Jahapp, så var undersökningen om drivers, dvs vad läsarnas första sådana var gjorda av för material, klar. Trä vann, knappt. Åtta svarande hade börjat med en riktig trädriver (och hälften av dessa med en persimmonklubba). Sju svarade att deras första driver var en metalwood. Ingen sade sig ha börjat med en driver av plast (vilket inte var helt ovanligt på 1970-talet) eller grafit.
Hur ska man då förhålla sig till det resultatet? Vilken blir analysen? En nära till hands liggande slutsats är att bloggens läsekrets till övervägande delen utgörs av gamla stötar. Jag får nog fundera litet på vad som döljer sig bakom siffrorna.
Fast det är en liten aning förvånande att ingen tycks ha börjat spela med en driver med ett huvud gjort av grafit. Det var ju framtidsmaterialet innan utrustningsindustrin upptäckte titan. Japanerna, särskilt Yonex, gjorde några ruggigt fina klubbor med (för den tiden) riktigt vassa skaft i borförstärkt grafit. Dyra som synden var de också. Litet retro, faktiskt, i all fall A.D.X. 200 och A.D.X. Tour som hade konventionellt utformade (fast större) klubbhuvuden med bottenplatta och riktig lindning rund skaftifästningen. Jag minns när jag spelade på Ullna och gick i samma boll som en japansk gentleman som själv spelade med en Daiwa titandriver. Han var mycket förvånad över hur litet det lär när jag träffade bollen men efter några hål så trodde han sig ha sammanhanget klart för sig och frågade "Is it persimmon?" på vilket jag svarade "No, it´s japanese."
Fast så alldeles fel ute var han inte för ljudet (och i viss mån känslan) ligger definitivt närmare en klassisk träklubba än en metalwood. Snyggare än plåtklubbor var de också. Är, förresten. Jag har några i garderoben. Kanske det blir ett inlägg om dessa, tydligen relativt okända, klubbor så småningom
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar