Junior och hans klubbor

Junior är en av mina bästa golkompisar. Han har spelat golf sedan han var en tvärhand hög och gör i princip allt bättre än vad jag gör det. Jag misstänker starkt att det beror på att våra duktiga pros lärt honom en så gott som perfekt sving (till skillnad från den sorgliga lågprisvariant de lurat på mig). En sak jag särskilt uppskattar hos Junior är att han, trots att han slår mycket längre och mer kontrollerat än vad jag gör, kan putta och chippa och limma wedgar (är det inte klubbmakare som gör det?), alltsomoftast låter mig vinna en match. Fast då har han oftast spelat från backtee medan jag gjort den en aning mer bekvämt för mig genom att slå ut från gult.

I sin bag har Junior - glädjande nog - riktiga bladklubbor, nämligen ett set Golfsmith Professinal Grind. Modellen kom 1998 och är ett riktigt seriöst, smitt, blad. Golfsmith är en av de stora tillverkarna av sk komponenter, främst klubbhuvuden, men här handlar det inte om (pirat-)kopior utan om högkvalitativa grejor. Just de här bladen (dvs inte just Juniors utan likadana) har både spelats och vunnits med på tourerna.

För att det ska bli en klubba krävs naturligtvis, utöver själva huvudet, ett bra skaft och - inte minst viktigt - ett bra grepp. Juniors klubbor är skaftade med Rifle Tour Flighted 5.5 och försedda med klassiska Tacki-Mac grepp. Skaften är en halvtum längre än vad som anses vara standard och 5.5 betyder att de är aningen styvare än vad de flesta betraktar som regular, dvs styvare än Dynamic Gold regular. Tour Flighted betyder att skafte är anpassade så att att de ska ge en högre bollbana med de långa järnen och en lägre (mer penetrerande) bollbana med de korta järnen.

Den viktigaste klubban är, som alla vet, puttern och även här är Juniors utrustning retro. Han rullar i puttarna med en klassisk PING Scottsdale Anser. Det är naturligtvis inte en originalscottsdale utan en sk remake från 1990-talet gjord i beryllium/nickellegering (BeNi). Skaftet är kapat till 33 tum och huvudet försett med en laddning blytejp (för att kompensera för det kapade skaftet så att svingvikt och balans blir OK) och försett med ett oversize grepp.


Resten av vad han har i bagen är inget att skriva om i en retroblogg.

Golfpunkten

I ett tidigare inlägg skrev jag om Golfpunkten, golfhallen som ligger längs E18 mellan Stockholm och Norrtälje, precis vid avfarten mot Åkersberga och tvärs över vägen från Ullna sett. Jag tänkte inte mycket på det men enligt statistiken är detta det mest intressanta inlägg som postats här på bloggen. Nu är jag skeptisk mot statistik men att det inlägg jag kallade "En retro golfhall" på ganska kort tid kom att generera det högsta antalet sk sidvisningar är ett faktum.

 

Vad är det då som är så retro med Golfpunkten? Jo, naturligtvis, att den kom till innan metalwoods och grafitskaft kom att ta över golfscenen. I slutet av 1980-talet, när hallen byggdes, spelade de allra flesta med träklubbor av riktigt trä och de grafitskaft som fanns var dyra och dåliga. Det var en framsynt satsning som gjordes och den väckte (faktiskt!) internationell uppmärksamhet. Konceptet, en inomhusrange med utslagsplatser i flera plan, gissar jag att man helt enkelt snodde från Japan (och så mycket know-how som japanerna snott genom åren är väl inget att säga om det).

 

 Ett exempel på de internationella uppmärksamhet Golfpunkten rönt är att den inte bara omnämns utan även förekommer på bild i David Leadbetters bok (en av de många som i raskt takt producerades när det var dags att casha in medan Faldo ännu var het) "Positive Practice". Bildtexten lyder: "The young Swedish players I teach are particularly motivated to learn and improve, focused on becoming the best they can be. Avid practisers, they grow up in a culture which places great emphasis on self-improvement - witness the Dome, a state-of-the-art practice facility in Stockholm"

Efter cirka två decennier var hallen ganska trött och i behov av en renovering. Om jag förstått saken rätt så är det Ullna (i någon form) som köpt hallen (eller det bolag som äger den) av familjen Norrthon (som drivit den och den intilliggande  Rosenkälla golfbana) från starten.

 

 I samband med övertagandet genomgick Golfpunkten 2007 inte bara den välbehövliga renoveringen av själva golfhallen utan de övriga utrymmena byggdes om (och till) ganska radikalt. Entrén flyttades, den gamla puttninggreenen (ett skämt med supersnabb nålfiltmatta limmad på golvspånskivor) har ersatts med en ny och mycket bättre green och dessutom har man byggt en (suveränt bra) green där man kan träna chippning under hyfsat realistiska betingelser.

I övrigt finns en bemannad reception, en shop, en cafeteria där Viasats golfsändningar brukar rulla på två stora plattTVskärmar (av vilka en finns i anslutning till en bekväm soffgrupp där man, om man inte vill se på TV, kan bläddra eller rentav fördjupa sig i den golflitteratur som står i en liten hylla) och konferensutrymmen. Böckerna är genomgående några (eller åtskilliga) decennier gamla och ger alltså Golfpunkten extra retropoäng.

 

På det stora hela så har Golfpunkten blivit bättre. Mycket bättre än vad den var alldeles innan renoveringen/ombyggnaden. Själva hallen är ljusare och fräschare (men kall! Ta med en ylletröja!) och man har dessutom lyxat till det med fräscha bollar (Callaway Practice). Bollarna samlas in löpande med en automatisk uppfordringsanordning (som i vart fall innan renoveringen rätt ofta tjuvstannade) som forslar bollarna till två stora, öppna, lårar (en på bottenplanet och en på mellanvåningen, ur vilka man öser dem i hinkar som man sedan bär till sin utslagsmatta.

Det egentligen enda som inte förändrats till det bättre är att cafeterian, även om det som serveras är fräscht och aptitligt, är just bara en cafeteria. Förr fanns en, låt vara enkel, restaurang där man kunde få en inte alltför eländig dagens lunch och det passade mig perfekt eftersom jag i jobbet ofta åker sträckan Norrtälje-Stockholm och då brukar kunna passa på att stanna till för att slå några bollar. 

 Va? Var inte ALLT bättre förr? Jo, visst är det, åtminstone på det stora hela taget, så men det är med gamla golfhallar (och banor) precis som med gamla fina klubbor; De måste hållas i skick och ibland är det nödvändigt med en helrenovering. För att de ska kunna finnas kvar så att vi kan fortsätta att ha glädje av dem. Att genom en lyckad renovering ge Golfpunkten en livstidsförlängning är helt retrorätt.

Ni vet väl?

Resultatet av den senaste undersökningen här på bloggen, vilket möjligen kan tolkas som att många av de som följer bloggen inte är tonåringar, föranleder följande påpekande/tips:


Om ni har svårt att se de ganska små bilder som är infogade i vissa inlägg (eller om ni av någon anledning helt enkelt vill titta närmare på bilden) så är det bara att klicka på dem så visas de i större format. Verkar detta för avancerat så kan ni kanske be någon yngre person i er omgivning att hjälpa er?

Mera hickory

Kanske något för Leif Modin och andra proffs som snöat in på hickorygolf?

Sjuttiotal

 

På sjuttiotalet var det inte Stora björn utan The Golden Bear som dominerade golfhimlen och mer sjuttiotal än den mysko instruktionsbok i seriealbumsformat som hans spökskrivare Ken Bowden och tecknaren Jim McQueen knåpade ihop blir det inte. Boken var måhända nyskapande men bildade knappast skola.

 Innehållet är i stort sett detsamma som i dussintals andra, mer konventionella, instruktionsböcker skrivna i någon av de stora stjärnornas namn. Kul, för att inte säga kult, men knappast i klass med Hogans "Five Lessons".

En koppling finns emellertid mellan Nicklaus seriealbum och Hogans bok. Båda publicerades nämligen från början som artiklar (eller vad man nu ska kalla det när man lägger in seriestrippar i en golftidning) för att i efterhand ges ut i bokform.

Gamla stötar?

Jahapp, så var undersökningen om drivers, dvs vad läsarnas första sådana var gjorda av för material, klar. Trä vann, knappt. Åtta svarande hade börjat med en riktig trädriver (och hälften av dessa med en persimmonklubba). Sju svarade att deras första driver var en metalwood. Ingen sade sig ha börjat med en driver av plast (vilket inte var helt ovanligt på 1970-talet) eller grafit.

Hur ska man då förhålla sig till det resultatet? Vilken blir analysen? En nära till hands liggande slutsats är att bloggens läsekrets till övervägande delen utgörs av gamla stötar. Jag får nog fundera litet på vad som döljer sig bakom siffrorna.


Fast det är en liten aning förvånande att ingen tycks ha börjat spela med en driver med ett huvud gjort av grafit. Det var ju framtidsmaterialet innan utrustningsindustrin upptäckte titan. Japanerna, särskilt Yonex, gjorde några ruggigt fina klubbor med (för den tiden) riktigt vassa skaft i borförstärkt grafit. Dyra som synden var de också. Litet retro, faktiskt, i all fall A.D.X. 200 och A.D.X. Tour som hade konventionellt utformade (fast större) klubbhuvuden med bottenplatta och riktig lindning rund skaftifästningen. Jag minns när jag spelade på Ullna och gick i samma boll som en japansk gentleman som själv spelade med en Daiwa titandriver. Han var mycket förvånad över hur litet det lär när jag träffade bollen men efter några hål så trodde han sig ha sammanhanget klart för sig och frågade "Is it persimmon?" på vilket jag svarade "No, it´s japanese."


Fast så alldeles fel ute var han inte för ljudet (och i viss mån känslan) ligger definitivt närmare en klassisk träklubba än en metalwood. Snyggare än plåtklubbor var de också. Är, förresten. Jag har några i garderoben.  Kanske det blir ett inlägg om dessa, tydligen relativt okända, klubbor så småningom

Det var bättre förr

Jag ser mig själv som golfare. OK, jag är inte någon märkvärdigt bra golfare - definitivt inte av elitklass - men jag är hängiven och älskar verkligen det här hopplösa spelet. Ute på klubben ser jag mig också som medlem. Jag hör till klubben och, för att bli en aning högtravande, känner gemenskap och solidaritet med klubben och dess övriga medlemmar. Som medlem följer jag de beslut (även om jag ibland, som när man införde förbud mot riktiga spikar, kanske tycker att de är knäppa) klubben fattar och stöttar i den mån jag kan och blir tillfrågad. När jag någon gång  spelar på en annan klubbs bana så ser jag mig som en gäst som, mot erläggande av en mindre avgift, har förmånen att spela på banan som om jag vore medlem.

Från Svenska Golfförbundet ser man sådana som mig primärt som kunder och just nu verkar man lägga ner mycket krut på att lära klubbarna att se sina medlemmar på samma sätt. Det tycker jag är illa. Ska golfen drivas enligt strikt kommersiella principer och vi som älskar och ägnar oss åt spelet primärt ses som kunder (vilket väl, definitionsmässigt, är detsamma som folk som ska klås på pengar) så vill jag inte vara med längre. I så fall behöver golfen inga klubbar och, definitivt, inget förbund. Affärsverksamhet bedrivs bäst av penninghungriga kapitalister/entreprenörer och i bolagsform. Är det så man från förbundshåll vill ha det så vore väl den närmast till hands liggande strategin att (öppet) verka för ett nedläggande av de ideella föreningar som utför förbundets medlemsbas och ombildning av SGF till koncernstyrelse/moderbolag för Svensk Golf AB?