Refinished

Ett av mina favoritblad är Founders Club 200-series. Jag är sedan flera år tillbaka lycklig ägare till ett set (PW-2) och i somras fick jag möjlighet att köpa ett till set. Det setet är "refinished" (förmodligen någonstans i staterna) i en matt svart finsh. Ser väldigt läckert ut. Dessvärre har den som fixade till klubborna samtidigt justerat loften till "moderna" loft vilket innebär att alla klubborna i setet nu har en påtaglig offset (ouch!) och negativ bounce (yuck!). Hoppas att finishen inte är för spröd. I så fall ska jag se till att få klubborna tillbakabockade och dessutom omskaftade. Kan bli ett rätt skönt set att ha i bagen.

Mera om händer

I det förra inlägget visade jag A Raviellis klassiska teckning av hur valkarna i Hogens vänsterhand såg ut. På bilden här intill syns ett annat par händer, nämligen Henry Cottons. Få - om någon - har betonat händernas roll i svingen starkare än vad Cotton gjorde. Han lär ha kunnat slå enhandsslag med träfyran (såväl med vänsterns som med högern) bättre än vad de flesta kunde slå med båda händerna på greppet.


Cotton talade (eller skrev) ofta om "trained hands" och uppfann flera metoder att träna just händerna. Mest kända är förmodligen de i vilka ett bildäck (ett uttjånt däck som var gratis funkade lika bra som en dyr "impact bag" på den tid då man kunde lägga ned en klubba på marken istället för en flourescerande siktpinne i kolfiber...) användes som träningsredskap. Jag har själv ett gammalt däck liggande i min vanskötta trädgård och på vårarna brukar jag leta rätt på en gammal klubba och gå ut och banka på det (tills grannarna börjar klaga).

Handsklös i december

De senaste två säsongerna har jag spelat utan handske på vänsterhanden. Precis som Hogan gjorde. Fast det var inte för att efterlikna Hogan som jag slutade med handske utan helt enkelt för att jag upptäckte att jag inte behövde den. Dessutom så tog jag alltid av handsken när jag skulle slå en chip (eller putta).


Spelar man utan handske så slipper man hål i handsken. Istället får man valkar i handen. Hogans valkar satt som på bilden här intill (som är ur hans "Five Lessons"). Inga valkar på pekfingret eller tummen. Knepet är att INTE hålla klubban med de två (starkaste) fingarna.


Spelade utan handske i dag också. Den 27 december. På Roslagens GK. Rätt coolt.

En länk i dag också

Nämligen den här.


"I’d love to see these guys out there with persimmon woods and balata balls."


En kommentar till den post länken går till förtjänar att återges:


"DL said: 

"I have assembled 3 sets of clubs. Modern Era, Persimmon era and Hickory era. Playing each of the types of clubs requires a little different approach. All three types of golf are fun to play, however I have found myself spending a little more time playing gear from the Persimmon and Hickory era. IMO Hickory and Persimmon are a little more balanced in the skill sets they require. 

There is room for all three types of golf, but I agree with the general sentiment that the modern game is inherently a little less interesting to watch."

I think this is the proper approach. There is something inherently wrong about playing modern titanium and graphite gear on a course that was designed in the 30's or 40's. You aren't going to be meeting the challenges the architect intended for you. If you're on a classic track, why no use classic gear?

If you're on a newer track, designed or redesigned since the advent on modern gear/balls, then go ahead and play the grapefruit clubheads. That's what the course was designed for. 

I too have a modern and classic set and spend 80% of my rounds with persimmon and blades."

En liten länk bara

Det är allt jag lägger ut på bloggen i dag. En liten länk till Anders fina blogg där han postat en betraktelse om sitt förhållande till retrogolf.
Fast å andra sidan... varför knussla? Anders har ju spelat retrogolf innan det ens var retro...

Fiasko

I vad som (förmodligen) var säsongens sista tävlingsstart för min del kom jag i dag... sist. Alla som spelade med moderna klubbor kom före mig. Den enda trösten är att det knappast var utrustningen som inte höll måttet. För övrigt var det hur trevligt (och kul) som helst. Jag slog för många bra slag, helt enkelt. Alldeles för många.

Ett unikt ögonblick i en majorvinnares karriär

Så här använder en majorvinnare sin gamla Hogan Speedslot-driver.

Vad ska det vara bra för?

Så här ser PGA Tor ShotLinks sammanställning över hur långt tourspelarna slår (och slagit sedan 1980) ut. Det är en väldigt dramatisk "utveckling". 1980 (när alla spelade persimmon) var 235 meter en skaplig drive på den nivån men idag är det ingen som slår så kort.

Vinyl!

Så här års, när även golfare som vanligtvis drar eller skjuter sin utrustning på vagn, bär grejorna kommer en del fina gamla bärbagar fram. Den här godingen - en blank och fin vinylbag i klassisk modell - såg jag på hemmaklubbens parkering vid lunchtid i går. Så ska en bag se ut! Hoppas att ägaren använder den ofta.

Golfpunkten revisited

Inspirerad av bibelstudierna slängde jag ned några klubbor i bakluckan när jag skulle iväg på jobb idag och på hemvägen stannade jag, för första gången den här säsongen (dvs inomhussäsongen) på Golfpunkten för att banka bollar i en halvtimme.

Och här hade inte tiden stått still. Äntligen så fanns det - på varje pelare OCH på kortväggen - synkroniserade (?) klockor. Dessutom hade man fulländat järnvägsstationslooken (retro) genom att ställa ut sådana där parkbänkar som förr fanns på varje perrong. Vackert!

Årets julklapp

Årets julklapp (om man nu nödvändigt ska hålla på och illfänas med sådant) är, som alltid, en bok. För golfare finns det egentligen bara två böckar och regelboken har väl alla redan (ett tummat exemplar av) i bagen? Inte alla har Ben Hogans "Five Lessons" eller som den (dessvärre) heter i svensk översättning "Modern golf".


Själv har jag den i såväl ett nytryck av den engelskspråkiga originalutgåvan och i den lilla behändiga svenska översättningen. I Mariehamn (på Emmaus) sprang jag emellertid på en till formatet större utgåva av den svenska översättningen. I mycket gott skick dessutom och till det synnerligen facila priset av två sviktande euro. Någon får en fin julklapp om några veckor...

Intressant om vad Nicklaus hade i bagen

Klicka här.


Samma spoon i trettio år. Vilka tider!

It is amazing how well they perform when swung correctly...

En intressant och välskriven kommentar till beslutet att neka Perry Somers att spela Australiska PGA-mästerskapet med hickoryklubbor.

"... just the technology."

Nu, när Tiger Woods säger att han slår längre idag än vad han gjorde för 13 år sedan, och att detta uteslutande beror på materialutvecklingen så kan vi väl konstatera att de ingripanden regelmakarna under samma tid gjort inte haft avsedd effekt, eller? Det är trist att spelet kommit att så mycket handla om vem som har råd att köpa ny driver, nya bollar etc istället för om vem som är bäst på att spela. I vart fall är det svårt att de denna utveckling som framsteg i någon vettig mening. De som lever av att tillverka och sälja golfutrustning kan naturligtvis ha en annan syn på saken.

Intressant om vad Faldo hade i bagen

Nick Faldo kommer alltid att vara en av mina golfhjältar. Att han vann flera av sina titlar med en persimmondriver och smidda blad gör inte saken sämre. Faldo har alltid haft rykte om sig att vara en perfektionist. Att han, tillsammans med Leadbetter, byggde om sin sving från grunden och sedan blev världsetta känner väl alla till? I dag inser kanske inta alla hur stor Faldo var när han var på topp. Hur som helst så innehåller den här tråden en massa intressant information om vad han spelade med för klubbor vid olika tillfällen.


Själv har jag (naturligtvis) en likadan MacGregor-driver som den Faldo använde och ett set Mizuno TP-2000 (som är snarlika TN-87). Förresten så har jag en gammal Taylor Made Raylor 16-gradare också. man kanske skulle bocka den till 13 grader och få till en faldobag? Hmmm...

Magputtern

Magputterns vara eller inte vara är ett av de hetare diskussionsämnena på utrustningssidan just nu. Att vart och vartannat tourproffs med dopade klubbor och bollar ska kunna slå 300 meter eller längre tycks alla ha accepterat. Eller resignerat inför. Däremot hörs ofta röster som kräver förbud mot magputtern och andra putters som kan stödjas mot kroppen vid slaget (snarare än hållas fritt i händerna). Själv skulle jag hellre treputta varenda green än befatta mig med något så fult och föga golfmässigt som en magputter.


Någon ny uppfinning är det dock inte frågan om. Jag har hittat artikeln på bilden ovan som publicerades 1970. Den är skriven av Paul Runyan (som när han härjade som värst på touren kallades "Little Poison" av sina kollegor eftersom han var så giftig på greenerna). Den börjar med en beskrivning av hur han cirka trettio år tidigare (!) under en blåsig rond försökte hålla balansen på greenerna genom att stå extremt bredbent och hopkrupen, trycka upp greppänden mot magen och låta högerhanden glida ner en bit på skaftet. Det gick så bra att han, när han kom till sin hemmaklubb, genast börja experimentera med att bygga om sin putter till vad vi idag kallar för en magputter.


Om Paul Runyan var först skulle alltså magputterns födelse dateras till cirka 1940...

Space Age Technology

Jag vet inte hur det är med er men själv har jag alltid haft mina tvivel om det där med månlandningen. I dag, när jag tog ut några klubbor - Wilson X-31 - som var i golfteknologins absoluta framkant när Buzz Aldrin och hans kompisar ska ha satt sina fötter på månens yta, kände jag mig extra tveksam.


Det är fina klubbor. Lättspelade och mitt set är dessutom lyxversionen med aluminiumskaft. För er som aldrig spelat med aluminiumskaft så kan jag berätta att de är riktigt sköna att slå med. Känns, på det hela taget, bättre än stålskaft. Fast de höll inget vidare utan hade en tendens att bli rätt vinda så efter några år runt skarven mellan sextio- och sjuttiotalen försvann de. Sedan kom plastskaften...

Träklubborna är riktigt fina. laminerade, visserligen, men snyggt gjorda på den klassiska 4300-bottenplattan och med en "back weight" i mässing. Riktigt läckert är att alla klubborna har handsydda lädergrepp...


Riktigt fina klubbor, som sagt, men att man åkte till månen och tillbaka med den här teknologin... Nja, jag är skeptisk. Minns ni, förresten, hur en ny bil såg ut då? Själv minns jag att det var ungefär då som familjens djungeltrumma (SAAB 95) byttes mot en likadan V4. 

Världsrekord!

Läs själva. En spelare har nekats att ställa upp de australiska PGA-mästerskapen med sina gamla hickoryklubbor. Orsaken är att skårorna tydligen inte är tillräckligt parallella... Allvarligt talat, när man släppt igenom grafitskaft, titandrivers, magputters osv osv för att sedan slå ned på en sådan sak så inta bara utmanar man löjet. Man har satt världsrekord i löjlighet.

Så coooool...

Ny site

Vi är rätt många. spridda över golfvärlden, som försöker bevara spelet så bra som det var innan kvartalskapitalism, metalwoods, plastskaft och annat fanstyg förstörde det. Kolla gärna in den här hemsidan.

Viken!

Promenaden från treans tee. Banan är inte lång i meter men härifrån var det tre klubbors motvind ända fram till femmans green. Styvt jobb med de gamla persimmonpåkarna... (Klicka på bilden så ser du den i bättre upplösning)

I går hade mitt arbete fört mig till Ängelholm och den orten ligger nära Helsingborg. Eftersom det jag hade att göra skulle vara klart vid lunchtid så hade jag kunnat ta ett tidigt plan tillbaka till Bromma. Å andra sidan så var den sista flighten hem (19.30) nästan gratis och då var eftermiddagen öppen för golf vilket, hur man är ser på saken, är roligare än att köa och flyga och transferera...

Jag och tre kompisar hade en alldeles underbar eftermiddag (27 hål) på Sveriges bästa niohålsbana. En av landets trevligaste banor, särskilt en sådan här dag med sol och hård vind (och banan nästan helt för oss själva). Jag var ensam om att spela med retroklubbor men det var lika roligt ändå. särskilt som jag, när jag väl blivit varm i kläderna, lyckades visa att retroklubborna inte var något handicap.

Bästa niohålare, förresten. Snarare en av landets bästa banor. Definitivt en av de trevligaste att spela. Fast det finns ingen reception. Inte ens någon "terminal". Man får skriva in sig i boken, lägga pengarna i ett kuvert och kuvertet i en låda. Inte ens någon kiosk finns det. Anläggningen är, helt enkelt, till för dem som vill (och kan) spela golf. Men oj vad golfmässig den är! Fick jag välja mellan nio hål på Viken och en dag på Bro Hof så skulle jag behöva tänka i exakt en tiondels sekund innan jag svarade: "Viken!". Jag är gärna utan våfflor, löjrom, kläder med skrytemblem och alla annat som tydligen gör Bro Hof så exklusiv. Sådant är för posörer och och wannabees snarare än för golfare. Nej, Viken (även med spikluftade och höstruggiga greener) är en äkta golfbana. En spelupplevelse. Åk dit! 

Moderna klassiker

Efter jobbet hann jag ut och spela några hål innan det blev (för) mörkt. Wilson Staff Fg59:orna lirade perfekt tillsammans med mina Citation träklubbor. Såg bra ut också. Nu när jag ändå repat dem (och jubileumskartongen lämnade jag i shopen där jag köpte dem: Klubbor är till för att spela med) så kan de ju lika gärna få bli ordinarie i bagen. MP68:orna är visserligen fina blad de med men varken lika sköna eller lika snygga som Fg59:orna...

Metalwoods förbjuds?!

Huggan: The star of the show, however, was the Old Course. Even if the game's most famous track does play a bit easier at this time of year -- softer -- the scoring wasn't too outrageous. Par may have been 68 or so, but that was down to the combination of weather, time of year and technology. R&A chief executive Peter Dawson was in the field and got a closeup view of just how far the top players propel balls with those metal drivers, so, you never know, something might finally get done soon. Don't hold your breath though.


Tänk om... Tänk om R&A äntligen inser hur metalwoods förändrat (och förstört spelet)... Här har ni hela diskussionen.

...och det finns i Sverige!

Här. Fast på bilderna verkade det vara rätt långt till närmsta pub och så påfallande urban var ju inte miljön. Men naturskön.

Befria golfen!

Men det här är ju suveränt! gillade särskilt tanken på att lägga en bana så att man passerar så många pubar som möjligt under rundan. Urban Golf, anyone?

Vad hände?

Vad hände, undrar jag, med fenomenet Urban Golf som dök upp för ett antal år sedan? Det var (och är) en kanonidé, tycker jag. fast jag värjer mig litet mot när de skriver att det är roligast att spela mad gamla träklubbor eftersom det kan gå flisor ur dem och slå gnistor när bottenplattan kommer i kontakt med asfalten...


Kopplingen till det här spelet är ganska tydlig, tycker jag, och det känna befriande att golf kan spelas på ett enkelt och opretentiöst sätt. Fast det är klart. det är just inga pengar i sådana aktiviteter så de går väl fetbort i vårt samhälle? Annars så kunde ju SGF plocka upp idén...


Litet googlande ger vid handen att sporten alltjämt lever. Världen över men, tydligen, inte i Sverige...

SC Retro på Viken 13/11

Följande inbjudan ligger nu ute på golf.se.s diskussionsforum:




Årets tävling läggs upp liknande 2009 års tävling.

10.00 Samling för erläggande av greenfee och materialinspektion.
10.15 -> Start om så tillåtes. 
Ca 12.00 Lättare förplägnad efter 9 hål (något varmt) varefter andra 9 spelas efter omlottning till ledarbollar.

Intresseanmälan i tråden eller via pm för blyga.
Någon vecka före tävling bekräftas anmälan.

Om vädret ställer till det så kan beslut om flytt till annan bana tas några dagar före tävlingen.

Välkomna.


Så här (och så här och så här) kul hade vi det i fjol...

För ett år sedan

För ett år sedan lade jag ut det här inlägget. Det första. 

Par

Par. Som det ska vara. Inget att skriva om? Fast ändå, när man lyckas göra exakt det man tänkt sig så är det - faktiskt - något alldeles extra. Förmodligen är det därför man är bogeyspelare. Blev det som man tänkt sig oftare så vore man väl scratch. Eller tourproffs.

Det tredje hålet på Akademiska GK är en partrea på ca 170 meter med en green omgiven av vatten. Tee är upphöjd. Idag var det cirka en klubbas motvind. Med en järntrea hade jag kunnat nå flaggan om jag tryckt till bollen ordentligt. Å andra sidan så brukar jag missa vänster när jag försöker trycka till bollen ordentligt. Så jag tog min spoon (my precious!), peggade högt och svingade lugnt och - under över alla under! - bollen landade (mjukt) och stannade på green! Bara att rulla fram den till flaggan och knacka i parputten. Piece of cake...

Matchspel

Bättre än matchspel med retroklubbor kan golf inte bli. Jag och Stefan kämpade mot varandra i sexton hål, båda med persimmonklubbor och blad av årsmodell -88. Hur kul som helst. Tyckte jag...

My precious...

Av alla mina klubbor är den här min favorit. Varför? Det kan jag inte riktigt förklara. Det är en PowerBilt Citation från 1970-talet med Dynamic stålskaft. Den var i ett eländigt skick när jag hittade den i en prylbod. Jag ägnade några semesterdagar åt att hjälpligt renovera den. Hösten samma år backade min dåvarade flickvän över den med sin bil... Tillbaka på ruta ett skulle vara en skönmålning. Den såg helt körd ut. Skaftet var knäckt ovanför lindningen och ovansidan (mot tån) var helt nedslipad mot asfalten. Det tog över ett år innan jag orkade ge mig i kast med att försöka rädda vad som var kvar av klubban. Jag fick använde alla knep i boken plus några jag hittade på själv för att få klubbhuvudet att se skapligt ut igen. Skaftet var värre. Jag lämnade klubban till klubbens pro och bad honom fixa det. Naturligtvis trodde jag att han skulle skafta om klubban. Några dagar senare fick jag den tillbaka. Såg hur bra ut som helst. Var det svårt, frågade jag. Nej, svarade han, jag bara bockade tillbaka det. Kan det verkligen hålla? frågade jag. Det märker du, svarade han.


Det håller än.

OK golf

Idag kändes det bättre. Fast objektivt sett gick det sämre. Spelade sju hål och gick tre slag sämre än handicap. Bättre gick det i den meningen att jag svingade bättre och att bollträffen kändes bra. I( bagen hade jag några gamla laminerade Slazenger träklubbor och Wilson Staff Progressives. Vad det nu spelar för roll. Det är inte klubborna som spelar golf...

Dålig golf?

Att golf handlar mest om mer eller mindre misslyckade slag, om att hantera dessa och att ändå ta sig runt banan så helskinnad som möjligt vet vi (väl?) alla, men var går gränserna mellan bra, halvbra och dålig golf? Att Ben Hogan, som själv bara ansåg sig slå en handfull slag per rond som blev så som han ville ha dem, spelade bra golf är en sak, men vi som harvar runt på en betydligt mer bygsam nivå, vad ska vi acceptera?


Jag har den här säsongen mer eller mindre helt tappat min sving och mitt långa spel (som aldrig varit särskilt imponerande) men är fortfarande rätt vass på och runt greenerna. Trots att jag är en medioker 12-handicapare envisas jag dessutom med att göra min tillvaro på golfbanan extra svår genom att alltsomoftast spela med omoderna klubbor. I dag gick jag tre (3) hål efter jobbet på en vattensjuk bana med utrustningen på bilden ovan - ca 25 år gamla wilsonblad, två PowerBilt Citation persimmonklubbor och (för att utjämna oddsen) en Ginty.


Ouppvärmd slog jag en av årets sämsta drives från första tee. Hög (skyad), kort och till höger. Bollen låg i den blöta ruffen. Läge för Gintyn men inte ens den rådde på läget så efter två slag (och hålet är en parfyra) låg jag fortfarande dryga hundra meter från green och dessutom i mask av en liten bergknalle och ett träd. Det enda slag jag hade var att lyfta bollen över bergknallen men i en helt annan riktning än den i vilken greenen låg. Efter tre slag hade jag cirka 40 meter in till flaggan och bollen låg i vattensjuk ruff. Med sandwedgen lyckades jag få in bollen på green - pin high - men cirka fem meter från flaggan. Eftersom det är hemmabanan och jag haft den putten kanske hundra gånger så rullar jag i bollen. Bogey (vilket är vad jag "ska" ha på det hålet).


På hål två slår jag ut med järntrean. Halvträff men bollen ligger helt OK och i fairway. Ett dåligt spoonslag lämnar mig cirka 160 meter kvar men bollen ligger nu i tät och blöt ruff. Gintyn rår inte riktigt på heller detta läge men jag har efter tre slag bara cirka 50 meter in till flaggan. Det är så vattensjukt att jag inte vill slå en sandwedge så jag tar nian och lyfter in bollen till cirka fyra meter förbi flaggan. En nerförsputt (över barr och maskhögar) för par men den lämnar jag några decimeter kort. Tap-in bogey (vilket är vad jag "ska" ha på det hålet).


Det tredje hålet är en kort partrea. Med de klubbor jag har i bagen hade en järnåtta antagligen varit perfekt men den har jag inte i bagen. Det får bli en lös sjua. Pin high. Inga problem att få ett sådant slag att stanna på den blöta greenen. Birdieputten vänder i hålkanten. Tap-in för par (vilket är vad jag "ska" ha på hålet).


Min känsla är att jag överhuvudtaget inte kan spela. Jag kan inte slå ett riktigt slag. Ändå gör jag bogeys på de hål där jag har slag och par på det hål där jag inte har slag. Hade jag gått fler hål hade det sannolikt fortsatt på ungefär samma vis. Förmodligen så hade jag dragit på mig en dubbelbogey förr eller senare men lika sannolikt så hade jag någonstans lyckats sänka en putt (eller chip) för birdie.


Vad är dålig golf? Jag kanske inte är bättre än så här?

Huvudsaken

Glädjande nog så har mitt favoritinlägg på bara ett enda dygn avancerat från total obskyr till att vara det näst mest lästa i retrogolfbloggen. För det är viktigt vad man har på huvudet och en keps är inte samma sak som en baseballmössa (särskilt inte en baseballmössa med reklamtryck, och det må vara Titleist eller Nisses Svets&Bärgning).

Dessbättre så kan man välja. Precis som man kan välja att spela golf med riktiga klubbor så kan man välja att göra det i en golfmässig huvudbonad.

Äntligen roligt igen!

Den här posten består endast av en länk.

Quality Time

Cyklade ut till klubben för att... jag kände för en liten cykeltur. Jag hade surrat en järnsexa (en Mizuno Pro MS-5) på ramen och tänkte att jag skulle ställa mig på rangen ett tag och försöka tala förstånd med klubban. Eller med mig själv, för just nu är jag ett vandrande svinghaveri.


Fast rangen är så tråkig. Så jag köpta några floridabollar i shopen och gick ut på niohålsbanan istället. Vad ska jag säga om det? Med den där klubban kände man i alla fall när man gjorde fel. Och några gånger kändes det nästan som om jag lyckades göra rätt!

Gick några hål för att försöka hitta min sving. Gick sådär... I bagen några Founders Club bladisar, två Graegle persimmonklubbor med grafitskaft och en Bobby Grace bladputter. Blev några par och en birdie.

Custom

Mellan regnskurarna cyklade jag ut till klubben för att äta lunch. Eftersom jag ska spela (eller försöka att spela) golf på lördag så passade jag på att träna litet också. Inga klubbor hade jag med mig men jag gick in i shopen och frågade shopkeepern (Kricken) om jag fick låna en järnsexa. Det fick jag. Den på bilderna. En custombyggd Mizuno TP-9 med grafitskaft. Vilken klubba!

MacGregor VIP

MacGregor gjorde en gång i tiden de kanske bästa klubborna. Märkets persimmondrivers vann åtskilliga majors och spelades av, bland många andra, Nicklaus och Faldo. Efter persimmoneran gick det utför och nu lever endast namnet kvar (och ägs av komponenttillverkaren Golfsmith).

På bilderna syns ett vackert åttiotalsblad (i sällskap med en klassisk Eye-O-Matic driver). Det var avsked i dag. I övermorgon morgon får bladen en ny ägare (och får förhoppningsvis se mer av golfbanan än vad de gjort de senaste åren).

Titta och njut!

Golfweek har lagt ut fotogallerier från The Open på 1970- och 1980-talen.

Japaner, japaner, japaner...

Pre flight-check av Honman 

Thord är en mysig kille. I likhet med mig gillar han att gå ut och mysa med riktiga klubbor - persimmon och smidda blad - och så även i dag när jag råkade springa på honom. Idel ädla japaner var det i hans bag. En vacker Honma driver, en Maruman Conductor träfyra och ett sett nötta Mizuno TP-9. Hur rätt som helst.

Honman har, än en gång, gjort sitt jobb

Först efteråt slog det mig att jag inte kollat vad han hade för putter...

Power Golf

Här är en länk till ett intressant filmklipp som visar Hogans sving som den var före olyckan och före "Five Lessons", dvs den sving han beskrev i Power Golf.

Utveckling - på gott eller ont

Det är inte bara förutsättningarna för själva spelet som förändrats så att det knappt står att känna igen längre. Det är också alldeles för många som tjänar alldeles för mycket pengar på spelet. Golfen har förvandlats från en sport och gentlemannamässig fritidssysselsättning till en global industri. Det handlar nu om så stora ekonomiska intressen att det, oundvikligen, är marknadsmässiga och ekonomiska överväganden snarare än omsorg om spelet och dess integritet som styr. Det är tråkigt, men man kan naturligtvis välja att ställa sig vid sidan av. att, som en slags civil olydnad, av eget val spela spelet som det var innan allt gick överstyr och utan att kasta in alltför stora sedelbuntar i Den Nya Golfen. I Sverige arbetar man från förbundshåll mycket på att hamra in begreppet Det Nya Golfsverige. Dessvärre verkar det arbetet ligga helt i linje med den ovan beskrivna utvecklingen och handla mer om kvantitiv tillväxt än om kvalitetsarbete i egentlig mening. 

Ludvigs järnfyra

Har man bara ögonen öppna så kan man stöta på retroupplevelser där och när man minst anar det. Som när jag för en tid sedan spelade nio hål med min gudson Ludvig, hans syster och hans far. Vad fann jag i Ludvigs bag? Jo. en PowerBilt Levelume De Lux av årsmodell 1970!

Jag gissar att min gudson försett sig med klubban ur sin farfars paraplyställ och det var, i så fall, en Gudi behaglig gärning för en sådan fin klubba ska naturligtvis inte stå och samla damm utan sättas i händerna på en ivrig golfare! Själv nöp jag den blixtsnabbt (under förevändningen att jag skulle greppa om den) men snart måste jag lämna den åter.

När jag gör det är den inte bara omgreppad utan också ordentligt rengjord och putsad. Dessutom är rostflagorna som skramlade i skaftet borta (och skaftet har naturligtvis fått några droppar olja på insidan).

Men var finns resten av setet? Jag måste fråga Ludvigs pappa nästa gång jag träffar honom...

Mer helgläsning

Han har (till min oerhörda besvikelse) ännu inte spelat med sina gamla hoganklubbor men eftersom han skriver så klokt och insiktsfullt om vad som gått fel med spelet så förlåter jag honom.

En midsommarpromenad med några gamla vänner

Eftersom regnet verkade utebli och det tvärtom blev riktigt skapligt midsommarväder gav jag mig ut och luftade klubborna på bilden ovan. Som så ofta kunde jag konstatera att jag gjorde ungefär samma score med ett halvset några decennier gamla klubbor som jag brukar prestera med bagen full med mer modern utrustning. Och som så ofta tvingade mig de gamla klubborna att rätta till några fel i svingen. Att spela - helst ofta - med riktiga klubbor är bland den bästa träning man kan ägna sig åt.

Helgläsning

Deane Beman vet vad han talar om.

MacGregor IronMaster

Bagen till vänster såg jag i går när jag tittade in på Väddö GK för att äta lunch. Själva bagen ser ut att vara en välbyggd åttiotalare, gjord för att hålla. Så ska en bag se ut. Det är annat än dagens tillkrånglade historier (som sällan håller längre än en eller två säsonger).


Men det var inte själva bagen som fångade mitt öga utan innehållet. Två något skamfilade Wilson (laminerade) träklubbor och ett set gamla MacGregor bladklubbor. Ironmaster, ett namn man annars förknippar med en putter men uppenbarligen så tillverkades det också Ironmaster järnklubbor (vilket, onekligen, är rätt logiskt).

Varför?

Jag förstår idén men...

1964

I dag börjar årets andra major - US Open - som för tredje gången spelas på Congressional. Senast vann Ernie Els men första gången tävlingen hölls där, 1964, utspelades en dramatik som är svårslagen. Det var då en alldeles utmattad Ken Venturi bokstavligen stapplade i mål, lämnande storheter som Casper och Palmer bakom sig i sammandraget. Detta återges i den här artikeln (som publicerades 1997, dvs året då Els vann på just Congressional).

17.500 dollar fick Venturi (förutom pokalen). Årets vinnare får 1.260.000 dollar...

US Open 1964, final leaderboard

#	Player	Country	Score	To par	Winnings ($)
1	Ken Venturi	United States	72-70-66-70=278	-2	17,500
2	Tommy Jacobs	United States	72-64-70-76=282	+2	8,500
3	Bob Charles	New Zealand	72-72-71-68=283	+3	6,000
4	Billy Casper	United States	71-74-69-71=285	+5	5,000
T5	Gay Brewer	United States	76-69-73-68=286	+6	3,750
	Arnold Palmer	United States	68-69-75-74=286
7	Bill Collins	United States	70-71-74-72=287	+7	3,000
8	Dow Finsterwald	United States	73-72-71-72=288	+8	2,500
T9	Johnny Pott	United States	71-73-73-72=289	+9	1,950
	Bob Rosburg	United States	73-73-70-73=289