Bloggens trogna läsare har vid det här laget antagligen förstått att jag odlar ett intresse för just Wilsons bladklubbor. Det finns många mer eller mindre goda skäl till detta. Ett är att Wilson hör till de tillverkare som genom året behållit och successivt förfinat designidéer snarare än att hela tiden komma med radikalt nya modeller. Fast 1988 gjorde man just det. Då kom gooseneckbladet. Många anser att det här bladet är det bästa Wilson någonsin gjort. Klart är att det är det mest lättspelade.
Att det är lättspelat har två orsaker. Den ena är att själva bladet är stort. När man adresserar bollen kan man tro att det är en PING-klubba man håller i. Bladets rent fysiska dimensioner ger det ett högt M.O.I. Den andra orsaken är den kanal som löper längs bladets baksida och som ger det åtminstone en antydan till perimeterviktning eller i vart fall en hyfsat låg tyngdpunkt. Just den detaljen togs senare upp av Hogan som på 1990-talet gjorde att apexblad i sk channelback-modell. Den norska uppstickaren Mgolf:s hypade Forgiving Blade byggde på samma idé och nyligen har Callaway använt den i sin bladklubba.
Vad som hade mindre betydelse är den egenhet som gav modellen dess namn, nämligen att det är försett med en påtaglig offset (dvs är "goosed"). Staff Gooseneck kunde som standard får antingen med Dyna-Step stålskaft eller Countertorque boron/grafitskaft (tillverkat för Wilson av Aldila). Greppet var (naturligtvis) det klassiska Golf Pride Victory. Modellen återlanserades en bit in på 1990-talet, då med beteckningen FG-53.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar