Enahanda

Jag vet inte hur det är med er men själv orkar jag nästan aldrig engagera mig i de tröstlösa tourtävlingar man numera, varje vecka året om, kan följa på TV. Majors, i vart fall söndagarna, och Ryder Cup vill jag inte gärna missa men det övriga gäspar jag mest åt (innan jag somnar i soffan).


Det känns oftast mer som att se på när andra jobbar (och det är ju precis vad det är) än som en spännande idrottsupplevelse att se ett gäng dollarmiljonärer masa sig runt i fem-sextimmarstempo och det enda det handlar om är hur pengarna ska fördelas. Tourerna är mera försörjningsinrättningar och penningmaskiner än något annat och folk börjar tappa intresset.


Det är något av ett tidens tecken när man, tydligen på fullt allvar, hittar på jippon som PowerPlay för att skapa en aning spänning. Vore det inte bättre att gå tillbaka till äkta golf? Riktiga klubbor och matchspel? Eller i vart fall något färre (gääääsp) fyraronders slagtävlingar?


Möjligen skulle man börja bevaka amatörgolfen men dess enda berättigande nuförtiden verkar ju vara som en inkörsport till de olika försörjningsinrättningarna i Europa, USA och andra delar av världen. Nej, det är faktiskt roligare att spela golf än att titta på den. I vart fall för det mesta.

Wilson Billy Casper Super Power

Efter jobbet blev det en runda retrogolf med Henke (och hans pappa). Henke hade sina muirfieldblad och för att matcha den  bagen hade jag letat rätt på några MacGregor V.I.P. av ungefär samma årgång. Ruggigt fina blad som har fått stå i garderoben alldeles för länge.

Annars var kvällens attraktion mitt senaste fynd. I en second hand-butik hittade jag i förra veckan en Wilson Billy Casper Super Power i så gott som perfekt skick. För tjugo kronor måste jag säga att det var väldigt mycket klubba för pengarna.

En kul detalj är att denna sjuttiotalare är otillåten enligt nu gällande regler. Den är nämligen försedd med ett grepp som är avfasat (där vänsterhandens häl ska ligga an). Eftersom originalgreppet fortfarande (efter bortåt fyra decennier) är hur fräscht som helst så är ingen omgreppning aktuell. Tvärtom!

För lätt och för svårt

Att den otyglade utvecklingen på materialsidan fundmentalt förändrat förutsättningarna för spelet kan ingen bestrida. Vanliga hackare spelar väl, i och för sig, ungefär lika illa som de gjort i alla tider även om de oftare får till ett passabelt slag men det spel eliten idag ägnar sig åt skiljer sig avsevärt från spelet under stål- och persimmoneran. Eftersom långa drives (och lång carry) numera är vardagsmat har gamla fina banor förlängts. Inte ens juveler som Augusta National och Old Course har lämnats orörda.


Det långa spelet har blivit så förhållandevis enkelt för proffsen att man börjat sätta upp banorna svårare med vansinnigt tät ruff. Den senaste trenden är supersvåra greenområden och greener där en mycket liten miss inte längre innebär en tvåputt utan att bollen rinner av greenen och ner i något elände. Det är naturligtvis ett sätt att hålla scorerna uppe men särskilt roligt är det knappast, vare sig för spelare eller publik.


I helgen spelades en Nordea Tour-tävling på Kronholmen. Genomgående höga scorer, få röda siffror och, enligt vad som rapproterats, svåra greener och tuffa flaggplaceringar. På Wentworht råder närmast upprorsstämning bland tourspelarna över hur svårt banan satts upp. Bland de mest högröstade kritikerna räknas Casey och Poulter.

Nu tror jag inte, inte på allvar i alla fall, att vi kommer att få se en återgång till riktig golf med riktiga klubbor på tourerna. Proffsen skulle antagligen gnälla ännu mer om man tog deras metalwoods och grafitskaft ur bagarna. Däremot ser jag en trist konsekvens av att spelet blivit för lätt för de bästa spelarna och vad man från banbyggarnas sida gör för att kontra det. Vi vanliga golfare tvingas ju spela på samma omöjliga grener/greenområden och saknar verktygen för detta. Därför ifrågasätter jag banor som Bro Hof och ombyggnader som den man gjort på Kronholmen. Det är inte roligare för oss bogeyspelare att spela på sådana banor än på banor med mer normala greener. Det är bara svårare och tar längre tid. En mer traditionell mästerskapsbana, som Barsebäck Masters Course, är en mer juste utmaning.

PowerBilt Citation

Det finns - enligt mig - ingen bättre persimmondriver än PowerBilt Citation. Lika bra, möjligen, men ingen bättre och heller ingen snyggare. Det här exemplaret tillhör vår pro och jag kidnappade det för en snabb fotosession i förmiddags när han var upptagen på annat håll.

Det är en fin årgång med en läcker elfenbensvit isert med mässingsinlägg. De enda skönhetsfläckarna är en skada (förmodligen inte gjord av pron utan av någon mindre kompetent golfare som lånat klubban) i slagytan uppe mot tån (och där träffar ju ingen som kan spela bollen) och ett tveksamt betsjobb i samband med en renovering. Annars är klubben i mycket gott skick och en omsorgsfull renovering skulle den definitivt förtjäna.

Bottenplattan erinrar om att Citation ursprungligen var namnet på en framgångsrik tävlingshäst. H&B tillverkade för övringt även klubbor med namnet Thoroughbreed (Fullblod)) och ett fullblod är citationdrivern.

Som alla fullblod trivs den bäst på grönbete. Mer rätt än så här kan det inte se ut när man sätter en klubba till bollen. Det var bättre förr.

Retro vs modern

Så här såg bagarna ut när jag och Stefan spelade match idag. Min är den högra. Stefan vann 5/4.

Inte bara polkagrisar

På hemväg från Barsebäck tittade jag förbi Gränna GC för att äta lunch. Jag hade haft en tanke på att spela banan men jag har blivit så gammal att kroppen sade ifrån (efter fyra tuffa golfdagar och en lång bilresa) och dessutom så vis att jag lyssnade. I stället tog jag en rejäl bensträckare och gick runt och tittade mig omkring. Ganska snart fann jag ett knippe, smakfullt monterade, hickoryklubbor och en litet tavla som berättade att klubborna tillhört den legendariske Ted Roberts.

Jag blir alltid glad när jag ser några vackra gamla golfklubbor, särskilt när de (som i detta fall) är välvårdade och förmodligen fullt spelbara, åtminstone efter en översyn. I just det här fallet fanns det dessutom en klar koppling till klubbens egen historia, nämligen den att Peter Nordwall (som lagt ut banan) började sin karriär inom golfen som caddie åt just Roberts.


Tänk så många gamla klubbor - med historia! - som bara försvunnit. Och tänk så mycket skräp som sitter på väggarna i olika klubbhus runtom i landet.


Heder åt Gränna som förstår att vårda sin egen historia (och naturligtvis till Rolf von Otter som skänkt klubborna)!


Fast litet synd är det ju att de fina och säkert, eftersom de ju tillhört en verkligt skicklig golfare, väldigt bra klubborna ska sitta på en vägg och torka...

Minns ni Mickes klubbor?

I höstas postade jag ett inlägg om Mickes klubbor. Vi snackade naturligtvis en hel del (och särskilt mycket om just klubbor) under vår rond. Micke upplevde att de gamla spaldingbladen kändes absolut rätt. De var helt enkelt skönare att spela med än vad han tyckte att hans nya titleistblad var. Själv tyckte jag inte att det var något problem om man inte valde att göra det till ett. Om spaldingbladen var skönare så var det väl bara att spela med dem?


Micke tänkte annorlunda. Vi har en gemensam bekant som bygger klubbor och som är intresserad av och insatt i alla olika teorier om hur man ska få en klubba rätt. Under vintern har han ochj Micke (som bor på varsin sida av vårt land) jobbat med att anpassa Mickes titleistklubbor med spaldingbladen som referens. Kul idé (även om jag tycker att det är coolare med gamla klubbor än med nya och rent spontant heller ser gamla fina blad upphottade med nya skaft och anpassade efter konstens alla regler).


Det börjar bli dags att spela en rond med Micke igen.

Henkes klubbor

Den här bagen hade Henrik med sig i kväll. En Petron spoon i laminerat trä, en gammal PING Anser och några fräscha MacGregor Jack Nicklaus Muirfield. Muirfieldnamnet och The Claret Jug som är präglad på klubbans tå anspelar naturligtvis på Nicklaus första seger i The Open (på just Muirfield, 1966). Modellen, som släpptes 1983, är något av en kultklubba. Den har rykte om sig att vara väldigt svårspelad men när jag lånade järnfyrn och satte den till bollen dök bara den här tanken upp: "Det här ser ju alldeles perfekt ut" snabbt följd av "Ingenting kan gå fel" och sedan slog jag säsongens hittills bästa järnslag. Inte utan att jag blev litet avis på Henke.

Nya grepp

Utan bra grepp på klubborna går det inte att spela bra golf. Själv föredrar jag att ha likadana grepp på alla mina klubbor (utom puttern). Det kanske inte har någon avgörande betydelse men mig stör det att det känns olika när jag byter klubba och för mig är känslan viktig.


Utseendet är också viktigt, särskilt om man är retrogolfare. De nu så populära färgglada greppen, ofta i två eller flera olika färger, ser inte rätt ut på en persimmondriver eller på ett set fina blad. I fjol kom jag över ett set Hogan Apex PC som föregående ägare nyligen greppat om med Golf Pride MC i svart/rött. De greppen åkte naturligtvis i soporna.


Mina Mizuno MP68 (och alla andra klubbor i min "moderna" bag) har nu fått nya grepp inför säsongen. Helst skulle man naturligtvis ha lädergrepp men de är svåra att få tag på och löjligt dyra. Istället frick det bli vanliga svarta tacki-mac. Det greppet sitter också på PC-bladen, några andra bladset och ett gäng träklubbor.


Det är ett perfekt grepp. Alldeles lagom taperat, dvs det smalnar inte av så extremt uten är någotsånär jämngrovt. Det är viktigt om man ofta greppar ner på klubban. Det är skönt att hålla i. Lagom hårt så att jag känner klubban men skonsamt mot händerna. Hållbart. Svart. Snyggt. Och billigt. Sist jag köpte grepp fick jag betala 23 kr/st (och då fick jag tejpen med på köpet).


Spela gärna med gamla klubbor men ge dem nya grepp!

Vila i frid, Severiano