I och för sig är det naturliigtvis ingen tvekan om att riktigt trä är det överlägset bästa, för att inte säga enda, materialet för träklubbor men det är inte det rubriken tar sikte på. Nej, den syftar på bloggens undersökning (eller poll, som det tydligen heter på modern svenska) om vad läsarnas första driver var gjord av för material. Märkligt nog har ingen av de som hittills svarat kryssat i fältet för plast/grafit.
Kom igen!
måndag 3 januari 2011
Året som gått - en tillbakablick, III
Yngsta dottern och henns pojkvän skulle vara husvakter uppe i delsbotrakten och jag skjutsade dem dit och passade på återvägen på att spela Söderhamns GK. Det var en trevlig bana. Jag var fem ner efter tio hål men lyckades ändå dela matchen (efter att ha varit dormy ett...). Det var också trevligt.
Mot slutet av sommaren anmälde jag mig till KM. Stora KM. Egentligen var det ett misstag, eller berodde i vart fall på att jag inte blev klok på hur man via Min Golf skulle bära sig åt för att anmäla sig till KM H45. Klubben hade nämligen bestämt att köra stora KM och KM åldersklasser parallellt så att man på lördag förmiddag spelade rond 1 i såväl KM som KM åldersklasser, på lördagt eftermiddag spelade sond 2 i stora KM och på söndagen spelade rond 2 i åldersklasser och rond 3 i åldersKM. När jag kom till start visade det sig att jag spelade stora KM men inte KM H45 (och detta trots att jag spelade båda de ronder som utgjorde KMH45.
Rena snurren! Och riktigt kalkon var att samköret innebar att rond 1 och rond 3 i KM gick från gul tee. varför herrar 45 (mfl) överhuvudtagtet ska spela KM om de (1) inte orkar spela två ronder på en dag och (2) inte klarar av att spela från vit tee begriper jag inte och ska det vara på det viset så kan man, enligt min mening, lika gärna slopa åldersKM. På det stora hela kändes det alltså helt OK att spela riktiga KM, även om det mest blev en kamp för att undvika jumboplatsen.
Med facit i hand kan jag konstatera att min oförmåga att knappa rätt på datorn, strängt taget, var vad som räddade mig. Den enda anständiga score jag fick ihop under tävlingen var nämligen eftermiddagsronden - från backtee - på lördagen. Egentligen inte så konstigt då Roslagens 18-hålare är rätt överkomlig från vitt och då jag spelar minst en klass bättre (eller mindre uselt) efter lunch än vad jag gör om man tvingar mig att slå ut tidigt. I bagen hade jag MP68:orna och moderna metalwoods och gissa om jag längtade efter mina persimmonklubbor! Det blev den sista gången (2010) jag spelade med annat än riktiga träklubbor! Mizunobladen, däremot, fick stanna i bagen.
Efter KM-debaclet blev det alltså retrogolf för hela slanten och mest matchspel. Jag spelade en hel räcka matcher mot såväl kamrater med moderna klubbor i bagen som mot andra retrogolfare. Efter ett tag slutade jag att fundera över vad min motspelare hade för utrustning och i efterhand kan jag konstatera att det heller inte hade någon betydelse för utgången av matcherna.
En höjdare var den köpenhamnare jag spelade med Per och Stefan på Johannesberg och som slutade med att Stefan fick bjuda mig och Per på kaffe med äppelkaka. Egentligen var det en smula orättvist eftersom Stefan plockade upp sin boll efter att ha slagit ut sitt andraslag i ett vattenhinder för Per vann hålet på, om jag minns rätt, nio slag medan jag själv hålade ut för tio. Hade Stefan droppat och hackat vidare så hade han förmodligen klarat sämst en sjua och då hade köpenhamnaren slutat helt oavgjord. Fast en jäkla god äppelkaka var det!
I början av oktober var det, traditionsenligt, dags för Mackans tävling - Sillygolfen - på Kinds GK. I år samlade den inofficiella retroklassen ett överaskande stort startfält och dagen efter spelade jag, Rolf och Mackan en ganska dimmig rond.
Även eftersäsongen bjöd på några glimrande golfhelger, bland annat en heldag på Mälarö. En helg med renodlad retrogolf i Skåne - Viken och Ljunghusen - trodde jag skulle komma att utgöra slutpunkten efter en lång säsong men det blev en bonusrond på Gotland innan det var dags att rikta in sig på vintergolf och inomhusträning.
Tja, det var väl i stora drag vad som hände (utom allt som jag glömt). Ja, just ja, jag drog igång en blogg också...
Mot slutet av sommaren anmälde jag mig till KM. Stora KM. Egentligen var det ett misstag, eller berodde i vart fall på att jag inte blev klok på hur man via Min Golf skulle bära sig åt för att anmäla sig till KM H45. Klubben hade nämligen bestämt att köra stora KM och KM åldersklasser parallellt så att man på lördag förmiddag spelade rond 1 i såväl KM som KM åldersklasser, på lördagt eftermiddag spelade sond 2 i stora KM och på söndagen spelade rond 2 i åldersklasser och rond 3 i åldersKM. När jag kom till start visade det sig att jag spelade stora KM men inte KM H45 (och detta trots att jag spelade båda de ronder som utgjorde KMH45.
Rena snurren! Och riktigt kalkon var att samköret innebar att rond 1 och rond 3 i KM gick från gul tee. varför herrar 45 (mfl) överhuvudtagtet ska spela KM om de (1) inte orkar spela två ronder på en dag och (2) inte klarar av att spela från vit tee begriper jag inte och ska det vara på det viset så kan man, enligt min mening, lika gärna slopa åldersKM. På det stora hela kändes det alltså helt OK att spela riktiga KM, även om det mest blev en kamp för att undvika jumboplatsen.
Efter KM-debaclet blev det alltså retrogolf för hela slanten och mest matchspel. Jag spelade en hel räcka matcher mot såväl kamrater med moderna klubbor i bagen som mot andra retrogolfare. Efter ett tag slutade jag att fundera över vad min motspelare hade för utrustning och i efterhand kan jag konstatera att det heller inte hade någon betydelse för utgången av matcherna.
En höjdare var den köpenhamnare jag spelade med Per och Stefan på Johannesberg och som slutade med att Stefan fick bjuda mig och Per på kaffe med äppelkaka. Egentligen var det en smula orättvist eftersom Stefan plockade upp sin boll efter att ha slagit ut sitt andraslag i ett vattenhinder för Per vann hålet på, om jag minns rätt, nio slag medan jag själv hålade ut för tio. Hade Stefan droppat och hackat vidare så hade han förmodligen klarat sämst en sjua och då hade köpenhamnaren slutat helt oavgjord. Fast en jäkla god äppelkaka var det!
I början av oktober var det, traditionsenligt, dags för Mackans tävling - Sillygolfen - på Kinds GK. I år samlade den inofficiella retroklassen ett överaskande stort startfält och dagen efter spelade jag, Rolf och Mackan en ganska dimmig rond.
Även eftersäsongen bjöd på några glimrande golfhelger, bland annat en heldag på Mälarö. En helg med renodlad retrogolf i Skåne - Viken och Ljunghusen - trodde jag skulle komma att utgöra slutpunkten efter en lång säsong men det blev en bonusrond på Gotland innan det var dags att rikta in sig på vintergolf och inomhusträning.
Tja, det var väl i stora drag vad som hände (utom allt som jag glömt). Ja, just ja, jag drog igång en blogg också...
söndag 2 januari 2011
Året som gått - en tillbakablick, II
Så här långt kommen i min berättelse inser jag att jag börjat alldeles för sent på året. Det första, av betydelse, som hände var nämligen min och Moas golfvecka i Portugal i februari. Vi återvände till Aroeira, ca 2 mil söder om Lissabon, där vi var även 2008. Anläggningen är en "gated community" med en massa lyxvillor, längor med lägenheter (där vi bodde), ett mindre köpcentrum och en golfklubb med två riktigt skapliga 18-hålsbanor.
Den äldre banan, Aroeira I, är min favorit (och det inte bara därför att det är vid den som klubbhuset ligger). Det är en 70-talsdesign signerad Frank Pennink. Lagom lång och "ärlig" slingrar den sig fram i en behagligt kuperad terräng mellan pinjerna.
Aroerira II är en "amerikansk" bana av 90-talsstuk med Donald Steel som upphovsman. Ingen dålig bana men man märker att designern tänkt golfbil snarare än riktig golf och dessuom är den onödigt tilltrixad med en massa vattenhinder. På den här banan känns också bebyggelsen mer påträngande.
Jag och Moa hann också göra en snabbresa ner till Öland under påsken där vi avverkade en av Ekerumbanorna och Grönhögen. På den resan hade jag bara retroklubbor i bagen och var oerhört nöjd med min score på Grönhögen - för övrigt en av mina favoritbanor - som bara var ett slag utanför buffertzonen.
Dessutom han jag, innan säsongen riktigt hade börjat, delta i en distriktsdomarutbildning.
Fortsättning följer...
Aroerira II är en "amerikansk" bana av 90-talsstuk med Donald Steel som upphovsman. Ingen dålig bana men man märker att designern tänkt golfbil snarare än riktig golf och dessuom är den onödigt tilltrixad med en massa vattenhinder. På den här banan känns också bebyggelsen mer påträngande.
Jag och Moa hann också göra en snabbresa ner till Öland under påsken där vi avverkade en av Ekerumbanorna och Grönhögen. På den resan hade jag bara retroklubbor i bagen och var oerhört nöjd med min score på Grönhögen - för övrigt en av mina favoritbanor - som bara var ett slag utanför buffertzonen.
Dessutom han jag, innan säsongen riktigt hade börjat, delta i en distriktsdomarutbildning.
Fortsättning följer...
Året som gått - en tillbakablick, I
Tillbakablickande är ju själva grundbulten i det här med retro så dagens inlägg blir en tillbakablick på mitt golfår 2010.
Innan säsongen riktigt hade börjat så renoverade jag min favoritspoon som hade råkat ut för en smärre trafikolycka hösten 2008. Jag fick lov att göra en mycket ingripande operation och lämnade sedan klubban till vår pro som såg till att skaftet blev rakt igen. Jag hade trott att han skulle skafta om klubban men han böjde helt enkelt tillbaka det. Spontant så sa han att "förr hade jag nog inte vågat det". Riktigt vad han menade med det ville jag inte fråga men jag frågade om det verkligen skulle hålla. Det var en korkad fråga som fick det svar den förtjänade, nämligen: "Det märker du."
Nå, såväl min som prons operationer lyckades och det uträtade skaftet känns helt OK och har hållit hittills så säsongen började positivt. Just den här spoonen, en Powerbilt Citation, köpte jag för ett antal år sedan i prylboden i Burs (på östra Gotland) efter att rätt länge ha letat efter just en sådan klubba som komplement till min driver av samma märke. I år har de klubborna ofta fått göra sällskap i min bag!
Innan säsongen riktigt börjat lurade jag med grabben och två goa gubbar - Per och Stefan - till Jönåker där vi nästan frös r*varna av oss en underbar aprildag. Vi spelade förmodligen någonting oerhört prestigefyllt och säkert var det väldigt spännande men jag minns bara att det var kul.
Snön smälte bort förvånansvärt snabbt och vid klubben städdag i slutet av april var det vår precis som vanligt och banan kunde, även det som vanligt, öppna i månadsskiftet april/maj. Av olika skäl - mycket arbete och en muskelinflammation i ryggen - blev det ovanligt sparsamt med golf för min del under den första delen av säsongen. Det var trist men gjädjande var att klubben fått en ny greenkeeper - tillika medlem och skicklig golfare - som på mycket kort tid uträttade smärre underverk på banan och varje gång jag var ute hade något blivit bättre!
Jag spelade under början av säsongen ungefär lika ofta med moderna klubbor som med retroklubbor men när det äntligen blev semester och en vända över till Gotland var det bara gamla powerbiltklubbor (den återupplivade spoonen, drivern och ett set Citation smidda blad) som fick följa med.
På ön blev det ett antal rundor på Ljugarn, När och Kronholmen och, givetvis, två nändor till prylboden i Burs där jag hittade ett halvdussin träklubbor och en ny favoritputter (en PING Zing 2), allt för, sammanlagt, sexhundrafemtiofem kronor.
Två av träklubborna - en spoon och en träfemma i laminerat trä och av märket Tommy Armour - var i mer eller mindre nyskick och plötsligt så hade jag en träfemma i bagen trots att jag inte packat med någon inför resan. Det visade sig vara lyckosamt för med just den klubban slog jag årets bästa slag. Det var på andra hålet på När där jag klackat ut mitt utslag kort i vänsterruffen och hade cirka 160 meter kvar till flaggan som, i förhållande till varifrån jag skulle slå, var "omöjlig". Först tänkte jag lägga fram bollen med ett kort järn, chippa in och putta för par men samtidigt såg jag hur en skuren träfemma skulle kunna få bollen över och runt de tallar som var mellan mig och flaggan, carra bollen över den bunker som var i (den) spellinjen och, om allt fungerade, få bollen att stanna nära flaggan eller i vart fall innan den rann ned i nästa bunker som var i spellinjen. Jag är glad att jag inte spelade förståndigt den gången för slaget blev precis som jag sett det och som en bonus så rullade jag (med zingen) i birdieputten!
Plötsligt blev mitt spelsällskap - för mig okända golfare med moderna klubbor - oerhört intresserade av vad jag hade i bagen och jag hade förmodligen kunnat sälja prylbodsfyndet där och då för mer än vad jag betalat för allt jag hade köpt där... Istället kom jag att några veckor senare ge bort Tommy Armour-klubborna (och då kändes det ju alldeles extra bra att veta att det verkligen var bra grejor).
Nå, nu var muskelinflammationen ett dystert minne blott och jag kände att jag svingade bättre med järnklubbor med stålskaft än de lättare grafitskaft som satt i klubborna i min moderna bag. När jag tittade in i proshopen på hemmaklubben hände ett set Mizuno MP68:or med alldeles rätt skaft (Dynamic Gold R300) på väggen med en röd lapp och när jag tog ner en av klubborna för att titta närmare på den så stack pron en demoklubba och en rangepollett i handen på mig och en kvart senare hade ett antal surt förvärvade tusenlappar och klubborna bytt ägare.
Fortsättning följer...
Innan säsongen riktigt börjat lurade jag med grabben och två goa gubbar - Per och Stefan - till Jönåker där vi nästan frös r*varna av oss en underbar aprildag. Vi spelade förmodligen någonting oerhört prestigefyllt och säkert var det väldigt spännande men jag minns bara att det var kul.
På ön blev det ett antal rundor på Ljugarn, När och Kronholmen och, givetvis, två nändor till prylboden i Burs där jag hittade ett halvdussin träklubbor och en ny favoritputter (en PING Zing 2), allt för, sammanlagt, sexhundrafemtiofem kronor.
Två av träklubborna - en spoon och en träfemma i laminerat trä och av märket Tommy Armour - var i mer eller mindre nyskick och plötsligt så hade jag en träfemma i bagen trots att jag inte packat med någon inför resan. Det visade sig vara lyckosamt för med just den klubban slog jag årets bästa slag. Det var på andra hålet på När där jag klackat ut mitt utslag kort i vänsterruffen och hade cirka 160 meter kvar till flaggan som, i förhållande till varifrån jag skulle slå, var "omöjlig". Först tänkte jag lägga fram bollen med ett kort järn, chippa in och putta för par men samtidigt såg jag hur en skuren träfemma skulle kunna få bollen över och runt de tallar som var mellan mig och flaggan, carra bollen över den bunker som var i (den) spellinjen och, om allt fungerade, få bollen att stanna nära flaggan eller i vart fall innan den rann ned i nästa bunker som var i spellinjen. Jag är glad att jag inte spelade förståndigt den gången för slaget blev precis som jag sett det och som en bonus så rullade jag (med zingen) i birdieputten!
Plötsligt blev mitt spelsällskap - för mig okända golfare med moderna klubbor - oerhört intresserade av vad jag hade i bagen och jag hade förmodligen kunnat sälja prylbodsfyndet där och då för mer än vad jag betalat för allt jag hade köpt där... Istället kom jag att några veckor senare ge bort Tommy Armour-klubborna (och då kändes det ju alldeles extra bra att veta att det verkligen var bra grejor).
Nå, nu var muskelinflammationen ett dystert minne blott och jag kände att jag svingade bättre med järnklubbor med stålskaft än de lättare grafitskaft som satt i klubborna i min moderna bag. När jag tittade in i proshopen på hemmaklubben hände ett set Mizuno MP68:or med alldeles rätt skaft (Dynamic Gold R300) på väggen med en röd lapp och när jag tog ner en av klubborna för att titta närmare på den så stack pron en demoklubba och en rangepollett i handen på mig och en kvart senare hade ett antal surt förvärvade tusenlappar och klubborna bytt ägare.
Fortsättning följer...
lördag 1 januari 2011
Uppföljning och en aha-upplevelse
Många läsare har säkert undrat när det skulle komma en uppföljning av det här inlägget om mitt snack med Javier. Den kommer, åtminstone delvis, nu. I förra veckan träffade jag Javier på Golfpunkten i samband med att han gav Monica en lektion. För att demonstrera vad han menade så lät han henne slå några slag men hans egen klubba. Den klubban var ett gammalt hoganblad, en sexa, med ett Apex 5 (X-stiff!) skaft, säkert tio gram blytejp på bladets baksida och (här kommer det) bockad fem grader flackare än fabriksspecifikationen.
När lektionen var över fick jag provslå klubban och eftersom jag med mina egna klubbor addresserar bollen med bladet något öppet gjorde jag det även med Javiers klubba. "Du måste ha bladet square!" sa Javier men det struntade jag i och bollen gick precis lika mycket åt höger som bladet varit öppet när jag satte det till bollen. "Jag fattar" sa jag och för att demonstrera att jag inte gjorde det så stängde jag bladet en aning men hade det fortfarande öppet. "Du måste ha det square" sa Javier igen när jag slog ännu en boll som gick åt höger (fast betydligt mindre den här gången och, återigen, exakt lika mycket som bladet varit öppet vid adresseringen).
Nu hade jag (för en gångs skull) det goda omdömet att (a) hålla k*ft och (b) att göra som Javier sa åt mig och naturligtvis gick bollen spikrakt och i den riktning jag siktat. Aha, tänkte jag. Nu har jag något att fundera över. men innan jag ger mig på att börja bocka klubbor flackare och tynga ner dem med en massa blytejp så vill jag (naturligtvis) envisas på mitt eget sätt ett tag. I förrgår tog jag med ett set gamla Wilsonblad med DGR500(!)-skaft till hallen och slog lika rakt med dem som jag gjort med Javiers gamla Hogan. Fast jag adresserade bollen med bladet öppet...
När lektionen var över fick jag provslå klubban och eftersom jag med mina egna klubbor addresserar bollen med bladet något öppet gjorde jag det även med Javiers klubba. "Du måste ha bladet square!" sa Javier men det struntade jag i och bollen gick precis lika mycket åt höger som bladet varit öppet när jag satte det till bollen. "Jag fattar" sa jag och för att demonstrera att jag inte gjorde det så stängde jag bladet en aning men hade det fortfarande öppet. "Du måste ha det square" sa Javier igen när jag slog ännu en boll som gick åt höger (fast betydligt mindre den här gången och, återigen, exakt lika mycket som bladet varit öppet vid adresseringen).
Nu hade jag (för en gångs skull) det goda omdömet att (a) hålla k*ft och (b) att göra som Javier sa åt mig och naturligtvis gick bollen spikrakt och i den riktning jag siktat. Aha, tänkte jag. Nu har jag något att fundera över. men innan jag ger mig på att börja bocka klubbor flackare och tynga ner dem med en massa blytejp så vill jag (naturligtvis) envisas på mitt eget sätt ett tag. I förrgår tog jag med ett set gamla Wilsonblad med DGR500(!)-skaft till hallen och slog lika rakt med dem som jag gjort med Javiers gamla Hogan. Fast jag adresserade bollen med bladet öppet...
Golf för nybörjare
Golf för nybörjare utkom, på Bonniers förlag, 1979. Överst på såväl omslag sonm försättsblad står namnet Harry Karlsson Fakt men anges, förbryllande nog, längre ner att boken är "skriven och ritad av Abbe och Rit-Ola". På omslagets baksida presenteras Harry Karlsson Fakt som, bland annat, "sedan många år golfinstruktör och första pro vid Lidingö golfklubb". Det står vidare att "denna skrift har tecknats och skrivits av två av Harrys mångåriga elever och vänner" och att "detta har skett efter Harrys anvisningar och under hans kontroll".
Oavsett vad man må tycka om den svingteori som förespråkas - och den fungerar säkert alldeles utmärkt omsatt i praktik - ligger bokens största förtjänst i presentationen. Allt är lättfattligt, föredömligt kortfattat och dessutom underhållande skrivet. De fina illustrationerna beledsagar texten kongenialt och bidrar till en angnäm läsupplevelse.
Utöver instruktion i hur bollen ska slås och rullas behandlar boken golfreglerna och spelets etikett, innehåller en beskrivning av golfbanan och dess olika delar, en rad praktiska tips och råd samt en golfordlista. Allt på drygt hundra, rikt illustrerade, sidor. Boken skulle förmodligen fungera alldeles utmärkt som utbildningsmaterial än i dag, i vart fall efter en översyn av regelpartiet. Annars så kan man, som jag, nöjesläsa den.
fredag 31 december 2010
Gott Nytt År?
Plötsligt är det inte alldeles självklart att önska ett Gott Nytt År. Kanske skulle man istället önska något av alla de goda gamla åren åter? Men vilket skulle man i så fall välja? Nu blev det väldigt svårt. Nej, låt oss blicka framåt! De gamla gudar leva än! Så länge en persimmondriver träffar en golfboll finns det hopp. Kanske blir 2011 året då allt fler inser att golf inte handlar om att slå bollen så långt som möjligt med den allra senaste drivern?
Det heter ju, om man ska vara noga, The Royal and Ancient Game, dvs det kungliga och gamla spelet, inte The Royal and Modern Game. Kanske kommer tiden att vridas i led igen? Kanske blir 2011 ett år av matchspel med gamla fina klubbor? För mig, säkert. För många fler, förhoppningsvis.
Gott Nytt År!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)