Hur långt slår du en järnnia?

I Ben Hogans bok Power Golf (den han skrev innan han hittat den klassiska hogansving som ingående beskrivs i Five Lessons) finns en tabell. I den redovisas hur långt Hogan slog med de olika klubborna - från sandwedgen till drivern - i sin bag och för varje enskild klubba anges "regular", "maximum" och "minimum". De flesta som hittar tabellen studerar maxlängderna och jämför dessa med sina egna (något som av flera olika skäl är fullkomligt ointressant). Det verkligt intressanta är att jämföra Hogans standardlängder ("regular") med hans maxlängder. Gör man det så finner man att han genomgående med sina normalslag slog  sina järnklubbor 25 yards, dvs ungefär 23 meter, kortare än vad han kunde slå dem om han tog i och satsade på maximal distans. 

Hogan nöjde sig alltså, normalt, med att slå sin järnnia 115 yards trots att han kunde slå den 140 yards. Idag spelar de flesta med klubbor som går bra mycket längre än vad de som Hogan använde gör och alla med bollar som år vansinnigt mycket längre än vad bollarna gjorde på 1940-talet (när tabellen kom till). Därför kan i stort sett vilken motionsgolfare som helst idag matcha Hogans längder. Men det är också allt de verkar bry sig om. Att kunna slå bollen så långt som möjligt med varje klubba i bagen (puttern undantagen) och jag har aldrig spelat med någon (åtminstone ingen handicapspelare) som frivilligt ger bort två klubbor eller mera i längd för att slå bollen med bättre kontroll. Varför slå in mot greenen med en järnåtta om man kan nå med en pitching wedge? 

Själv tror jag att Hogan visste vad han gjorde. Han vann ju ett gäng majors och anses fortfarande vara den genom tiderna främste ballstrikern. Hans kontroll var magnifik även när han slog så långt som han kunde. Ändå höll han för det mesta igen för att verkligen vårda bollen. Alla motionsspelare jag känner gör precis tvärtom. Ingen av dem har vunnit någon major.

Sant

I hypen kring TaylorMades senaste järnklubbor - RocketBladez - säger dess CEO följande: 

"King maintains that no substantial innovations have been made in the overall iron category since Ping began popularizing cavity-back irons almost 50 years ago."

Det är förvisso sant (även om man kan ha synpunkter på det där med att cavity backs var så märkvärdigt). Den som är intresserad kan jämföra uttalandet med vad som  sagts i marknadsföringen av TaylorMades alla tidigare modeller av järnklubbor och sedan dra sina egna slutsatser om hur mycket tilltro man ska sätta till vad som sägs från det hållet.

edit. Annars så kan det ju vara en bra utgångspunkt (om man vill byta järnklubbor av någon annan anledning än att de är trasiga eller uttjänta) att de är fullt up to date i ungefär ett halvsekel.

Svinga som Bobby

Rätt många anser fortfarande att Bobby Jones var den störste golfare som någonsin vandrat på en fairway (fast ännu fler har aldrig hört namnet). Ändå är det mindre än hundra år sedan Robert Tyre Jones Jr helt dominerade spelet. Som amatör vann han samma år (och är den förste och ende som lyckats med den bedriften) de fyra tävlingar som då räknades som de största: US Open, The Open, British Amateur och US Amateur. Sedan lade han av med tävlandet och byggde Augusta National.

Hans svingrecept var enkelt och håller ännu:

- Greppa klubban löst och i fingrarna. Var noga med att du känner klubbhuvudet.
- Ställ upp till bollen så naturligt och bekvämt som möjligt.
- Använd benen och höfterna i baksvingens början och svinga klubbhuvudet bakåt snarare än att lyfta upp det med händer och armar.
- Försäkra dig om att baksvingen är såpass lång att klubbhuvudet får en tillräcklig sträcka att accelerera fram till bollträffen.
- Starta nersvingen lugnt och utan brådska och låt klubbhuvudet accelerera mjukt och naturligt.

Lycka till!

Värdebeständighet

Inlägget nedan postade jag för exakt två år sedan men det kunde lika gärna ha varit skrivet idag (bortsett från att jag sålt Joe Powell-klubborna till min kompis Stefan). De moderna drivers som var mest hypade 2010 har redan sålts på rea till halva priset...

söndagen den 24:e oktober 2010

Modern retro

Modern retro? Det låter kanske bakvänt men tänker man efter sä är det helt rätt. Vi lever nu i den, definitionsmässigt, moderna tiden (och aldrig har den varit så modern som just nu) och därifrån blickar vi bakåt. Det är endast i förhållande till ett nu som man kan blicka bakåt. För att visa att bakåtblickande inte är detsamma som bakåtsträvande handlar detta inlägg om moderna klubbor. Moderna i den meningen att de tillverkas och säljs just nu men som ändå är just retro.

Det görs, vilket kanske kommer som en överaskning för några, fortfarande riktiga träklubbor. Ett företag som gör detta är Joe Powell Golf Inc. i Sarasota. Joe Powell var redan på 1960-talet verksam i branschen som designer och klubbmakare åt andra företag. 1975 startade han eget. Firman finns fortfarande kvar, vilket är glädjande, och de tillverkar fortfarande klubbor som lika gärna hade kunnat vara tillverkade 1975, vilket är ännu mera glädjande.

Trälubborna på bilden köpte jag för bortåt femton år sedan. Modellen heter PT1W och finns, tillverkas och säljs alltjämt. Exakt vilket år den introducerades vet jag inte. Kanske har den hängt med från starten 1975? Det spelar ingen roll. Det är klassiska persimmonklubbor i vad jag skulle vilka kalla typisk 1950-talsdesign. De är betsade i en honungsblond färg, har bottenplatta i klassisk "butterfly"-form och ett karaktäristiskt insert i en djupröd färg med ett inlägg av aluminium i mitten. Skaften är frekvensmätta True Temper Dynamic. Ungefär så bra som träklubbor kan bli.

Järnklubborna är Mizuno MP-68. Lika vackra och lika sköna att spela med som alla smidda mizunoblad. Enligt Mizuno (eller deras marknadsföringsavdelning) ska de vara de bästa mizunobladen någonsin, bygga på allt Mizuno genom åren lärt sig om klubbtillverkning och dessutom designade med hjälp av den allra senaste datorteknologin. Det kanska är riktigt eller så är det bara vanlig marknadsföringsBS. Hur som helst så är det riktigt bra klubbor.

Vill man ha riktiga klubbor men inte jaga på begagnatmarknaden så finns det alltså alternativ. Det känns, på något vis, upplyftande. Något som särskilt tilltalar mig är att jag idag skulle kunna köpa nya men exakt likadana träklubbor som de jag köpte för femton år sedan (och att de precis lika gärna kunde ha varit köpta för trettio år sedan). Skulle du bli av med eller slå sönder en modern klubba som du köpte för tre år sedan så skulle det antagligen vara mer eller mindre hopplöst att få tag på en ny likadan.

Årligt underhåll

Jag har alltid, vad jag än sysslat med, varit noga med att hålla min utrustning i bra skick. Sådant brukar löna sig och dessutom så är det tillfredsställande att pyssla med sådana saker. För oss som spelar med träklubbor är det absolut nödvändigt att kontinuerligt se efter våra klenoder. Det kan räcka med en småsak som en oåtgärdad lackskada eller att man lämnar drivern med headcovern på när man kommer hem efter en runda i fuktigt väder för att skadan ska vara skedd.

Så här års är det dags för det årliga underhållet. Klubbor som inte företer några synliga skador görs ordentligt rena. Sedan brukar jag gå över klubbhuvudet med fint sandpapper (helst våtslippapper) och ge det ett fräscht lager lack. Jag använder uretanbaserad golflack. 

Har lacken skador måste dessa åtgärdas. det kan vara sprickor eller att lack helt saknas någonstans. En luring är när lacken släpt från underlaget men ändå är hel. Då kommer kniv och sandpapper fram och sedan blir det några lager lack.

Skaften brukar få en omgång med Autosol kromglans (en produkt jag har förtroende för sedan mopedtiden då jag körde en Mustang Cross Special med kromad tank).

Har någon bottenplatta eller insert börjat släppa eller någon skruv börjat visa tecken på att ge sig är det fara å färde. Säkrast är att då lämna in klubban till någon kompetent reparatör. Är man händig (eller bara djärv) så kan man annars, på vinst och förlust, ge sig på även sådana projekt själv. Det måste man avgöra själv. Däremot ska man inte spela med en sådan klubba utan att den först åtgärdats.

Greppen ska, i den ån man inte regelbundet gör det, göras rena. Gummigrepp görs skrubbas med en nagelborste (eller motsvarande) med ljummet vatten och Yes diskmedel. Därefter sköljs de av och torkas torra med en frottéhandduk. Visar de tecken på att börja torka så gnider man in dem med flytande paraffin (köps på apoteket). Paraffinet får dra in (minst 24 timmar) och därefter görs greppet rent enligt den nyss beskrivna proceduren. Eller så låter man klubban stå med paraffinet och gör rent greppet igen i vår. Lädergrepp görs rena med sadeltvål (enligt anvisningarna på förpackningen).

När allt är klart häller man upp en liten whisky (eller en kopp te) och sätter sig i soffan (eller favoritfåtöljen) med en bra golfbok.

Ingenjörskonst

Det är otroligt vad utvecklingen gått framåt, eller? Redan på 1800-talet hade långa järn mindre loft än vad korta järn hade. Man kände alltså till att ett lägre loft, allt annat lika, gav ett längre slag. Naturligtvis så har oerhört mycket hänt sedan dess. Precis som den tekniska utvecklingen gjort oerhörda framsteg sedan, säg, 1962. Till de företag som leder utvecklingen hör TaylorMade som nu lanserat en epokgörande järnklubba - RocketBladez - som ska ge hittills ouppnådda, för att inte säga oanade, slaglängder. Själv tror jag att de är ungefär två klubbor längre än ett set femtio år gamla blad.1962 hade nämligen en järnfemma från Wilson 31 graders loft. Järnsjuan i RocketBladez har ett loft på 30,5 grader. Halleluja!

Godtycke

USGA-direktören Mike Davis har träffat företrädare för spelarna på PGA-touren angående det aviserade förbudet mot att förankra klubban mot någon annan del av kroppen än händerna och ska därvid ha sagt att  "any rule change would not be because of a competitive advantage with the stroke and would be made to address the perception about how the game should be played". Däremot är det tydligen helt i enlighet med regelmakarnas uppfattning om "how the game should be played"  att det numera, åtminstone på högsta nivå, handlar om längd, carry och wedgespel och att det gamla sättet att spela med skruv, rull, längre inspel och chip n´runs i stort sett gjort obsolet. Min slutsats är därför att det bara handlar om tyckande, eller snarare godtycke när USGA uttalar sig om "how the game should be played". Inte undra på att det blivit som det blivit.