Tja, vad vet jag? Naturligtvis känns det bra att Europeerna lyckades vända matchen och dominera i singelspelet. Ballesteros ler säkert brett i sin himmel.