Att en stålskaftad persimmondriver designad runt 1950 (eller till och med tillverkad då) var fullt konkurrenskraftig (och även dög att vinna majors med) är tankeväckande. Golfspelet hade då redan flera hundra år på nacken. Reglerna hade utvecklats och standardiserats. Omfattande professionella tourer fanns, precis som nu, och man spelade vartannat år om Ryder Cup. Storspelare - som Hogan, Cotton, Snead, Palmer, Nicklaus, Jacklin, Watson och Ballesteros - kom och gick och på en lägre nivå hade vanliga motions- och hobbygolfare hur kul som helst med sin favoritsysselsättning. Sporten mådde, kort sagt, alldeles utmärkt.
Det gick alltså (även om det för en nutida golfare kan tyckas märkligt) alldeles utmärkt att spela golf innan grafitskaft, titandrivers med trampolineffekt och maximalt MOI, mid sized och perimeterviktade järnklubbor med breda sulor, hybrider, GPS och laseravståndsmätare fanns. Framförallt så gick det att spela golf med samma klubbor i åtskilliga år eller under en hel golfkarriär. En välgjord persimmondriver man köpt 1965 var inte obsolet 1970 och ett set välvårdade bladklubbor kunde man hålla fast vid tills de faktiskt var helt utslitnIstället för att vart och vartannat år köpa ny utrustning för att hänga med i utvecklingen så kunde man, i lugn och ro, ägna sig åt att utveckla sitt spel.
De banor som lagts ut av mästare som MacKenzie (såsom Augusta National) eller till och med banor från Old Tom Morris tid var fortfarande inte bara spelbara utan höll ännu som mästerskapsbanor. Det var en tid då ett banrekord fortfarande var värt något och där de bästa spelarna faktskt, på ett någotsånär rimligt vis, kunde jämföra sina scorer på en viss bana med vad, till exempel, Hogan åstadkommit tio, tjugo eller trettio år tidigare.
Vill man uttrycka saken negativt så kan man naturligtvis hävda att det sakernas tillstånd jag just beskrivit berodde på att den tekniska utvecklingen stagnerat, men då förbiser man sådant som att man under samma tid (bland mycket annat) gick från propellerdrivna dubbeldäckade flygmaskiner till jetdrivna överljudsplan (och gjorde bemannade rymdfärder och månlandningar). En annan, och i min mening mer adekvat, förklaring är att såväl trä- som bladklubban redan på 1930-talet var så gott som fulländade, i vart fall inom ramarna för en traditionell utformning.. Naturligtvis så kunde man göra mer eller mindre bra klubbor på ungefär samma sätt som man kunde bygga mer eller mindre bra pianon eller violiner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar