Retrogolfbloggens kartläggning av golfsverige 2010 fortsätter. Den senaste enkäten visar att två tredjedelar av golfarna bär sina bagar och att det är lika många som anlitar caddie som det är som drar sin bag efter sig på en vagn. De som använder vagn av den typ man skjuter framför sig är mindre än en tredjedel så många som bärarna.
Den förra enkäten avslöjade att en majoritet av golfarna, i vart fall i någon utsträckning, spelar med retroutrustning.
tisdag 30 november 2010
Varför persimmon?
En partsinlaga, javisst, men väl värd att läsa.Särskilt följande stycke tycker jag tar sikte på något mycket väsentligt:
"Perhaps something is missing from golf. The trend of players leaving the game points to something - something deeper than tough times or a slow economy. The grandiose "technological" experience golf equipment companies promote, but seldom deliver, sucks the spirit from the game, and eliminates the simple joy of just getting the ball in the hole."
Golf ska vara en lek. I sin iver att sälja flera klubbor och annan utrustning har industrin tagit fasta på försäljningsargument som bryter ner detta underbara spel till siffror och statistik. Det handlar inte längre om känsla utan om spinntal, launch angle, svingspeed, COR., MOI., GIR, fairwayträffar och putts per GIR. Hur kul och avspänt är det? Jakten på det teknologiskt fulländade och perfekt utprovade redskapet skapar prestationsångest snarare än golfglädje och förvandlar leken till något som ligger betänkligt nära arbete.
Gör dig själv en tjänst. Köp inte en ny, högteknologisk, driver i vår. Leta rätt på en gammal träklubba istället. Se hur vacker den är (eller kan bli när du snyggat till den). Hör hur en ren träff låter och (åter-)upptäck tillfredställelsen av att slå en 180-metersdrive mitt i fairway.
"Perhaps something is missing from golf. The trend of players leaving the game points to something - something deeper than tough times or a slow economy. The grandiose "technological" experience golf equipment companies promote, but seldom deliver, sucks the spirit from the game, and eliminates the simple joy of just getting the ball in the hole."Golf ska vara en lek. I sin iver att sälja flera klubbor och annan utrustning har industrin tagit fasta på försäljningsargument som bryter ner detta underbara spel till siffror och statistik. Det handlar inte längre om känsla utan om spinntal, launch angle, svingspeed, COR., MOI., GIR, fairwayträffar och putts per GIR. Hur kul och avspänt är det? Jakten på det teknologiskt fulländade och perfekt utprovade redskapet skapar prestationsångest snarare än golfglädje och förvandlar leken till något som ligger betänkligt nära arbete.
Gör dig själv en tjänst. Köp inte en ny, högteknologisk, driver i vår. Leta rätt på en gammal träklubba istället. Se hur vacker den är (eller kan bli när du snyggat till den). Hör hur en ren träff låter och (åter-)upptäck tillfredställelsen av att slå en 180-metersdrive mitt i fairway.
måndag 29 november 2010
Att spela golf av dr Cary Middlecoff
Doktor Cary Middlecoff? Jo, han hann faktiskt skaffa sig titeln som amatör då han utbildade sig till tandläkare. Någon praktisk verksamhet inom yrket kom han emellertid aldrig att ägna sig åt. Det var andra hål som intresserade honom.
Som professionell golfspelare vann han den tredje tävling på USA-touren han ställde upp i, Charlotte Open 1947. Den titeln kom att följas av många fler och bland dessa märks två vinster i US Open, 1949 på Medinah och 1956 på Oak Hill. Vid båda dessa tillfällen lämnade han, bland andra, Ben Hogan bakom sig i sammandraget. 1956 vann Middlecoff också US Masters (där han åtta år tidigare kommit tvåa).
Middlecoff var känd för att vara en av sin tids längsta med drivern. Tyvärr var han också känd som en av de långsammaste spelarna på touren och han kunde ta mycket lång tid på sig på greenerna innan han slutligen ställde upp sig för att rulla bollen mot hålet.
Den välvilliga tolkningen av detta oacceptabla beteende är naturligtvis att Middlecoff var perfektionist. Förmodligen så hade han blivit en bra tandläkare. Hans sinne för perfektion och detaljer kommer annars till uttryck i den instruktionsbok som bär hans namn (och som är ämnet för detta inlägg). Att spela golf kom ut på svenska 1964 (och trycktes i en andra upplaga året därpå). Den engelskspråkiga originalversionen bär titeln Cary Middlecoff´s Master Guide to Golf och kom ut 1960.
Boken är, av någon för mig obegriplig anledning, disponerad som en uppslagsbok i vilken olika ämnen avhandlas i bokstavsordning. Under bokstaven A hittar man således ett avsnitt med rubriken ADRESSERING och ett med rubriken APPROACH PUTT. Det senare består av en hänvisning till PUTTNING (som man återfinner under bokstaven P).
Det rikt illustrerade kapitlet om puttning börjar på sidan 178 och slutar på sidan 213. En hel liten bok i sig och bara det en anledning att läsa boken. När man gjort det blir man kanske en bättre puttare. Eller så blir man mest förvirrad över allt man tydligen måste tänka på för att rulla en liten boll och kommer att ta lika lång tid på sig på greenerna som den gode doktorn lär ha gjort.
Ett annat intressant kapitel är det som heter BLÅST (under bokstaven B) och som tar sin början på sidan 27 och fortsätter till sidan 46. Tjugo sidor om vind och hur den påverkar spelet. Man märker att författaren hade bra koll på vad som verkligen är väsentligt för en golfare.
Hittar ni den här boken så läs den. Och försök att hitta den. Den är bra och inte mycket har hänt sedan 1960 som gjort den omodern. Blåsten, till exempel, fungerar på precis samma sätt idag som den gjorde när Middlecoff vann sina majortitlar.
Som professionell golfspelare vann han den tredje tävling på USA-touren han ställde upp i, Charlotte Open 1947. Den titeln kom att följas av många fler och bland dessa märks två vinster i US Open, 1949 på Medinah och 1956 på Oak Hill. Vid båda dessa tillfällen lämnade han, bland andra, Ben Hogan bakom sig i sammandraget. 1956 vann Middlecoff också US Masters (där han åtta år tidigare kommit tvåa).
Den välvilliga tolkningen av detta oacceptabla beteende är naturligtvis att Middlecoff var perfektionist. Förmodligen så hade han blivit en bra tandläkare. Hans sinne för perfektion och detaljer kommer annars till uttryck i den instruktionsbok som bär hans namn (och som är ämnet för detta inlägg). Att spela golf kom ut på svenska 1964 (och trycktes i en andra upplaga året därpå). Den engelskspråkiga originalversionen bär titeln Cary Middlecoff´s Master Guide to Golf och kom ut 1960.
Boken är, av någon för mig obegriplig anledning, disponerad som en uppslagsbok i vilken olika ämnen avhandlas i bokstavsordning. Under bokstaven A hittar man således ett avsnitt med rubriken ADRESSERING och ett med rubriken APPROACH PUTT. Det senare består av en hänvisning till PUTTNING (som man återfinner under bokstaven P).
Det rikt illustrerade kapitlet om puttning börjar på sidan 178 och slutar på sidan 213. En hel liten bok i sig och bara det en anledning att läsa boken. När man gjort det blir man kanske en bättre puttare. Eller så blir man mest förvirrad över allt man tydligen måste tänka på för att rulla en liten boll och kommer att ta lika lång tid på sig på greenerna som den gode doktorn lär ha gjort.
Ett annat intressant kapitel är det som heter BLÅST (under bokstaven B) och som tar sin början på sidan 27 och fortsätter till sidan 46. Tjugo sidor om vind och hur den påverkar spelet. Man märker att författaren hade bra koll på vad som verkligen är väsentligt för en golfare.
Hittar ni den här boken så läs den. Och försök att hitta den. Den är bra och inte mycket har hänt sedan 1960 som gjort den omodern. Blåsten, till exempel, fungerar på precis samma sätt idag som den gjorde när Middlecoff vann sina majortitlar.
söndag 28 november 2010
Pyssel
På bilden här intill syns två laminerade träklubbor (Bridgestone Inceptor) som jag snabbrenoverade i somras (efter att ha köpt dem i prylboden i Burs) för att kunna spela med dem utan att de tog skada. Jag var aldrig riktigt nöjd med det snabbjobbet så nu tänker jag göra om det. Dessutom så hade jag visst lovat Ari att fixa hans pingklubbor.
De jobb jag tänkt pyssla med handlar mest om kosmetik. Vill man göra mer avancerade ingrepp finns en ovärderlig manual (som skymtar på bilden ovan), nämligen Maltbys Golf Club Repair in Pictures (tack, Fredrik!).
Perfektion, är det något att sträva efter?
Att sträva efter perfektion - trots att den är omöjlig att uppnå - inom golfen är mänskligt. Det betyder inte att det är bra. Tvärtom så tror jag att jakten på det perfekta i många avseenden kan vara förödande.
Golf spelas ute i naturen och naturen är inte prefekt (annat än som natur betraktad). Det finns inga gränser (andra än de gällande lagstiftning och tillgängliga ekonomiska resurser sätter) för hur stora ingrepp man kan göra i naturen för att få vad man uppfattar som perfekta förutsättningar för spelet.Visst kan man på det sättet åstadkomma mycket men själv föredrar jag banor där man gjort så litet som möjligt. Detta förutsätter naturligtvis att underlaget från början är lämpat för golfspel.
Många lovande (eller till och med stora) spelare har, i sin strävan att nå perfektion, gått ner sig ohjälpligt i det så kallade svingträsket. Att Nick Faldo lyckades med att från grunden bygga om en sving som gett honom stora framgångar för att sedan börja samla majortitlar satte nog myror i huvudet på många. Att det fungerade för honom innebär inte att det är rätt väg att gå för andra. Tvärtom är det mycket som talar för att han var ett sådant där undantag som bekräftar regeln.
Spelare, med allt annat än perfekta svingar, har haft lysande karriärer. Lee Trevino, som länge var en av de allra bästa, hade en sving som ingen instruktör skulle lära ut och Jim Furyk är ett aktuellt exempel på hur långt det kan bära att spela med det man har och koncentrera sig på att skjuta bra scorer snarare än på tekniska detaljer.
På den lägre nivå där vi motionsspelare befinner oss räcker en fungerande sving långt, särskilt om den kombineras med ett kompetent närspel och en stabil puttning. Jag tror inte att det överhuvudtaget är relevant för oss att eftersträva svingmässig perfektion. Att göra det är naturligtvis en fullt legitim hobby (och hobbies får, som bekant, vara slöseri med tid och pengar) men vill vi nå bättre resultat ute på banan så är det nog mer fruktbart att ta sig en funderare på hur vi ska ta oss runt banan med de slag vi faktiskt har i bagen. Eller kanske ta en spellektion eller sätta sig och analysera och diskutera en rond med en pro?
Att vi inte kommer att ens genom aldrig så många lektioner eller flitig träning lyckas förvandla oss från mediokra hackare till perfekta slagmaskiner har förmodligen åtminstone de flesta av oss som sysslat med sporten i några år insett. Svårare är det att stå emot den massiva reklam som oupphörligt sköljer över oss och de artiklar som predikar vad som står att vinna med den senaste utrustningen, särskilt om man provat ut den vetenskapligt i en sk svingstudio med laser, radar och datorer som sätter siffror på våra patetiska ansträngningar. Vi har också under flera år fått veta att inte bara banguider med måttangivelser utan även avståndsmätare och GPS är nödvändiga tillbehör för den som tar sin golf på allvar.
När jag möter en notorisk 24-handicapare vars typiska slag är en våldsam slice och som inte kan duffa två järnnior i rad lika långt och med samma bollbana men som vet (eller tror sig veta) vad han har för svingspeed, launch angle och spinntal med sin nya driver och som noga mäter avståndet till flaggan före varje inspel men som fortfarande är en 24-handicapare som konsekvent missar såväl fairways som greener så undrar jag om den hysteriska utvecklingen på materialsidan inte mest handlar om hype och om att tjäna maximalt med pengar på lättlurade golfare. Det gick nämligen alldeles utmärkt (och var minst lika roligt och avsevärt mycket billigare) att vara en sliceande 24-handicapare även för 20, 30, 40 eller 50 år sedan med ett halvset gamla trä- och bladklubbor. Man kan köpa nya klubbor (och annan utrustning) men man kan aldrig köpa sig ett spel.
Nej, att sträva efter perfektion är nog bara för ett mycket litet fåtal. Dem önskar jag lycka till. Vi andra gör bättre i att försöka ha så roligt som möjligt. Att acceptera att golf är en lek och ett spel. Jag tycker att vi mäter våra prestationer alldeles för mycket och på fel sätt. Det nojas för mycket över siffror och de flesta siffror vi tar fram (scorekort, handicap, statistik över allt från hur många fairways vi missar till hur många puttar vi slår, hur kort vi slår våra drives osv etc) är mer ägnade att göra oss deprimerade än att skänka oss glädje. Varför spelar så få foursome match under sina sällskapsronder? Det är den roligaste spelaformen och man kan alltid (inte utåt men tyst för sig själv) skylla en förlust på sin parters misstag.
Golf spelas ute i naturen och naturen är inte prefekt (annat än som natur betraktad). Det finns inga gränser (andra än de gällande lagstiftning och tillgängliga ekonomiska resurser sätter) för hur stora ingrepp man kan göra i naturen för att få vad man uppfattar som perfekta förutsättningar för spelet.Visst kan man på det sättet åstadkomma mycket men själv föredrar jag banor där man gjort så litet som möjligt. Detta förutsätter naturligtvis att underlaget från början är lämpat för golfspel.
Många lovande (eller till och med stora) spelare har, i sin strävan att nå perfektion, gått ner sig ohjälpligt i det så kallade svingträsket. Att Nick Faldo lyckades med att från grunden bygga om en sving som gett honom stora framgångar för att sedan börja samla majortitlar satte nog myror i huvudet på många. Att det fungerade för honom innebär inte att det är rätt väg att gå för andra. Tvärtom är det mycket som talar för att han var ett sådant där undantag som bekräftar regeln.
Spelare, med allt annat än perfekta svingar, har haft lysande karriärer. Lee Trevino, som länge var en av de allra bästa, hade en sving som ingen instruktör skulle lära ut och Jim Furyk är ett aktuellt exempel på hur långt det kan bära att spela med det man har och koncentrera sig på att skjuta bra scorer snarare än på tekniska detaljer.
På den lägre nivå där vi motionsspelare befinner oss räcker en fungerande sving långt, särskilt om den kombineras med ett kompetent närspel och en stabil puttning. Jag tror inte att det överhuvudtaget är relevant för oss att eftersträva svingmässig perfektion. Att göra det är naturligtvis en fullt legitim hobby (och hobbies får, som bekant, vara slöseri med tid och pengar) men vill vi nå bättre resultat ute på banan så är det nog mer fruktbart att ta sig en funderare på hur vi ska ta oss runt banan med de slag vi faktiskt har i bagen. Eller kanske ta en spellektion eller sätta sig och analysera och diskutera en rond med en pro?
Att vi inte kommer att ens genom aldrig så många lektioner eller flitig träning lyckas förvandla oss från mediokra hackare till perfekta slagmaskiner har förmodligen åtminstone de flesta av oss som sysslat med sporten i några år insett. Svårare är det att stå emot den massiva reklam som oupphörligt sköljer över oss och de artiklar som predikar vad som står att vinna med den senaste utrustningen, särskilt om man provat ut den vetenskapligt i en sk svingstudio med laser, radar och datorer som sätter siffror på våra patetiska ansträngningar. Vi har också under flera år fått veta att inte bara banguider med måttangivelser utan även avståndsmätare och GPS är nödvändiga tillbehör för den som tar sin golf på allvar.
När jag möter en notorisk 24-handicapare vars typiska slag är en våldsam slice och som inte kan duffa två järnnior i rad lika långt och med samma bollbana men som vet (eller tror sig veta) vad han har för svingspeed, launch angle och spinntal med sin nya driver och som noga mäter avståndet till flaggan före varje inspel men som fortfarande är en 24-handicapare som konsekvent missar såväl fairways som greener så undrar jag om den hysteriska utvecklingen på materialsidan inte mest handlar om hype och om att tjäna maximalt med pengar på lättlurade golfare. Det gick nämligen alldeles utmärkt (och var minst lika roligt och avsevärt mycket billigare) att vara en sliceande 24-handicapare även för 20, 30, 40 eller 50 år sedan med ett halvset gamla trä- och bladklubbor. Man kan köpa nya klubbor (och annan utrustning) men man kan aldrig köpa sig ett spel.
Nej, att sträva efter perfektion är nog bara för ett mycket litet fåtal. Dem önskar jag lycka till. Vi andra gör bättre i att försöka ha så roligt som möjligt. Att acceptera att golf är en lek och ett spel. Jag tycker att vi mäter våra prestationer alldeles för mycket och på fel sätt. Det nojas för mycket över siffror och de flesta siffror vi tar fram (scorekort, handicap, statistik över allt från hur många fairways vi missar till hur många puttar vi slår, hur kort vi slår våra drives osv etc) är mer ägnade att göra oss deprimerade än att skänka oss glädje. Varför spelar så få foursome match under sina sällskapsronder? Det är den roligaste spelaformen och man kan alltid (inte utåt men tyst för sig själv) skylla en förlust på sin parters misstag.
lördag 27 november 2010
Bra banor - Ljugarns GK
En liten bana som jag gillar skarpt är Ljugarns GK:s tuffa niohålare (utlagd av Jan Sederholm någon gång i skarven mellan 1980- och 1990-talen) som slingrar sig fram mellan tallarna i den magra skogen strax innanför Vitvärs (fd) fiskeläge på den gotländska ostkusten. Oftast är banan sommartid mycket sparsamt beväxt med gräs. Det brukar mest vara litet gulbrunt damm ovanpå sandjorden men som underlag för spelet funkar det förträffligt.
Jag är en smula oroad över att klubben nu, efter att i två decennier ha skött banan med en minimal budget, nu tydligen fått råd med konstbevattning. I somras var det grönt gräs på alla fairways och det kändes inte riktigt bra. Mycket av svårigheten (och charmen) med banan är (eller har åtminstone varit) svårigheten att förutse åt vilket håll och hur långt bollen kan komma att rulla när den landat. Fast folk kanske inte vill ha det så. Det stämmer väl inte med uppfattningen att varje klubba alltid ska ge en viss längd och att lasermätare är en nödvändig del av utrustningen.
Ljugarn är den enda bana där jag fått ta lättnad för hål av bogrävande djur på en green. Sådant stör kanske vissa (som antagligen också irriteras av att man på vissa ställen måste rulla bollen över mossa när man puttar) men jag tycker att det är helt i sin ordning.
Rangen, där jag tillbringat åtskilliga timmar, har tyvärr moderniserats och har nu såväl en gammal bollmaskin som den nya typen av mattor. Borta är inte bara de handledsknäckande kokosfibermattorna utan även de hemsnickrade och av väder och vind nötta avståndsmarkeringarna som såg ut som dekoren i en Sergio Leone-västern. Bollarna - en salig blandning av gamla hackade hittebollar märkta med en fläck rödfärg som snart satt i skårorna på klubban (och kunde vara ett litet helsike att få bort) - köpte man på den tiden hinkvis. Någon borde ha K-märkt den rangen...
Och, jodå, det finns en restaurang där (som specialiserat sig på rejäl husmanskost snarare än mer fjolliga anrättningar). Limpmackorna är definitivt inte att leka med och kaffet suveränt. Klubbhuset är funktionellt och... opretentiöst. Det har vuxit fram i etapper och numera finns även en byggnad med WC och dusch. Alla moderna bekvämligheter, kort sagt.
Ett besök på banan ger inga skrytpoäng och inte lär någonsin någon större tävling komma att spelas där. Själv uppskattar jag att den ligger där den ligger (eftersom jag ofta är på den delen av ön åtminstone någon vecka varje sommar) och att man snabbt kan ta sig ner till badstranden för ett avsvalkande dopp efter rundan. Greenfeen är mycket human. Jag kan faktiskt inte hitta något att egentligen anmärka på. Ljugarnbanan platsar definitivt på min lista över bra banor.
Jag är en smula oroad över att klubben nu, efter att i två decennier ha skött banan med en minimal budget, nu tydligen fått råd med konstbevattning. I somras var det grönt gräs på alla fairways och det kändes inte riktigt bra. Mycket av svårigheten (och charmen) med banan är (eller har åtminstone varit) svårigheten att förutse åt vilket håll och hur långt bollen kan komma att rulla när den landat. Fast folk kanske inte vill ha det så. Det stämmer väl inte med uppfattningen att varje klubba alltid ska ge en viss längd och att lasermätare är en nödvändig del av utrustningen.
Ljugarn är den enda bana där jag fått ta lättnad för hål av bogrävande djur på en green. Sådant stör kanske vissa (som antagligen också irriteras av att man på vissa ställen måste rulla bollen över mossa när man puttar) men jag tycker att det är helt i sin ordning.
Rangen, där jag tillbringat åtskilliga timmar, har tyvärr moderniserats och har nu såväl en gammal bollmaskin som den nya typen av mattor. Borta är inte bara de handledsknäckande kokosfibermattorna utan även de hemsnickrade och av väder och vind nötta avståndsmarkeringarna som såg ut som dekoren i en Sergio Leone-västern. Bollarna - en salig blandning av gamla hackade hittebollar märkta med en fläck rödfärg som snart satt i skårorna på klubban (och kunde vara ett litet helsike att få bort) - köpte man på den tiden hinkvis. Någon borde ha K-märkt den rangen...
Och, jodå, det finns en restaurang där (som specialiserat sig på rejäl husmanskost snarare än mer fjolliga anrättningar). Limpmackorna är definitivt inte att leka med och kaffet suveränt. Klubbhuset är funktionellt och... opretentiöst. Det har vuxit fram i etapper och numera finns även en byggnad med WC och dusch. Alla moderna bekvämligheter, kort sagt.
Ett besök på banan ger inga skrytpoäng och inte lär någonsin någon större tävling komma att spelas där. Själv uppskattar jag att den ligger där den ligger (eftersom jag ofta är på den delen av ön åtminstone någon vecka varje sommar) och att man snabbt kan ta sig ner till badstranden för ett avsvalkande dopp efter rundan. Greenfeen är mycket human. Jag kan faktiskt inte hitta något att egentligen anmärka på. Ljugarnbanan platsar definitivt på min lista över bra banor.
Uthållig golf III, Golfutrustningens utveckling
Amerikanarna gick redan under mellankrigstiden över till stålskaft medan europeerna (britterna) höll fast vid hickory i stort sett fram till andra världskriget. Under kriget tillverkades inte mycket golfutrustning i Storbritannien. Hela den industriella kapaciteten togs i anspråk för mer pressande behov.
Efter kriget var det nära att även britterna gick över till den något större boll som användes i USA men av olika skäl blev det inte så utan man höll fast vid den gamla storleken 1,62 tum när man efter krigsslutet återupptog tillverkningen. Många har sagt att detta var en av orsakerna till att det tog så lång tid innan den europeiska golfen efter kriget kom ikapp den amerikanska och kanske ligger det något i det.
Bortsett från att klubbskaften nu var av stål så hände egentligen inte så mycket. Träklubbornas huvuden såg ungefär likadana ut som de gjort sedan sekelskiftet och bladen såg ut som blad.Det experimenterades med diverse skaftmaterial (bambu, glasfiber och aluminium, för att nämna några) men inget kunde hota stålets hegemoni. På 1960-talet uppfann Karsten Solheim den perimeterviktade klubban. I slutet av 1970-talet lanserade så Taylor Made träklubbor av stål och den moderna metalwooden var född. De första grafitskaften kom ungefär samtidigt men det dröjde ytterligare ett decennium innan man lyckades tillverka grafitskaft som var något att ha.
Grafit användes även som material i klubbhuvuden, främst för drivers, under senare delan av 1980-talet och tidigt 1990-tal. Parallellt med detta började man öka volymen på klubbhuvudena. 1991 lanserade Callaway den första versionen av sin Big Bertha-driver (med den då enorma volymen 190 kubikcentimeter). Kombinationen av bra grafitskaft och större klubbhuvuden innebar att man plötsligt kunde slå längre med de moderna klubborna och under den första hälften av 1990-talet försvann de stålskaftade persimmonkliubborna i stort sett från scenen. I mitten av 1990-talet slog titan igenom som material för driverhuvuden, volymen på klubbuvudena växte ytterligare och inte bara persimmon utan även grafit och stål kom att betraktas som mer eller mindre passé.
Efter kriget var det nära att även britterna gick över till den något större boll som användes i USA men av olika skäl blev det inte så utan man höll fast vid den gamla storleken 1,62 tum när man efter krigsslutet återupptog tillverkningen. Många har sagt att detta var en av orsakerna till att det tog så lång tid innan den europeiska golfen efter kriget kom ikapp den amerikanska och kanske ligger det något i det.
Bortsett från att klubbskaften nu var av stål så hände egentligen inte så mycket. Träklubbornas huvuden såg ungefär likadana ut som de gjort sedan sekelskiftet och bladen såg ut som blad.Det experimenterades med diverse skaftmaterial (bambu, glasfiber och aluminium, för att nämna några) men inget kunde hota stålets hegemoni. På 1960-talet uppfann Karsten Solheim den perimeterviktade klubban. I slutet av 1970-talet lanserade så Taylor Made träklubbor av stål och den moderna metalwooden var född. De första grafitskaften kom ungefär samtidigt men det dröjde ytterligare ett decennium innan man lyckades tillverka grafitskaft som var något att ha.
Grafit användes även som material i klubbhuvuden, främst för drivers, under senare delan av 1980-talet och tidigt 1990-tal. Parallellt med detta började man öka volymen på klubbhuvudena. 1991 lanserade Callaway den första versionen av sin Big Bertha-driver (med den då enorma volymen 190 kubikcentimeter). Kombinationen av bra grafitskaft och större klubbhuvuden innebar att man plötsligt kunde slå längre med de moderna klubborna och under den första hälften av 1990-talet försvann de stålskaftade persimmonkliubborna i stort sett från scenen. I mitten av 1990-talet slog titan igenom som material för driverhuvuden, volymen på klubbuvudena växte ytterligare och inte bara persimmon utan även grafit och stål kom att betraktas som mer eller mindre passé.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)