MacGregor Tourney Eye-O-Matic M75TW

Jag har så smått börjat avveckla min samling av bladklubbor, eller kanske snarare minska den till en hanterlig nivå. När det, däremot, gäller persimmonklubbor är det fortfarande mera köp- än säljläge. Det är knepigare att hitta fina persimmonklubbor och de man får tag på är ofta mer eller mindre renoveringsobjekt. Samtidigt är det väldigt intressant med dessa samtidigt enkla och sofistikerade klubbor. Till en början upplever men att de är intill förväxling lika men ju mer man håller på med (och spelar med) dem upptäcker man en mängd mer eller mindre subtila nyanser. Det skiljer, påstår jag, mer mellan olika träklubbor än mellan olika blad. En spoon kan vara och spela väldigt annorlunda än en annan spoon som vid ett flyktigt påseende ser tämligen likadan ut.

Klubban på bilderna - en klassisk MacGregor Tourney av okänt tillverkningsår (men jag gissar sjuttiotal) är ett bra exempel. Den var, när jag köpte den i höstas, väl använd och underhållen men samtidigt ett renoveringsobjekt. Den tidigare ägaren hade påbörjat renoveringen (säkert inte den första sådana den här klubben gått igenom, det kan man se på att MacGregor-stämpeln på kronan såväl som märkningarna i träet på sulan är nästan helt bortslipade*) genom att slipa ned lacken (och även mycket av betsen) så för mig var det bara att slipa huvudet helt trärent, betsa i lämplig nyans, fylla i linjerna i slagytan och sedan lacka**. Det blev helt OK, åtminstone efter mina krav på en klubba som ska spelas med snarare än att den ska hänga på en vägg som någon slags museiföremål.

När jag satt klubban i spelbart skick hamnade den (såklart!) i bagen. Klubbor är till för att spela med, särskilt såpass fina klubbor som den här. Det första som slog mig när jag satte klubban till bollen var att den såg större ut än de övriga trätreor jag har i min samling och så var det kunde jag, när jag plockade fram några av de övriga för att jämföra, konstatera. Den är med andra ord en synnerligen trevlig klubba från tee. För så var (eller är) det ju med de riktiga träklubborna att det är en grad snarare än en artskillnad mellan drivern och övriga klubbor i setet. De plåtschabrak (minns ni Röde Börje?) som idag kallas för drivers är ju ofta mer än dubbelt så stora som de något mindre schabrak som kallas för trätreor (eller metaltreor). En persimmondriver kan till och med en medioker golfare som jag slå slag från fairway med men det skulle jag aldrig ens fundera på med en 460-kubikare (låter, för övrigt, mer som moto-cross än golf...). Med riktiga träklubbor ligger det därför närmare till hands att använda trätrean (eller kanske trätvåan om man har en sådan i bagen) snarare än drivern från tee.

Bättre än MacGregor blir det sällan när det handlar om persimmonklubbor och just det här exemplaret verkar vara tillverkat av ett alldeles utmärkt block. Det Victory Cordgrepp som sitter på skaftet är alltjämt användbart men till i vår blir det nog ett färskt grepp för den här spoonen får nog en ordinarie plats i min bag. Åtminstone tillvidare och särskilt när jag inte ids bära på mer än ett halvset. Då får den bli min längsta klubba (och stänger man den bara en aning och drar till så slår man fullt tillräckligt långa draws med den)

*Hade jag betraktat klubban som att samlarobjekt snarare än som en golfklubba hade detta naturligtvis varit fatalt men annars är det ju bara kosmetik.

**Det jag använde var våtslippapper (400), Herdins lackbets (jag blandade två olika för att få nyansen på bilderna), Trestjerner uretanbaserad klarlack (golvlack) och en bra lackpensel (snåla inte på penseln!). Det (+ en vass kniv) är i princip vad man behöver för att snygga till träklubbor och för underhållsrenoveringar.

Back in time

Youtube är något av en guldgruva. Här är en länk till Masters för ett kvartssekel sedan. Bildkvaliteten är kass men å andra sidan så slipper man den där hemska musiken de plågar en med nuförtiden (medan man mest få se meningslösa skyltar). Mycket var onekligen bättre förr. Och så spelar de med riktiga klubbor...

Om speltempo

Klipper in dagens inlägg från min andra golfblogg. Och det gick ju sådär, rent tekniskt, så klicka på den här länken istället om ni vill läsa det.

Att ge det en chans till

Minns ni hur artonhålsbanan var förr? Då den verkligen var en skogsbana, då fairways verkligen var smala och man inte bara nästan säkert blev av med bollen om man missade fairway utan man faktiskt riskerade att gå vilse om man dristade sig att leta efter den? Det var på den tiden då drivers oftast hade stålskaft och även om man börjat göra klubbhuvudena i metall så var de fortfarande lika små som de gamla, riktiga, träklubborna. Det var då när en riktig boll hade en vätskefylld kärna omlindad med gummitråd och ett mjukt balataskal som sprak om man så mycket som tittade snett på bollen. Dessutom var bollarna sällan runda ens när man tog dem ur asken. Herregud vad tufft spelet var då! Många av dagens nybörjare skulle antagligen börja gråta om de utsattes för något liknande. Riktig golf, typ... Och en sak till. På den tiden, när vår bana var ett riktigt litet skogsmonster och spelet var nästan övermänskligt svårt så var fyra timmar maxtiden för en artonhålsrunda. Maxtiden. Som i den längsta tid det överhuvudtaget under några som helst förhållanden var acceptabelt att en runda någonsin tog. Oavsett vem som spelade. Även en åttiofemårig nybörjare som var blind på båda ögonen och tog sig runt banan på kryckor förväntades göra det under fyra timmar. Och gjorde det också. Vilka tider...

Sedan dess har väldigt mycket hänt. Vår bana har successivt blivit alltmer förlåtande. Den saknar egentlig ruff. Fairways är breda och för varje år försvinner allt fler av träden. Och skulle man ändå lyckas slå sin boll så in i bängen snett att den hamnar i skogen så är undervegetationen röjd så att man oftast inte bara hittar den utan även kan spela den. Och vilka klubbor och bollar vi har! Runda bollar som går en mil alldeles spikrakt bara man daskar till dem litet lätt, drivers med slagytor som en smärre kontinent och järnklubbor som vem som helst kan slå långt och rakt med. En nybörjare utan bollsinne kan idag slå bollen på ett sätt som då endast de som kunde spela golf klarade av. Under samma tid har folkhälsan och medellivslängden förbättrats. En pensionär är idag inte en halvsenil person som står med ena foten i graven och den andra i en potta utan en tämligen ung, rask och aktiv individ.

2012 kunde en artonhålsrond, särskilt om det var tävling, ta runt sex timmar. Det är något alldeles förskräckligt! Själv slutade jag under det året att delta i klubbtävlingar, bland annat för att jg helt enkelt inte vill utsätta mig för något så fullkomligt vedervärdigt som sextimmarstempo. Eller ens femtimmarstempo. Då jobbar jag hellre. Eller rensar ogräs. Eller genomgår en rotfyllning utan bedövning. Av samma skäl undvek jag att spela artonhålsronder på bokade tider. Heller smet jag ut och gick några snabba hål när banan var mer eller mindre tom. Nu har jag inte ens ett juste handicap och börjar känna mig alltmer marginaliserad som golfare. Möjligen borde jag dra den slutsatsen att det man håller på med i klubben inte är vad jag gillar och att jag därför borde hitta något annat sätt att spela golf, men riktigt så långt har jag inte kommit ännu.

Jag vet inte hur det är med er. Några av er måste ju uppenbarligen gilla att snigla sig fram längs banan eller i vart fall tycka att det är alldeles OK. Problemet är att oavsett om ni (vilket jag innerligt hoppas!) är en liten minoritet så är det ni som sätter tempot när ni är ute på banan. Personligen tycker jag att det ni ägnar er åt är alldeles åt helskotta! Ni borde antingen lär er att ta er runt banan på det sätt som även klubbens klenaste och uslast spelande medlemmar klarade av förr i tiden eller hålla er undan så att ni inte uppehåller spelet för andra. Faktiskt. Nå, jag tänker ge det här en chans till men blir det ingen bättring så vete tusan om jag ids hålla på med det här annars helt underbara spelet längre. Åtminstone inte på de premisser man spelar som medlem i Sveriges bästa golfklubb.

Vi ses i vår!

PS. Gråt inte, ni sengångare. Ni spelar som riktiga tourproffs...

Utrustningsfixeringen har skadat golfen

Tja, ni visste det naturligtvis redan (annars skulle ni inte läsa den här bloggen) men här uttrycker Kevin Cook det väldigt väl.

Svepa - vad är det?

Jo, det är faktiskt sant. På ett diskussionsforum om golf finns en tråd om vad det är att svepa iväg bollen. Fast det är kanske inte så konstigt. I all välmening (för att få dem att sluta slå upp på eller "skopa" bollen så har nybörjare fått veta att de ska "slå ned på bollen") och detta har de tagit till sig. Att de sedan spelar med klubbor som har sulor som smärre kontinenter och bedriver sin teknikträning från mattor gör att de kommer undan med att ta detta råd - att slå ned på bollen - bokstavligt. Många slår ned på bollen med alla klubbor (utom, möjligen, puttern). Men det är varken vackert eller effektivt. Pröva att göra det med ett smäckert smitt blad och från en mjuk fairway så inser du - i vart fall om du inte är begåvad med en 100%-ig bollträff - att metoden har sina klara begränsningar. 

Egentligen så är det hela väldigt enkelt. Bollen ska förflyttas framåt så den kraft man applicerar ska naturligtvis komma bakifrån. Uppåt kommer bollen att gå eftersom den klubben du använder har loft och skruv kommer den, av samma anledning, att få. det är helt enkelt inte nödvändigt (eller ens önskvärt) att slå bollen i någon annan riktning än den dit man vill förpassa den. Ju längre sträcka som klubbhuvudet färdas - i höjd- och längsled - längs den linje efter vilken man siktar desto större är chansen att man åstadkommer ett effektivt slag i just den riktningen.

The 'long apex' ... a straight, sustained contact with the ball through impact

Läs Leslie Kings lektioner (bilden ovan är från lektion nummer 3) som ni kommer till via en länk till höger på den här sidan. Det brukar jag alltid göra innan en ny säsong börjar.

Att slå ned på bollen kan naturligtvis vara nödvändigt om den ligger i en grop, tex efter en uppslagen torva, men det är det inte när den ligger bra på fairway. Sitter den upp i gräset (tex i semiruffen) eller är peggad så kan det vara direkt olämpligt.

Ny listetta!

Numera tvåa.

Det är rätt intressant att, när man lyckats hålla liv i en blogg såpass länge som jag hållit den här på spåret, följa statistiken. Nu har det, till exempel, varit mer eller mindre radiotystnad i två månader men ändå är det folk (rätt många!) som är inne och läser. I brist på nya inlägg tvingas de då att botanisera bland äldre. Nu har mitt inlägg om 1985 års spaldingblad passerat mitt inlägg om den fina keps jag köpte hösten 2010 i en ekiperingsaffär i Klintehamn som det genom tiderna mest lästa inlägget. Hur ska man förhålla sig till det? Tja, kanske får man konstatera att inlägget om Tour Edition-bladen förmodligen har större allmänintresse än vad det har att läsa om hur jag klär mig? Fast så himla säker ska man kanske inte vara, för det här inlägget ligger fyra på listan...

Ny etta

Är det någon som är sugen på ett set fina blad (standardspecade och med DGR300 skaft) så hör gärna av er till mig via herman.johnell@gmail.com. Jag har några set som det på bilden ovan att avvara. Kepsen är dock inte till salu. Aldrig någonsin!

Handicap

Det där med handicap är jag kluven inför. Min största invändning är egentligen att fixeringen vid handicap, så som vårt handicapsystem är konstruerat, leder till att tonvikten läggs vid slagspel. Min uppfattning är att det spelas åt helskotta för mycket slagspel och att matchspel borde vara det självklara förstahandsvalet såväl när det handlar om sällskapsspel som när det handlar om tävlingar för oss sämre-än-scratch-spelare.

Nu måste jag snart göra något åt mitt (vägrar säga min) handicap. Det är en smula tveksamt att sitta i klubbens hcp-kommitté men att under fjolåret bara ha spelat en registrerad rond. Fast så blir det ju om man helst spelar match (och slagspel i princip bara om man är därtill nödd och tvungen). Dessutom så lade jag den gångna säsongen undan mina moderna klubbor för att uteslutande spela med persimmon och smidda blad. Jag får väl helt enkelt ge mig ut i vår och se om jag kan försvara mitt handicap med de grejorna (eller om det börjar bli dags för en höjning). Fast det där med föranmälda höjnings... förlåt, handicapgrundande ronder är en annan sak jag inte riktigt gillar med handicapsystemet.

Undrar hur jag hamnade i hcp-kommittén...

Ska proffsen få fortsätta använda magputters?

Den heta frågan just nu är om Phil Depardieu och hans kollegor ska få fortsätta att använda magputters, eller rättare sagt få fortsätta att utföra slag med klubban förankrad mot kroppen, när R&A:s och USGA:s förbud träder i kraft. Självklart ska de få göra det, precis som de får lägesförbättring och/eller fri dropp i stort sett när som helst de får ett dåligt läge annat än i ett hinder.

Allvarligt talat så bryr jag mig inte. Det är få företeelser här på jorden som intresserar mig så litet som vad de har för sig på den amerikanska proffstouren.