Mellandagarna är som gjorda för läsning och en golfare läser naturligtvis gärna om golf. Problemet är att det är svårt att skriva om golf, i vart fall skönlitterärt. Ingen har fått nobelpriset för att ha skrivit om golf och jag kan inte, på rak arm, erinra mig en enda stor roman som handlar om golf. Visst förekommer golf i marginalen hos erkända författare som Updike och Rushdie liksom James Ellroy i sina mer hårdkokta alster ofta alluderar på golf men själva spelet som ämne för en roman är, uppenbarligen för svårt och utmanande även för de största författarna. Det går bra att skriva målande och med inlevelse om småsaker som liv, död och kärlek men de svindlande höjder och de bottenlösa dalar en golfares tillvaro består av låter sig inte fångas i prosa. De stora författarna inser detta och väjer för ämnet.
Dessbättre finns det på litteraturens parnass en författare (som, obegripligt, aldrig fick nobelpriset) som förstod precis hur man ska skriva om golf utan att det blir platt eller patetiskt, nämligen P G Wodehouse. Han författade ett trettital golfnoveller. De flesta finns översatta till svenska men det är, om man klarar av det, defrinitivt att föredra att avnjuta dem på originalspråket. Novellerna finns samlade i en volym som, passande nog, bär titeln "The Golf Omnibus" och undertiteln "Thirty-One Humorous Tales from the Green by the Master of Comic Fiction". Skyddsomslagen på mitt, väl tummade, exemplar pryds av en illustration av hur en sympatisk yngling insisterar på att spela sin boll som den ligger.
Wodehouse kunde sin golf men än bättre kände han den mänskliga naturen och hans litterära grepp är att inte så mycket skriva om spelet som sådant utan att använda golfen - som på ett så brutalt sätt blottlägger en människas karaktär - för att behandla de stora existensiella frågorna. Eftersom han hade förmågan att göra detta på ett underhållande sätt och då det han skrev åtminstone föreföll att handla om golf kom hans noveller att betraktas som underhållningslitteratur eller, som det står på skyddsomslaget, "Comic Fiction". Eftersom de kulturpretton som tycker sig kunna avgöra vad som är stor konst eller god litteratur är för små andra för att förstå vare sig humor eller golf fick Wodehouse aldrig den uppskattning han så väl hade förtjänat men det hindrar ju inte att vi, som vet bättre, läser honom.
Själv var Wodehouse väl medveten om sitt låga anseende som författare och hans novell "The Clicking of Cuthbert" är en grimas åt det litterära etablissemanget (och en rå drift med "svår" litteratur och pretentiösa dilettanter). I novellen låter han en av dess huvudpersoner, den uppburna ryske författaren Vladimir Brusiloff, säga: "No novelists any good except me. Sovietski - yah! Nastikoff - bah! I spit me of zem all. No novelists anywhere any good except me. P. G. Wodehouse and Tolstoi not bad. Not good, but not bad. No novelists any good except me." Utan att, för den som inte redan läst berättelsen, avslöja handlingen kan sägas att det, när historien framskrider, visar sig att den litteräre giganten har fullt klart för sig vad som är viktigt här i livet.
Vad Wodehouse i flera av sina noveller beskriver är att lycka inte är att spela felfri golf. Tvärtom varnar han för de faror som ligger på lur för den hängivne hackare som, på det ena eller andra sättet, lyckas uppnå sin dröm att spela på scratch. Mycket handlar om vänskap och kärlek men skulle det gå galet på någon av de fronterna så, tja "there´s always golf". Man kan se berättelserna som moraliteter och de är avgjort mindre tramsiga än många religiösa texter. Sin visdom sammanfattar författaren i den odödliga meningen: "A woman is only a woman, but a hefty drive is a slosh."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar