En ahaupplevelse

Javier

Jag förstår att många av bloggens trogna läsare undrat när uppföljningen av det här inlägget ska komma. En del av den kommer nu. Jag träffade Javier förra veckan på Golfpunkten där han gav Monica en lektion. Jag blev aningen förvånad när han satte sin egen klubba i hennes händer. Visserligen är Monica rätt duktig (elvakommanågonting i handicap) men klubban var (är) ett gammalt hoganblad med Apex 5-skaft (ett tungt X-stiff) och just det här exemplaret hade minst tio gram blytejp på baksidan och (håll i er nu) var bockat fem grader flackt.


Det var ju precis det Javier hade sagt, att gårdagens klubbor var optimerade för kontroll och var tyngre, hade kortare skaft och flackare lie. Och visst kunde Monica slå med Javiers klubba (och visst var det litet väl mycket klubba för henne).

En extremt dålig bild av Javiers

järnsexa. Ser ni att det är ett 

hoganblad?

Naturligtvis så kunde jag inte hålla mig och när lektionen var slut så lånade jag klubban. Spontant kändes det som väl mycket klubba för mig också (och jag är ändå en rätt stor och ganska stark karl). Jag adresserade bollen som vanligt, dvs med klubbladet ganska mycket öppet. "Håll klubban square" sa Javier, men inte lyssnade jag på honom. Jag träffade bollen rent och den gick höger. Exakt lika mycket höger som jag hållit klubbladet öppet. "Jag fattar" sa jag och, som för att demonstrera att jag inte gjorde det, adresserade en ny boll med klubbladet öppet, fast inte fullt lika öppet som nyss. "Håll klubban square" sa Javier, men inte lyssnade jag på honom. Jag slog en till boll åt höger. Litet mindre höger än förra gången men ånyo tämligen exakt dit klubbladet hade varit riktat när jag satte det till bollen.


Nu gjorde jag (om jag får säga det själv) något överaskande smart. Jag gjorde nämligen, för det första, precis som Javier (två gånger) sagt åt mig att göra och höll, för det andra, k*ft. Bollen gick spikrakt. Aha! tänkte jag. Det ligger tydligen något i vad Javier säger. Nu återstår att undersöka om klubborna verkligen var flackare förr, men det får bli ett annat inlägg.

Min Calamity Jane

Historierna om den putter som gått till eftervärlden som Calamity Jane tycks vara, minst, lika många som berättelserna om den kvinna efter vilken puttern fått sitt namn. I båda fallen verkar det mycket handla om skrönor (även om det ofta är bra historier) och att bena ut vad som är fakta, förbättringar eller ren fiktion är inte helt enkelt. Här är ännu en version som av författaren, Bill Fields, (eller möjligen av rubriksättaren) påstås vara "the real deal".

Lilla Märta i helfigur

Den ikoniska Calamity Jane, den hälskaftade bladputter med lagat (för de karaktäristiska lindningarna på skaftet lär ha kommit till sedan Bobby Jones helt enkelt spräckt det i ett, för honom typiskt, temperamentsutbrott, som eftergjorts i otaliga modeller och nästan lika många tillverkare och som gett namn åt denna typ av putter var i sig själv en kopia. En kopia, nämligen, av den likadana putter med vilken Jones spelade fram till 1926.


Den puttern, dvs den riktiga Calamity Jane eller, om man så vill, Calamity Jane I, ska ha haft ett blad smitt av den väl ansedde cleekmakern Robert Condie från St Andrews och ihopsatt av klubbmakaren William Winton. Puttern beskrivs som en enkel bladputter med offset och ska, enligt de källor jag funnit, ha varit rätt medfaren när Jones fick den och, sannolikt, tillverkad någon gång runt sekelskiftet (dvs skiftet mellan 1800- och 1900-talen).


På klubbhuvudet ska ha funnits såväl Wintons stämpel som Condies cleekmärke (en ros). Det finns vidare en uppgift om att ordet "special", vilket ska ha indikerat att huvudet var smitt för hand (något som man började ange särskilt när den industriella tillverkningen av golfklubbor så smått började komma igång, något som hände ungefär vid den tiden) också ska ha varit präglat på klubbhuvudet. Naturligtvis hade puttern ett hickoryskaft.


Puttern på bilden är en wintonputter men är stämplad J. Winton (vilket torde stå för James Winton) Montrose  Cleekmärket är nästan bortnött och jag har inte lyckats tyda det. Den är en enkelt bladputter med tydlig offset. James Winton var den som, 1890, startade familjen Wintons klubbtillverkning. Den här puttern bör alltså vara väldigt lik den riktiga Calamity Jane.


Calamity Jane hette, på riktigt, Martha Jane. Det är inget dåligt namn på en putter. Fast onödigt långt och dessutom vill jag hellre tilltala vad jag hoppas ska bli en god (och pålitlig) vän på svenska. Hon får hela Märta. Eller kanske Lilla Märta? Fram för lilla Märta? Eller kanske fram med lilla Märta? Det låter som ett lagom blodtörstigt stridsrop när det dra ihop sig till skarpt läge i denna fredliga kamp. Så får det bli.

...and a pretty face too!

Ord att ta till sig

"For when the One Great Scorer comes to mark against your name, He writes–not that you won or lost–but how you played the Game."

Orden ovan, det sannaste som någonsin skrivits om spelet, är den legendariske amerikanske sportskribenten Grantland Rice´s. Citatet används så ofta i golfsammanhang att de flesta, åtminstone de flesta golfare som känner till det, förmodligen - oreflekterat - utgår från att det direkt syftar på just golf. Ironiskt nog kommer citatet ur en dikt som handlar om det spel amerikanerna kallar för football. Det gör orden varken mindre sanna eller mindre relevanta och för min del så ser jag gärna att vi fortsätter att använda dem inom golfen. Och att vi tar dem till oss.

För ett spel som bara handlar om att vinna eller förlora är ett torftigt spel precis som en människa för vilken seger är det enda som räknas är en fattig människa. Golf kan handla bara om att vinna, bara om att få till en så låg score som möjligt och det går att spela spelet så att allt annat är underordnat detta mål. Det är inte konstigare än det är att det går att tillverka golfutrustning med det enda målet att tjäna så mycket pengar som möjligt eller att det går att driva en golfanläggning på samma premisser. Det är också möjligt att driva ett nationellt golförbund med det överordnade målet att få så många anslutna golfare som möjligt.

Det sägs ofta att pengar är roten till allt ont (vilket är ett, något förvanskat, återgivande av ett bibelställe, 1 Tim. 6:10) och det talesättet ligger det mycket i. Pengar kan, som bekant räknas. De kan också eftersträvas. Pengar är därför urtypen för ett sk kvantitativt mål. Kvantitativa mål och strävan efter att uppnå sådana leder ofta bort från det som borde vara det väsentliga och kan vålla stor skada. Det gäller, precis som Rice´s ord, i de flesta sammanhang.

Inför den säsong som snart tar sin början kan det vara bra att sätta sig en stund i lugn och ro för att tänka igenom hur man speler spelet och då menar jag inte främst om man slår för korta och sneda drives, om man brukar duffa sina chippar eller är mer eller mindre oduglig på greenerna. Nej, det handlar om hur man förhåller sig till spelet och allt vad det innehåller. Ta vara på det denna sommar. Tänk på hur du spelar spelet mer än på vad din score blir eller vilken siffra som står på ditt handicapkort (eller i GIT:en).

Hogan Radial (underlined) -87

Efter en liten utflykt i hickorygolfens fascinerande värld (och det kan mjycket väl komma att bli mer av den varan framöver) återvänder bloggen idag till mittfåran med ett inlägg om den kanske mest lättspelade bladklubba som någonsin tillverkats. nämligen Hogan Radial. Modellen lanserades ursprungligen 1983 och fanns med i Hogans sortiment till och med 1986. Då lades den ned men ersattes redan 1987 (!) av en i stort sett identisk modell med samma namn. Det egentligen enda som skiljer de båda modellerna är att på den version som tillverkades 1987-88 är namnet Radial (på sulan) understruket.


Ett hoganblad som vem som helst kunde spela med blev naturligtvis en succé och 1992 försökte Hogan (inte mr Hogan utan räknenissarna som då tagit över ruljansen) att tjäna ytterligare pengar på konceptet genom att, för tredje gången, lansera samma klubba men då i et t gjutet utförande. Ni förstår själva. Ett gjutet hoganblad? Man kan kräkas för mindre.


Det som gör Radial till ett så lättspelat blad är den breda och rundade sulan, den låga tyngdpunkten och den generösa loftningen (PW-50 grader, J5-30 grader o J3-23 grader). Svårare är det inte och det har inte, varken förr eller senare, gjorts någon järnklubba som det är lättare att få höjd på slagen med än Hogan Radial. 


Knappast ett blad för tourproffsen men enormt populär bland medelgolfarna. Ett udda hoganblad och en ögonöppnare för alla som tror att smidda bladklubbor är svårspelade.

En annan gammal putter (och mer om Calamity Jane)

My mode of putting is as follows: The weight of my body is almost entirely supported upon my left leg, while I play off the right. In gripping my club, my grasp is somewhat lower on the leather than when I am playing any of the ordinary strokes, my usual interlocked grip being still the same, my hands meeting and looking almost like one. A line drawn nearly opposite my left heel would touch the ball, while my arms are placed closely by my sides. My right thigh provides a very slight rest for my right forearm. This in brief is the position in which I stand when I am ready to putt.

On the manner of striking the ball every golfer possesses his own opinion, some arguing that it should be simply tapped, others that the club should follow through. Judging by my own style, I imagine I do neither the one nor the other, but blend both styles, although I am perfectly well assured upon ore point, that there must be no semblance of a jerk or a chop. Tutting should be the same as the majority of other strokes in this respect - it should be accomplished with a smooth, even action.

Bilderna ovan föreställer och orden ovan är skrivna av John Henry Taylor, en av sin tids främste spelare. Han ingick, tillsammans med Harry Vardon och James Braid, i Det Stora Triumviratet (en benämning på dessa tre golfare som under några decennier dominerade mästerskapsgolfen vilket, på den här tiden, var liktydigt med The Open. Taylor inledde triumviratets abonnemang på titlen när hann 1894 för första gången graverades in på trofén och avslutade det när han 1913 (året innan det första världskriget bröt ut och britterna fick annat att tänka på än golf) för femte och sista gången lyfte The Claret Jug.

Redan på den tiden var det så att den golfande allmänheten gärna ville i sina bagar ha likadana klubbor som de stora mästarna spelade med och precis som nu så förstod man att slå mynt av detta. Taylor var framförallt ansedd som sin tids överlägset bäste på att hantera den klubba som kallades för mashie. På den här tiden var det vanliga att man skaffade sina klubbor en och en. Det sk matchade setet kom först sedan stålskaftet slagit igenom. Efterfrågan på en J. H. Taylor Mashie var stor, något som Taylor och hans kollega George Cann hade glädje av. Firman Taylor & Cann, baserad i Surrey, drev från 1894 och fram till krigsutbrottet, då verksamheten upphörde, en framgångsrik tillverkning och försäljning av golfklubbor.

Med ledning av den historieskrivningen kan jag alltså konstatera att den putter med Cann & Taylor och J. H. Taylors autograf i faksimil stämplade på baksidan som jag köpte i går (tillsammans med några andra gamla klubbor)är tillverkad någon gång 1894-1913.


Klubban är i, för sin ålder, förvånansvärt gott skick. Den kan naturligtvis vara såväl renoverad som omskaftad ett antal gånger men min känsla är att det snarare handlar om ett väl använt men ömt vårdat exemplar. Skaftifästningen glappar men knappt märkbart och inte så att det stör (eller ens känns) vid puttningen. Greppet är väldigt torrt men sitter fast och är förmodligen fullt användbart om man fettar in det.

Hur är det då att putta med en hundra år gammal putter? Går det? Eller är en sådan här klubba bara att betrakta som en rolig antikvitet och en snygg väggprydnad? Svaret är att jag inte skulle tveka att ha den här puttern i min ordinarie bag annat än, möjligen, för att jag är litet rädd om klubban. Precis som en hundra år gammal hammare, om den var välgjord från början, fungerar minst lika bra som en nytillverkad så är den här klubban minst lika bra att putta med som en ny klubba just hemkommen från någon kinesisk fabrik. 

I mina ögon är den bättre. Riktigt hantverk är alltid överlägset maskinell masstillverkning och den här puttern är garanterat handsmidd. Det står så på den och den garantin har J. H. Taylor själv skrivit under. 


Om jag ger mig på att spela hickorygolf så kanske den här puttern får bli mitt vapen på greenerna men säkert är det inte. Samtidigt med taylorputtern blev jag nämligen ägare till en annan hickoryskaftad bladputter tillverkad av J. Winton i Montrose och den känns, om möjligt ännu bättre i mina händer, men den får vi återkomma till senare.


När jag forskade efter wintonputterns ursprung stötte jag på en intressant (och för mig dittills okänd) uppgift. Det var Winton som tillverkade den ursprungliga Calamity Jane och, tydligen, med det namnet. Den Calamity Jane som blev så berömd i Bobby Jones ägo var en replik av den ursprungliga puttern med samma namn.


edit. Här är en som tydligen har full koll på hur det var med Robt. T. Jones jr:s putter.


edit. Ytterligare en version: Calamity Jane Putter (as used by Bobby Jones) - The original Calamity Jane putter used by Bobby Jones was a simple offset blade putter, forged by Condie and sold by William Winton. It was nearly 20 years old and was already nicknamed by the time it was given to Jones in 1920. According to a 1960 letter from Jones, he replaced the putter with a duplicate in 1926. Made by Spalding and known as Calamity Jane II, this putter helped Jones win the last 10 of his major championships. He later gave it to the USGA Museum, where it is now on public display. The original Calamity Jane is at the Augusta National Golf Club.
(Texten är hämtad från the British Golf Museums hemsida vilket väl får anses borga för dess tillförlitlighet.)

Ett efterföljansvärt exempel

Man kan inte annat än bli varm om golfarhjärtat när man läser sådant här: 


Hunstanton is a two ball course for singles and foursomes play. Four ball play is permitted only on Tuesdays from 10.30 am. Tee times MUST be reserved in advance. Please contact the secretary to check availability at the link below.


Såvitt jag kan förstå så är det alldeles sant, hur utopiskt det än kan verka. Någonstans i världen (i England, närmare bestämt) finns det tydligen en klubb där man förstår hur golf ska spelas och där man helt enkelt inte tillåter fyrbollar annat än på tisdageftermiddagar. Däremot är det, naturligtvis, fritt fram att vara fyra spelare i bollen alla dagar i vecka, bara man spelar foursome.


Tänk så underbart! Rondtider på knappa tre timmar, skulle jag tro. Så enkel och självklar ÄR lösningen om man verkligen vill komma till rätta med det långsamma spel som plågar golfen (och golfarna) i vårt land. Men kommer någon svensk klubb att göra likadant? Kommer vårt förbund att uppmana till något liknande? Knappast. De som styr den svenska golfen tror att det långsamma spelet botas med avståndsmätare och tolv- eller niohålsronder.


Här är klubbens hemsida.

Spalding Tour Edition

Ett av de sista (?) klassiska spaldingbladen. Definitivt ett av de snyggaste och en ruggigt bra klubba. Årsmodellen är 1985-87. Greg Norman var då den hetaste spelaren och han spelade och vann, bla The Open 1986, med Tour Edition. Det finns även en version med något annorlunda design som heter Tour Edition Custom Crafted och, efter Normans openseger, en version med "Shark" instansat.


Bortsett från de traditionella loften (järntvåan är specad till 20 grader och PW:n till 51 grader) och de något kortare skaften än dagens standard så är det en helt modern, eller om man så vill tidlös, design och vare sig känslan eller spelegenskaperna är sämre än hos de bladklubbor som görs idag. Det är, helt enkelt, svårt att få en bladklubba mycket bättre än vad Spalding lyckades med när de gjorde Tour Edition. Tyvärr började de därefter att tillverka gjutna cavity backs och har hittills inte hittat tillbaka.


Skaften är, naturligtvis, Dynamic Gold och lika naturligt så var de fabriksmonterade greppen Golf Pride Victory (och varför man lagt ned tillverkningen av det greppet begriper jag inte).

Klubborna på bilderna ovan har jag just lämnat ifrån mig. De är på väg till en annan golfare som jag känner ytligt via golf.se:s diskussionsforum och som där kontaktade mig och undrade om jag hade något juste gammalt  bladset att avvara. Jag hoppas att han ska gilla dem. Kanske blir han förvånad över hur pass bra klubbor man kunde göra för ett drygt kvartssekel sedan. Själv tog jag ett ömt farväl av dem i går kväll på Golfpunkten.


(Det där man ser längst ut på tån på klubborna är en stiliserad bild av en liten fågel som sitter på en boll, ett emblem som Spalding använde på flera olika modeller. Exakt vad den står för vet jag inte men en rimlig tolkning är att man velat markera att det här är klubbor för dem som jagar birdies.)