Säsongspremiär!

Perfekt "Power Coil"

Idag var det så dags för säsongens (och årets) första rond. 18 hål på Brollsta i hård vind med en rostig sving och suspekt bollträff gav inget vackert scorekort men det var ändå skönt att äntligen komma ut på banan. Spelsällskapet, Stefan, hade redan några rundor i kroppen och misslyckades, helt rättvist,  några slag mindre.

Eftersom jag i fjol inte spelade en enda handicapgrundande rond saknar jag nu ett handicap som gäller för tävlingar. Det håller ju inte (särskilt inte som jag sitter i min hemmaklubbs handicapkommitté) så den här ronden ska registreras och rendera en liten höjning. Känns som snudd på mygel men när nu reglerna är som de är så får man väl "go with the program". 

Vikten på främre foten redan innan bollträffen och "reverse lag"

Järntrean

Förr var järntrean en självklarhet. Den ingick i setet. Man hade en i bagen. Så var det bara. Järntvåor, för att inte tala om ettor, var inte i samma mån obligatoriska men utan en järntrea var det inte ett helset. Att kunna hantera järntrean var golfarens adelsmärke. Alla visste, mer eller mindre, hur man skulle göra med en järnfemma men trean sållade agnarna från vetet och pojkarna från männen.

Idag är det annorlunda. Tillverkarna säljer, utan att skämmas, set som inte innehåller lägre numrerade järnklubbor än femmor. De längre järnen är ersatta med vad som kallas hybrider och det vet vi ju vad det är. Omdöpta träsjuor (även kallade gubbsjuor). Det är faktiskt en smula imponerande att tillverkarnas marknadsföringsavdelningar lyckats få gubbsjuorna att verka litet häftiga.

Hur använder man då en järntrea? För er som inte vet så hänvisar jag till bilden ovan. Ta ut linjen mot målet och lägg klubban på marken parallellt med densamma. Ställ sedan upp och slå med jrnfemman (eller annan lämplig klubba). Nuförtiden säljs neonfärgade plastpinnar med samma funktion som järntrean men de ser så himla fåniga ut i bagen. Nästan lika fåniga som träsjuor.

Jonas HIO

The luckiest hole-in-one ever? Mja, själv är jag inte särskilt imponerad. Jämfört med vad Jonas Wallmo gjorde på det tredje hålet en onsdagstävling för en himla massa år sedan så är ju slaget i videoklippet i stort sett rakt på flaggan hela tiden...

Jag hade åkt ut till klubben på chans och träffade där Jonas och hans bror, Jimmy, och fick gå med dem. Jonas är en av de mer talangfulla golfare som spelat i Sveriges bästa golfklubb. Men det räckte inte med det. Golfen är inte rättvis. Inte nog med att saker som bollsinne och talang är synnerligen ojämnt fördelade. Detsamma gäller den för spelet ofta avgörande faktor som heter tur. Turens betydelse är oerhört underskattad. 

Nå, när vi kom till trean så slog Jonas ett av de snedaste slag jag någonsin sett. Hur man kan slå så snett åt vänster med en wedge begriper jag inte (men å andra sidan så kan Jonas göra oerhört många saker med en klubba och en boll som jag inte lyckats lista ut så det är kanske inte så konstigt). Enligt fysikens lagar borde den ha landat någonstans ute i skogen på andra sidan vägen och det var uppenbarligen vad Jonas själv trodde skulle bli bollens öde. Han höll nämligen som bäst på att gräva fram en ny boll ur bagen när Jimmy började hoppa och hojta: "Den kommer in! Den kommer in!"

Och se på f*n! Nedför slänten kom en liten bollusling hoppande och rullande och den stannade inte förrän den slog emot flaggstången och trillade ner i hålet. Det var då jag fullt ut insåg turens avgörande betydelse för spelet och att den är vad som skiljer de riktigt bra spelarna från oss stackars hackare. OK att en kille som Jonas slår bollen bra mycket längre än vad jag gör, att han är oerhört mycket träffsäkrare med sina järnklubbor och att han säkert skulle putta omkull mig men den avgörande skillnaden är att när jag slår ut bollen i skogen är den borta men när han gör det blir resultatet en hole-in-one. Åtminstone var det så den enda gången jag sett honom slå bollen in i skogen.

Uppfräschning

Så här dags på året brukar det vara hög tid att damma av grunderna vilket jag brukar göra genom att bläddra igenom Hogans "Five Lessons" och stämma av mot vad jag själv gör. Nu finns den naturligtvis på Youtube. Bilderna tycker jag är OK men soundtracket kunde jag vara utan.

Säsongspremiär

Så är då årets första golfslag, utomhus, slagna. Kändes helt OK, särskilt de gånger jag träffade rent med den gamla MacGregor träfyran. Underbar klubba.

En bra träfyra ersätter, strängt taget, både trätrean och träfemman. Perfekt att ha i bagen om man föredrar lätt packning. 

Den driver jag använde idag hade en trea instansad i bottenplattan. Drivers som har den finessen brukar vara mer användarvänliga än den mer vanligt förekommande sorten som är märkt med en etta.

Snart är bärsäsongen här!

Ibland, då och då, står det faktiskt något vettigt i det reklamblad - Svensk Golf - SGF skickar ut till medlemmarna i sina medlemsklubbar. Den här gången kan man läsa att "läkarexpertisen" säger att det är bättre för kroppen att bära sin utrustning än att dra eller skjuta den på en vagn. Inget nytt, visserligen, men ändå.

De båda läkarna går så långt att de säger att alla friska golfare som inte har någon skada borde bära sin bag. Sedan säger de att bagen naturligtvis inte bör vara för tung och att den ska ha benställning eftersom det annars blir för jobbigt att hålla på och böja sig och lyfta upp den från marken. Att den bör vara lätt håller jag med om och de flesta av oss behöver inte fler klubbor än ett sk halvset för att spela golf. Benställningen anser jag dock vara mest onödig vikt och något som skramlar. Det lär vara nyttigt att böja sig. Har man dessutom en bag typ PING Moon-Lite vars sele står upp så att man kan greppa den utan att behöva sträcka sig ända ned till marken får man benställningens ergonomiska fördel utan dess vikt och krångel. Annars, on man har en vanlig sele, så håller man nästan alltid en klubba i handen när man ska lyfta upp sin bag och med den kan man lyfta upp selen utan att behöva böja sig.

Ledsamt

Naturligtvis skulle Woods ha diskats när han erkände att han medvetet droppat ungefär två yards från den plats han enligt reglerna skulle ha droppat, låtit bli att korrigera detta, inte tagit upp någon plikt för att sedan signera och lämna in sitt scorekort. Att tävlingsledningen medan han fortfarande var ute på banan fick ett telefonsamtal och med anledning av det tittade på bilderna och (felaktigt) kom fram till att han droppat korrekt saknar betydelse. Däremot saknade det uppenbarligen inte betydelse att man, nu när Woods var med i leken igen, hade bland de högsta tittarsiffrorna någonsin. Att golf nuförtiden primärt handlar om pengar kunde knappast ha demonstrerats tidigare.

Hur ska vi nu förhålla oss till reglerna? Ska vi fortsätta att iaktta och upprätthålla dem? Ska, till exempel, en junior som gör något liknande som det Woods gjorde fortfarande diskas eller ska vi i fortsättningen vara litet mer förlåtande? Eller ska vi, som man ju också gjorde i Masters, vara hårdare mot juniorerna   än mot de etablerade spelarna? Jag kanske är litet bakvänd men i min värld hade det varit rimligare att göra precis tvärtom mot hur herrarna i Augusta skötte saken. Hålla på reglerna när det handlar om en av världens främsta spelare som dessutom hade en realistisk chans att vinna men vara litet hyggligare mot den säkert rätt skärrade 14-åring som lyckats kvalificera sig till start.

Den sätt på vilket man vänt ut och in på reglerna för att hålla Woods kvar i tävlingen är den största regelskandal jag upplevt. Det är illa nog när en spelare fuskat - och det är precis vad Woods gjorde, dessutom för att skaffa sig en fördel - men när de som är satta att upprätthålla reglerna inte har integritet nog att göra det, ja då blir det hela rätt meningslöst.

De sk majors är golfens skyltfönster. Nu har man visat att det där med reglerna och at alltid följa dem inte är så himla viktigt. I så fall måste samma sak rimligen gälla för spelet i stort, särskilt på den mer blygsamma nivå där de flesta av oss spelar. Nu verkar det alltså vara helt klart att man kan göra litet som man vill. De där ibland rätt krångliga reglerna för hur och var man får droppa är det inte så noga med. Tycker man att man får ett bättre läge om man droppar någon meter eller så fel så får man tydligen göra det. Plikt för att man spelat från fel plats behöver man bara ta upp om någon kommer på en och det där med att man skulle diskas för att man signerat en för låg score? Glöm det!


Jag är så less på hel sk*ten att jag inte ens iddes sitta uppe och se ens slutet av gårdagens sändning. Läste nyss att Scott vann i särspel mot Cabrera. Kul, men det hela känns inte särskilt intressant. Det är liksom inte golf längre, bara underhållning och business. Det kändes rätt bra att stänga av TV:n och i vart fall inte bidra till de höga tittarsiffrorna.


Den som vill fördjupa sig i vad som var fel i Woods och tävlingsledningens agerande kan lämpligen göra det i den här välskrivna blogartikeln. 

En major men varför?

Den kommande natten kommer jag naturligtvis att tillbringa i TV-soffan för att följa sändningen från US Masters. Fast jag är kluven. På något sätt representerar Masters mycket av det som gått fel med golfen. För mycket pengar, för mycket grönt (och då menar jag inte främst färgen på dollarsedlarna) och så himla amerikanskt.

Hur gick det egentligen till när den här inbjudningstävlingen som styrs av en klubb snuskigt rika personer och som har en föga smickrande "track record" när det gäller diskriminering av olika slag blev en major? Förr, när mycket var annorlundaa och en del faktikt bättre, var de fyra majors The Open, US Open och de brittiska respektive de amerikanska amatörmästerskapen. Nuförtiden är det bara nördar och de närmast sörjande som vet vem som vann de stora amatörmästerskapen i fjol.

OK, US Masters är nu en major och tillhör spelets traditioner men traditioner är på gott och ont. Och alla förändringar är inte till det bättre.