Inspirerad av bibelstudierna slängde jag ned några klubbor i bakluckan när jag skulle iväg på jobb idag och på hemvägen stannade jag, för första gången den här säsongen (dvs inomhussäsongen) på Golfpunkten för att banka bollar i en halvtimme.
Och här hade inte tiden stått still. Äntligen så fanns det - på varje pelare OCH på kortväggen - synkroniserade (?) klockor. Dessutom hade man fulländat järnvägsstationslooken (retro) genom att ställa ut sådana där parkbänkar som förr fanns på varje perrong. Vackert!
Årets julklapp (om man nu nödvändigt ska hålla på och illfänas med sådant) är, som alltid, en bok. För golfare finns det egentligen bara två böckar och regelboken har väl alla redan (ett tummat exemplar av) i bagen? Inte alla har Ben Hogans "Five Lessons" eller som den (dessvärre) heter i svensk översättning "Modern golf".
Själv har jag den i såväl ett nytryck av den engelskspråkiga originalutgåvan och i den lilla behändiga svenska översättningen. I Mariehamn (på Emmaus) sprang jag emellertid på en till formatet större utgåva av den svenska översättningen. I mycket gott skick dessutom och till det synnerligen facila priset av två sviktande euro. Någon får en fin julklapp om några veckor...
Klicka här.
Samma spoon i trettio år. Vilka tider!
Nu, när Tiger Woods säger att han slår längre idag än vad han gjorde för 13 år sedan, och att detta uteslutande beror på materialutvecklingen så kan vi väl konstatera att de ingripanden regelmakarna under samma tid gjort inte haft avsedd effekt, eller? Det är trist att spelet kommit att så mycket handla om vem som har råd att köpa ny driver, nya bollar etc istället för om vem som är bäst på att spela. I vart fall är det svårt att de denna utveckling som framsteg i någon vettig mening. De som lever av att tillverka och sälja golfutrustning kan naturligtvis ha en annan syn på saken.
Nick Faldo kommer alltid att vara en av mina golfhjältar. Att han vann flera av sina titlar med en persimmondriver och smidda blad gör inte saken sämre. Faldo har alltid haft rykte om sig att vara en perfektionist. Att han, tillsammans med Leadbetter, byggde om sin sving från grunden och sedan blev världsetta känner väl alla till? I dag inser kanske inta alla hur stor Faldo var när han var på topp. Hur som helst så innehåller den här tråden en massa intressant information om vad han spelade med för klubbor vid olika tillfällen.
Själv har jag (naturligtvis) en likadan MacGregor-driver som den Faldo använde och ett set Mizuno TP-2000 (som är snarlika TN-87). Förresten så har jag en gammal Taylor Made Raylor 16-gradare också. man kanske skulle bocka den till 13 grader och få till en faldobag? Hmmm...
Magputterns vara eller inte vara är ett av de hetare diskussionsämnena på utrustningssidan just nu. Att vart och vartannat tourproffs med dopade klubbor och bollar ska kunna slå 300 meter eller längre tycks alla ha accepterat. Eller resignerat inför. Däremot hörs ofta röster som kräver förbud mot magputtern och andra putters som kan stödjas mot kroppen vid slaget (snarare än hållas fritt i händerna). Själv skulle jag hellre treputta varenda green än befatta mig med något så fult och föga golfmässigt som en magputter.
Någon ny uppfinning är det dock inte frågan om. Jag har hittat artikeln på bilden ovan som publicerades 1970. Den är skriven av Paul Runyan (som när han härjade som värst på touren kallades "Little Poison" av sina kollegor eftersom han var så giftig på greenerna). Den börjar med en beskrivning av hur han cirka trettio år tidigare (!) under en blåsig rond försökte hålla balansen på greenerna genom att stå extremt bredbent och hopkrupen, trycka upp greppänden mot magen och låta högerhanden glida ner en bit på skaftet. Det gick så bra att han, när han kom till sin hemmaklubb, genast börja experimentera med att bygga om sin putter till vad vi idag kallar för en magputter.
Om Paul Runyan var först skulle alltså magputterns födelse dateras till cirka 1940...
Jag vet inte hur det är med er men själv har jag alltid haft mina tvivel om det där med månlandningen. I dag, när jag tog ut några klubbor - Wilson X-31 - som var i golfteknologins absoluta framkant när Buzz Aldrin och hans kompisar ska ha satt sina fötter på månens yta, kände jag mig extra tveksam.
Det är fina klubbor. Lättspelade och mitt set är dessutom lyxversionen med aluminiumskaft. För er som aldrig spelat med aluminiumskaft så kan jag berätta att de är riktigt sköna att slå med. Känns, på det hela taget, bättre än stålskaft. Fast de höll inget vidare utan hade en tendens att bli rätt vinda så efter några år runt skarven mellan sextio- och sjuttiotalen försvann de. Sedan kom plastskaften...
Träklubborna är riktigt fina. laminerade, visserligen, men snyggt gjorda på den klassiska 4300-bottenplattan och med en "back weight" i mässing. Riktigt läckert är att alla klubborna har handsydda lädergrepp...
Riktigt fina klubbor, som sagt, men att man åkte till månen och tillbaka med den här teknologin... Nja, jag är skeptisk. Minns ni, förresten, hur en ny bil såg ut då? Själv minns jag att det var ungefär då som familjens djungeltrumma (SAAB 95) byttes mot en likadan V4.
Läs själva. En spelare har nekats att ställa upp de australiska PGA-mästerskapen med sina gamla hickoryklubbor. Orsaken är att skårorna tydligen inte är tillräckligt parallella... Allvarligt talat, när man släppt igenom grafitskaft, titandrivers, magputters osv osv för att sedan slå ned på en sådan sak så inta bara utmanar man löjet. Man har satt världsrekord i löjlighet.
