Powerbilt Citation

De persimmonklubbor H&B sålde under namnet Powerbilt Citation hör till de bästa som gjorts men företaget tillverkade även fina bladklubbor. Den här åttiotalsmodellen med sina klassiska linjer är, såvitt jag känner till, den sista riktiga smidda bladklubban man lanserade innan man (precis som Wilson) förskingrade sitt varumärke och försökte att göra pengar på klubbor för medelgolfare snarare än för tourspelare. Den officiella förklaringen till att de karaktärisktiska orange tourbagarna började lysa med sin frånvaro var att företaget ville satsa sina pengar på R&D snarare än på att sponsra tourspelare. Av de klubbor man därefter gjort att döma så lyckades det inget vidare. Det är väl bara att hoppas att Powerbilt, liksom Wilson börjat göra, ska lyckas kravla sig upp ur lågpristräsket.


Riktigt trevliga skaft sitter det i citationbladen. Mitt set utgjorde, tillsammans med en Citation driver och en dito spoon, min utrustning under gotlandssemestern i somras.

Trevlig läsning

Listan över spelare som är inbjudna till 2011 ärs Masters Tournament är trevlig läsning och det ska bli spännade att se hur det går för Hansson, Karlsson och Pettersson. Och Stenson. Förresten är hela hemsidan - särskilt bilderna - värd att ägna några minuter.


Vem som kommer att ta hem det hela? Tja, en svensk vore ju trevligt men jag tror inte riktigt på det även om jag gärna vill hålla på Hansson. Men eftersom det här är retrobloggen så håller jag Couples som favorit. Minns ni "Oh, baby"? Masters -98? Fred Couples är, i mina ögon, den som kan konkurrera med Els om att göra anspråk på att äga världens vackraste sving.  Visserligen är Couples sving inte lika "klassisk" som Els men det uppvägs mer än väl av mjukheten och rytmen.


Européerna utom svenskarna? Graeme McDowell, kanske? 

Founders Club 200 series

Inför Gary Adams (1943-2000) är jag, som retrogolfare, kluven. Adams var nämligen mannen bakom den moderna metalwood som slog ut den riktiga träklubban. Därför borde hans namn vara anatema i den här bloggen. Å andra sidan så är han ansvarig för ett av de bästa blad som någonsin gjorts, Founders Club 200 Series. Bladet är inte bara bra, det är också klassiskt och, åtminstone i mina ögon, retro. Kompakt (boxy) med hög tyngdpunkt, smal sula och dito topline. Till och med räfflade ringar runt hoseln. 


Founders Club grundades av Adams sedan han lämnat Taylor Made (ett företag som byggde sin framgång på hans metalwood) och jag vill gärna föreställa mig att den här klubban var ett försök av Adams att ställa till rätta, åtminstone i någon mån, vad hans metalwood höll på att ställa till med. Hur som helst så är klubban så bra att det är svårt att hysa någon agg mot Adams. Trots metalwooden....

Om hur utrustningen ändrat förutsättningarna

"Hogan´s got to be rolling over in his grave".

Masters

Snart (om exakt en vecka) är det dags igen. Dags för den turnering som enligt det moderna sättet att se på saken  är årets första major. Masters. US Masters. Eller, som den egentligen heter, The Masters Tournament. Fast från början (1934) hette den Augusta National Invitation. Mastersnamnet kom till först 1939.


Här i Sverige kallas vår tourtävling Masters. Det tycker jag är bara löjligt. Just därför passar det alldeles utmärkt att "Masters" i fortsättningen ska spelas på Bro Hof Castle Stadium Course (och nu blev jag trött).


Trötthet och Masters är, för mig och några av mina vänner, intimt förknippade begrepp. Det var nämligen så, för ungefär tio år sedan, att vi varje vår tog en långhelg (fre-lör) och åkte ner till Gotland den helg Masters spelades. På den tiden sändes tävlingen i SVT med Ulfbåge som kommentator.


På den tiden anlände morgonfärjan Visby vid pass kl 05.30 och efter frukost hos min mamma (som bor ungefär en bra drive från hamnterminalen) åkte vi ut till någon av öns banor (vanligen När) där vi spelade två ronder (och någon gång en niohålare foursome eller annat bara på skoj) varefter det badades bastu med lokalbefolkningen (som hade bastukväll på fredagar). Vi åkte alla i min (ganska stora) bil och reglerna föreskrev att den som hade sämst bruttoscore på förmiddagen var chaufför på kvällen.

Sedan var det hemfärd (till mina föräldrars sommarställe) där jag och min svåger brassade käk åt gänget, det dracks en del pilsner och annat och sedan, var tanken, skulle vi följa sändningen från Masters på den gamla svartvita fjortontummaren. Problemet var att vi hade börjat dagen tidigt, spelat snabbt, ätit och druckit ännu snabbare och att sändningen (om jag minns rätt) började först någon gång efter nio på kvällen. Så länge var det aldrig någon som lyckades hålla sig vaken (även om Vincent en gång påstod att han gjort det men enligt alla andra så hade han suttit och sovit i soffan när vi stängde och släckte).


På lördagen var det tidig revelj och sedan ungefär samma program fast på Gumbalde (och där blev det ofta middag också) och när vi kom hem var det likadant. Ingen höll ut tills golfen började på TV. I teorin hade vi kunnat se upplösningen på nattfärjan till fastlandet på söndagen men av någon anledning brukade det alltid vara någon annan kanal som visades på båten.


Himla kul hade vi och så här års brukar jag fundera på om man inte skulle försöka återsamla gänget. I år hade det ju varit läge då ju SVT åter ska sända Masters. Men jag börjar antagligen bli gammal för nu ser jag verkligen fram emot att kunna följa sändningarna. Gotland och det egna spelet får vänta. Fast kanske nästa år?

Art Wall jr.

Mitt förra inlägg handlade om Wilsons Dyna-POWERED från 1959. Det året vann en Wilson Staff Player  Masters (som det ju är dags för igen nästnästa vecka) och jag vill gärna föreställa mig att han hade just den senaste versionen av staffblad i sin bag (men det vet jag inte). 


Det stora affishnamnet (inte minst för Wilson) var naturligtvis Arnold Palmer. Han vann såväl 1958 som 1960 men 1959 slog Art Wall till. Här kan ni läsa om mannen som gjorde hole-in-one över fyrtio gånger.

Wilson Staff Dyna-POWERED 1959

Ett blad från Wilsons storhetstid. I förra hälften av 1990-talet släppte Wilson en sk remake. Av sandwedgen...  Hur klassiskt det är? Tja, Wilson har själva med just den här årsmodellen i sin "history".

Det är en underbar klubba och trogen förebilden in i minsta detalj. Man har tillochmed gjort den lilla gummipluggen i urborrningen av hoseln svart och naturligtvis inte heller missat den lilla röda pilen på baksidan.

Egentligen så finns det bara en sak att klaga på. Att man inte släppte en remake (eller heter det reissue?) av hela setet. Å andra sidan så var ju Fg59 som kom för några år sedan mer eller mindre en remake av gamla Tour Blade (och efterföljaren Fg17) och den klubban blev väl mottagen så kanske finns det fortfarande hopp?

Inte ens Ernie

Ernie Els är en av mina favoritgolfare och jag tycker fortfarande, trots att han nu varit med ett tag, att hans sving är den snyggaste. Cool är han också. Inte mycket verkar bekomma honom. En stor karl är han och borde, inte minst i golfsammanhang, besitta en avsevärd pondus.


Därför kom det som något av en överaskning att till och med Ernie Els drar sig för att påtala när någon i bollen spelar långsamt. Här är det, svart på vitt:

Q. If we booted Finchem for a day and made you Commissioner, what would you do to try to combat some of the slow play that happens sometimes? 
ERNIE ELS: Well, I'll get the lasers out, what do you call those things, rangefinders, I'll get that out. I'll make fields a bit smaller. And I'll get the officials to officiate the play instead of us as players. I feel it's kind of uncomfortable to tell your playing partner, hey, you're playing slowly, let's move on. I think the TOUR officials should do that, and fields -- yeah, the fields should get smaller. 
What else? 


En aning beklämmande, faktiskt, men man kan ju fortfarande ha honom som förebild när det gäller svingen.


Här är länken till intervjun.

Ulriksdal

Oscar Wilde lär ha sagt att en cyniker är en som vet vad allting kostar men inte vad någonting är värt. Vårt land styrs av cyniker. Stadsnära mark är kostar för mycket för att spela golf på.

Wilson Staff Custom Grind

Av alla läckra wilsonblad är nog detta åttiotalsblad det allra läckraste. Dessutom är det en dröm att spela med. Mitt set är skaftat med True Temper Dynamic Gold R500. 

Retro på Golfpunkten

Nu börjar det närma sig nedräkning. Samtidigt är det högsäsong. Man kan inte längre bara glida in och utan att ha bokat få en juste matta. Snart öppnar rangerna och Golfpunkten stänger. Men det var inte det jag tänkte skriva om utan en sak som jag känner mig en smula kluven inför.


I kväll var jag klar med ett jobb inne i stan vid sextiden och stannade vid Golfpunkten. En matta på plan två. Om en kvart. Hårda bud men bara att gilla läget. I valet mellan att träna puttning i en kvart, ta en fika eller nosa runt i shopen valde jag det sistnämnda.

På ena kortväggen hänger - och har hängt rätt länge - två retrobagar. Den ena är en vacker sextiotalare i rutig smärting med läderdetaljer som rymmer ett halvset och den andra en enkel sjuttiotalsmodell med reklam för ett försäkringsbolag. Hittills har jag utgått ifrån att de är dithängda som dekoration men idag tog jag ned den rutiga bagen för att titta närmare på den. Den föreföll vara i rätt gott skick men det var inte det som fångade min uppmärksamhet utan den prislapp som satt på insidan. 2.500:-.


Visst är det kul att fler än jag uppskattar retrogrejor. Känns litet som om man är i framkanten på en trend. Samtidigt är det en smula nedslående att folk genast ska försöka slå mynt av den. Kom igen! Tvåochetthalvttusen kronor? Mellan en femtiolapp och en hundring i en prylbod hade varit kul. Några hundringar i en golfshop hade varit helt OK. Men tvåochetthalvttusen?


Förhoppningsvis kommer den att hänga där länge. Den är fin att titta på.

Det finns hopp!

Det är skönt att åtminstone vissa saker är beständiga. I går tog jag en lektion (för Jonas) och det var precis som vanligt. Man gör en massa konstigheter man inte har en aning om och mycket av det man tror att man gör rätt är inte alls så. Hur mycket nymodigheter tillverkarna än hittar på lär de aldrig kunna knäcka de problem svingen ställer oss vanliga, dödliga, hackare inför. Det är hoppingivande.

Det var bättre förr

Den senaste dårpippin inom golfen är snabba greener. Ju snabbare desto bättre och gärna skapligt undulerande. Jag har de senaste åren spelat åtskilliga banor som byggt om sina greener enligt detta recept och två av dem hade jag förmånen att få spela i sällskap med styrelseledamoter i respektive klubb. Båda dessa styrelseledamoter talade vitt och brett om det stora projektet, hur mycket det kostat, hur bra det blivit och hur mycket svårare greenerna nu var.  


Och visst var det svårare att putta. Man behövde inte ens putta dåligt för att dra på sig en eller annan treputt. För mindre skickliga puttare blev det säkert ett gäng fyrputtar också. Det låter ju jättekul? Dessutom måste man, vilket av styrelsdeledamöterna framhölls som en särskild kvalitet hos de nya greenerna, nu verkligen läsa puttarna noggrannt och helst från åtminstone två olika håll. Jag var ofin och sa som jag tyckte, nämligen att man ny byggt in en förlängning av rondtiderna på minst en halvtimme och frågade om man innan ombyggnaden upplevt det som ett problem att speltempot på banan var för högt.


Läs mer om problemet med löjligt snabba greener här.

Grönhögen

Grönhögen, eller de som driver anläggningen, vill gärna kalla banan för en linksbana. Det kan diskuteras. Visst finns det några hål, längs havet,som har lnkskaraktär men flera andra hål har absolut ingenting med linksgolf att göra. Spelar det någon roll? Inte för mig men tydligen för dem som vill marknadsföra Grönhögen som en svensk linksbana. Kanske är det just vad den är? En svensk links?

Bara det att man faktiskt, på några hål, kan slå ut sin boll i Östersjön, att det luktar hav (ruttnande tång) och att vinden är den avgjort viktigaste faktorn för hur banan spelar en viss dag gör banan värd att spela. Sådana banor är ovanliga här i landet (trots att vi har längre kust än de flesta). Jag gillar också att banan inte är överdrivet påkostad eller manikyrerad (kan ni säga Bro Hof?) och att greenfeen är human. De något spartanska övernattningsmöjligheterna får också godkänt även om komforten ligger ljusår från vad Ekerum erbjuder till ett väsentligt högre pris.


Det egentligen enda negativa jag har att säga om Grönhögen är att man släpper ut fyrbollar med 7-8 minuters intervall och, åtminstone vad det verkar, utan egentliga handicapkrav. Är det en solig dag då det blåser blir det ganska snabbt tvärstopp när fyrbollar med höghandicapare utan vana av att spela under sådana förhållanden trycks ut på banan enligt löpande band-principen. Det är ett skäl att spela Grönhögen off-season. Andra skäl att spela off-season är att vädret, och därmed spelet, är intressantare vår och höst.

Super Mex

Lee Trevino är retro. Han förstår sig på det här med golf. En timme och 38 minuter...

Vår i luften!

I går var tanken att jag skulle jobba i Solna hela dagen men det slumpade sig så att jag fick några oplanerade timmars dödtid mitt på dagen. Jag skulle i och för sig ha hunnit åka till kontoret och jobba en av dessa timmar men det hade i så fall blivit cirka två timmars bilkörning för en timmes arbete och man måste ju tänka på miljön också.


Efter att ha ringt några jobbsamtal åkte jag till rangen vid Ulriksdals golfbana och där stod jag sedan i ungefär en timme och slog hundra bollar med två kompisar. Den ene av kompisarna heter Nian och den andre Sexan. Nu blev det mest nian och jag som stod där i solen och slog bollar mot målgreenerna. OK, så mycket jobb blev inte gjort i går men jag kände mig ändå som en bättre människa efteråt. Det känns faktiskt helt OK fortfarande.

Det riktiga bunkerjärnet

Så här ser den ut, den riktiga sandwedgen. Den klubba Gene Sarazen skapade genom att löda på en massa bly på sulan på en niblick. Då, under det tidiga 1930-talet. Den klubba som kom att för alltid förändra spelet och att göra greenbunkrar till något som de flesta kompetenta spelare betraktar som ett riktigt hyggligt läge. OK, riktigt så här snygg var förmodligen inte prototypen, men väl den "remake" Wilson släppte någon gång på 1990-talet. Med brunmålat skaft och allt. En underbar klubba. R-90.

Tycker du att de här klubborna ser likadana ut?

Etthundra år skiljer de tre klubborna på bilden. Längst fram en vacker hickoryskaftad klubba från tiden kring det förra sekelskiftet, i mitten en klassisk stålskaftad persimmondriver och längst bak en modern grafitskaftad titandriver. Först där - vid 460 kubikcentimeters volym, en restitutionskoefficient på 0,83 och en skaftlängd på 48 tum vaknade regelmakarna och bestämde sig för att sätta kraft bakom formuleringen att en klubba inte får avvika från "traditionell och vedertagen form och utförande". 


När den skrivningen tillkom såg en driver ut som klubban längst fram till höger och den har varit i kraft hela tiden sedan dess. Rimligen bör, således, regelmakarna (R&A) vara av den uppfattningen att de tre klubborna på bilden ovan har, åtminstone i allt väsentligt, "samma form och utförande". Man undrar om de skulle se skillnad på en T-Ford och en Toyota Prius...


Ibland är det nästan löjligt noga med reglerna i golf och ibland kan man uppenbarligen tillämpa dem ungefär hur som helst. Vill man vara positiv kan man säga att just denna inkonsekvens är en del av spelets anakronistiska charm. Vill man vara besk kan man säga att herrarna i R&A sovit på sin post.


Dessbättre så kan man välja själv. Det är fullt tillåtet att ägna sig åt såväl hickorygolf som spel med retroklubbor. Allt fler gör det. Alla tycker inte att spelet blev bättre när det blev lätt att slå långa och höga slag utan att det traditionella spelet - golf - utövat med klubbor som inte avvek från traditionell och vedertagen form och utförande var och är det bästa spelet. Synd att R&A inte fattade det medan tid var. Nu är det naturligtvis alldeles för stora pengar på spel för att man ska kunna räkna med att de ställer saker och ting till rätta. Fast litet utmanande är det att de forsätter att kalla det här nya spelet för gammalt och kungligt. Modernt och kommersialiserat vore en ärligare varubeteckning.


Numera är den del av R&A som sysslar med reglerna ett bolag. Bara en sådan sak...

En klassisk putter

Puttern är den viktigaste klubban i bagen. Visserligen så har spelet utvecklats (eller åtminstone förändrats) från ett spel huvudsakligen längs marken till ett spel huvudsakligen i luften men när det verkligen gäller - när bollen ska i hål - så är det att rulla som gäller. 


En bra och pålitlig putter är den största skatt en golfare kan äga. Kanske är det därför vissa tillverkare tar så obscent bra betalt för en enkel rullklubba. Betalar man några tusenlappar för, till exempel, en Scotty Cameron eller en Bettinardi för att man är samlare eller för att man har det gott ställt så är det helt i sin ordning men tror man att dyrare är bättre när det handlar om putters så är man lurad.


Hur en bra putter skulle se ut visste man redan på persimmontiden (och det finns ruggigt bra putters med hickoryskaft) och på den fronten har det inte hänt särskilt mycket sedan Karsten Solheim i början av 1960-talet sökte patent på anserputtern. Visst har tillverkarna hittat på en massa gimmicks som inserts och rymdstationsliknande klubbhuvuden men det handlar mera om desperata försök att väcka uppmärksamhet (och att sälja klubbor) än om teknologiska framsteg,


Bullseyeputtern kom på 1940-talet och har därefter tillverkats och plagierats i oräkneliga varianter. En sådan variant ser ni på bilderna ovan och nedan. Det är en lågprisputter ur GolfStores sortiment (fast den har några år på nacken och tillverkas inte längre) som fungerar precis lika bra som en putter som kostar flera gånger så mycket.


Just det här exemplaret köpte jag häromdagen för 200 kr*. Visserligen så har jag hittills bara puttat med den inomhus (i vardagsrummet och på Golfpunkten) men ännu inte lyckats slå en treputt. Dessutom gillar jag utseendet. Den kan mycket väl hamna i min bag i sommar.


*Vilket naturligtvis var ett reapris. På den gamla prislappen stod det 595:-, ett rimligt pris för en putter.

Finvädersgolfare?

Länge har jag uppfattat Geoff Shackelford som en av de oförtröttliga och pålitliga i kampen mot det långsamma spelet men nu sviktar även han. 

"In tough conditions like today I find the pace less offensive. It's the 5 to 5 1/2 hour rounds when the weather is good that really speak to what a blight this has become."

Eller är tourspelarna helt enkelt sk finvädersgolfare? Litet vind är väl, åtminstone som jag ser det, normalt golfväder och absolut ingen ursäkt för att ronden ska ta så enormt lång tid som 5-51/2 timme. Lika litet som det finns någon rimlig ursäkt för att ronder under fina förhållanden ska ta så vansinnigt lång tid som de gör idag. Vare sig långsamt spel eller ursäkter har mycket med golf att göra.

Titta och njut!

En länk för alla er som gillar hoganblad.

Deja vu?

Jag har hela iden tyckt att det var något bekant över de Mizuno MP68:or jag köpte i fjol men inte förrän jag såg det här förstod jag vad det var. RAM:s blad är ju något av en kultklubba och fungerade bra i Tom Watsons händer när han var som bäst (även om han inte var direkt dålig härom året när han tog sig till särspel på Turnberry.)

Det var bättre förr

A depressing footnote, taken from the Glasgow Herald's coverage of the Scottish Amateur in 1929: "Play was slow. On an average it was taking three hours to the round."

Read More http://www.golfdigest.com/golf-tours-news/2011-02/golf-strege-monday-recap-0228#ixzz1FL14q6ts