Vi får väl se...

Hogan köptes ju för ett antal år sedan av The Evil Empire och de lyckades ganska snabbt, bland annat genom att sätta det på gjutna lågprisklubbor, sabba varumärket. Ungefär vad man kunnat vänta sig av Callaway... Men nu ska det tydligen smidas blad igen, eller? Fast de lär ju inte vara designade av mr Hogan himself så det är väl säkrast att förhålla sig skeptisk.

edit. Callaway har tydligen släppt varumärket "Hogan" till Scor som alltså ligger bakom de nya järnen.

Fem underskattade klubbor

I den här artikeln av James Achenbach listar han vad han anser vara de fem mest underskattade klubborna. Nu talar han visserligen om moderna klubbor men hans lista funkar även när det gäller retroklubbor. Här följer mina kommentarer:

5.Tränian. Visst, jag har ofta en Ginty i min bag.
4. Gapwedgen. Tja, har man ett traditionellt set järnklubbor så ingår ju redan den här klubban fast det brukar stå P, PW eller W på sulan.
3. 60 graders wedge med extra bounce. Många tror att lobwedgen är en sentida uppfinning men faktum är att gamla samdwedgar ofta hade högre loft än 56 grader. Och en rejäl bounce.
2. Järnfyran. Som Achenbach själv konstaterar motsvarar den klubba som idag kallas järnfyra gårdagens järntvåa (eller trea eller etta, det beror litet på). 
1. Träfyran. Tja, dagens trätrea är ju i princip en trätvåa jämfört med vad som förr var "standard" och vem vill vara utan en spoon? Fast själv gillar jag verkligen den gamla träfyran (eller lillspoon) med 18-20 graders loft. Driver och lillspoon var (och är) en beprövad kombo när man vill spela med ett halvset.

Sjukt

Egentligen behöver jag inte skriva några fler inlägg för att belysa hur urspårad den moderna, av kommersiella krafter styrda, golfen är. Det räcker ju med att iaktta hur Taylor Made i ett accellererande tempo fortsätter att pumpa ut nya, epokgörande, drivers (med metchande metalwoods). Varje ny modell är den bästa, mest långtslående och lättspelade någonsin. Vetenskapen tycks ta quantum leaps varje kvartal nuförtiden. Eller så handlar det bara om att sälja grejor (och åt h*lvete med spelet vilket man ju illustrerade genom sitt försök att lansera egna spelregler för en tid sedan).

Sjukt är vad det är. Jag tycker att den sk materialutvecklingen inom golfen är fullt ut jämförbar med dopingproblematiken inom cykel, friidrott mfl idrotter. Den är lika skadlig för golfen som dopingen är för andra sporter.

En fullkomligt logisk utveckling

Det golfindustriella komplexet med bla Taylor Made i spetsen har de senaste decennierna gjort sitt yttersta för att förstöra spelet genom att tillverka alltmer absurd utrustning. Nu tar man steget fullt ut och inför nya löjliga regler för det löjliga spel som spelas med denna utrustning. Way to go!

Piprökning och golf

Harry Vardon

Många är vi som fått en eller annan score förstörd av vår pro, LeMo. I normalfallet rör det sig om medlemmar som tagit en lektion och sedan blir totalt förvirrade när de sedan försöker att svinga korrekt istället för som de alltid gjort. I går sabbade han min score! Han gjorde det dessutom på ett synnerligen subtilt sätt. Låt mig berätta.

När jag, som jag har för vana, efter att ha hälsat på tjejen i repan (Gunilla) och släntrat in i shopen för att morsa på pron så nämnde Leif för mig att han hittat några gamla foton av bra svingar och att spelarna så gott som på varje bild hade en pipa i munnen. Eftersom jag själv gillar att ibland njuta av en god pipa så vet jag att det inte är helt lätt att hantera en sådan. Det är, på det stora hela, en lika stor konst som att hantera en golfklubba på rätt sätt. Att klara av båda sakerna samtidigt kräver sin man. 

Även om man är en van piprökare så blir ju situationen en annan om man har den tända pipan i munnen när man ska slå en besvärlig drive. Man vill ju, till exempel, inte få rök i ögonen och om man inte har sin andning under kontroll och skulle råka dra i sig en massa rök mitt i baksvingen skulle nog resultatet bli en hostattack snarare än ett lyckat slag. I värsta fall kanske man skulle råka bita av pipan. Eller tappa den.


Jag spelade bra (med mina mått mätt) i åtta hål men vid det nionde utslaget fick jag för mig att jag skulle pröva så jag tog fram, stoppade och tände min pipa. Med den i munnen slog jag dagens dittills enda katastrofala utslag. Utan pipan slog jag en lång, välplacerad draw med samma klubba. Efter ett järnslag utan pipa i munnen skulle jag chippa in bollen mot flaggan. Det, tänkte jag, borde jag i alla fall klara av med pipan i munnen. I helsike heller! En duff flyttade bollen cirka en halvmeter närmare foregreen.

Old Tom

Nå, antingen är jag inte en tillräckligt bra piprökare eller inte en tillräckligt bra golfspelare för att klara det som Vardon och grabbarna gjorde rutinmässigt. Däremot skulle jag utan vidare klara av det som Old Tom Morris demonstrerar på bilden här intill, att puffa på en pipa utanför klubbhuset. Dock tror jag fortfarande att det är en bra träningsgimmick. Ungefär som det där gamla knepet att försöka slå fulla slag med ett potatischips (eller ett mariekex) mellan tänderna och att klara av detta utan att vare sig bita av eller tappa chipset. Vad nu det ska vara bra för...

LeMo:s "nya" putter

Det här med materialutveckling är inget nytt inom golfen. Redan på hickorytiden uppfanns och utvecklades det friskt. Ett exempel är den här puttern. Den uppfanns 1902 av en man som hette Knight och 1903 fick han patent på den. Finessen var att den var mittskaftad. Alla andra dittills kända putters (och klubbor) var hälskaftade. Detta sammanföll tidsmässigt med att den då ledande amerikanske amatörspelaren, Walter Travis, fått problem med sin puttning. Knights putter löste dessa problem och allt var därmed gott och väl. Med sin Schenectady-putter vann Travis 1903 sitt tredje amerikanska amatörmästerskap. Året därpå vann hann British Amateur på Royal S:t Georges. Då fick herrarna i R&A upp ögonen för den epokgörande klubban och detta ledde till att den småningom (1910) förbjöds. Förbudet var i kraft i över fyrtio år.

Leif lånade välvilligt ut sin klubba. Nu är varken mallets eller mittskaftade putters riktigt min melodi men nog fungerade klubban. Något okänslig upplevde jag den men den rullade bollen dit man siktade. Nästa säsong kanske jag ska utmana LeMo på en puttningsmatch. Min Calamity Jane mot hans Schenectady. Må den bästa puttern vinna!

MP 4

Med stigande oro har jag sett Mizuno pumpa ut det ena spelförbättrande järnet efter det andra, men nu kan jag andas lugnt igen. De nya MP 4:orna ser ut att vara ett steg i rätt riktning. Vass framkant och närmat negativ bounce. Som det var på bladklubbor när det begav sig. Tack, Mizuno och Luke Donald!