I Ben Hogans bok Power Golf (den han skrev innan han hittat den klassiska hogansving som ingående beskrivs i Five Lessons) finns en tabell. I den redovisas hur långt Hogan slog med de olika klubborna - från sandwedgen till drivern - i sin bag och för varje enskild klubba anges "regular", "maximum" och "minimum". De flesta som hittar tabellen studerar maxlängderna och jämför dessa med sina egna (något som av flera olika skäl är fullkomligt ointressant). Det verkligt intressanta är att jämföra Hogans standardlängder ("regular") med hans maxlängder. Gör man det så finner man att han genomgående med sina normalslag slog sina järnklubbor 25 yards, dvs ungefär 23 meter, kortare än vad han kunde slå dem om han tog i och satsade på maximal distans.
Hogan nöjde sig alltså, normalt, med att slå sin järnnia 115 yards trots att han kunde slå den 140 yards. Idag spelar de flesta med klubbor som går bra mycket längre än vad de som Hogan använde gör och alla med bollar som år vansinnigt mycket längre än vad bollarna gjorde på 1940-talet (när tabellen kom till). Därför kan i stort sett vilken motionsgolfare som helst idag matcha Hogans längder. Men det är också allt de verkar bry sig om. Att kunna slå bollen så långt som möjligt med varje klubba i bagen (puttern undantagen) och jag har aldrig spelat med någon (åtminstone ingen handicapspelare) som frivilligt ger bort två klubbor eller mera i längd för att slå bollen med bättre kontroll. Varför slå in mot greenen med en järnåtta om man kan nå med en pitching wedge?
Själv tror jag att Hogan visste vad han gjorde. Han vann ju ett gäng majors och anses fortfarande vara den genom tiderna främste ballstrikern. Hans kontroll var magnifik även när han slog så långt som han kunde. Ändå höll han för det mesta igen för att verkligen vårda bollen. Alla motionsspelare jag känner gör precis tvärtom. Ingen av dem har vunnit någon major.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar