Modern retro

 

Wilson var under flera decennier det kanske största namnet inom golfen. Gene Sarazen, Arnold Palmer och Hale Irwin är bara några av alla de staff players som var kontrakterade av Wilson. Många håller fortfarande de smidda wilsonblad som tillverkades under femtio- och sextiotalen för att vara bland de bästa som någonsin gjorts och även under de följande årtioendena kom järn som blivit klassiker (Tour Blade, Fg17, Fg51 och Progressive) från Wilson.


Sedan hände något. Förmodligen var det räknenissarna som fick för mycket att säga till om. Hur som helst så riktade Wilson in sig nästan helt på massmarknaden, dvs på att göra ( i och för sig hyfsat bra) klubbor åt de miljoner medelgolfare som, när allt kommer omkring, utgör den övervägande delen av de golfare som betalar för sin utrustning. På ungefär samma sätt som marknadsstrategerna hos två andra av golfens legendariska tillverkare, Hillerich & Bradsby aka PowerBilt och MacGregor, slutade Wilson att tillverka smidda blad och i samma veva lade man om sin marknadsföring så att den klassiska wilsonloggan mer eller mindre försvann från tourscenen. Tidsmässigt var detta ungefär samtidigt som samarbeten mellan Wilson och Payne Stewart avbröts.


Under större denel ab nittiotalet och en bit in på det nya millenniet spottade Wilson fram långa serier med vederstyggliga men lättspelade klubbor riktade mot medelgolfare och nybörjare. Kulmen kom med FatShaft-konceptet. Stora, perimeterviktade och extremt strongloftade klubbhuvuden monterade på lätta och jämngrova (dvs inte taperade) skaft vilka dessutom var längre än den rådande standarden. Längd säljer mer än kanske något annat och FatShaft, i dess olika inkarnationer, blev en försäljningssuccé. Med de här innebandyklubborna kunde i stort sett vem som helst som inte var stelopererad och gick med kryckor slå en "järnsjua" 150 meter.

Så, plötsligt, kom små tecken på att man (marknadsstrategerna på Wilson) började tänka om. Man började plötsligt att, som det heter, vårda sitt varumärke. Padraig Harrington kontrakterades. 2004 (?) kom så en åtminstone halvsnygg järnklubba, Deep Red Tour, med riktigt (taperat) skaft och dessutom några wedgar som lånade om inte designen så mycket av kosmetiken från 1958 års Dyna-Powered. Det är en sådan wedge som visas på bilden här ovan.

Sedan var Wilson på banan igen. Man släppte en uppiffad version  av  av storsäljaren Progressive och sedan kom, slag i slag, de fina bladen Fg59 och Fg62. Att Wilson ska börja göra riktiga träklubbor igen är dock, förmodligen, för mycket att hoppas på.


De Dyna-Poweredwedgar Wilson gjorde fanns på marknaden i ungefär två år och gjordes även i en gun matal-variant. Det är helt OK wedgar och de gör sig bra i bagen tillsammans med gamla wilsonblad, särskilt någon av Fluid-Feelmodellerna med den röda plastpluggen.