En annan gammal putter (och mer om Calamity Jane)

My mode of putting is as follows: The weight of my body is almost entirely supported upon my left leg, while I play off the right. In gripping my club, my grasp is somewhat lower on the leather than when I am playing any of the ordinary strokes, my usual interlocked grip being still the same, my hands meeting and looking almost like one. A line drawn nearly opposite my left heel would touch the ball, while my arms are placed closely by my sides. My right thigh provides a very slight rest for my right forearm. This in brief is the position in which I stand when I am ready to putt.

On the manner of striking the ball every golfer possesses his own opinion, some arguing that it should be simply tapped, others that the club should follow through. Judging by my own style, I imagine I do neither the one nor the other, but blend both styles, although I am perfectly well assured upon ore point, that there must be no semblance of a jerk or a chop. Tutting should be the same as the majority of other strokes in this respect - it should be accomplished with a smooth, even action.

Bilderna ovan föreställer och orden ovan är skrivna av John Henry Taylor, en av sin tids främste spelare. Han ingick, tillsammans med Harry Vardon och James Braid, i Det Stora Triumviratet (en benämning på dessa tre golfare som under några decennier dominerade mästerskapsgolfen vilket, på den här tiden, var liktydigt med The Open. Taylor inledde triumviratets abonnemang på titlen när hann 1894 för första gången graverades in på trofén och avslutade det när han 1913 (året innan det första världskriget bröt ut och britterna fick annat att tänka på än golf) för femte och sista gången lyfte The Claret Jug.

Redan på den tiden var det så att den golfande allmänheten gärna ville i sina bagar ha likadana klubbor som de stora mästarna spelade med och precis som nu så förstod man att slå mynt av detta. Taylor var framförallt ansedd som sin tids överlägset bäste på att hantera den klubba som kallades för mashie. På den här tiden var det vanliga att man skaffade sina klubbor en och en. Det sk matchade setet kom först sedan stålskaftet slagit igenom. Efterfrågan på en J. H. Taylor Mashie var stor, något som Taylor och hans kollega George Cann hade glädje av. Firman Taylor & Cann, baserad i Surrey, drev från 1894 och fram till krigsutbrottet, då verksamheten upphörde, en framgångsrik tillverkning och försäljning av golfklubbor.

Med ledning av den historieskrivningen kan jag alltså konstatera att den putter med Cann & Taylor och J. H. Taylors autograf i faksimil stämplade på baksidan som jag köpte i går (tillsammans med några andra gamla klubbor)är tillverkad någon gång 1894-1913.


Klubban är i, för sin ålder, förvånansvärt gott skick. Den kan naturligtvis vara såväl renoverad som omskaftad ett antal gånger men min känsla är att det snarare handlar om ett väl använt men ömt vårdat exemplar. Skaftifästningen glappar men knappt märkbart och inte så att det stör (eller ens känns) vid puttningen. Greppet är väldigt torrt men sitter fast och är förmodligen fullt användbart om man fettar in det.

Hur är det då att putta med en hundra år gammal putter? Går det? Eller är en sådan här klubba bara att betrakta som en rolig antikvitet och en snygg väggprydnad? Svaret är att jag inte skulle tveka att ha den här puttern i min ordinarie bag annat än, möjligen, för att jag är litet rädd om klubban. Precis som en hundra år gammal hammare, om den var välgjord från början, fungerar minst lika bra som en nytillverkad så är den här klubban minst lika bra att putta med som en ny klubba just hemkommen från någon kinesisk fabrik. 

I mina ögon är den bättre. Riktigt hantverk är alltid överlägset maskinell masstillverkning och den här puttern är garanterat handsmidd. Det står så på den och den garantin har J. H. Taylor själv skrivit under. 


Om jag ger mig på att spela hickorygolf så kanske den här puttern får bli mitt vapen på greenerna men säkert är det inte. Samtidigt med taylorputtern blev jag nämligen ägare till en annan hickoryskaftad bladputter tillverkad av J. Winton i Montrose och den känns, om möjligt ännu bättre i mina händer, men den får vi återkomma till senare.


När jag forskade efter wintonputterns ursprung stötte jag på en intressant (och för mig dittills okänd) uppgift. Det var Winton som tillverkade den ursprungliga Calamity Jane och, tydligen, med det namnet. Den Calamity Jane som blev så berömd i Bobby Jones ägo var en replik av den ursprungliga puttern med samma namn.


edit. Här är en som tydligen har full koll på hur det var med Robt. T. Jones jr:s putter.


edit. Ytterligare en version: Calamity Jane Putter (as used by Bobby Jones) - The original Calamity Jane putter used by Bobby Jones was a simple offset blade putter, forged by Condie and sold by William Winton. It was nearly 20 years old and was already nicknamed by the time it was given to Jones in 1920. According to a 1960 letter from Jones, he replaced the putter with a duplicate in 1926. Made by Spalding and known as Calamity Jane II, this putter helped Jones win the last 10 of his major championships. He later gave it to the USGA Museum, where it is now on public display. The original Calamity Jane is at the Augusta National Golf Club.
(Texten är hämtad från the British Golf Museums hemsida vilket väl får anses borga för dess tillförlitlighet.)