Järntvåor

En bukett vackra järntvåor. Från vänster Wilson Staff Tour Blade -88, Misushiba Tour Developed TD-1, Founders Club 200-series, Spalding Tour Edition Custom Crafted och Hogan Apex PC

När jag förra säsongen köpte ett nytt set bladklubbor blev jag först något överaskad av att priset inte var så högt som jag hade räknat med men ganska snart så insåg jag att detta, åtminstone delvis, hängde samman med att setet bara bestod av sju klubbor och inte de åtta som man ju är van vid. För ett komplett set järnklubbor utgörs ju, eller har i vart fall de senaste decennierna bestått av, PW-3. Jag frågade pron om järntrean kommit bort och han därför sålde just det här setet extra billigt men fick till svar att just den här konfigurationen, PW-4, numera var tillverkarens (Mizuno) standard. Järntrean var tydligen så få som använde att man valt att tillhandahålla den endast som tillval. De flesta väljer, fick jag veta, istället en hybrid och rätt många lägger tydligen bort även järnfyran till förmån för en sådan.


Visst kan jag förstå att man som tillverkare måste slopa järntrean om majoriteten av kunderna inte vill betala för den. Det jag inte riktigt kan förstå är  att detta gäller ett set smidda blad av tourkvalitet. Hade det varit sk förlåtande klubbbor hade det varit en annan sak men smidda blad är ju precisionsinstrument för dem som kan spela golf och njutningsmedel för oss andra. Behöver man eller vill man ha lättspelade klubbor så köper man väl inte smidda blad? 


Annat var det förr och man behöver inte gå alltför många år bakåt i tiden för att hitta set vilka, som standard, omfattade även järnklubba nummer två. Sådana ser man knappast ens i tourspelarnas bagar idag (utom, möjligen, när det blir dags för The Open). Dessbättre är det fritt fram för vem som helst som vill att skaffa sig ett set riktiga bladklubbor, med järntvåa, och det är bara en av bonusarna med att vara retrogolfare. En annan är att järntvåorna från den tid då dessa fortfarande ingick i standardsetet för en seriös golfare är specade ungefär som en modern järntrea och alltså fullt spelbara.


Känslan av en perfekt träffad järntvåa är lika svår att beskriva som den är att överträffa. Varför man inte ska unna sig att någon gång få uppleva den är en (av väldigt många) saker jag inte begriper. Visst finns det lättare sätt att förflytta en golfboll 175 meter (eller hur långt man nu slår) men det är inte vad det handlar om. Att förflytta en liten vit boll är, inser vem som helst, en i grunden meningslös sysselsättning. Det är hur man gör det som skänker den mening.


Golf handlar om att lyckas så bra som möjligt med något som är svårt, Ju lättare man gör det desto mer tar man bort från spelet. Det är svårigheterna och att försöka övervinna dem som är spelets själ. Därför borde varje golfare äga en järntvåa, träna med den och spela med den. Visst kommer många - kanske de flesta - av hans slag med järntvåan att bli mediokra eller till och med misslyckade. Säkert skulle han slå många fler bra slag med en träfemma (eller en hybrid) men någon gång då och då så ler golfgudarna mot honom. Bollträffen känns knappt i händerna, bollen lyfter och verkar närmast accelerera i en vacker båge och försvinner nästan utom synhåll innan den påbörjar dykningen mot målet. Sublimt! Vad spelar det för roll vad scoren blev den dagen?


Titta på klubborna på bilden ovan. Vill du verkligen ha en hybrid i din bag?