Japaner, japaner, japaner...

Pre flight-check av Honman 

Thord är en mysig kille. I likhet med mig gillar han att gå ut och mysa med riktiga klubbor - persimmon och smidda blad - och så även i dag när jag råkade springa på honom. Idel ädla japaner var det i hans bag. En vacker Honma driver, en Maruman Conductor träfyra och ett sett nötta Mizuno TP-9. Hur rätt som helst.

Honman har, än en gång, gjort sitt jobb

Först efteråt slog det mig att jag inte kollat vad han hade för putter...

Power Golf

Här är en länk till ett intressant filmklipp som visar Hogans sving som den var före olyckan och före "Five Lessons", dvs den sving han beskrev i Power Golf.

Utveckling - på gott eller ont

Det är inte bara förutsättningarna för själva spelet som förändrats så att det knappt står att känna igen längre. Det är också alldeles för många som tjänar alldeles för mycket pengar på spelet. Golfen har förvandlats från en sport och gentlemannamässig fritidssysselsättning till en global industri. Det handlar nu om så stora ekonomiska intressen att det, oundvikligen, är marknadsmässiga och ekonomiska överväganden snarare än omsorg om spelet och dess integritet som styr. Det är tråkigt, men man kan naturligtvis välja att ställa sig vid sidan av. att, som en slags civil olydnad, av eget val spela spelet som det var innan allt gick överstyr och utan att kasta in alltför stora sedelbuntar i Den Nya Golfen. I Sverige arbetar man från förbundshåll mycket på att hamra in begreppet Det Nya Golfsverige. Dessvärre verkar det arbetet ligga helt i linje med den ovan beskrivna utvecklingen och handla mer om kvantitiv tillväxt än om kvalitetsarbete i egentlig mening. 

Ludvigs järnfyra

Har man bara ögonen öppna så kan man stöta på retroupplevelser där och när man minst anar det. Som när jag för en tid sedan spelade nio hål med min gudson Ludvig, hans syster och hans far. Vad fann jag i Ludvigs bag? Jo. en PowerBilt Levelume De Lux av årsmodell 1970!

Jag gissar att min gudson försett sig med klubban ur sin farfars paraplyställ och det var, i så fall, en Gudi behaglig gärning för en sådan fin klubba ska naturligtvis inte stå och samla damm utan sättas i händerna på en ivrig golfare! Själv nöp jag den blixtsnabbt (under förevändningen att jag skulle greppa om den) men snart måste jag lämna den åter.

När jag gör det är den inte bara omgreppad utan också ordentligt rengjord och putsad. Dessutom är rostflagorna som skramlade i skaftet borta (och skaftet har naturligtvis fått några droppar olja på insidan).

Men var finns resten av setet? Jag måste fråga Ludvigs pappa nästa gång jag träffar honom...

Mer helgläsning

Han har (till min oerhörda besvikelse) ännu inte spelat med sina gamla hoganklubbor men eftersom han skriver så klokt och insiktsfullt om vad som gått fel med spelet så förlåter jag honom.

En midsommarpromenad med några gamla vänner

Eftersom regnet verkade utebli och det tvärtom blev riktigt skapligt midsommarväder gav jag mig ut och luftade klubborna på bilden ovan. Som så ofta kunde jag konstatera att jag gjorde ungefär samma score med ett halvset några decennier gamla klubbor som jag brukar prestera med bagen full med mer modern utrustning. Och som så ofta tvingade mig de gamla klubborna att rätta till några fel i svingen. Att spela - helst ofta - med riktiga klubbor är bland den bästa träning man kan ägna sig åt.

Helgläsning

Deane Beman vet vad han talar om.

MacGregor IronMaster

Bagen till vänster såg jag i går när jag tittade in på Väddö GK för att äta lunch. Själva bagen ser ut att vara en välbyggd åttiotalare, gjord för att hålla. Så ska en bag se ut. Det är annat än dagens tillkrånglade historier (som sällan håller längre än en eller två säsonger).


Men det var inte själva bagen som fångade mitt öga utan innehållet. Två något skamfilade Wilson (laminerade) träklubbor och ett set gamla MacGregor bladklubbor. Ironmaster, ett namn man annars förknippar med en putter men uppenbarligen så tillverkades det också Ironmaster järnklubbor (vilket, onekligen, är rätt logiskt).

Varför?

Jag förstår idén men...

1964

I dag börjar årets andra major - US Open - som för tredje gången spelas på Congressional. Senast vann Ernie Els men första gången tävlingen hölls där, 1964, utspelades en dramatik som är svårslagen. Det var då en alldeles utmattad Ken Venturi bokstavligen stapplade i mål, lämnande storheter som Casper och Palmer bakom sig i sammandraget. Detta återges i den här artikeln (som publicerades 1997, dvs året då Els vann på just Congressional).

17.500 dollar fick Venturi (förutom pokalen). Årets vinnare får 1.260.000 dollar...

US Open 1964, final leaderboard

#	Player	Country	Score	To par	Winnings ($)
1	Ken Venturi	United States	72-70-66-70=278	-2	17,500
2	Tommy Jacobs	United States	72-64-70-76=282	+2	8,500
3	Bob Charles	New Zealand	72-72-71-68=283	+3	6,000
4	Billy Casper	United States	71-74-69-71=285	+5	5,000
T5	Gay Brewer	United States	76-69-73-68=286	+6	3,750
	Arnold Palmer	United States	68-69-75-74=286
7	Bill Collins	United States	70-71-74-72=287	+7	3,000
8	Dow Finsterwald	United States	73-72-71-72=288	+8	2,500
T9	Johnny Pott	United States	71-73-73-72=289	+9	1,950
	Bob Rosburg	United States	73-73-70-73=289

En 55-åring som tycker att det var bättre förr

Man skulle ju kunna tro att en kille som Fred Funk skulle bejaka allt som hjälpte honom att slå längre men så är inte fallet. Tvärtom tycker han att det är sorgligt hur den ohämmade teknikutvecklingen påverkat spelet på dess högsta nivå. Läs själva.

A Trip Back in Time

Under pesudonymen The Wedge Guy skriver Terry Koehler ofta och läsvärt om golf. Jag gillar särskilt det här inlägget. 


"And by early next week, I’ll have a bag with a set of 1960s vintage Ben Hogan speed slot persimmon woods – 1,3,4 and 5. And I’ll have a set of 1960s Hogan Bounce Sole irons – 2 – Equalizer." 


"Then I’m going to go out, even with the modern golf ball, and play a few rounds at my club to see just what that golf course offered up to the average golfer back when I was a kid."


Hoppas verkligen att Terry genomför sitt projekt och att det blir någon slags återrapportering. Själv spelade jag nio hål i går eftermiddag med mina gamla PowerBilt Citation persimmonklubbor i bärbagen. Nu när fairways är torra och hårda och det är varmt i luften får man all längd man behöver med sådana klubbor och slipper oljudet de moderna plåtklubborna för.


"But the number one threat to golf’s participation by recreational golfers is, in my opinion, the almost maniacal focus on distance."


Det är nog en riktig iakttagelse. De flesta golfare verkar tro att det är livsfarligt att spela med någon annan utrustning än den som ger (eller åtminstone utlovar) maximal längd.

Så rätt!

Jag blev alldeles varm när jag läste den här artikeln. Kul att se att åtminstone något av kulturen från den gamla touren (där inte alla spelare var dollarmiljonärer utan bara försökte leva som sådana) lever kvar.